B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 11: Annika möter Skräcken

Boken börjar med att ANNIKA är ute på en härlig tur med TURK och möter då en främmande häst, mager och eländig, som följer med henne tillbaka till stallet och såklart kan de inte bli av med den utan den får, trots LÖJTNANT STARKE:s protester, bo i stallet. Starke kallar hästen för SKRÄCKEN eftersom den ser så förskräcklig ut. Alla undrar såklart varifrån den kommer och vem som äger den men ingen vet. Starke beklagar sig vitt och brett över att det kostar pengar att ha den förskräckliga hästen där, och en insamling startas där alla flickorna i stallet lägger alla slantar de kan avvara. 

En gång när Bettina är ute och leder Skräcken så tar hon på honom Turks täcke för att hon inte vill visa hur mager Skräcken är, och det vill sig inte bättre än att han, Skräcken alltså, smiter iväg och nu tror folk att det är Turk, en journalist skriver i tidningen att det här var ju djurplågeri och HARRY blir skogstokig. Sedan, surprise, surprise, dyker det upp en skum typ och försöker lura till sig Skräcken eftersom de läst om det i tidningen och det finns ingen hejd på folk som försöker snilla till sig förlupna hästar i trakterna kring Östervik.
Annikas beundrare JAN råkar befinna sig på ett kafé där skummisen pratar med sin kamrat EMIL LIND och då visar det sig att hästen tillhör FORS-JOHAN, fast han har stulit den och sedan blivit av med den, så hur det är med det ägandeskapet känns ju rätt tveksamt. Trots att alla vet vilka ruskiga typer Emil Lind och Fors-Johan är så ska Jan och TEDDE försöka få tag på dom för att reda ut ett och annat, men de lyckas inte. Harry kan inte släppa tankarna på detta så en dag åker han till Västerköping på vinst och förlust, går genom en park och vad händer där om inte att Fors-Johan och Emil Lind håller på att spöa upp den stackars Jan, som mot bättre vetande snokat runt på egen hand och (såklart) blivit påkommen och nu blir slagen både sönder och samman. Som väl är kommer det en vakt som kallar på polis och Fors-Johan och Emil Lind blir gripna. Jan förs till sjukhus medvetslös (igen) och Harry är blåslagen (igen) men ändå vid gott mod. 

Ett nytt reportage om den mystiska Skräcken görs, och nu hör den rätta ägaren av sig. Det visar sig att Skräcken, som i själva verket heter Lucky Boy, är en travhäst som ägaren DIREKTÖR FRANSSON skickat till slakt eftersom han aldrig vann, och så har Fors-Johan på något sätt lurat till sig hästen av slaktaren. Lucky Boys ägares dotter BITTE och hennes syster lyckas övertala den bistre fadern att köpa tillbaks hästen och allt är frid och fröjd, skulle man kunna tro, men man ska ju aldrig räkna bort Fors-Johan utan en kväll dyker han upp i stallet, full som ett ägg, och kräver att han ska ha sin häst tillbaka. Han sopar in både Bettina och Annika i väggen, Annika blir liggande medvetslös, Jan rusar iväg efter hjälp men TURK känner igen sin gamla plågoande och står plötsligt i stallgången (utan att någon släppt ut honom) och sätter både Fors-Johan och hans kumpan (som dyker upp strax därpå) i herrans tukt och förmaning med hovar och tänder tills polisen kommer och kan gripa dom. 

Annika får en spricka i lårbenet och får ta det lilla lugna ett tag. Man bestämmer sig för att ordna en fest (det är mycket fester i det här stallet) för pengarna man samlat in till Skräcken/Lucky Boy (som tydligen inte alls gått åt till att bekosta hans foder med mera), och det bestäms att man ska ha festen ute på FÅGELSÅNGEN, gården som Annika och Bettina "fick" i  Annika på grönbete. Alla är glada och man bestämmer sig också för att bygga upp stallet igen (som brann ner i En seger åt Annika). THE END. 

