I just think that maybe It's natural when things lose their shine

Igår ringde jag till veterinärkliniken som behandlat Remus för hans bukspottkörtel och bad om en telefontid till veterinären. Det skulle jag få, men jag kan se att hon har jättemycket idag så det blir inte förrän imorgon, sa receptionisten och det var ju inget konstigt med det tyckte jag. Sen ringde veterinären i alla fall när jag var ute och gick med hundarna i skogen, men då hade jag som vanligt ljudet avstängt så det samtalet missade jag. Idag har jag satt på ljudet, vilket jag alltså endast gör om jag vet att jag väntar samtal. Annars får telefonen tiga, orkar inte med att den plingar och plongar och har sig så fort det kommer ett mail eller en nyhetsflash eller vad det nu kan vara som den vill förmedla vidare.

Igår jobbade jag och sedan var jag hos Laserkvinnan på behandling. Vet inte om jag har nämnt det, vet knappt om jag vågar nämna det heller p g a vill ej jinxa, men min golfarmbåge som jag alltså har dragits med sedan i augusti förra året har blivit otroligt mycket bättre. En dag bara upptäckte jag att nämen, nu gör det ju inte ont längre? Vill tro att det är flitig rehab som ligger bakom, men det kan ju också vara det såkallade naturalförloppet, det får man ju aldrig veta. Hoppas i alla fall att det håller i sig så här nu, känner att jag har haft min beskärda del av krämpor för ett par livstider framåt eller så. Laserkvinnan behövde dock inte känna sig sysslolös för det för jag har ju en bråkig nacke och tillhörande skulderblad där det alltid finns jobb att göra. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, gjorde min fotrehab och stressläste sedan ut en bok som ska tillbaks till bibblan som idag. Min man kom hem från första dagen på sitt nya jobb och var nöjd och glad. Gött. Jag åkte till stallet på teorilektion, som bestod av att ridlärare A red en "projekthäst" (förr kallades dessa hästar för "problemhästar", men det verkar också vara ett begrepp som försvunnit under min paus från hästvärlden mellan cirka 2009 och 2017) och förklarade hur hon hade jobbat med den. Det var alltså hennes egen häst, inte en av ridskolehästarna. Tyckte det var dödsmodigt gjort, är så impad av henne för hon är kanske...22? år gammal. Men hästtjejer är ju inga veklingar. Minns när jag började rida på den här ridskolan omkring 1992, man hade sån respekt för den dåvarande ridskolechefen att man nästan bara vågade säga ja och nej när hon tilltalade en, hon var helt enkelt skrämmande och det var ingen som satte sig upp mot henne för då kunde man få sig en utskällning som inte var av denna världen. Blev helt chockad när jag efter ett tag fick reda på att hon var lika gammal som jag (dvs vid det tillfället cirka 24), men hon bossade obehindrat omkring med folk som var minst dubbelt så gamla och erfarna som hon. Nu är väl den typen av management by fear rätt så ute, men ändå. Inte alla 24-ish-åringar som hade axlat en sån roll. 

Trodde jag skulle komma hem från stallet i hyfsad tid eftersom hästarna går ute på nätterna nu, men då är det som att vi tar den tiden och står och babblar på stallbacken istället, så jag var väl inte i säng förrän efter 22 nångång. Får väl sikta på hyfsad tid för läggdags idag istället. Hoppas kan man ju alltid. 

Since they took away my crown of immortality

Jaha, då var en långhelg över. Den kändes inte särskilt lång alls faktiskt. Nyss var det onsdag eftermiddag, en grisblinkning senare: måndag morgon. Och inga långhelger i sikte. Hade tänkt vara ledig klämfredagen efter 6 juni, men har för mig att en i mitt team, P2, också skulle vara ledig då, hen bad om det i väldigt god tid och vid den tidpunkten var det inga konstigheter eftersom P1 ännu inte sagt upp sig. Men sen gjorde hen det och slutar nu den sista maj, och ska P2 vara ledig så kommer det i så fall bara att vara P1:s efterträdare, en vid den tidpunkten väldigt nyanställd person, ensam i labbet. Och det känns inte schysst, och man kan ju inte heller begära att P2 ska ta tillbaka sin ledighet bara för att hen fått en ny kollega som behöver tas omhand. Så no more långledighet i sikte förrän till semestern, antar jag. Som jag fick flytta fram till vecka 32 p g a att vissa kritiska grejer kommer inte P2 att hinna lära sig till dess och då var det bara jag och vår VD som kunde den funktionen och då hade jag att välja mellan att ha "semester" med ständig beredskap eller att flytta fram den, så då valde jag det senare. Min man, som börjar sitt nya jobb idag, kommer att ha semester vecka 28-31 för hans nya jobb är ett sånt som stänger fyra veckor and that's it. Så i år kommer vi inte att ha någon gemensam semester alls, det är väl bara att gilla läget. 

I alla fall. I onsdags försökte jag unna mig att ha en lugn dag efter revisionen from hell i tisdags, men det gick väl sådär. Åkte hem, var sjukt trött och skulle iväg på styrelsemöte på kvällen. Gick ut en sväng till hönsen, tänkte messa min dotter och fråga om de ville ha ägg för vi har sjukt många just nu, lyckades strax därpå med konststycket att tappa ett helt flak i golvet så det problemet löste sig så att säga av sig själv. Bölade nästan av trötthet när jag sanerade golvet från krossade ägg, med benäget bistånd av Tage som inte på något vis var ledsen över denna i hans ögon härliga uppgift. 

Åkte sedan till stallet för möte. Som drog ut på tiden, det är mycket att ta tag i och ännu har vi liksom inte hittat något flyt i hur vi ska jobba utanför styrelsemötena. Känns som att alla är och drar i allt utan att det för den sakens skull blir något vidare resultat. Men det ska väl landa så småningom, det är i alla fall (än så länge) god stämning i den här styrelsen. 

I torsdags vaknade jag tidigt, tog en barfota långpromenad med hundarna och rev sedan av veckostädningen. Min man klippte gräset för första gången i år, vilket vi som vanligt verkar vara sist i Sverige (nåja) med att ha gjort. Mmm, älskar ljudet av gräsklippning, särskilt när jag själv ligger på soffan och drönar med en bok. Vilket jag gjorde nu. Fast sedan var det dags att upp och hoppa och åka till stallet igen. Först möte i tävlingskommittén, sedan ridning och slutligen hem och landa på soffan. 

Fredagen var en tom dag i kalendern. Inledde den som vanligt med långpromenad, sedan stod det SLAPPANDE på agendan. Ordnade med mina boklån som det har kört ihop sig med. Jag reserverar ju böcker på bibblan så fort jag hör talas om någon som verkar bra och ibland rasslar det till och blir jackpot. Nu hade jag tre böcker på 14-dagarslån som inte gick att låna om, samt en hög som jag hade fått prioritera om p g a andra 14-dagarslån tidigare. Lånade om och flyttade fram och hade mig så att läsbördan blev mer rimlig, haha. Sedan låg jag på soffan och läste exakt hela eftermiddagen. G-Ö-T-T. Beställde hämtmat till middag, kollade på Love Is Blind Brasilien och sedan var det läggdags. 

På lördagen var det viltspårträning, fast lyxvarianten som bedrivs en kvart hemifrån och där man kommer till färdiga spår, så istället för en heldag så var jag hemma till lunch och då hade jag även hunnit handla på hemvägen. Sedan var det mer slappande med böcker. Lagade spaghetti och köttfärssås till middag, vi såg på ännu ett avsnitt av Love Is Blind Brasilien och kände oss som hundra år gamla moralister för här är det verkligen pang på rödbetan och hångel och smek vart man än ser, men tror inte det kommer att hålla i längden. Den där bikinibyxan lämnar då verkligen inget åt fantasin, hörde jag  mig själv säga som ett eko av typ min farmors generation så det är väl där jag har landat nu. 

Mello, eller förlåt, JUROVISCHJON, gick oss helt obemärkt förbi. Hade det inte varit för att bussarna som inte är i trafik och som då brukar skoja till det och skriva typ God jul eller Kärlek åt alla där det annars står till exempel Skåneexpressen 3 Simrishamn hade skrivit Douze points i displayen istället för Ej i trafik i veckan innan så hade jag nog inte fattat att det var den här helgen. Kollade istället klart på Baby Reindeer, den var bra. Hon som spelade Martha var obehagligt lik min tidigare kollega JBK (JätteBebisKollegan), vilket var lite läskigt för tror att JBK också skulle kunna så att säga gå all in. Så är det någon som vill göra en svensk variant av Baby Reindeer så hör av er till mig angående castingen. Hehe. 

