Scary movie i tre etapper

1. Igår såg vi ett avsnitt av Kingdom Hospital på tv. För den som inte känner till det är det Stephen Kings variant av Lars von Triers Riket. Fullt med läskigheter med andra ord, fast jag måste nog säga att originalet är ännu läskigare. När vi tittat klart började det åska, vilket skrämmer vettet ur Boris. Trots att vi, the leaders of the pack, sitter helt slöa i soffan och flippar med fjärrkontrollen och Remus, tax med rätt att sova, obekymrat snarkar vidare i bästa fåtöljen så är Boris övertygad om att världens undergång kommer att inledas med blixt och dunder. Han känner sig dock något säkrare om han får krypa in och gömma sig någonstans. Typ: mellan tvättkorgen och duschkabinen. Bakom soffan. Under sängen. Ställen där en hund i schäferstorlek normalt sett inte får plats, men med lite vilja så går det. Där ligger han sedan och gnyr och flämtar och inväntar hundversionen av Harmageddon. Dock slutade det åska innan vi gick och lade oss, men någon gång under natten började det tydligen igen.
Känslan av SKRÄCK när man vaknar ur en Kingdom Hospital-relaterad (mar)dröm mitt i natten av att det ligger någon och krafsar och hyperventilerar under ens säng: Rätt hög.

2. Såg precis en snok åla in i carporten vedporten. Nu vet jag ju förstås att snokar inte är farliga, och jag är dessutom helt säker på att det var en snok (vita fläckar på sidorna, skyggt beteende, snabb). Men ändå.  Dessutom äter snokar grodor och paddor. Lynette II och hennes avkommor är alltså i fara.
Känslan av SKRÄCK när man ser en orm ringla iväg på sin egen gårdsplan när man själv står barfota någon meter därifrån: Medium.

3. I eftermiddag ska vi tävla i rallylydnad. Debut. Jag har visserligen tävlat i vanlig lydnad innan, vilket är cirka tusen gånger värre, men ändå. Har inte direkt kilovis med tävlingsnerver. Även om det är roligt och utmanande och lärorikt också.
Känslan av SKRÄCK inför att tävla: Förhållandevis låg. Dock inte obefintlig.

Små grodorna är lustiga att se, eller Magnolia om den hade gjorts i Ankeborg

Häromdagen var jag ju ute och vimlade i en massinvasion av grodor. Jag återvände senare till brottsplatsen med kameran för att dokumentera denna lightversion av filmen Magnolia.

Alla de svarta prickarna på vägen är grodor.
Rätt så självmordsbenägna om ni frågar mig.

 

Små grodor i stora flockar.

Många små grodor jagar en vinbergssnäcka, eller om
det förhåller sig tvärtom.

Liten groda liftar med en mördarsnigel.
Härligt härligt, men farligt farligt.

En liten tripp nerför Memory Lane

Kom precis att tänka på icq ("I seek you"). Ni vet det där lilla programmet med röda och gröna blommor som man hade innan msn och Skype och allt vad det heter nuförtiden. En gång i tiden, i slutet av 90-talet eller så, innan det fanns facebook och bloggar och dejtingsajter och communities för allting, då var icq det första man startade efter att ens fräna Windows 95-dator hade tuggat sig igenom sin omständliga uppstartsprocess och man hade kopplat upp sig på nätet med sitt söliga 56k-modem. Och så effektivchattade man med tio personer samtidigt eftersom det var dyrt att vara uppkopplad, det underlättade förmodligen att vara lite schizofren, men det var ju lika för alla. Och så var det hett att ha ett lågt icq-nummer eftersom det indikerade att man hade varit med länge. Att ha varit med länge på nätet var i vissa kretsar fränt på 90-talet, när det fanns ett väldigt tydligt "innan internet". Jag hade icq# 68855569, och på den tiden var det väl mediumfränt. Ja herregud, det var tider det.

Trodde inte att det fanns någon som använde icq längre, men jag var tvungen att testa att logga in på web-icq bara för att komma i stämning. Mindes fortfarande mitt nummer (se ovan) och lösenord trots att jag inte varit inloggad sedan cirka 2003. Blev lite chockad när jag såg att det fanns folk som fortfarande var online. Skulle jag skicka ett käckt IM (instant message) och helt enkelt fortsätta där vi slutade för nästan tio år sedan? Nja, kanske inte. På min lista finns både kreti och pleti representerade, till exempel en mycket kär vän som inte längre är i livet (tänk om han hade svarat? SCARY) och ett ex som gott kunde ha fått lämna detta livet. Bland annat.

