B Wahlströms flickböcker: serien om Annika del 5: Strama tyglar, Annika!

Den här boken börjar med att man får veta att Annika och Turk (i tomrummet mellan förra boken och denna) återigen skördat framgångar på tävlingsbanorna och fått ta emot pris ur borgmästarinnans hand. Om jag var lite kritisk till att Harry utan vidare lämnade ansvaret för Turks träning och tävlingskarriär i Annikas späda 15-årshänder så dyker nu RYTTMÄSTARE BERTHOLD upp från ingenstans och erbjuder sig att Annika och Turk ska få komma och bo på hans slott i en månad och få träning och hjälp. Äntligen någon som tar lite ansvar! Ryttmästaren är enligt Harry "den skickligaste hästkarl och ryttare" som han någonsin träffat så Annika kan ju inte annat än att tacka ja, och hennes föräldrar släpper givetvis iväg denna 15-åring att bo hos en vilt främmande karl som de aldrig träffat och i stort sett inte vet någonting om. Annikas mamma har vissa rimliga invändningar, men det har hon såklart inte mycket för.
När de ska iväg upprepas samma gamla vanliga visa, Turk vill inte låta sig lastas, sen kommer Bettina (8 år), alla (som inte är en del av kretsen kring Annika) försöker hindra "den lilla flickan" från att hantera den stora farliga hästen, men Turk blir genast from som ett lamm i Bettinas händer och låter sig lastas utan prut, alla (som inte är en del av kretsen kring Annika) förundras.

Annika kommer fram och installeras. Ryttmästaren meddelar att lektionerna är klockan sex på morgonen och sen lämnar han henne åt sitt öde med Daniel, en lätt efterbliven stallpojke som inte säger ett ljud till henne, som enda sällskap.

Dagarna går och det går inget vidare för Annika. Hon rider lektion mellan sex och halv åtta (varför denna okristliga tid? Det innebär ju att Annika i princip måste gå upp mitt i natten för att hinna fodra, sadla, tränsa osv INNAN klockan 06.00) och resten av tiden lodar hon mest omkring och försöker få tiden att gå. Hon skriver ett långt brev till Bettina och beklagar sig. Daniel är mest dyster och vill inte umgås eller socialisera. 

Turk tycker inte det här med skolridning är mycket att hänga i julgranen och Annika får bannor av ryttmästaren för att hon inte visar vem som bestämmer. Ryttmästaren sitter upp på Turk och visar var skåpet ska stå, men blir först svettig och sedan förkyld och måste ligga till sängs en hel vecka (en bit längre in i boken står det att han fått ryggskott p g a den vilda ridturen och svettningen och draget i manegen, men men) så nu har Annika ännu mindre att göra. Då dyker plötsligt Bettina upp från ingenstans, hon har i vanlig ordning stuckit hemifrån och liftat (för att vara 8 år är hon otroligt driftig, måste man ju ändå ge henne) dit. Hon har blivit god vän med Daniel på nolltid, men måste såklart hållas gömd så ingen får syn på henne och skickar hem henne. Men för en gångs skull reagerar Annikas föräldrar som normala ansvarstagande vuxna och anmäler Bettina som försvunnen. Annika blir då rädd att polisen ska komma och hämta Bettina hemma hos ryttmästaren och bestämmer sig för att rida till polisen i den närmaste stan (2 mil därifrån) och tala med dom.

Sagt blir gjort. Annika kommer fram, binder Turk på en rivningstomt (alltså!), går till polisen och förklarar läget. Polisen vill kontakta Annikas fader, men måste först ägna sig åt pappersarbete. Annika bestämmer sig då för att ringa själv, går in i en tobaksaffär för att låna telefonen men blir hänvisad till telegrafen eftersom det är "långlinjesamtal". Hon älgar runt halva stan och när hon äntligen är klar och utredningen kring Bettinas "försvinnande" avblåst och hon kommer tillbaks till rivningstomten är Turk försvunnen! ÅH NEJ! Nytt ärende till polisen och det råkar slumpa sig så att preciiiis när hon ska till att förklara sitt ärende så ringer någon och säger att de har hittat en häst. En snäll polis (med orimligt mycket tid till förfogande) skjutsar henne dit och så rider hon glad i hågen tillbaks till ryttmästarens slott (2 mil till). Väl hemma har Bettina totalcharmat Daniels föräldrar så efter många om och men får Bettina stanna. Ryttmästaren tillfrisknar och träningen återupptas med varierande framgång. Ryttmästaren tycker att Turk "flänger iväg som en indianhäst" och att han blivit självsvådlig och bortskämd. Annika och Bettina håller inte med utan tycker att det bara är dom och Harry som förstår sig på Turk, men vågar inte säga emot ryttmästaren.

En gång per år bjuder ryttmästaren alla sina f d elever på en stor middag på slottet och Annika blir också bjuden. Vilken tur att Annikas mamma propsade på att hon skulle packa ner en klänning också (som först är blå och några sidor senare blommig, men det var kanske blå blommor, vad vet jag?) Vem dyker då upp om inte HARRY? Han hade tydligen också gått i ryttmästarens lära en gång i tiden (det kunde han väl ändå ha upplyst Annika om?, men inte den tyste och gåtfulle Harry inte). Nu har dock ryttmästaren ändå ett och annat gott att säga om Annika, och Harry bestämmer sig då för att anmäla Turk till en stor tävling i Norge till hösten. Antagonisten MARIKA BORG är också anmäld så det är ju självklart att Annika vill besegra henne igen.

Nästa morgon rider Annika ut med Turk och känner sig obstinat efter all dressyrridning för ryttmästaren, så hon låter Turk flänga iväg "som en vildhäst". Sen blir Turk skrämd av en fågel och Annika dråsar i backen och tuppar av. När hon vaknar är Turk borta (för vilken gång i ordningen vet man knappt), och Annika själv kan knappt gå för hon har också skadat foten. Hon blir kvar i skogen hela natten, men blir till slut hittad av Daniel nästa dag. 

Annika får bannor av ryttmästaren för sin vårdslöshet och förstår plötsligt att ryttmästaren haft rätt hela tiden och när foten mirakulöst läkt efter några dagars vila så går hon in för lektionerna med liv och lust. Ryttmästaren ber sen lite om ursäkt för att han varit hård men skyller det på att han aldrig haft en kvinnlig elev förr utan bara är van att "ryta och regera med karlar". Sen är det dags för hemfärd och den sedvanliga lastningsproceduren upprepas varpå ryttmästaren (självklart) inte tror sina ögon när Bettina lastar. Sen åker de hem och Annika drömmer redan om allt roligt och spännande som ligger framför henne. THE END.

Åh NEJ, Sverige-Brasilien 24-27

Jahapp, det var Sveriges uttåg ur detta VM även om mellanrundan inte ens är över, men det krävdes minst oavgjort mot Brasilien för att ta sig till kvartsfinal, och det blev det ju inte eftersom Brasilien spelade BRA hela tiden medan Sverige bjöd på en fullkomlig uppvisning i tekniska fel, brända frilägen och missade straffar. Och på det sättet tar man sig inte till kvartsfinal i ett VM, tyvärr. Men, men. Nytt landslag, nya förbundskaptener, flera nyckelspelare skadade, allt kan ju inte stämma prickfritt med en gång tänker jag. Tänker också: det är bara sport, det gäller inte livet, det kommer fler mästerskap. Tänker också: FAN, FAN, FAAAN. Piss. Skit. Piss. Osv (inser också att jag låter som Alexander i Fanny och Alexander. Ej kul insikt). Over & out.

Hembiträdets hemlighet

Har läst Hembiträdets hemlighet av Freida McFadden, och det kan du också göra. Det är en hyfsat fristående fortsättning på boken Hembiträdet som jag läste i höstas och också gillade, så jag hade sett fram mot nästa del. Detta är handlingen: 

Millie har svårt att hitta en arbetsgivare som inte ställer för många frågor om hennes förflutna. Mirakulöst nog får hon ett perfekt jobb hos familjen Garrick som går ut på att städa deras påkostade takvåning med utsikt över hela staden och att förbereda exklusiva måltider i ett skinande blankt kök.
Men något känns fel. Millie har aldrig sett en skymt av mrs Garrick och från det låsta gästrummet hörs dämpad gråt. På fruns nattlinnen som lämnats i tvätten upptäcker Millie blodfläckar, och hon bestämmer sig för att knacka på. Men när dörren till gästrummet öppnas möts hon av en syn som förändrar allt.
Millie ställs inför ett dilemma. Hur ska hon kunna skydda mrs Garrick utan att röja sina egna hemligheter? Och hur långt är Millie beredd att gå för att Douglas Garrick ska få betala för det han gjort?

