Idag kom vi av en händelse att tala om tv-serien Den vita stenen på jobbet. Och efter det trallades det på signaturmelodin hela förmiddagen. Jag kan meddela att det är en mycket enerverande melodislinga som är mycket svår att bli av med. Och själva tv-serien var fan ingen höjdare den heller. Jag HATADE Fideli och Farornas Djävla Konung så mycket att jag känner blodtrycket stegras bara jag tänker på dem. Även nu, sådär 30 år senare. För att inte tala om pianolärarinnan, den bräkande menlösa varelsen som liksom tassade omkring på tå och nåder och såg ut som om hon tiggde stryk. TA BORT!
De som påstår att barnprogrammen på 70-talet var SÅ bra borde tvångsmatas med stekt gröt. I häradshövdingens eget kök. Och hör sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar