I min släkt är vi mycket för att klippa till varandra. Med sax alltså. Mina föräldrar har varit gifta i snart 42 (fyrtiotvå) år, och under denna epok har min pappa gått till frisören en (1) gång. Detta numera legendariska och smått mytomspunna besök skedde under en osedvanligt utdragen konflikt som fick kalla kriget att framstå som en barnlek, under vilken mina föräldrar inte talade med varandra på flera månader och pappas stolthet helt enkelt förbjöd honom att be om en klippning. Så kan det gå.
Jag klipper mig själv, och kan alltså bli osams med precis vem som helst utan att det påverkar min frisyr eller min budget. Jag ser i stort sett bara fördelar med att vara sin egen frisör. Man sparar en massa pengar. Man slipper boka tid. Man bestämmer själv vilken frisyr man ska få i slutändan, eller nåja, det sista är kanske en sanning med modifikation. För den enda nackdelen med att vara sin egen frisör är väl möjligen att det är väldigt lätt att ta till saxen och "bara fixa till det lite" när man har en så kallad bad hairday. Och så råkar man ta lite för mycket och så ska man bara jämna till det och vips står man där som Sid Vicious' gengångare.
Men det är åtminstone gratis. Frid i den småländska själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar