Igår tittade jag på filmen En kärlekshistoria, svensk mopedfilm från 1970. Jag är inte så säker på om det tidigare har funnits en genre som heter "mopedfilm", men nu finns det i alla fall det. Det har jag bestämt, för det var i stort sett hela handlingen i En kärlekshistoria. Tuffa men samtidigt känsliga killar som körde moped. I damm och grus och i motljus, och de blossade tufft på sina på cigaretter och spanade efter brudar och sa inte särskilt mycket. Brudarna sa inte heller så mycket. Det var överhuvudtaget väldigt lite dialog. Och så var det en förfärlig massa människor som alla verkade vara släkt med varandra på ett alldeles obegripligt sätt. Och den äldre generationen var dystra och labila och nästan lite ondskefulla, medan de unga körde moped och rökte John Silver och var lite mer uppåt.
Ja, det var väl i stort sett alltihop, och jag vet inte om jag är precis dödsimponerad.
Men imorgon ska jag förhoppningsvis gå på vampyrfilm. I Tomelilla. Kristianstad, den mytomspunna så kallade filmstaden, väljer ju av någon outgrundlig anledning att visa spöket Laban istället för Låt den rätte komma in. Den som bestämt detta borde fan få en hel jävla trilogi med mopedfilmer uppkörda i den kroppsöppning som befinner sig längst från munnen. Det vore ett lämpligt straff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar