På fredagskvällen bubblar det i blodet, eller kanske inte.

Det här tycker jag är roligt.Att följa EN blå boll från början till slut är...rogivande. Eller kanske inte.

Nu är jorden en tv där alla är fina

Ikväll hade jag tvättid. Det här med min tvättstuga framkallar alltid pikar och lustiga kommentarer som gränsar till hån, spott och spe från mina arbetskamrater. Allihop sitter och vräker sig med villaägarnas egna tvättmaskinsprivilegier som gör att de kan okynnestvätta alla veckans dagar om de så önskar, till skillnad från mig, tvättstuge-plebejen, som måste planera och styra och ställa för att få ihop det. Jag vägrar att tvätta på helgerna, för det är slöseri med ledig tid. Alltså måste jag tvätta på kvällarna. Eftersom kvällarna är ens enda lediga tid i veckorna så gäller det att inte boka upp sig för ofta i tvättstugan, för det är också slöseri med ledig tid. Alltså är mina tvätt-intervall nogsamt uträknade så att när man väl är tvungen att förslösa sin lediga tid i tvättstugan så ska den utnyttjas maximalt, utan att man för den skull får helt tomt på rena kläder dagarna innan. En knivig ekvation, så mina tvättider är HELIGA.

Ikväll skulle jag tvätta, som sagt. Men när jag kom ner i tvättstugan var BÅDA MASKINERNA TRASIGA! Så här får det bara inte gå till!Reparatör är på väg meddelade en sorglig lapp, men det hjälper ju inte mig.

Till råga på allt råkade jag ut för bostadsrättsföreningens värsting. En tant som inte drar sig för att dra hela sitt livs historia, och den är lång och mycket omständlig, för vem som helst som råkar befinna sig i närheten. Man kommer aldrig därifrån. Jag är rätt väluppfostrad, så jag har lite svårt att avbryta och avfärda gamla människor som jag dessutom tycker lite synd om. Men jag har liksom inget intresse av att lära känna NÅGON av mina grannar, allra minst en tant som är cirka 150 år och berättar anekdoter om sin katt som man redan hört fjorton gånger tidigare.

Nu höll hon en evighetsmonolog som bland annat omfattade tvättmaskinernas tillstånd, vad hon sagt till grannen som tvättade innan, vad han svarat, varför inte grannen som tvättat sista passet igår hade märkt någonting, vilka som slarvade med att städa, att hon inte tyckte att det nya tvättmedlet fick bort kaffefläckar på dukarna, att hon varit förkyld ett helt år. Till sist lyckades jag klämma in att jag skulle gå och boka en ny tid, och så drog jag mig ut mot bokningskalendern och hon efter och fortsatte att avhandla vad läkaren sagt om förkylningen, informera mig detaljerat om sin artros och benskörhet och en släkting med astma, och sedan kom hon in på sitt yrkesliv som låg ett antal år tillbaks i tiden men som hon mindes som om det vore igår. Efter 20 minuters anekdoter från ett norrländskt apotek låtsades jag komma på att jag hade soppa på spisen som jag måste upp och titta till, så då kunde jag slingra mig ur det hela.

Tursamt nog fanns det en ledig tvättid imorgon kväll. Egentligen är det mot mina principer, eftersom fredag kväll räknas till helgen, men nöden har som bekant ingen lag. Och om det inte kommer en reparatör under morgondagen så vet jag inte vad jag gör.

Jag borde sagt igår vad jag kom på häromdan

En dålig sak med februari är att man måste betala sitt apröv-studielån, se föregående inlägg. En bra sak med februari är att man kan börja så smått med vårbruket. Eller åtminstone plantera några tomatfrön.

Jag har ingen trädgård, bara en balkong i västerläge där allting man sår dör av uttorkning eller tredje gradens brännskador innan man hinner skörda. Vilket inte på något vis hindrar mig från att göra nya försök varje år. Jag blir glad i själen av att peta ner frön i jord.

