måndag 6 november 2023
Min man, en potentiell terrorist
Ska du verkligen ha med hela pennskrinet bara för ett par öronproppars skull? undrade jag, och det skulle han tydligen, oklart varför men det var ju inget som jag behövde bekymra mig om. Men i entrén till arenan blev det stopp. Pennskrin var icke önskvärda eftersom "man kunde stoppa saker i dom". Har svårt att föreställa mig att man kan stoppa något slags massförstörelsevapen i ett pennskrin i storleksordningen glasögonfodral, men vakterna var stenhårda trots att min man öppnade pennskrinet och visade att det bara fanns tre (3) pennor, ett (1) suddgummi, en (1) linjal, en (1) pincett och två (2) öronproppar i det och inte en tillstymmelse till bomber eller annat. Men det hjälpte inte, han fick tassa iväg och lämna in pennskrinet i någon slags väskförvaring. Däremot fick en person i kön efter oss gå in med en plånbok som hade ungefär samma konstruktion som pennskrinet, ett läderfodral med blixtlås som man mycket väl skulle "kunna stoppa saker i", men det fick passera eftersom det var en plånbok. Antar att ett pennskrin är ett udda föremål i dessa dagar, och går man dessutom omkring med ett pennskrin i fickan så är man väl att betrakta som apart och mycket väl i stånd att spränga en hel arena?
Kattstryparen Rum 419
Har läst Kattstryparen Rum 419 av Stefan Di-Omnia, detta är handlingen:
I rum 419 på Stadshotellet i Västerås hittas Lasse Wiggeby naken på sängen med ett buntband i plast hårt åtdraget runt halsen. En kudde är placerad över hans förvridna, blågrå ansikte. Polisiärt tyder allt på ett rånmord, men omständigheterna är märkliga och motiven många.
Efter etthundratre dagar grips Helen Aaberg-Wiggeby för mordet och förs, med handfängsel och dold under en grön tröja, in bakvägen till sal 6 i Västmanlands tingsrätt för att häktas.
Inne i salen spänner hon sina svarta, iskalla ögon i åhörarna och hånler. Hennes självsäkerhet är slående, hon vet något som ingen annan i rummet känner till.
Författaren sitter i samma sal. Ögonen och hånleendet får honom att i samma stund bestämma sig för att ta reda på allt. Vad är det som gör den misstänkta mördaren så självsäker?
Hösten 2013 börjar författaren STEFAN DI-OMNIA gräva grundligt i släkten Aabergs förflutna. Han möts av ett dödligt, fruktat mörker. En släkt fylld av bristande empati och moral och avsaknad av tjuvheder. Ett minderårigt barn som redan som tolvåring är ett charmigt, manipulativt, hänsynslöst monster. Bilden som växer fram visar sig vara mer skrämmande än han någonsin kan föreställa sig. Den skoningslösa brutaliteten förgrenar sig generation efter generation i släktträdet Aaberg.
Trettio år av bottenlös ondska rullas upp. Skräckslagna personer berättar, de som drabbats av hennes ondska. En helvetisk ondska som bekräftas i juni 2015 då hennes egen tolvåriga dotter, som vet att det finns ett ännu större och mer fruktat mörker, yppar åtta ord som får hjärtan att frysa till is.
Det här ska vara en bok som är "based on a true story" men jamen alltså, NJAÄE, kände jag när jag läste. Alltså, jag betvivlar väl inte sanningshalten även om den känns orimlig (men sanningar kan ju faktiskt vara helt orimliga), men för den sakens skull är det ingen bra bok. Handlingen är rörig och spretig, språket rent ut sagt dåligt och karaktärerna är helt platta och känns konstruerade även om de då inte ska vara det. Ibland ska allting beskrivas på löjlig detaljnivå till exempel vad någon ska äta till middag eller hur någons kläder ser ut, och sen plötsligt hoppar berättelsen flera år framåt i tiden utan att man får veta vad som hänt däremellan. Även om det inte är det så känns det här som en bok som är baserad på ett filmmanus (och det brukar sällan bli särskilt lyckat). Den här boken får en bedrägerirotel av fem möjliga.
The words of the prophets are written on the subway walls
Restaurangen som vi var på var liten och väldigt fin och mysig, vi hade stället för oss själva. Jag har tidigare bara hört gott om den, men jag blev faktiskt lite besviken på maten. Det skulle vara någon slags grillbuffé, och den bestod av: skivad korv, revbensspjäll, kycklingfilé, potatissallad, grönsallad och tre sorters sås. That's it. Inget bröd och inga övriga grönsaker och efteråt hade man ju kanske också önskat en kopp kaffe och någon liten kaka eller något annat sött, men nix. Plus att maten tog slut innan alla hunnit ta, det utlovades att det skulle komma mer om "fem minuter" men det var nog snarare en kvart som vissa fick sitta med halvtomma tallrikar och titta på medan andra åt. Det vet väl alla att hantverkare är stora i maten, så det borde de ta tagit höjd för, tycker jag.
Sen kom en chartrad buss och hämtade upp och transporterade oss till arenan där Lars Winnerbäck skulle spela. Jag är ju ett stort FAN så jag var taggad, men blev även där lite besviken. Inte på Lasse, men på att ljudet var f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t dåligt. Där fick väl jag för att jag tidigare skrev att jag inte gillade arenakonserter där allt var 100 % synkat och perfekt och att en livekonsert inte skulle låta som ett studioalbum. Det gjorde det definitivt inte nu, det lät väl okej så länge det bara var Lasse och en gitarr men så fort resten av orkestern kom in så var det som att hela mellanregistret försvann och det blev bara en brötig gröt av odefinierat ljud där sången knappt hördes. Vet inte vad ljudteknikerna vid de jättestora mixerborden gjorde, men inte var det bra, i alla fall inte där vi satt (på billiga platser rätt högt upp och långt ifrån, men ändå).
fredag 3 november 2023
När tjuren är på väg ut ur hagen står man väl ändå inte bara där och glor?
Till stallet istället, v 44 2023
På gårdagens dressyrkurs skulle vi egentligen varit sex personer men två avbokade så vi blev bara fyra och man fick välja häst nästan helt fritt med undantag för ett par som gått rätt mycket på andra aktiviteter i veckan. Jag valde Köttbullen, såklart. Tror ingen har ridit henne sen jag red henne sist för allting var exakt som jag lämmade det. Bland annat saknades det ett gummiband till ena säkerhetsstigbygeln, det flög av vid något tillfälle i söndags. "Lånade" ett från en annan sadel (kom på nu att jag glömt att sätta tillbaks det så rent tekniskt är det väl att betrakta som stöld), vilket visade sig vara en överloppsgärning för vi skulle ha sitsträning och rida utan stigbyglar. Första övningen var att rida typ 8-metersvolter i trav på ena långsidan, varannan åt höger och varannan åt vänster så vägen mellan blev som ett S. Det lät mer invecklat än det var och det var också betydligt jobbigare än det lät. Andra övningen var att rida volter längs med medellinjen, varannan åt höger och varannan åt vänster, vilket kändes lättare eftersom volterna var större och Köttbullen lite mer lösgjord. Sen skulle vi göra det i galopp, vilket visade sig vara AS-SVÅRT för trots att vi bara var fyra stycken så var det alltid någon i vägen så att man höll på att krocka.
MEN! På det här viset fick man ju istället träna mycket på galoppfattningar, vilket ju har varit ett av våra aber, Köttbullen har skitsvårt för det och jag har en tendens att överkompensera och hjälpa till för mycket, och även om det är tusen procent bättre än det var när jag började rida henne, då man i princip fick jaga henne in i galopp från slängtrav och vara överlycklig om hon klarade en halv långsida utan att bryta av. Men plötsligt händer det (med tanke på att jag började rida Köttbullen 2020 så är väl "plötsligt" ett ganska starkt ord) och igår så gjorde hon inte bara fina galoppfattningar rent generellt utan nu gick det även att ett antal gånger (har gått bra någon enstaka gång tidigare men då har jag tänkt att det nog mest var tur) fatta galopp från skritt, på rakt spår dessutom. Det var som om hon hade fått en uppenbarelse på vad galopphjälperna till slut gick ut på. Var så nöjd, så nöjd, så nöjd med henne. Och hon var så trött, så trött, så trött efteråt. Man kan se på hennes bakknän att hon har jobbat, sa ridlärare V och det kunde kanske hon, men inte jag för jag vet ju inte hur de ser ut i vanliga fall. Blev hur som helst extremt pepp och kände att nu är det nog bara en tidsfråga innan Bo Jenå hör av sig och vill ha oss med i landslaget. Hehe. Hehehe.


