A Real Pain

Igår var vi, CLUB ROMIF, a k a jag och min dotter, på bio och såg filmen A Real Pain som beskrevs som "en dramakomedi" vilket den absolut inte var. Filmen handlade om två amerikanska kusiner varav den ena spelades av han som spelar den där jobbiga brorsan i Succession. Eller ja, alla är väl på olika sätt rätt så jobbiga i Succession, men nu menar jag inte Kendall utan han den lille, vad han nu heter. I alla fall, han och hans kusin, spelad av han som spelade Mark Zuckenberg i The Social Network, åker till Polen för att utforska sitt ursprung och judiska arv.  Den-jobbiga-brorsan-i-Succession var nu den-jobbiga-kusinen i den här filmen, kan man väl säga, helt manisk och oförutsägbar, och, visade det sig, med en hel del psykisk ohälsa i bagaget vilket även han-som-spelade-Mark-Zuckenberg hade. Det var ingen dålig film, men den var heller inte jättebra. Men bio är ju alltid kul ändå! Vi var de enda som var där, vilket innebar att vi kunde sitta och kommentera fritt, som om vi satt hemma i vardagsrummet. Fast i bekväma biofåtöljer med fotpallar. Då är film verkligen bäst på bio. 

The sound of your breating made the mood I am in

Va, redan torsdag? tänkte jag i morse för det är ju helt galet vad tiden, dagarna, veckorna rusar iväg. Vaknade upp till snö, säkert bara för att vi, jag och min bror, igår pratade om att det inte varit någon nederbörd på länge och är torrt så det dammar på vägarna. Eller, har varit nu då, för i natt kom det alltså lite flingor, bara ett tunt lager så det gör väl inte så mycket, men gud vad less jag är på den här kylan som äter sig in genom ben och märg. 

Igår hade jag en strävsam dag på jobbet och tröstade mig med att som igår kväll så skulle jag i alla fall inte iväg någonstans, gud vad skönt det skulle bli. Men så fick jag ett uppdrag att ringa en person som lämnade ett förtroendeuppdrag i förtid utan att lämna ifrån sig sina ansvarsområden som jag nu ska ta över, och den personen hade aviserat att igår 20.30 SHARP, varken förr eller senare, fanns hen tillgänglig för samtal för överlämning, så det var ju bara att gilla läget. Det var inte ett samtal jag såg fram mot att göra, men det är ju också, tycker jag, svårt att vara 56 jordsnurr och med värdigheten i behåll säga att man inte törs ringa till någon. Det var inget att be för men det hängde som ett ok över mig och gjorde att den lediga eftermiddagen/kvällen inte blev så njutningsfull som den annars skulle kunna ha blivit. 

Men nu är det gjort! och jag överlevde såklart, men det tog betydligt längre tid än jag räknat med och efteråt var jag så stressad att jag inte riktigt kunde varva ner och somna. Men det gjorde jag ju uppenbarligen eftersom jag sedan vaknade när klockan ringde. 

Angående det här samtalet som jag råkade höra häromdagen och som inte var för mina öron så har jag kommit till beslut i att jag nog ändå ta upp det med vederbörande. Jag bad min man om råd häromdagen och hans var att jag inte skulle göra något utan låta den andra personen föra taktpinnen och det är ju  ett bekvämt sätt att hantera saker på. Igår satt hen och jag ensamma i ett konferensrum i flera timmar och jobbade med ett gemensamt projekt och det fanns alla möjligheter i världen för hen att ta upp detta, men det hände alltså inte. Igår eftermiddag pratade jag med min bror och frågade vad han skulle ha gjort i mitt ställe och han sa att såna här saker, om man inte tar upp dom när de är små problem, lätt tenderar att växa och bli infekterade och med tiden bli stora problem. Och det ligger ju något i det och då är det kanske bättre att stämma i bäcken. Plus att jag rent generellt tycker att, om någon har en issue med en person i mitt team så är det väl rimligare att ta det med mig som är närmaste chef än att springa till vår VD? Så nu ska jag försöka hitta en lämplig ingångsvinkel till detta.  

Idag ska jag jobba, sen träna intervaller och sedan är det dags för CLUB ROMIF att träffas för de biobesök vi bestämde skulle ske med en viss regelbundenhet, vi siktar på en gång i månaden men inledde starkt med att sumpa januari. Men nu ska det i alla fall bli av! Vi ska se dramakomedin A Real Pain, kollade precis om vi behövde boka biljetter men det fanns 47 av 47 lediga platser kvar så tror väl inte det ska behövas. 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika del 10: Se framåt, Annika

Boken börjar DRAMATISKT med att det har varit inbrott hos guldsmeden i Östervik och smycken för "tusentals kronor" (vilket ju måste ha varit asmycket på den tiden) har blivit stulna. En hittelön på tio procent har utlovats och den driftiga eviga åttaåringen Bettina, som vill tjäna ihop pengar för att köpa FILUR, blir förstås intresserad. Som av en händelse får hon syn på en karl långt ute i skogen som gräver ner en låda, men Bettina fattar inga misstankar utan tror att det är någon som begraver en hund eller en katt. Lite senare stöter hon som av en händelse igen på honom och frågar då om hans hund blivit överkörd, och det säger han att den har, så hon får ju vatten på sin kvarn där. Man fattar inte riktigt hur Bettina har tid att befinna sig i händelsernas centrum exakt hela tiden när hon samtidigt går i skolan,  rider Filur, sköter hela stallet och är där varje ledig stund, men nog om det nu. I ridhuset dyker det upp en pojke (eller ja, man kanske?) som heter JAN och som visar sig vara förtjust i Annika, men Annika tål honom inte eftersom hon tycker att han hänger efter henne hela tiden. Sen blir det vinter ochs snö, och Filur som är förtjust i snön, rymmer från stallet och är borta i många timmar, men då visar det sig att Jan, som av en ren händelse, satt på bussen till Västerköping där han bor, och får syn på Filur genom bussfönstret, ber chauffören stanna, fångar Filur och GÅR tillbaka med honom hela vägen till Östervik (oklart hur långt det var, men det tog enligt uppgift fem timmar) och då förstår till och med Annika att Jan är en hyvens prick. Efter den händelsen bestämmer sig Jan för att börja rida och Annika blir hans ridlärare och som alla andra i den här bokens persongalleri så gör han stora framsteg på ingen tid alls. 

Sedan visar det sig att antagonisten MARIKA BORG:s häst HABANERA blivit svårt skadad och ska skickast till slakt, och det får inte ske (eftersom alla inblandade utom möjligtvis Marika och hennes fader "vet" att Habanera, trots sin svåra skada, kommer att bli bra igen). De lyckas med list och tricks och hjälp av en f d anställd hos Borgs som gärna vill dra den onde HERR BORG vid näsan, se till att TRIXI får köpa Habanera som döps om till Happy End för att ingen ska fatta att det är Marikas (fd) häst. 

Samtidigt åker de ovan nämnda inbrottstjuvarna fast vid ett annat inbrott och får ståta i tidningen med bild och allt, trots att de inte alls erkänt inbrottet hos guldsmeden. Bettina känner såklart igen "mannen som begravde sin hund i skogen", lägger ihop ett plus ett och leder tvärsäkert polisen till platsen långt ute i ingenstans, och voilà, där låg allt guld som blivit stulet. Bettina får hittelön på 5000 kronor och får därför köpa Filur av LÖJTNANT STARKE och allt är frid och fröjd. 

Happy End/Habanera tillfrisknar mirakulöst, men en dag när Annika, Trixi m fl är ute och rider så möter de Herr Borg, som såklart känner igen Habanera och förstår att han blivit lurad. Skumma karlar börjar smyga omkring runt stallet, Jan bestämmer sig för att hålla vakt i stallet men blir överfallen, slagen medvetslös och nästa dag är Happy End/Habanera försvunnen! Men tack och lov är Trixis pappa advokat och lyckas ordna upp allt och hästen återfås, Jan återvänder som en hjälte efter ett par dagars sjukhusvistelse och Happy End får heta Habanera igen. Vips ligger fokus på tävlingar i Västerköping där (såklart) Marika ska vara med på sin nya häst, som (såklart) hoppar som en känguru, men det vill sig inte bättre än att den nya hästen går omkull och bryter benet, Harry summerar tävlingsdagen med ett iskallt "nu ska vi väl ändå slippa henne på nästa tävling" (djävla Harry ändå, va?) och Annika och Turk vinner såklart hela klabbet. THE END