We'll make the cradles for to rock and the blankets for to tear

Igår tog jag tag i en grej som på riktigt har varit på min "det där borde man verkligen fixa"-jobblista i flera ÅR. Inget akut alltså, bara en grej som ska finnas men som ingen särskilt ofta efterfrågar. Det fanns förstås en version av det inte så ofta efterfrågade, men den var sorgligt ouppdaterad, svåröverskådlig och dessutom i ett format som gjorde att det var väldigt krångligt att uppdatera. Det senare var väl huvudorsaken till varför det här blivit en surdeg av episka mått, men nu närmar sig en revision med stormsteg och då duger det inte att komma dragandes med något som snudd på har fornminnesstatus, om det mot förmodan skulle efterfrågas. Så igår gjorde jag om hela skiten till något som nu är både aktuellt, överskådligt och lättarbetat, vilket väl utom allt rimligt tvivel säkerställer att ingen någonsin kommer att fråga efter det mer. MEN NU FINNS DET I ALLA FALL. 

Efter jobbet sprang jag intervaller, det kändes lite tungt och jobbigt men jag försökte peppa mig med att det är då det sker någon form av utveckling (vet inte om det är sant, men jag intalar mig det). Sedan hem, ut med hundarna i trädgården, ut med hönsen i en annan del av trädgården, träna pilates och sen var det dags att samla ihop hönsen igen innan det var dags att åka tillbaks till stan för födelsedagsmiddag med yngsta barnbarnet. Samlade in hönsen och då fattades en av de nya Cream Legbar-hönorna. De tre sover ju fortfarande utomhus även om det är minusgrader, och de har ett litet träd inne i hönsgården som de utsett till Den Ultimata Sovplatsen™ där de kurar ihop sig högst upp. Grenarna till det trädet växer genom nättaket och löven har fallit och lagt sig så att det blivit som ett litet tak av vissna löv, så det regnar inte på dom i alla fall. Hur som helst, igår hade en av dom av någon outgrundlig anledning flaxat upp och satt sig OVANPÅ hönsgården istället för under taket inuti. Fick schasa ner henne och sedan försöka mota in henne  i hönsgården utan att någon annan smet ut, vilket var ett djävla företag. Lyckades till slut i alla fall få alla på plats, puh. 

Idag väntar en dag fylld av arbete, det går i ett och jag ser inget slut på det någonstans just nu. Men det är bara att kämpa vidare. 

Befriaren

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Befriaren av Tina N Martin. Detta är handlingen:

Läraren Eva Vendel hittas död, hängande i en takkrok. Det är ett spektakulärt brott, någon har spikat två tjocka spikar genom händerna efter att ha tagit hennes liv. Varför mördas en kvinna, som inte tycks ha några fiender, på det viset? Kort därefter kidnappas en diabetessjuk liten flicka från sin förskola.

Många år tidigare tas en sårig familj emot hos en frireligiös församling i Norrbotten. Pastor Mattias Selberg och hans fru Ellenor öppnar famnen och hemmet på Paradisgården för den lilla familjen. Ett hopp tänds, men verkligheten kommer ikapp och tycks omöjlig att värja sig mot.

Kriminalinspektör Idun Lind är den som måste hitta svaret på varför kvinnan har mördats. Tillsammans med sin närmaste kollega på avdelningen för grova brott, den alltid lika skeptiska Calle Brandt, börjar hon gräva i något som är långt mer komplicerat än de tidigare ställts inför. Samtidigt som utredningen pågår, startar också en kamp mot klockan för att hitta den kidnappade flickan.

Ja, det här LÄT ju spännande men det fanns ingenting i den här berättelsen som grep tag, det var mest bara segt och efter att ha tröskat igenom hundra sidor utan att det kändes som att det spelade någon roll vad som hände så gav jag upp. Den här boken får en överkorsad polisutredning av fem möjliga. 

We're coming for you, we'll kick down the door

Vill inleda med att klaga på kylan, fast det kunde såklart ha varit värre, det kunde ha varit snö också och det är det ju faktiskt inte. Plus att det ska bli varmare mot slutet av veckan, så då är det ju lite lättare att stå ut än när tiodygnsprognosen visar en enda lång räcka av tvåsiffriga minusgrader. Och igår sken solen (fast det var kallt) och när jag åkte till stallet vid halv fem så sken solen fortfarande. Det var LJUST ute när jag kom fram, goddamnit! Det går på rätt håll, som folk (inklusive jag själv) brukar säga så här års, vilket ju i och för sig är ett rätt korkat uttalande för det hade ju varit märkligt om det hade blivit mörkare efter att vintersolståndet passerats, men det är väl en sån där sak som folk häver ur sig bara för att ha något att säga. 