Jag tyckte till en början att den här boken var ganska lik den förra och nästan så att det var lite tjatigt med Millies självpåtagna måste-hjälpa-alla-och-är-minsann-inte-rädd-för-någon-attityd. Men sen blev det en rätt rejäl twist som jag inte såg komma och så blev det ändå spännande. Okej, vissa delar är kanske lite VÄL osannolika ändå, men det funkar om man inte är så nogräknad. Den här boken får fyra lyxvåningar av fem möjliga, stick iväg till bibblan med er. 

Coming up: helg!

Äntligen fredag efter en synnerligen strävsam vecka. I onsdags skulle jag haft möte med min chef, men när han skulle köra till jobbet så hade hans elbil inte laddats tillräckligt under natten så han fick tillbringa en härlig stund på något laddställe längs med vägen. Han bokade om vårt möte till eftermiddagen, men då kunde inte jag så jag föreslog som igår morse och sen tror jag den här inbjudan flyttades hit och dit fyra eller fem gånger och när jag kom till jobbet igår morse hade jag fått en slutlig mötesinbjudan som var på den ursprungliga tiden, detvillsäga i onsdags morse. Det var allmänt rörigt tills vi fick ihop det, och min chef har nu döpt om sig själv till Marty McFly. 

Idag ska jag och McFly ha ett nytt möte angående mina OPGAVER. Det är ju inte som att han inte fattar  att jag har för mycket att göra och att det inte är hållbart i längden att ha en tjänst på 150 %, det är bara att det är så otroligt TRÖGT att få till det här med att lägga över laboratoriechefsbiten på någon annan eftersom det är andras chefer som är involverade. Så här trögt har det minsann aldrig varit när det handlar om JAG ska få fler ansvarsområden, men karlar håller ju varandra om ryggen i alla väder. Aja, vi får väl se hur det här går. 

Igår var det sånt där riktigt trist väder så att man hade lust att bara dra en filt över huvudet och sova bort dagen. Gjorde jag såklart inte, utan jag jobbade, åkte hem, gick ut med hundarna i regnet, städade samt gjorde ett självtest för HPV-virus som jag fått hemskickat för ett tag sen. Det kändes ju lite märkligt att stå hemma i badrummet och dona med tops och provrör och grejer, men om det bara handlar om att snurra runt lite med en pinne så kan man ju lika gärna göra det själv som att ha någon främmande människa rotandes i sina privata delar. Nu är det i alla fall gjort. Belönade sedan mig själv med brasa, soffa och handboll. Såg först Tjeckien-Tunisien och sedan Frankrike-Nederländerna. Ikväll är det Sverige mot Brasilien. Kan nog bli en rysare, för Brasilien har spelat bra och ÄR bra. Samma gäller för Sverige, fast Sverige har ju en tendens att vara...ojämna. Så det kan nog bli en pulshöjare det med. 

Annars ska det bli skönt med helg. Om allting går som jag vill idag så ska jag jobba undan på förmiddagen, jobba in lunchen och sluta lite tidigare för att sedan köra min intervallträning, veckohandla på Willys och sedan komma hem och liksom bara landa i två dagars ledighet. Vi får väl se hur det går. 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 4: Klart för tävling, Annika!

Boken börjar med att löjtnant Starke har köpt in den totalt galna hästen MUSTA PEKKA, en häst som Harry totalsågar eftersom den "har lika mycket konster för sig som ett hysteriskt fruntimmer" (enligt Harry). Starke envisas, men får lite kalla fötter efter att själv ha åkt i backen och erbjuder därför Trixi (15 år?) 100 kronor om hon kan förvandla Musta Pekka till en ridskolehäst. Trixi nappar på erbjudandet trots att både Harry, Annika och Bettina avråder henne. Harry lånar henne i alla fall en bok om svårridna hästar där det står att man ska dra upp huvudet på en häst som bockar. Musta Pekka avgår dock med segern får man väl säga, Trixi hamnar på sjukhus med hjärnskakning och skadad arm.
Starke skickar Musta Pekka till slakt, säger han i alla fall, men det visar sig sedan att han sålt honom till "en barnunge" och det till ockerpris, och när Harry får reda på det blir han VANSINNIG och säger upp sig i vredesmod och på stående fot (igen).
Han försvinner från ridskolan utan ett ord och lämnar Turk (dyr, värdefull tävlingshäst) åt Annika (15 år) att ta hand om. En dag kommer HERR BORG (Harrys förre arbetsgivare som han också lämnade i vredesmod. Knepig kille den där Harry) och säger att han hört ett rykte om att Harry skulle lämna landet och flytta till Amerika och i så fall ville han (herr Borg) köpa Turk. ÅH NEJ, känner Annika men i samma sekund som han, Herr Borg alltså, börjar med sitt dividerande kring försäljning så dyker Harry upp från ingenstans och säger att Turk redan är såld. ÅH NEJ! känner Annika igen, men Harry bara drar med ett vagt löfte om att de "nog" ska få veta vart han (Turk) ska ta vägen (alltså?!). 