Oxveckorna rullar vidare

Igår var en strävsam dag. Jobbade som ett litet as och åkte sedan till mitt springställe och körde intervallträning. Lade på ytterligare en "tia", detvillsäga nu är jag uppe i 4x10 minuters löpning med 2 minuters vila mellan varje löpintervall. Det funkade, men jobbigt var det. Men det är ju bara att knota på, någon gång ska det väl lossna och kännas lätt-lätt-lätt, eller så är det bara som jag inbillar mig att det var så det en gång kändes. Kanske var det alltid skitjobbigt men att jag bara minns den göttiga känslan efteråt? Den har i alla fall inte förändrats, kände/känner mig så NÖJD. 

Åkte hem, tränade ett pass pilates och sedan var det soffan som hägrade tills det var dags att byta om och åka till stallet. Det lockade inte för just nu är det så DJÄVLA kallt, eller ja, allt är ju relativt för tittar man på termometern så ligger den runt nollan och luften är torr och hög så det borde inte vara så ruggigt, men  det blåser snålt och känns som att det är minst tio minusgrader. Man vill bara rulla ihop sig i en filt och invänta ljumma vårvindar, inte åka till ett svinkallt stall och det lockar inte heller jättemycket att dra på sig träningskläder och ge sig ut och springa. Men det är ju bara att göra. 

Idag ska jag i alla fall ingenstans efter jobbet. Har dock ett mastigt fyratimmarsmöte inbokat på förmiddagen och därefter ett seminarium som ingår i Projektet där det skickats ut en presentation i förväg som man förväntats ha läst igenom. Det har inte jag, än. Men det ger sig. 

Efter jobbet ska jag hem, gå ut med hundarna och sedan städa. Hade egentligen tänkt träna också, men pga omständigheter ska jag köra  mina löpintervaller redan imorgon istället för på fredag och då tänker jag att det nog är smart att lägga in en vilodag. Omständigheterna är att imorgon så är det träff medden mycket exklusiva Club ROMIF, vi ska se en film som börjar 17.45 (sen bio orkar man ju inte med i veckorna) och ska ses en stund innan för att äta något litet, så då känns det onödigt att i princip bara åka hem och vända, däremot får jag en lucka efter jobbet som ju ska fyllas med något meningsfullt. Ser fram mot morgondagen. Ser inte lika mycket fram mot dagens mastodontmöte på jobbet, men det är ju bara att träla sig igenom. Sen: ledig kväll (efter städningen åtminstone). Då blir det kanske filmkväll med min man. Yes. 

Till stallet istället, v 7 2025, pt 2

Gårdagens lektion började ungefär som måndagens, med att Köttbullen kändes tung, seg, motvillig. Är ju inte jättekul att börja ridningen med en konflikt, men jag fick tala om för henne att nu är det inte läge för dig att bara lulla runt i din enorma komfortzon, ut ur den ska du. Och jag. Och sen gick det bättre. Och det lustiga är att när det går bra (eller bättre, jag ska inte säga att jag tyckte gårdagens lektion gick super, men bättre än i måndags i alla fall) så känner man att hon tycker det är roligt, men vägen dit är väl inte så rolig alla gånger. Men ja, jag har väl varit lite för mesig med henne också. Tänkt att vi känner ju varandra, hon vet vad jag kräver av henne. Men man ska aldrig underskatta styrkan i att renodla sina hjälper. 