Igår sken solen! Det har inte varit något vidare vårväder den här långhelgen, mest mulet och gråkallt. Först var det långpromenad och sedan högg jag ved inne hos grannen, en deal som gynnar oss eftersom vi får behålla veden. Brände mig såklart i nämnda sol, fast det märkte jag inte förrän senare. Stekte pannkakor till lunch och bestämde mig för att inte baka bröd. Min man har nämligen fått för sig att han är överkänslig mot gluten "eller nåt" och har därför provat att utesluta bröd ett tag. Själv äter jag ju i regel bara en skiva vanligt bröd om dagen, till frukost på jobbet måndag till torsdag (på fredagar har vi bjudfrukost) och fyra skivor bröd känns lite onödigt att baka, fast å andra sidan tycker jag inte att man blir riktigt mätt på köpebröd. Aja, vi får väl se. Drog igång ett långkok, sedan var det träningslandskap i handboll för herrarna, Sverige-Tyskland, en match som Sverige vann ganska komfortabelt trots avsaknad av Palicka och Lagergren. Fast Tyskland saknade ju också någon stjärna. Upptäckte att mitt långkok nästan hade kokat torrt, men lyckades rädda det i sista sekund. Blev tyvärr lite besk bismak av det brända, men det får väl vara straffet för att man fokuserar mer på handboll än på matlagning. Ja, sen var väl helgen i princip slut. 

Idag ska jag till Laserkvinnan på behandling efter jobbet. Måste också ringa veterinären och rådgöra med dom angående Remus, tycker inte han blir bättre trots medicinering så det kan nog vara att han behöver byta foder. Problemet är att han står på ett saltfattigt foder eftersom han tidigare haft urinsten, men när man har bukspottkörtelinflammation så måste man äta ett extremt fettsnålt foder och det går inte att kombinera med det saltfattiga. Veterinären tyckte dock att vi kunde prova att se om det funkade med bara medicinering för hans värden var ändå rätt hyfsade. Men han spyr fortfarande, om inte dagligen så i alla fall ett par tre gånger i veckan, och det är ju inte hållbart i längden. 

Ingen ridning idag eftersom det är teori den här veckan, så förhoppningsvis kommer man i alla fall hem i vettig tid om det inte är så att hästar ska släppas ut i hagar, för det är ju den tiden på året nu, men tror att de redan går ute. Finns ju liksom ingen anledning att släpa upp dom till stallet om de inte ska ridas. 

Ja, det var väl det hela so far. Dags att ta tag i sitt liv dårå. 

Årets tjur 2024

I dagarna släpptes korna ut i backarna/naturreservatet som gränsar till vår tomt. Utgår från att alla sitter som på nålar och undrar vem som blev årets tjur? Det blev faktiskt något av en favorit i repris, nämligen O'Hare. Han verkar göra sitt jobb bra, för det är fjärde året i rad nu som vi så att säga bor grannar. 

Här kommer HELA LISTAN (som det brukar heta i veckotidningarna):

2017: Mesmerizer

2018: Napoleon

2019: Ossian

2020: Mesmerizer

2021: O'Hare

2022: O'Hare

2023: O'Hare

2024: O'Hare

Till stallet istället, v 19 2024, pt 2

Igår var det dressyrtorsdag och för första gången på, tror jag, hela den här terminen gick inte Köttbullen lektionen innan så vi fick lite egentid och mys i boxen när jag gjorde i ordning henne. 

Gårdagens fokus låg på galoppfattningar och det var ju bra för det behöver vi ju alltid jobba med. Är det inte Köttbullen som inte lyssnar på hjälperna så är det jag som faller framåt i fattningen. Fattningarna från trav gick väl överlag hyggligt, men sen skulle vi fatta från skritt och då gick det USELT i vänster varv - som ändå är hennes "lätta" sida, men helt oväntat JÄTTEBRA i höger varv där hon gjorde flera på varandra följande fina och balanserade fattningar där jag höll på att tippa baklänges för att hon a. satte in bakdelen under sig och b. jag var så in i helvete fokuserad på att INTE LUTA MIG FRAMÅT. Lilla duktiga Köttis. Det här ska jag leva länge på. 