Sorgeliga tider stundar. Ingen Harry och ingen Turk. Bettina (8 år) jobbar i stallet (istället för Harry) för 15 kronor i veckan, Löjtnant Starke låter Annika få börja träna det fina fullblodsstoet Pat istället, men det är ju inte alls samma sak. En kväll när Annika och Bettina är ensamma i stallet hörs det hovslag utanför och vem dyker upp om inte Turk! Uppenbarligen har han slängt av sin nya ägare och sprungit hem till sitt gamla stall. Nästa dag kommer den nya ägaren och hämtar honom och det visar sig såklart att Turk inte alls gillar sin nya ägare medan främst Bettina självklart kan hantera honom (Turk) trots ägarens skepsis. 

Det är fortsatt deppigt och Annikas fader bestämmer sig för att muntra upp familjen genom att ta med dom på cirkus som nyss kommit till stan. På cirkusen kan den som lyckas sitta kvar på "Buster" ett varv i manegen tjäna 100 kronor. Både Annika och Bettina är sugna men det visar sig att "Buster" inte är någon mindre än Musta Pekka, så de avstår eftersom de vet att den hästen inte är klok (diagnosen "koller" har uttalats mer än en gång). Men Trixi går dit några dagar senare och lyckas sitta kvar, trots  både hjärnskakning och skadad arm, tack vare boken om svårridna hästar som Harry lånat ut. 

Det blir jul och Bettina ska åka till sin mamma Frida i Norrland. När hon ska komma tillbaks igen så gör hon inte det utan är borta i många dagar utan att någon verkar tycka det är något konstigt med att en åttaåring är ute på vift lite hur som haver. Annikas föräldrar kontaktar landsfiskalen, men det hjälper inte. Till slut dyker hon (Bettina) i alla fall upp, hon har fått skjuts till tåget från Norrland av någon okänd gubbe som hon också övernattat hos (rimligt) och allt är frid och fröjd igen, fast fortsatt deppigt förstås eftersom både Harry och Turk lyser med sin frånvaro. 

Det blir vår och det vankas tävlingar. Annika och Bettina åker dit för att titta. Givetvis visar det sig att Turk är anmäld. Givetvis är Turk vrång mot sin nya ägare och givetvis är det bara Bettina och i viss mån Annika som kan handskas med honom. På tävlingsbanan ramlar Turks ryttare av och skadar sig, och mitt i tumultet rusar Annika in på banan, kastar sig upp på Turks rygg och hoppar klart resten av banan (jätte-JÄTTE-realistiskt, NOT!). Sen blir det i vanlig ordning problem när Turk ska lastas men det löser givetvis Bettina trots omgivningens skepsis. Annika låter sig intervjuas och hamnar i tidningen, denna nyhet når så småningom också Harry (som inte alls är i Amerika utan i Norge), som via en annan karl  på något mystiskt sätt ordnar så att Annika och Turk ska få vara med i juniortävlingarna om en månad och det trots att Turks nya ägare inte tror att Annika kan rida Turk för det kan han ju knappt själv, men självklart kan hon det trots att hon ridit mindre i ett år.
Boken slutar med att Harry (som tydligen fortfarande äger Turk) låter Turk stanna på ridskolan så att Annika kan fortsätta rida honom medan han åker tillbaks till Norge (helt normalt att lämna en tävlingshäst till en 15-åring att helt ensam träna och tävla) för att arbeta. THE END. 