Igår jobbade jag som en galärslav hela dagen, åkte hem, trälade runt sex kilometer med hundarna, åt kvällsmat och åkte sedan till stallet för att ha en duvning med IDROTT ONLINE, vilket gick bra. Sen var det dressyrclinic att titta på och frysa under, och sedan åkte jag hem, duschade, gick och lade mig och hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

Förra veckan frågade vår VD mig om jag hade tänkt vara ledig något på sportlovet, och jag bara näää, varför skulle jag det? för det var ju RÄTT många år sedan mina barn lämnade grundskolan om man säger så. Om du skulle göra något med barnbarnen, sa han lite svävande och jag bara herregud, de är 13 och 16 år och skulle förmodligen hellre avlida än att komma dragandes med mormor på någon lovaktivitet (om det ens finns sånt längre?) och så blev det till att reflektera över vart tiden egentligen tagit vägen. Nyss var de två små knyten, nu är de tonåringar. För att inte tala om insikten att ens BARN är på god väg att klassas som medelålders. Hjälp?
Idag ska vi i alla fall fira 13-åringen med att gå ut och äta på Pinchos enligt hans önskemål. Så det blir ytterligare en dag med jobb, hem, ut med hundar och så iväg, hem och så i säng, men det ska  i alla fall bli kul, hoppas jag. Men först ska arbetsdagen betas av så det är bara att hugga i.  

Innan jag somnar

Har läst Innan jag somnar av SJ Watson, detta är handlingen:

Föreställ dig att du förlorar minnet varje kväll när du går och lägger dig och att du vaknar upp nästa dag utan att minnas gårdagen eller något som hänt innan dess. Du minns inte vad du heter, vem du är eller människorna omkring dig. Du minns inte vem mannen är som du vaknar upp bredvid varje morgon. Främlingen säger att han är din man. Talar han sanning? Och kan du lita på honom? Välkommen till Christines värld.

Ja, det här kändes ju ett friskt grepp. Tyckte dock inte riktigt att det höll hela vägen utan blev en rätt  så urvattnad historia där jag på ett ganska tidigt stadium misstänkte hur allt hängde ihop. Visst är det kul att känna sig smart osv, men jag vill hellre bli överraskad. Den här boken får tre hjärnvindlingar av fem möjliga. 

He stood in the storm, carved out in stone

I fredags var det ju Alla Hjärtans Dag. Det nämndes i förbifarten på ett Teamsmöte, där alla utom jag råkade vara singlar och de konstaterade att de hade ju ingen att fira det med, och jag sa att jag hade förvisso en man men det gjorde ingen skillnad för vi firade ändå inte. Sen när min man kom hem så hade han köpt vaniljhjärtan på Coop, vilket aldrig har hänt förut men uppenbarligen finns det en första gång för allt. Tycker helt ärligt inte jättemycket om den sortens bakverk, men om någon har ansträngt sig för att göra det trevligt så får man ta en för laget. 

I lördags hade jag en dag utan måsten. Eller nästan i alla fall. Gick långpromenad med hundarna, sedan hem och började med det omständliga böket att ladda upp de fyra bluetoothhögtalarna, har nämligen bara en laddare så det får göras i omgångar. Packade sedan 60 små cellofanstrutar med tröstprisgodis, vilket  såklart också tog sin lilla tid. Men sen kunde jag ligga på soffan och läsa och glo på skidskytte mellan varven. Packade upp årets julklapp från jobbet, vi fick ett sånt där giftcard och jag valde en stor gjutjärnsgryta  med emaljerad insida från Jernverket som jag varit och hämtat tidigare i veckan men som sedan blivit stående i hallen. Snygg var den, stor också vilket innebär att det måste rensas i grytskåpet för att den ska få plats. Ja, har man inte att göra så skaffar man sig ju, uppenbarligen.