Vi red ungefär likadan lektion som måndagens, och den var nyttig och givande. Mycket volter, många övergångar. Sen avslutade vi med att vända upp på medellinjen ett antal gånger. Det låter ju enkelt, men nu skulle det ske tävlingsmässigt, detvillsäga linjen skulle vara spikrak och vändningen ut på spåret igen genomtänkt och balanserad. Och det är minsann inte så lätt som det låter, men det gick rätt bra i alla fall. Nu är det ingen ridning nästa vecka pga sportlov, men ska nog anmäla mig till en extra dressyrträning som är på lördagen. Känns som att vi har lite att jobba med. 

I've been in my mind, it's such a fine line

Igår jobbade jag rätt sent (för att vara mig) pga att min chef ville att jag skulle hjälpa honom att demonstrera det system jag jobbar med i Projektet i något nätverk som han är med i, och man är ju ett tjänstvilligt väsen så när chefen säger hoppa, osv. Allt gick bra och alltid ger det väl några pluspoäng på karmakontot tänker jag. Efter jobbet åkte jag och tog en kopp kaffe hemma hos min enfödde son och hans fru (fast hon var inte hemma) och sen hem, ut med hundarna och landa i soffan en stund. 

Igår på jobbet var jag också med om en rätt märklig grej. Skulle ringa till en kollega via Teams, hen svarade men jag hörde bara att hen sa Jag kan prata med henne senare och sen fortsatte ett samtal med, vad som visade sig vara vår VD. Jag trodde att hen bara skulle avsluta meningen och sedan börja prata med mig, men fattade efter ett tag att hen trott att hen klickat bort mig och så fick jag ta del av ett samtal som verkligen inte var för mina öron. Efter en stund (för jag erkänner, jag är inte bättre människa än att jag hängde kvar och lyssnade för på ett sätt VAR det för mina öron för den här personen verkade, helt utan grund vad jag känner till, störa sig något enormt på en i mitt team, och då kan jag väl känna att det hade varit rimligare att ta det med mig i första hand) hörde jag ett Helvete också! och så blev jag bortklickad.  Är nu lite i valet och kvalet om jag ska konfrontera den här kollegan med frågan varför hen snackar med VD:n om huruvida en i mitt team "tror hon kan göra som hon vill" och liknande som a. inte är sant och b. hen inte har med att göra, och c. inte ens är ett problem. Tror det har att göra med att personen i mitt team lite har en attityd som att hon inte bryr sig om vad andra tycker om henne, men om inte JAG har problem med det så behöver ju ingen annan heller ha det om ni frågar mig, och så länge man sköter sitt jobb (och det gör hon), så finns det väl ingen anledning att känna att man ska behöva stå med mössan i handen och vara till lags. 
Har nu i alla fall landat i att jag ska avvakta och se vad som händer istället för att, som jag först tänkte, konfrontera kollegan med vad jag hört. Ibland är det kanske bättre att sitta lugnt i båten och se vartåt den flyter istället för att gå till attack. 

Min man kom hem och var stressad. Han är inte precis världsmästare i att få tummen ur röven när det gäller att ta tag i sånt som är tråkigt och/eller småjobbigt. För rätt så längesen, typ i slutet av förra året eller så, fick han ett brev från Trafikverket att han behövde förnya sitt körkort, vilket i det närmaste per automatik föll under kategorin tråkigt/småjobbigt och därför sköts upp tills det började bli akut, och då blir han som handlingsförlamad och som att hela Google är blockerat för honom.  Vart går man när man tar foto till körkortet? tyckte han var en rimlig fråga att ställa istället för att bara googla upp det lite snabbt och lätt. Det hade kanske varit bättre för honom om han hade gjort det, för jag berättade vitt och brett om hur det var när jag skulle förnya mitt körkort, då tog jag bara en selfie, laddade upp den på någon sajt och sen fick man fysiska foton hemskickade i brevlådan några dagar senare som man sedan skickade in tillsammans med ansökan till Trafikverket och sen tog det väl ett par veckor innan man fick ett rekommenderat brev att gå till Coop och hämta ut och vips hade man sitt nya körkort i handen. Ändå rätt smidigt får jag väl säga?