Tyvärr verkade inte Firefox och web-icq vara riktigt kompatibelt med varandra, så det blev inte något chattande av överhuvudtaget. Men en rejäl dos nostalgi blev det i alla fall.

På kvällskvisten

Här sitter jag och samlar krafter som har gått åt under dagen. Har i och för sig inte gjort så SATANS mycket, mer än hängt med The Wendels. Eller tre fjärdedelar av dom åtminstone.

Vi tågade mot lekplatsen, först utmed den surt trafikerade väg 19/9 som går genom hela byn. När vi kom ut på gång/cykelbanan så fick Adrian hålla Remus i kopplet FJÄLV. Han fick därmed erfara att en tax kan pinna på rätt så bra, men det kan ju en treåring också. Vi hittade en liten groda som vi släppte ner i sjön och såg den simma iväg mot okända öden. Sedan provade vi lekplatsen. Den hade en pump som man kunde pumpa vatten med, som sedan rann i trärännor och slutligen startade ett vattenhjul. Pumpen var precis lagom trög för att en treåring INTE skulle orka pumpa, så där fick den äldre generationen svettas. Vidare skulle det gungas "jättehögt" och klättras och stås i, inte en lugn stund. Oliver (4 månader) fick prova en jättestor gunga som man kan ligga i. Man tycker ju att det skulle kunna vara ganska behagligt, ungefär som att ligga och softa i en hammock och se små lätta moln på sin himmel, sin himmel som är blå, men emobarnet Oliver tog på sin dystraste min och uppskattade verkligen inte vad skattepengarna gett honom i form av kommunala lekplatser.
Sedan kom det lyckligtvis ett gäng huliganer, eller barn i 10-årsåldern, som intog sagda lekplats under stoj och skrän, så då valde vi att droppa av. Masade oss hem hit här och åt yoghurt. Blev uppläxad för det var Arla och inte Skånemejerier. Sedan ville Adrian "leka med fiskarna", vilket innebär att vi (mest jag) ska lägga pussel med olika marina motiv som finns i en bok jag har köpt för en krona på loppis. Det gjorde vi, och sedan talade vi en god stund om valhajen, som är världens största fisk (enligt loppisboken), och så räknade vi samtliga smörbultar, pirayor, guldfiskar, krabbor, clownfiskar, snäckor, koraller och dykare som fanns avbildade i sagda bok (många, många).

Adrian vågade livet genom att i ett obevakat ögonblick gena över Katlas och Tengils pedantiskt skötta rabatt ut mot gatan när vi gick förbi. Lyckligtvis så befann sig de onda gamlingarna på andra sidan huset och såg det inte, och ingenting blev heller nedtrampat, men vi hade inte riktigt möjlighet och redskap med oss för att återställa Katlas symmetriska krattmönster i rabatten, så en rad fotspår i storlek 30 eller så finns kvar som bevis för att världen är ond och allting är en sammansvärjning för att sabotera den ordning i naturen som kräver enorma doser ond pensionärskraft för att upprätthålla. Det här kan mycket väl vara Ankeborgs motsvarighet till skottet i Sarajevo. To be continued.

And the band played Waltzing Mathilda

Idag skiner solen och det är så kallat sommarväder ute. Har varit ute på långpromenad och sett en cirkus montera ner sitt skit. Hatar cirkus som företeelse, men det var rätt fascinerande att se maskinparken, väldigt långt från de hästdragna husvagnar i trä som det alltid var i de böcker man läste när man var liten som handlade om barn som rymde med cirkusar (och som alltid på ett eller annat sätt antingen blev stjärnor och fick uppträda i manegen, eller utförde någon hjältemodig insats, typ stoppade elefanttjuvarna eller avslöjade de där skumma typerna som försökte smita med hela dagskassan).