Igår ställde jag klockan på 05.30, gick upp och promenerade åtta friska kilometer med hundarna innan det var dags att bylta på sig i lager på lager av alla varma kläder som fanns att tillgå, packa in sig själv, bluetoothhögtalarna, 60 påsar godis och en hög biblioteksböcker i bilen och bege sig till stallet för ett funktionärsuppdrag som speaker på en Pay & Jump. Det var tio grader kallt, låset till insläppet i ridhuset hade frusit (löste sig med 5-56) och det var frost på insidan av fönstret i det lilla bås där jag satt med en pytteliten värmefläkt som enda sällskap. Den förmådde inte på något vis värma upp utrymmet, fast sen när jag gick ut och möttes av kylan i utrymmet utanför så insåg jag att det nog ändå hade varit förhållandevis varmt därinne. Allt gick i alla fall bra, flöt på som det skulle och vi var klara vid lunchtid. Köttbullen var med och skötte sig fint, hon gillar ju hoppning. När man sitter i speakerbåset så ser man inte riktigt insläppet, men när Köttbullen kommer in så hörs det för hon gnäggar alltid när hon tror att hon riskerar att bli lämnad ensam och även om det alltid är en häst till inne i ridhuset så är det ju ingen FLOCK, tror jag den extremt flockbundna Köttbullen tänker och därför måste ge hals. Förra gången gnäggade hon till och med samtidigt som hon hoppade, det har jag aldrig sett någon häst göra förut. 
När allt var klart så återstod bara att packa ihop (träligast av allt), sedan åkte jag till bibblan och lämnade böcker och sedan hem och eldade i kaminen. Min man kom och beklagade sig över att vi inte hade "något gott" hemma, och eftersom vi hade en förpackning färdig vaniljsås som stått i kylen sedan i höstas och vars bäst-före-datum snart skulle passera så gjorde jag en paj med ananas och creme fraiche som blev hyfsat god. Sen var det soffa, läsning och skidskytte resten av eftermiddagen och det var väl helgen det.

Den här veckan är det sportlov och teori, så ingen ridning (funderar dock på att anmäla mig till extra dressyrträning på lördag), men ikväll är det clinic där ridlärarna rider så den ska jag gå på. Passade också på att styra upp med (numera) fd ordförande så att vi kan avsluta vårt arbete med förra terminens närvaroregistrering i helvetessystemet IDROTT ONLINE som vi påbörjade förra helgen, så vi får det gjort. Deadline är sista februari så det är ju ingen panik än, men dagarna tickar ju på och man vill ju inte sitta med det fem i tolv för det är ju att be om problem om man inte redan hade några. 

Har massor av jobb också, nu känns exakt allting bara som en enda lång transportsträcka av göromål fram tills revisionen om en månad så det är väl bara att köra igång. 

Saint Peter don't you call me 'cause I can't go

Vilken djävla jobbig vecka detta har varit. Vi går mot en deadline i Projektet som är på så hög nivå att det är typ fyra steg mellan mig och de som kommunicerar kring den. Det har inte så mycket med mig att göra, jag har gjort alla mina delar men andra har det inte och det är allmänt stressigt. Som om vi inte har tillräckligt att göra så håller en del av verksamheten på att byta affärssystem, och det vet ju alla att det är ju inget för nervsvaga. Om allt går enligt plan så ska vi göra samma resa till hösten. Ser inte fram mot det, men ser samtidigt fram mot det för då kommer alla i alla fall rent teoretiskt att kunna lika mycket och vara på samma nivå. Nu är jag någon slags superanvändare, den som alla vänder sig till när de inte vet hur de ska göra, vilket är ganska ofta eftersom vi har flera som är relativt nya och vårt nuvarande affärssystem är gammalt och lynnigt och emellanåt kräver en hel del fix och tricks och handpåläggning, och det är ett ok som jag inte har lust att släpa omkring på resten av arbetslivet. 

Igår jobbade jag, åkte iväg och körde intervallträning, åkte tillbaks till jobbet och betade av ytterligare ett gäng uppgifter innan det var dags för Club ROMIF och bio. Sen hem, i säng och så var det fredag. Alla hjärtans dag också, tydligen, det är dock inget jag och min man varken uppmärksammar eller firar. Men mötte en buss där det stod Kärlek till alla istället för Ej i trafik, så det är därför jag vet. Hehe. 

På söndag är det Pay & Jump i stallet, då ska jag vara funktionär. Annars är det väl inget särskilt som händer, vilket är skönt med tanke på att det har varit en otroligt hektisk vecka, och nästa vecka ser inte ut att bli lugnare. Tror ingenting blir lugnare förrän om en månad när vi har betat av helvetesrevisionen. DÅ DJÄVLAR ska jag...ja, jag vet inte riktigt vad, men något ska göras för att fira. Fram till dess: in i kaklet.