Through this maze of ugliness and greed

Överlevde gårdagens revision, tror till och med att det gick rätt så bra, men herreGUD vad slutkörd man blir. Och då var det här ändå en rätt så mild variant, eller om det är jag som blivit härdad och luttrad med åren. 

Efter jobbet åkte jag till stallet, fast först passade min man på att skicka mig till Hornbach, som ligger på vägen, för att köpa 50 meter elkabel som han behövde till något. På Hornbach hade de skaffat självscanningskassor sedan jag var där senast, men det var kö både till dom och till de bemannade kassorna. Högst oklart hur det kan vara så mycket människor på Hornbach strax innan klockan 14 en tisdagseftermiddag i början av maj, men det var det i alla fall. Scannade mina 50 meter kabel och fick upp ett meddelande att jag blivit "slumpvis utvald för kontroll" (seriöst? eller SEEEERIOOOO, som de säger i Love is Blind, Brasilien stup i kvarten, men det händer mig JÄMT) och ombads kontakta personal. Fanns det någon möjlighet att kontakta personal från självscanningskassan? Nej! Letade intensivt efter någon form av kommunikation, till exempel en knapp eller någonstans på skärmen att trycka på för att påkalla uppmärksamhet hos nämnda personal, men icke. Fick ta till den gamla hederliga hojta-och-vinka-metoden. Du har nog handlat för lite, sa den personal som till slut masade sig fram ur Hornbachs dolda gömmor lite skämtsamt. Det höll jag väl inte direkt med om för 50 meter elkabel kostar närmare 900 kronor, men man vill ju inte vara en sån kund som gnäller över priser till någon som har noll möjlighet att påverka, så jag sa något halvtorrt om att det får nog vara bra där för man vill ju inte få sladd, höhöhö. 

Åkte sedan till stallet för att titta på hur det systematiska arbetsmiljöarbetet bedrevs, en uppgift som jag blev inslängd på med superkort varsel för en av de som egentligen skulle ha gjort det hade fått förhinder, men jag är ju rent generellt van att skjuta från höften så det gick väl rätt så bra ändå. Fast det är mycket att göra, känns som att den förra styrelsen mest har fabulerat ihop hur de ville att det skulle vara, medan personalen såg ut som fågelholkar när jag frågade hur det förhöll sig med det ena och det andra som enligt uppgift skulle vara åtgärdat och implementerat. Är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång med både det ena och det andra. 

Åkte hem, var dödstrött efter lång dags färd mot natt (som det kändes som, men klockan var faktiskt bara 16.30). Förhandlade med mig själv om att ge fan i träning och promenad, gjorde en kompromiss och kom  i alla fall ut på en promenad. Med inslag av löpträning enligt det nya programmet som jag fått av Fotspecialisten. Sen piggnade jag till något, duschade, åt kvällsmat och läste ett tag. Gick och lade mig och började läsa i en annan bok, drogs med av den berättelsen, så det där med att gå och lägga sig tidigt gick det väl lite sisådär med även om jag så att säga rent fysiskt gått och lagt mig. Men det blev ju inte mer sömn för det. Vaknade ändå vid 03.30 nånting och kunde inte somna om, men då var det ju i princip ändå dags att gå upp. 

Idag är det jobb, fast ett av två inplanerade möten blev inställt så jag tänkte försöka unna mig att ta det lugnt, få undan sånt som har fått skjutas upp och sen kanske sluta tidigt? Du slutar väl alltid tidigt, brukar folk säga till mig och det gör jag ju, men det är ju inte som att jag arbetar deltid. Ikväll är det styrelsemöte i stallet, och sedan är det FYRA DAGARS LEDIGT! Imorgon är det visserligen ridning som vanligt och på lördag är det viltspår, men annars är det inget inplanerat. GÖTT. Nä, men då ska jag väl ta tag i den här dagen. 