När jag gick förbi hembygdsgården kom självaste cirkusdirektören (inbillade jag mig, för han såg dryg ut och hade en rätt flådig bil som det dessutom stod CIRCUS på) ut från herrtoaletten och försökte locka till sig Remus, tax med rätt att hata cirkus. Det gick inte eftersom den senare var mer fokuserad på den intilliggande skogen med dess dolda skatter i form av harar och rådjur, så han gav väl fan i om det så stod ett helt tjog cirkusdirektörer och lockade. Tur. Skulle inte förvåna mig om cirkusdirektören var ute efter att utöka sitt menageri med en cirkustax i ett obevakat ögonblick.

Nu inväntar jag tre fjärdedelar av The Wendels. Vi ska göra något så spännande som att besöka den nya lekplatsen här i byn. Eller så djävla ny är den väl inte längre, men den är i alla fall invigd av en kommunpolitiker och allt. Fint ska det vara. Nu får vi se om den duger att leka på också.

När jag blev tant, del 1

Eller vadå del 1, ska det komma fler delar? Antagligen. Har i alla fall kommit på mig själv med att samla typ pensionärspoäng. Det är inte roligt, men här kommer det:

1. Har beställt bh:ar för jättemycket pengar från Miss Mary Of Sweden. Miss Mary Of Sweden, vad kan medelåldern på deras kundkrets vara? SEXTIOFEM ELLER SÅ. Känns det som. Men om man går i en vanlig underklädsaffär, typ Lindex, då består utbudet till 99,9 % av bygel-bh:ar i tusentals olika modeller. Allvarligt, jag får panikkänslor av byglar. Inbillar mig alltid att de ska lossna och sticka hål på känslig lungvävnad som jag behöver till annat. Dessutom verkar de, bygelbh:arna alltså, inte lungorna, så besvärliga att tvätta, om de nu inte sticker hål på inre organ så sabbar de åtminstone känslig utrustning i tvättmaskinen. Skulle man mot all förmodan hitta en bh utan bygel så kan man ge sig fan på att den ändå inte finns i ens storlek. 75D  verkar nämligen vara en storlek som helt enkelt inte finns i verkligheten. Återstår: Miss Mary Of Sweden.

2. Har även beställt VITA PRO eller vad fan det nu heter, kosttillskott som det görs reklam för så in i bomben just nu, "för att behålla styrka och rörlighet i muskler och leder". Jag lider nämligen av a. smärtor och b. stelhet, i de flesta av kroppens muskler och leder oftare än vad som kan anses vara normalt. Vet inte varför. Läkare vet inte heller varför. Har provat allsköns medicinering, hälsokost, sjukgymnastik, akupunktur, akupressur, ultraljud, kiropraktik, massage, till och med psykofarmaka. Inget hjälper, mina muskler och leder är ändå stela och ömma, vilket inte på något vis berikar mitt liv. Jag är därför alltid sugen på att prova och bli besviken på nya underkurer, och nu kan man ju knappt slå på tv:n utan att det dansar omkring glada och lyckliga människor som precis fått riktigt bra betalt för att vittna om hur mycket bättre deras liv har blivit av att äta VITA PRO. Tror inte ett dugg på dom, men det skadar väl inte att prova.

Det var väl allt från PRO Light för idag.

WTF...

Igår kände jag mig "frisk", vilket jag uppenbarligen inte var eftersom jag vaknade i morse med huvudet fullt av värk och vad som kändes som en årsproduktion av snor. Vad FAAAN liksom.

Idag fyller junior år. Hade jag, eller han, varit yngre så hade jag skrivit ett snyftigt och blödigt inlägg om mina minnen av förlossningen och livets mirakel och sådär, men det blir inget med det. BLÖDIGT skulle väl för övrigt vara ordet som sammanfattar det hela, eftersom jag förlorade nästan 2 liter blod och hade ett HB som nästan låg på minus efteråt. Allt blod på sjukhuset (avsett för transplantationer då) var slut*, så allt jag fick för mina skattepengar var en burk sketna järntabletter.

Så gick det alltså till för 21 år sen.  Ikväll ska vi fira med att gå ut och äta. Hoppas jag har hunnit få tillbaks mitt smaksinne till dess, annars är det ju rätt så bortkastat. 




* Så kan det gå när man så att säga är Type 0 Negative. Ens eget blod går att ge till varenda djävla människa oavsett blodgrupp, men själv kan man bara ta emot 0-. Och den var alltså slut. Eller om dom sparade det till bättre behövande, jag vet inte.