Jaha, då skulle min man göra likadant, och jag har ju lite för mig att när jag laddade upp de där fotona så blev de liksom automatiskt tillfixade så att det var rätt storlek och sådär, inget att tänka på alltså. Men han fick avslag på sin ansökan från Trafikverket med motiveringen att fotona inte var godkända eftersom det tydligen var någon skugga i bakgrunden som det inte fick vara. Du får väl gå upp till Trafikverket och ta foton där då, sa jag för så gjorde min dotter rätt så nyligen när hon skulle förnya sitt körkort. Jaha, men det var inte bara att traska dit lite hur som haver om man är en vanlig dödlig som arbetar till 16.00 för de hade bara öppet till 18.00 en dag i veckan, men ja, då får man ju gå dit den dagen då. Kan jag åka med dig när du ska till stallet, undrade min man och jag bara jaja och sen tänkte jag inte mer med det, det här var typ förra helgen, men igår skulle det alltså ske enligt honom. Så här är det också: min man åker buss till och från sitt jobb, byter buss i Ankeborg där Trafikverket håller till, och nu tyckte han alltså att det var rimligt att först åka hem för att sedan åka tillbaks med mig när jag ska till stallet. Men varför stannar du inte bara kvar i stan, går upp till Trafikverket och tar nästa buss hem? invände jag och fick till svar att man var tvungen att visa upp giltig legitimation när man tar körkortsfoto, och då visade det sig, surprise surprise, att hans körkort hade slutat gälla, så därför skulle jag följa med och intyga att han var han, liksom. Men se, det gick inte heller visade det sig efter lite googlande, utan då var man först tvungen att skicka in en ansökan till Trafikverket om att få lov att fotograferas utan att kunna legitimera sig, och den ansökan skulle vara inskickad fjorton dagar innan själva fotograferingen, så det är väl i den änden han får börja. Men nu hade han tydligen hittat en fotograf i Ankeborg som tog körkortsbilder, så han skulle gå dit istället. Alternativt kan han ju använda den sajten som jag använde för att ladda upp bilder på för där redigerade de bakgrunden, kom förvisso inte ihåg vad den hette men den var bland de första träffarna man fick när man googlade körkortsfoto. Gissar dock att han tog det billigaste tänkbara alternativet och då går det ju som det går. 

Blir så trött på sånt här och vågar knappt tänka på hur det ska bli när körkortet väl är tillverkat och ska hämtas ut, för det måste man också göra personligen, alltså inte via ombud. Han får väl skaffa någon slags e-legitimation då, men misstänker att man måste ha en giltig legitimation för att skaffa det, så var det ju när jag skulle skaffa det här djävla FREJA PLUS, det var minsann inte bara TROTS att jag hade både bank-ID och pass och körkort och grejer. Men kanske att det räcker med bank-ID? Oklart men det lär väl visa sig. 

Idag är det jobb, sen intervall- och pilatesträning och så ridning ikväll. Det går i ett, imorgon kväll ska jag ingenstans och det känns nästan som lite semester. Fast då måste jag städa och fixa, för på torsdag ska jag och min dotter, a k a CLUB ROMIF, gå på bio.

Det värsta är att på fredag är det bara en månad kvar till helvetesrevisionen och det känns som att jag hinner jobba 0 % med det som rör det. En månad känns förvisso fortfarande som att det ligger inom ramen för gott om tid, men man vet ju hur det är, det tar en grisblinkning och sen står revisorn där och knackar på dörren. Jaja, det ordnar sig. Kanske. 

Till stallet istället, v 7 2025, pt 1

 Alltså NEJ vad det inte går särskilt bra för mig och Köttbullen just nu. Lektionen var jättebra med massor av volter och övergångar, perfekt lösgörande och ändå fick vi inte till det. Precis när jag började tycka att det ändå kändes som att hon började få lite schwung i steget så sa K att hon var lång som ett ösregn och så var det bara att börja om igen, men kändes som att vi aldrig hittade något framåtläge. Hon har i och för sig satt vinterpäls som en grizzlybjörn så det är kanske inte så konstigt att hon tycker saker är jobbigare än vanligt. Nästa vecka ska hon förhoppningsvis bli klippt och då kanske det blir andra bullar, vem vet? Det är bara att kriga vidare.