På riktigt

Har läst På riktigt av Marianne Lindberg De Geer, det kan du också göra. Det är den fjärde dagboken som inleds med Tvära kast, följt av Utan hänsyn och Faktiskt tyvärr och jag har läst och gillat allihop. Den här bara fortsätter i samma stil som de tre tidigare, här blandas tankar kring politik och kultur med vardagshändelser som tvättstuga, familjerelationer och fotbollsmatcher på tv. Älskar den mixen, men kanske mest att läsa om det vardagliga. Ska man vara pyttelite kritisk så blir det ibland lite upprepningar  som hade vunnits på att redigeras bort, och på ett ställe hajade jag till där hon skrev att hon tittade på fotboll och fick någon nyhetsflash "i halvlek". MARIANNE! ville jag ryta för hon som är så fotbollsintresserad och -kunnig borde väl veta att pausen mellan halvlekarna heter HALVTID? Har dock hört sportjournalister säga samma sak, så det kanske inte är så allmänt utbredd kunskap som jag trodde? Hur som helst så gillar jag Mariannes dagböcker, tycker hon verkar vara så smart och rolig, må hon leva och skriva i många år till. Den här boken får fyra stora köttbullar av fem möjliga. Bibblan, marsch, nu. 

They give you this but pay for that

Insåg igår att jag nog faktiskt får kasta in handduken och börja använda mina progressiva glasögon även på jobbet. Har ju  haft kontaktlinser ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna och har varit supernöjd med det fram tills för några år sedan när jag började bli såkallat ålderssynt. Det i kombination med närsynt går nämligen enligt optikern bara att korrigera till en viss grad med linser, sen är det progressiva glasögon som gäller. Och det skaffade jag för några år sedan och ser som en djävla ÖRN med dom, men jag gillar ju inte att använda glasögon. Tycker dom är i vägen, fast det är väl en vanesak. Men jobbigt när man typ är ute och  går (och det är man ju rätt ofta) när det regnar (och det gör det ju rätt ofta), eller när man rider och de immar igen när man blir varm (och det blir man ju rätt ofta). Men samtidigt: också rätt jobbigt när man inte ser ordentligt utan får sitta och liksom halvkisa framför skärmen när det är siffror och formler och annat smått och pilligt (och det är det ju rätt ofta). Är nu trött på att få lite ont i huvudet var och varannan dag på jobbet, tycker också jag blir trött i ögonen efter att ha stirrat in i skärmen i timmar (vilket man ju gör rätt ofta). Så idag åkte glasögonen på och jag får väl  helt enkelt börja vänja mig vid att vara en glasögonorm igen (hade glasögon i kanske...6-7 år innan jag började med linser och det var väl egentligen inget jag led av annat än när jag tränade eller red), det är väl inget att be för. Drar mig också lite för det för att jag känner att jag inte heller riktigt orkar höra folks kommentarer, oklart varför för vad jag än är så är det i alla fall inte fåfäng. Tror jag åtminstone. Men jag stör mig extremt mycket på när folk ställer frågor i stil med Har du skaffat glasögon? Har du klippt dig? Har du skaffat ny bil? eller annat som är i princip självklart (okej, kanske inte det där med bil för det kan ju vara en lånebil, men i övrigt). Har hundra procent lust att svara något dräpande, men då verkar man vara en sån som tar åt sig och det är jag ju egentligen inte. Eller? Kanske ändå? 

Irriterar mig (som vanligt känns det som?) på en gubbe på jobbet, han är inhyrd som någon slags konsult under för mig rätt så oklara former, och det är väl egentligen inget som jag borde behöva bry mig speciellt mycket eftersom vi inte jobbar med samma saker, men samtidigt är allt här så smått att det är svårt att inte bli involverad på ett eller annat sätt. Hur som helst. Personen som anställde den här gubben (surprise, surprise, en annan gubbe) tog tydligen för givet att allting liksom uppenbarar sig av sig själv, så samma dag som konsultgubben skulle börja hörde anställningsgubben av sig till mig (eftersom konsultgubben skulle sitta i "mina" lokaler) och undrade om det möjligen fanns en dator och en telefon som konsultgubben kunde använda. Det fanns det nu av olika skäl inte, och även om vår IT-avdelning inte är kända för att vara särskilt raska så är det i alla fall inte deras fel att saker liksom inte  kan materialiseras ur tomma intet, styrda av telepati. Sen har det kanske segats ut på det lite onödigt länge, misstänker att de vill markera att de faktiskt har annat att göra än att trolla fram datorer åt folk som skulle haft dom på plats i förrgår.
Ja, men i alla fall så kom konsultgubben oombedd inklivandes på mitt rum igår morse, meddelade mig  i viktig ton (vad nu jag har med saken att göra) att han nu fått sin dator och telefon och började upprört orera om oskicket att vissa program var på danska och andra på engelska (vad nu jag skulle med den informatationen till) och så ville han INTE ha det (intresseklubben noterar). Nä, det vill man kanske inte, svarade jag lite oengagerat för det är ju liksom inget jag kan göra åt det, ochdå fortsatte han att brodera ut texten kring att det minsann inte var för att han inte behärskade språken, för DET gjorde han (som om jag brydde mig om det), men det skulle vara "ordning och reda". Då har du kommit till fel företag, svarade jag inte, för jag inbillar mig ju alltid att folk ska tolka ens relativa tystnad som att man inte är intresserad av att prata med dom, men det verkar vara en usel strategi för om jag så sitter med blicken klistrad mot mina skärmar eller motsvarande och bara svarar enstavigt och tror att jag signalerar JAG ÄR UPPTAGEN så verkar det som att det bara triggar vissa att babbla på ännu mer om sig och sitt. Får väl bli mer som Saga Norén, länskrim, Malmö. 

