Det går sakta men säkert mot helg

Min mastodontmötesdag igår blev lite luftigare än planerat eftersom mittenmötet blev inställt med kort varsel. Eller rättare sagt flyttat, till måndag eftermiddag och då kan jag inte vara med. Det är lite surt, för jag brukar kunna fixa och trixa och få till det och är mycket mån om att ingen ska gnöla om att jag aldrig kan vara med på eftermiddagsmöten och i förlängningen kanske tvinga mig att jobba vanliga kontorstider, vilket i min värld är lika med ett öde värre än döden, men den här gången gick det inte att lösa. Det här mötet har av olika skäl bokats om tre eller fyra gånger redan, p g a att andra inte kunnat och en stund efter att jag mailat och sagt att jag inte kunde vara med på mötet så blev det flyttat till början av december. Oj vad långt till dess, hann jag tänka innan jag insåg att det bara var ett par veckor. Herregud. 

Knogade på med Projektet, djupandades ett tag för det är SÅ MYCKET som inte handlar om Projektet och som är som lösa trådar överallt och man vet liksom inte var man ska börja nysta för att få struktur. Kom på att jag skulle göra en instruktion för en grej i form av ett flödesschema, och blev så nöjd med mig själv som kom på den uppgiften. ÄLSKAR att göra flödesscheman, blir helt lugn i själen av att sitta och flytta runt med rutor och pilar. Alternativt sitta och knåpa statistik och formler och tabeller och diagram i Excel. Mmmm...Excel. 

Efter jobbet åkte jag till en skoaffär som ligger bredvid Willys för att köpa skosnören till min man. Han ska åka till Köpenhamn med en kompis över helgen och eftersom det har blivit lite vinter nu (buuuu) så tänkte han ha sina kängor, som tydligen saknade skosnören och eftersom det är jag som har bilen så blir det också jag som åker på att uträtta den här typen av ärenden. De ska vara 190 cm, MINST! var instruktionen jag fått, och det lät ju skitlångt, två meter nästan, men jag vet av egen erfarenhet att det är väldigt sällan som skosnören är för långa, snarare tvärtom. Det var dock inget den här skoaffären hade i sin affärsidé, för de längsta skosnörena som fanns i deras sortiment var 120 cm, så det var bara att bege sig därifrån med ogjort ärende. Du får gå till en skoaffär i Köpenhamn, där är nog utbudet lite större sa jag till honom senare, och med det fick han låta sig nöja. 

Åkte sedan till ett bageri och köpte en liten tårta för det var min mans födelsedag igår. Tänkte köpa en Budapestrulle för det är hans favorit, men det fanns ingen så det fick bli någon slags variant av Williamstårta i en liten behändig storlek som gav cirka fyra normalstora tårtbitar. Svängde sedan vidare inom Coop hemma i byn och hämtade min mammas frökalender som nu äntligen behagat dyka upp till ingen nytta längre, åkte hem, gick ut med hundarna med livet som insats för gårdagens snö hade töat och sedan frusit igen så det var verkligen glashalt på sina ställen. Kom hem igen, panikletade länge och väl efter en bok av Arthur Machen som jag köpt för längesen som en tänkt framtida present till min man eftersom han är ett stort fan av H P Lovecraft (och H P Lovecraft i sin tur var ett stort fan av Arthur Machen) och som jag lagt "på ett bra ställe". Jag har tre-fyra såna där Bra Ställen (en låda i mitt sängbord, ett skåp i kattvinden på min sida av sovrummet, en låda i en skänk i matrummet och så förstås i mitt Flickrum™), där min man aldrig är och rotar, men den fanns inte någonstans där. Och eftersom hans andra present, den där nostalgi-spel-konsolaktiga saken som jag beställde för evigheter sedan men som fastnade i den polska tullen, fortfarande är spårlöst försvunnen så vore det ju tråkigt om hans present bara blev tomma ord om internethandel i allmänhet och PostNord i synnerhet och inte ens ett par skosnören kunde uppbringas. Men till slut hittade jag den, boken alltså, intryckt i garderoben där jag har mina ridkläder, så det fanns alltså ett femte Bra Ställe. PUH. 

Sen kom min man hem och eftersom det var onsdag och inget möte i sikte så var det filmkväll och eftersom det var hans födelsedag så fick han välja och då blev det Sherlock Holmes. Han fick sin bok och ett kuvert med skraplotter och Binglottersuppesittarkvällslotter (som vi "råkar" sälja i stallet just nu, nöden har ingen lag) och blev glad för båda. Vi åt tårtan och det var något av det mäktigaste jag ätit i tårtväg. Jag tog ändå bara en pytteliten bit, men orkade inte ens äta  hela den och av den bit jag lämnade så är jag helt övertygad om att man skulle kunna stoppa ner den i en tjugolitersspann med vatten, mixa med en stavmixer och mätta en hel by i Afrika i en vecka, så söt och näringstät var den. 

Från det ena till det andra, för ett tag sedan fick jag ett mail från Specsaver (där jag prenumererar på månadslinser och betalningen är kopplad till mitt bankkort) att "ditt betalkort är på väg att upphöra att gälla". Kollade och det gick ut i december 2024 och då djävlar är det väl hög tid att få ett nytt? Måste erkänna att jag inte har koll på hur tätt inpå man brukar få ett nytt kontra bäst-före-datum, för det brukar ju bara dimpa ner i brevlådan och så är det lite nervöst för man tror inte att det ska funka så enkelt som att det aktiveras första gången det används utan man (i alla fall jag) tror att det kommer att någon betalterminal på Willys kommer att bröla ut KÖP MEDGES EJ när man står där med full kundvagn i fredagsrusningen. Har i och för sig aldrig hänt, men det betyder ju inte att det aldrig kommer att hända. 

Jag älskar när saker och ting går smidigt och helst automatiskt, men nähä, ska man nu vara tvungen att ringa banken och börja härja om att man ska ha nytt kort? Började lite smått med att logga in på internetbanken och nämen hejsan hoppsan, där fanns visst en rubrik som hette "dina kortbeställningar" där man i fem steg kunde följa processen för när man får nytt bankkort. Jag var nu tydligen i steg 4, vilket var "kortet tillverkas" och nästa steg är LEVERANS, vilket beräknas ske på måndag. Och det alldeles utan att jag behövt göra ett smack. Halleluja! Nu ska i och för sig leveransen göras med PostNord, så vi ska väl inte ropa hej förrän bankkortet ligger i brevlådan, men den som lever får se. 

Dagen avslutades med att jag fick ett sms om att mina äppelträd fanns att hämta på Schenkers utlämningsställe i byn, det var ju oerhört passande nu när det är minusgrader och snö på marken (och var det inte det jag förutspådde?), men redan efter helgen ska det bli mildare så då kan man nog peta ner dom i jorden hoppas jag. Ja, det var väl allt så här långt från den misslyckade shoppingens gudinna. 

Guaranteed to blow your mind

Igår efter jobbet så svepte jag hem, släppte ut hönsen i trädgården, tog med hundarna ut på en powerwalk, överraskades av ett bistert novemberregn med inslag av snö. Kom hem vid typ kvart över tre, då hade alla hönsen gått in i hönsgården igen och höll på att göra sig i ordning för natten. Det är såna tider nu. Stängde hönsgården, gick in och hängde upp alla mina kläder på tork. Körde ett benpass, slappade sedan i soffan tills det var dags att åka till stallet. Tittade ut, då var det VITT på marken och snön vräkte ner. Vad ända in i helvete? Jaja, det var ju inte mycket att göra åt saken. Åkte in till stan och där regnade det istället. Nu i morse hade en del av snön (men inte allt) regnat bort. Brr. 

Testade det där silverfolietäcket på vindrutan i natt och nej, jag behövde inte skrapa men helt ärligt så tror jag inte att jag hade behövt göra det i alla fall eftersom det var "runt nollan", så det återstår att se om jag fått valuta för mina 129 kronor eller vad det nu var jag betalade.

Idag har jag en monsterdag på jobbet med tre mastodontmöten som i det närmaste bara klickar i varandra utan rast och ro. Alla är av karaktären att de dels hålls på engelska och dels handlar om grejer som är svåra att greppa ens på svenska så jag kommer väl att vara lagom mosig i planeten när den här dagen är över. Ska sen hem och fira min man som fyller år idag. Hans present är fortfarande på villovägar efter att ha fastnat i den polska tullen, så han får en bok och skraplotter så länge. Verkar som att min mammas frökalender, som danska PostNord söp bort, nu har landat på Coop hemma i byn, fast nu måste jag ju ombesörja ytterligare en frakt hem till min mamma. SUCK OCH STÖN. Aja, det får jag ta en annan dag, nu ska jag först och främst överleva denna. 