Too deep but still waves

Igår var tanken att jag skulle åka till stallet direkt efter jobbet för personalmöte, men när jag ringde K för att höra om vi behövde snacka ihop oss lite innan så föreslog hon att vi skulle skjuta på det ett tag för de hade så mycket att göra just nu. Okej, sa jag och såg framför mig en lång härlig eftermiddag och kväll utan några måsten. Men vi kanske kan hämta hö istället? sa K och då fick det bli så. Så här är det: Hästarna får ensilage, men Köttbullen och en annan ponny blir lite dåliga i magen av det och då har vaktmästaren i stallet puttrat iväg till en gård några kilometer bort och köpt hö i storbal, MEN någon gång  sent i höstas fick vi påhälsning av tjuvar som snodde balspjutet, vår grilltunna, en soptunna och lite annat smått och gott i metall som de väl gissningsvis skulle försöka sälja till skrotvärde. Soptunnan kunde vi väl vara utan, en snäll medlems snälla granne svetsade ihop en ny grilltunna men ett balspjut visade sig vara lite för dyrt för att man bara ska kunna hosta upp slantar på studs (men samtidigt inte SÅ dyrt att det var lönt att försöka få ersättning från någon försäkring).

Jahapp, men då får man lösa det på annat sätt och då fick man åka och hämta i en hästtransport istället. Men senaste gången det var dags så hade det hunnit bli vinter och släpets vinterdäck var odubbade och alla människor som ägde bil med dragkrok hade dubbdäck på sina bilar. Utom jag dårå, så i ett svagt ögonblick så sa jag att jag kunde hjälpa till. Sen har det varit en massa turer hit och dit kring när, var och hur, för de här hömänniskorna är svåra att få tag på, men igår fick jag alltså susa tillbaka in till stan igen efter att ha varit hemma och gått ut med hundarna. Sen hade K och jag en svettig stund när vi först skulle plocka ut mellanväggen i hästsläpet (utlånat av en annan vänlig medlem) som vi inte riktigt fattade hur det satt fast, och sedan få på släpet på bilen, eller det var väl i och för sig det minsta problemet, men att koppla in det elektriska orsakade snudd på både blod, svett och tårar. På min gamla Queen of Volvo satt uttaget liksom bredvid dragkroken så det var bara att böja sig ner och peta i det, men på nuvarande bilen sitter uttaget typ 20 cm in UNDER bilen och det slutade med att både jag och K låg på magen på marken bakom bilen och lyste med mobiltelefoner och försökte få kontakten att passa. Man har ju liksom ingen kraft heller i den ställningen, till slut gick det, men ovärdigt var väl ändå bara förnamnet? Hos hömänniskorna fick vi hjälp att lasta, men när vi kom tillbaka till stallet så skulle vi alltså försöka putta ut den där 500-kilosbalen ur släpet och det var lättare sagt än gjort. Vi fick gå och fiska upp några ponnyföräldrar och engagera dom, men då gick det bra så slutet gott allting gott. Susade hemåt medan jag lyssnade på handbollen via Viaplay-appen, kom hem när det återstod fyra minuter av första halvlek, duschade i halvtid och såg klart matchen i soffan. PUH. Vilken dag. 

Idag blir det förhoppningsvis lugnare? Ska bara hem och städa, sen hoppas jag få ligga i soffan och läsa och eventuellt kolla på handboll resten av kvällen. Sverige spelar inte förrän imorgon, men det finns ju andra matcher att hålla ögonen på. Sen är det fredag och sen är det helg, GUD vad dagarna bara rusar iväg. Tycker årets första månader brukar vara så otroligt sega och långsamma, men i nådens år 2025 så är januari på väg att ta slut innan den ens har hunnit börja, känns det som. 

Åh nej, Sverige-Portugal 37-37

Jaha, ännu en match som slutar med att man sitter med kaninpuls och adrenalinöverskott. Hela andra halvlek var absolut jämn, inget av lagen levererade något målvaktsspel att  skriva hem om så det blev i princip att de bytte mål med varandra och det skilde aldrig mer än uddamålet. Så på det viset slutade det ju "rättvist" men grejen är att Portugal gick in i mellanrundan med full pott medan Sverige hade en poäng mindre pga den oavgjorda matchen mot Spanien, och Sverige hade därför "behövt" vinna idag. Men ja, fler matcher återstår ju i mellanrundan och det är bara att hålla tummarna.