Min pojkvän har en trädgård. Jag är så avundsjuk att jag kan dö. Han vet inte riktigt om det än, men jag planerar att typ ta över den till sommaren. Jag ska odla pumpa. Precis som Hagrid i Harry Potter. Pumpa är asballt. Jag är helt besatt av pumpa och squash, men det passar sig dessvärre inte riktigt på balkonger.

För ett tag sedan, när min bror och jag talade om grönsaksodling (han har ett torp, jag är så avundsjuk att jag kan dö, osv) så påminde han mig om en incident som utspelade sig i grönsakslandet när vi var små och fick välja ut och så varsin fröpåse. Jag ska inte gå in på detaljer, men Hagrids pumpaodling framstår som rätt blek jämfört med min om man säger så.

Jag ska kanske låta bli att nämna detta för min pojkvän också.

En orgie i svordomar och könsord

Jag har precis betalat månadens pissiga räkningar, vars sammanlagda summa nästan på öret stämde med min månadslön. INNAN SKATT ska tilläggas. Mars är en bister månad, för det är då man tvingas att leva på luft. Detta beror på att jag hatar att betala tillbaks mina en gång i tiden så surt förvärvade rövknullarpengar från CSN så mycket att jag bara klarar av att utsätta mig för det en gång om året. Och då blir det i februari, eftersom det är då det där kuksugar-årsbeskedet dimper ner och så var den dagen förstörd.

För att summera det hela: CSN suger möglig jaksperma.

Ibland funderar jag på hur det skulle bli rent politiskt i Sverige om det fanns ett parti som lovade att efterskänka alla gamla studieskulder. Tänk om man helt plötsligt stod och lade sin röst på moderaterna bara för att slippa se fler av CSN:s vidriga fönsterkuvert? Eller att man en dag började överväga att gå med i ett parti med högst tvivelaktiga rasbiologiska värderingar bara för att man var så in i helvetes trött på att ens skuld aldrig verkar minska hur mycket man än slantar in på CSN:s förbannade Judaskonto.

Här gäller det att icke låta sig inledas i frestelse. Därför utsätter jag mig bara för detta en gång om året. Ni ser ju själva hur det kan gå annars. Kom inte och säg att jag inte varnat er.

Som nomader vandrar dom

Samtal mellan mor och dotter anno 2009:

Jag: Du måste ju blogga, så att man vet att du lever!
Puppan: Jag har inte haft tid.
Jag: Vad har du gjort då?
Puppan: Ingenting.

I was hungry, and it was your world

För ett tag sedan fick jag ett ERBJUDANDE. Det gick ut på att jag skulle få DN på helgerna gratis i sex veckor mot att jag deltog i en undersökning om hur framtidens DN skulle se ut. Allt som är gratis är ju helt förnämligt, eller jag menar självklart känner man sitt ansvar och ställer upp på en sån grej.

En sak som fascinerar mig, fast det ligger nog lite utanför fokus i själva undersökningen, är de människor som ligger bakom raderna under rubriken Efterlysning bland DN:s kontaktannonser. Till exempel är det en som nu i sex veckors tid har efterlyst en karl som bjöd upp henne på Birka Princess en gång i tiden, men som hon inte vågade tacka ja till då. Men nu ångrar hon sig och hon försöker nu på detta sätt få till en andra chans. Good luck, säger jag bara, och skyll inte på mig om du blir mördad. 
En annan gång var det en som ville komma i kontakt med någon han haft ögonkontakt med i en tunnelbaneuppgång en vardagsmorgon. Jag menar, hur stor är sannolikheten för att någon skulle minnas just denna person flera månader senare? Överlag verkar det genomgående vara rent djävulska tidsperspektiv i de här efterlysningarna. Man önskar kontakt med personer som man råkat stöta ihop med för flera ÅR sedan i de mest alldagliga situationer, typ du blonda tjej på stadshotellet i Örebro någon gång sommaren 2006. Våra blickar möttes och vi log mot varandra. Du hade något, hör av dig om du är fri. Sign. Mörka ögon. 

Alltså ALLVARLIGT! Vad förväntar man sig egentligen få för svar? Eller rättare sagt, hur kan man överhuvudtaget förvänta sig något svar? Hur desperat är man på en skala när man börjar inbilla sig att en person man mött helt flyktigt är ens livs stora kärlek? Vad har man egentligen för typ av referensramar då, när det handlar om relationer och förhållanden till omvärlden? 