Till stallet istället, v 47 2024, pt 1

Igår när jag hade ridit så fick jag känslan av att det var torsdag, aah, gött, fredag imorgon och så kom jag på att det bara var tisdag. Har uppenbarligen inte vant mig vid dressyrtisdagar med Köttbullen, men igår var det alltså en sån. Hon kändes mindre fast i högersidan igår än hon gjorde förra veckan. Kan också ha att göra med att vi värmde upp självständigt i skritt med mycket volter och framdelsvändningar så att hon lossnade lite mer. Själva övningen var öppna längs med långsidan och där KÄMPAR vi, ååh vad Köttbullen tycker det är svårt. Och jag med, för jag får så sällan något kvitto på att hjälpgivningen är korrekt, för även om den är det så tycker Köttbullen att hon ska göra annorlunda p g a att det är jobbigt för henne. Nu red du bogen in nästan hela långsidan, hojtade instruktör K till mig och jag svarade halvt bittert och halvt på skoj att det var väl kul att det i alla fall hände NÅGOT och att hon inte bara vek halsen och traskade rakt fram. Jaja. Hon kändes i alla fall trevlig i formen och några gånger kände jag att hon riktigt  arbetade med hela kroppen på ett sätt som kändes mäktigt. Sen är ju galoppen vad den är, vet snart inte vad jag ska göra för att få henne att gå i form men det gäller väl att fortsätta jobba med framåtläget och tänka att det kommer av sig själv när bjudningen finns där. Kanske?  

På lördag ska jag rida för en extern tränare, det kan bli spännande. Det har ju ändå hänt väldigt mycket med Köttbullen de här åren jämfört med när hon var ny och verkligen såg ut som en liten köttbulle med en kort, tjock och spikrak hals som pekade rätt upp i skyn och det inte ens gick att rida henne på en volt utan att det kändes som att hon skulle välta omkull eftersom hon hade så dålig balans. Nu är ju skillnaden  ändå milsvid, måste man säga, men som alltid finns det gott om utrymme för förbättringar. 

No more Mrs Nice Girl

Ni vet Tröggubben? Efter många om och men fick jag ju pressat fram en befattningsbeskrivning där hans ansvar och befogenheter framgick, och idag skulle vi ha ett möte angående ett av hans ansvarsområden . Det var jag som hade kallat till detta möte, det är saker som ska gås igenom två gånger per år enligt vårt kontrollprogram, och jag tänkte att nu är det sista gången som jag kallar till dessa möten, i fortsättningen får Tröggubben göra det själv. 

När mötet började saknades Tröggubben. Ja, det här är ju lite TG:s möte så jag tänker att vi väntar in honom, sa jag och hoppades lite att han inte skulle dyka upp för i så fall kunde jag skicka ett syrligt mail till honom och be honom kalla in till ett nytt möte och då skulle pucken automatiskt landa hos honom.  Men TG:s chef ringde upp honom så han anslöt och bad om ursäkt för att han hade glömt bort. 

Ja, TG, jag tänker att det här är ju ditt möte så jag lämnar över ordet till dig, sa jag och möttes först av en kompakt tystnad. Är det mitt möte? sa han förvånat. Ja TG, [mötets innehåll] ingår i dina arbetsuppgifter, så det här är ditt ansvarsområde, svarade jag neutralt. Jaha, men det var TG inte alls beredd på, svamlade han och tog för säkerhets skull om det ett par gånger. Vill du kalla till ett möte vid en senare tidpunkt så att du får en chans att förbereda dig? frågade jag mild som en vårbris i tonen, och det ville han, sa han. Jamen Yours Truly, kan inte du hjälpa TG med det? bröt TG:s chef in, och jag svarade med lite mer höstliga vindar att all information och allt underlag finns i den och den mappen där och där, och då kunde väl inte ens TG:s chef med att säga mer för kalla till ett möte ska väl ändå folk kunna i detta nådens år 2024. 

Hur taskig var jag nu? frågade jag min kollega och vapendragare Stefan efter mötet, och han sa att jag hade varit "en nia". NÄE? protesterade jag, för jag hade minsann både vinnlagt mig om ordval och tonläge, varpå Stefan svarade På en skala mellan 1 och 81. Så det var väl inte så farligt då, haha. Nä, men allvarligt. Nu får det FAN I MIG vara slutdaltat med gubbar.  To be continued, I guess. 