Stressar över den kommande revisionen, men det är inte så mycket jag kan göra åt den saken just nu.  HAr försökt lugna nerverna genom att göra ett verktyg i Excel som kommer att bli (tror jag) helt outstanding och fantastiskt när det blir klart. I mitt nuvarande och kommande projekt är det en del som är otroligt svåröverskådlig och det finns liksom ingenstans där man kan gå in och snabbt se vilka delar man är klar med utan det ska klickas runt i det oändliga. Men med mitt nya superverktyg så kommer jag att kunna se exakt hur långt jag kommit och vad som fattas utan att behöva klicka runt i flera olika system. Mmmm vad fint det kommer att bli.  Excel är terapi för själen. 

Efter jobbet åkte jag på återbesök till Fotspecialisten. Var ju där i slutet av mars och fick ett träningsprogram som förhoppningsvis ska få mina rötna Kalle Ankafötter att göra det de ska utan smärta. Han var "mycket nöjd med det han såg", allt går enligt plan så här långt. Så här långt är läget nämligen så här: att smärtan kommer och går. Man hade ju önskat att den skulle försvinna helt, men en smärta som kommer och går är fan så mycket bättre än en smärta som är konstant som min ju har varit tidigare. Jag ser det som att det är som ett slagfält där fienden håller på att dra sig tillbaka, förhoppningsvis inte för att omgruppera och gå till nytt anfall utan att det är lite som när vårdkasarna tänds och Rohans ryttare rider ut i strid för att hjälpa Gondor. Eller nåt. Ska fortsätta med de övningarna jag har plus en ny (som var asjobbig) PLUS att jag fick ett program för att komma igång med löpningen. Till skillnad från alla andra medicinmän jag har träffat på så tycker nämligen Fotspecialisten inte alls att det är orimligt att en sånt måndagsexemplar som jag ska kunna springa. I barfotaskor. Trots plattfot och Hallux Valgus. Han tyckte inte ens att det var något med att jag hade anmält mig till Tjejmilen, det var väl ett jättebra mål att ha och "då är det hög tid att vi kommer igång med träningen". Så nu fick jag ett program som i stort sett var en variant av min intervallträning, fast med ett lite annat upplägg. När jag nämnde Tjejmilen så frågade han om det var i Stockholm, vilket jag bekräftade (vet inte om det finns fler tjejmil, det gör det kanske men för mig är det här The One som inte behöver förklaras närmare), och då sa han "då ska jag åka upp och heja på..." och så trodde jag i ett panikartat ögonblick att han skulle säga "dig" för det hade ju varit att passera gränsen för en professionell relation mellan patient och behandlare med råge och lite till, men som tur var fortsatte han med "familjen" så jag slapp oroa mig för att det här eventuellt skulle kunna utvecklas till ett mini-baby reindeer.
Blev pepp! Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade tabata (måste först hitta två exakt lika tjocka böcker till min nya fotövning, tror det ska funka med Hjalmar Alvings Isländska sagor i två band. Det  var nog inte så Egil Skallagrim och Gunnlaug Ormstunga hade tänkt sig sluta sina dagar, men så kan det gå) och lade mig sedan på soffan och läste tills det var dags att åka till stallet. Kom hem sent, kunde i vanlig ordning inte somna, är svintrött idag men nu är det bara att köra rakt in i kaklet och hoppas jag överlever revisionen from hell.