Men framför allt, om man nu inser att det kanske är läge att försöka ta kontakt med hon den där som funderade på att köpa Inte utan min dotter på Möllers bokrea 2004, exakt hur djävla slö är man om det måste ta ÅR innan den insikten ramlar på plats?

De här människorna diskar aldrig direkt efter maten, betalar aldrig räkningarna i tid, köper julklapparna den 24 december och kommer aldrig att ta initiativet till sex. De har dessutom förmodligen hela trädgården full med nedgrävda lik. Svara inte på de här annonserna!

Filmrecension II

Helgens andra film var Svenstorp Blues från 2003. Utan att ha sett filmen Plötsligt i Vinslöv (men det kommer kanske, jag har precis lagt till den i min Lovefilm-lista) så gissar jag att den är lite i samma stil.

(((SPOILER-VARNING)))

Ja, eller jag vet inte om man ens kan prata om spoilers här, för det var ju ingen direkt handling att tala om, utan man fick följa tre karlar från Svenstorp på Österlen under typ ett år. Det var Tore som var nybliven änkling, han påtade i sin trädgård och klippte gräset åt grannen Mary som bodde i Stockholm. Det var inte mycket att säga om det. Värre var det med Bernt som körde lastbil och var besatt av amerikanska bilar. Han hade levt ihop med en kvinna, men hon tyckte att det var trist att han var borta så mycket, så de hade separerat, så nu bodde han ensam med katten. Fast sen blev de ändå ihop igen, han och den här kvinnan. Man undrar ju vad en sån kvinna har för ett trist och innehållslöst liv egentligen. 
Bernt ville köpa en amerikansk lastbil och sitta och "torrköra" med hemma på tomten. Men något hakade upp sig i importprocessen, så det slutade med att han fick rama in en bild på lastbilen och hänga upp i uterummet istället för en tavla med landskapsmotiv som hans kvinna hängt upp där för att skapa lite trivsel. 
Men värst av alla var Birger. Birger var syokonsultent och frånskild. Man fick uppfattningen att han typ bott hos sin mamma tills han var i 40-årsåldern, och sedan hade han gift sig, men nu var han alltså skild. Och det var kanske inte så konstigt, för han kunde inte ens diska. Totalt värdelös var han, man ville bara slita ifrån honom diskborsten och köra upp den i den kroppsöppning som befinner sig längst från munnen för att slippa se honom stå där och fumla vid diskbaljan. Som om det inte var nog med det så stod han och övade in Bob Dylanlåtar som han skulle framföra för eleverna på skolavslutningen. Att se en medelålders syokonsulent stå och fullständigt slakta A Simple Twist Of Fate med en GOLVLAMPA SOM LÅTSASMIKROFON i sitt vardagsrum var nästan mer än vi kunde bära. Det är nästan så att man börjar undra om det inte är läge att omvärdera sin personliga inställning till Dylan.
Och så hade han en tonårsdotter, Birger alltså, ja kanske Bob Dylan också, men det är inget jag kommer att gå närmare in på här, och hon i alla fall satt vid köksbordet och pep att hon inte tyckte att han, Birger alltså, skulle träffa en ny kvinna för det skulle "förstöra deras gemenskap" och de "hade det så bra som det var" och en kastrull kokade över på spisen och Birger gastade att han behövde en kvinna som kom och tog hand om alltihop. Observera att detta är en man som har som yrke att lotsa ungdomar ut i yrkeslivet. Det är så man blir mörkrädd.

Som bonusmaterial fick man stifta bekantskap med en annan av Svenstorps ensamma män, han var dansk och hette Egon och var tjock och försökte gå ner i vikt. Sedan åkte han och köpte en fåtölj. Det var väl i stort sett det hela. 

Ja, vad ska man säga? Jag gillar faktiskt såna här filmer. Det är lite oklart varför, men jag gör det ändå. Kanske för att man känner sig förhållandevis intelligent och normal. Det är en upplyftande känsla.