C'est la vie

 Förra veckan var jag inom Jula för att köpa motorolja och snappade då åt mig en sån där silvrig matta som man kan lägga på vindrutan för att slippa skrapa när frosten besudlat den med sin trista uppenbarelse. Förra vintern vittnade en kollega om dess förträfflighet, mattan alltså, inte frostens, och då tänkte jag att en sån ska jag också skaffa. Sen blev det inte av men nu så. T'nkte jag förra veckan alltså. Och i natt var det minusgrader! Fast då låg mattan i carporten och gjorde exakt ingen nytta alls medan jag fick skrapa så jag fick mjölksyra. Det är ju en sak att skrapa rutorna när det är sån där fluffig rimfrost, ett drag så är det borta, men när det är is som i det närmaste integrerats med glaset och man tar i så man spränger blodkärl utan att det märks någon större skillnad så är det fan i mig inte roligt alls. Stod och skrapade i en evighet och svor över sakers tillstånd i allmänhet och vintern i synnerhet medan bilen sprutade ut mättade kolväten i atmosfären, men till sist kom jag iväg. En sådan start på dagen vill man ju inte direkt ha. Ser  i alla fall fram mot att testa silvermattan för nu ska det bli lite kallare. Så kallt att jag faktiskt igår gjorde ett  offentligt tillkännagivande att jag nog "snart" skulle börja använda strumpor. Får frågan cirka en gång om dagen om jag inte fryser om fötterna, och det har jag inte gjort hittills. Fast just igår började det kännas lite småkyligt så nu är det nog snart dags. 

Känner att jag inte direkt är på topp nu. Blev irriterad över att det igår eftermiddag skickades ut inbjudan till "julbord" som inte är ett julbord utan en personalaktivitet där det först ska spelas flipper och sedan ätas en trerätters middag. Nästa torsdag, som om det inte behövdes någon framförhållning överhuvudtaget, och jag råkar veta att det här datumet ändå har varit bestämt sedan länge men det ska liksom hållas på det, och sen ska det vara superhemligt vad man ska göra för alla utom den inre kretsen runt platschef och VD. Och det irriterar mig, som om man inte skulle ha något bättre för sig än att hänga med folk man träffar vareviga dag vare sig man vill eller ej. 

Just flippergrejen stör mig, för ett par på jobbet är svinduktiga och till och med tävlar i det (visste inte ens att det var möjligt men där ser man) och jag vet att de har tjatat om att vi ska göra det som en personalaktivitet, och det är väl helt okej även om det känns som att det är BARA för att de ska få stila, men det är väl lika okej som att de som är superbra på att köra gocart tycker att vi ska ha DET som en personalaktivitet, det har vi också gjort ett antal gånger under årens lopp. Vet inte hur många gånger jag har föreslagit turridning men det blir nobben direkt. Jag har inget behov av att stila på hästryggen utan det handlar mer om principen att vissa får gehör för sina förslag, andra inte. Jaja. Som TUR är så  var denna personalaktivitet på kvällstid så den är frivillig, det ska mer än en trerätters middag och flipperspel för att jag ska avstå mina dressyrtorsdagar med Köttbullen. Obs, tycker egentligen det är skitkul med flipper, det är sammanhanget som jag väljer att avstå från. 

Jaja. Nu är det först jobbelijobb och sen är det ju tisdag. Dressyrtisdag! Jiihaaaa! 

Hon som blev kvar

Har läst Hon som blev kvar av Riley Sager, detta är handlingen: 

När familjen Hope brutalt mördas 1929 tror alla att sjuttonåriga Lenora Hope är den skyldiga, men polisen lyckas aldrig bevisa det. Lenora förnekar brottet och efter den dagen sätter hon aldrig mer sin fot utanför Hope's End, herrgården på klippkanten där massakern skedde.

Året är nu 1983 och vårdbiträdet Kit McDeere anländer till det förfallna Hope's End för att ta hand om Lenora efter att hennes förra sköterska försvunnit mitt i natten. Den sjuttioåriga Lenora sitter i rullstol och kan inte längre prata efter att ha drabbats av flera slaganfall. För att kommunicera med Kit använder hon sig av en gammal skrivmaskin och en kväll skriver hon: "Jag vill berätta allt för dig."

I takt med att Lenora skriver om händelserna som ledde fram till mordet på hennes familj blir det allt tydligare att det ligger mycket mer bakom än vad folk vet. Och snart börjar Kit misstänka att Lenora kanske inte berättar hela sanningen för henne, och att den till synes sköra gamla kvinnan egentligen är betydligt farligare än vad hon ger sken av ...

Den här boken beskrevs som "en stämningsfull bladvändare", men njaa, kände jag väl efter att ha läst den. Tyckte det var en rätt seg berättelse, utom i slutet då tempot skruvades upp och twisterna avlöste varandra men på ett sätt som gjorde att det till slut bara kändes som att folk bytte platser och roller och alla var släkt med varandra. Slutet kändes också lite VÄL too much, plus att alla inblandade som var kvar från 1929 faktiskt var helt orimligt vitala för att samtliga vara 70+. Den här boken får tre äldreboenden av fem möjliga.  

Om en månad är det Lucia (tänkte jag för några dagar sedan)

Kan liksom inte ta in att tiden går så djävla fort? För några dagar sedan tänkte jag på Lucia, inte för att det firandet är någon stor grej för mig men det var i alla fall en tanke som sipprade genom hjärnan, och då var det plötsligt bara en månad kvar dit? Och har det varit Lucia så är det inte långt till jul, nyår och sedan är det 2025. Vart tog 2024 ens vägen? Galet. 

I fredags knogade jag mig igenom en rätt så mödosam arbetsdag, inte för att det hände något speciellt men jag vet inte, i vissa avseenden känns det som ständig uppförsbacke. Man vill göra ett bra jobb, men får inte förutsättningar om man inte jobbar 60-timmarsvecka och det är jag inte sugen på. Medan andra kan lulla runt och på sin höjd göra halvmediokra insatser och inte bry sig ett dugg. Inte för att jag vill göra halvmediokra insatser, men det irrirerar mig att man går omkring med känslan av att man själv måste leverera på topp medan vissa knappt gör sitt jobb och ändå kommer undan med allt. 

Efter jobbet så gick jag 9 kilometer stavgång, åkte och handlade, åkte hem med en svag förhoppning om att Post Djävla Nord hade levererat en "brevavisering" med var den här förbannade frökalendern skulle kunna finnas för upphämtning, men såklart var brevlådan lika tom som hjärnorna på dom som styr PostNord (eller vem man nu ska skylla på). Vi fick istället ta till plan B, detvillsäga överlämna en blomma och ett kort där vi totade ihop följande vers:

Nu när du 80 år fylla
Och hemma har fullt på var hylla
Det är snart är advent
Och med denna present
Kan du nästa år också förgylla

Ut ur det följde en lång diskussion om det var en limerick, vilket jag med bestämdhet hävdar att det inte är eftersom en limerick enligt mig ska innehålla ett ortsnamn, men min ena systerson googlade och enligt Wikipedia så räcker det att det "bör" innehålla. Men Wikipedia, där kan ju vem som helst gå in och ändra...invände jag. Vad heter det om det inte är limerick då? frågade nämnda systerson och jag drog till med jambisk vers för det lät väl ändå som något som hade med något att göra. Fast där hade jag fel och fick backa. 
Ja, vid det här laget var det ju alltså lördag och jag och min dotter befann oss hemma hos min syster för ovan nämnda kalas. Blev väl rätt så lyckat, men det var drygt med all bilkörning, åkte hemifrån klockan 7 på morgonen, var hemma 7 på kvällen och bilkörningen tog 7 av de 12 timmarna. DRYGT, var väl bara känslan när kvällen kom och det enda man orkade göra var att gå och lägga sig, men hellre det än sova över för då brukar det bli så att hela söndagen också skramlar iväg på ingenting.  

Igår var det långpromenad och sen hände väl inte så värst mycket mer den dagen och nu är det måndag och ny arbetsvecka och jag är måttligt pepp. Pratade med min kollega i Projektets CORE TEAM som består av henne och mig och projektledaren, och beklagade mig över att inga arbetsuppgifter någonsin tas ifrån mig och att jag inte vill vara labbchef längre. Hon frågade om jag behövde jobba över mycket, och det beror ju på vad man jämför med. Det är ju inte som back in the days, när jag i betydligt större omfattning jobbade operativt och med saker som måste vara klara varje dag. Då hade jag betald övertid och då hände det flera år att jag slog i taket på 200 timmar. Nu jobbar jag nästan bara strategiskt (och har ingen betald övertid), men med så himla många olika grejer att det känns som att allt blir hafs och nödlösningar ändå, i alla fall om jag försöker hålla på 40-timmarsvecka. Ingen kul känsla. Men jaja. Man får spotta i nävarna och kämpa vidare.