Till stallet istället v 33 2022, pt 1

Igår var det då dags för hoppning! Med Jättinnan! Tyckte att jag hade peppat mig själv så himla mycket inför att rida stor häst i allmänhet och Jättinnan i synnerhet nu i helgen som gick, men modet rann av mig när jag kom till stallet och såg att hoppningen skulle ske på stora utebanan. Jag gillar inte att rida på stora utebanan, för den är så (obviously) stor och liksom rörig. Där står hinder och det ligger stockar och även om den är stor så tycker jag ändå alltid att man är i vägen för varandra på något sätt. Dammigt som i en himla vilda västernfilm var det också. Och varmt. Något mindre varmt klockan 19.30 på kvällen än mitt på dagen såklart, men ändå kvavt och klibbigt och NÄE VAD JAG INTE KÄNDE FÖR DETTA. Men det var ju bara att bestiga Himalaya, a k a sitta upp på Jättinnan, och ta sig ner till stora utebanan. Gruppen innan hoppade bland annat stockar. Det var jag cirka noll procent sugen på. Fasta hinder är inte min grej. 

Jamen det gick ändå hyfsat? Fick till fina galoppfattningar i båda varven när vi red fram, nu var det ju i alla fall gott om plats och kanske att hon behövde det, kanske att jag också tänkte till och gav tydliga(re) hjälper, kanske en kombination av båda dessa faktorer. Vi travade över bommar och det gick bra. Vi travade över bommar med ett litet kryss efter och det gick också bra. Sen skulle vi hoppa stockarna. Just dom stockarna vi skulle hoppa är inte alls höga, men det är själva känslan av att inte kunna riva om dom skulle slå i som känns läskig. Har ju gått omkull med en ponny en gång och det vill jag helst slippa uppleva igen. Det var förvisso inte på ett fast hinder utan i en studsserie där inte avstånden stämde och ponnyn fick en bom mellan frambenen och störtdök, men ändå. Tog stockarna i trav första gången, det blev lite vingligt men Jättinnan klev så snällt över vad jag bad henne om. Nästa gång vågade jag rida på lite mellan stockarna och tog den andra i galopp och det gick också bra. Höll där sen, för man ska ju sluta när man är på topp, kände jag. Rätt långt från Henrik von Eckermann-nivå, men ändå.
Men Jättinnan alltså? Bara fem år och så okomplicerad och totalt obrydd av allting. 

Nu ska jag försöka sätta en rutin för drop in-ridningen som börjar denna vecka. Det var ju tydligen inte bara jag som ledsnade på det i våras, snackade med en i helgen som sa att mot slutet hade det nästan inte varit någon alls där. Jag trodde ju det bara var jag som inte gillade hon som tagit över, eller gillade och gillade, hon var väl trevlig men tyckte lektionerna var rätt röriga och kände inte fick man någon direkt hjälp heller. Men nu har hon slutat, så nu får vi se vad det kan bli av den här möjligheten. Ridskolechefen (som hade BOOT CAMP:en) sa till mig att "det finns ingen av våra hästar som du inte skulle kunna rida", så då får jag väl tro på det. 

BOOT CAMP 2022

I helgen som gick var det dags för traditionsenlig BOOT CAMP i stallet. Tror det är sjätte året i rad som jag är med, och det brukar vara ungefär samma gäng varje år så vi känner varandra rätt väl och har precis så trevligt ihop som ett gäng hästtjejer/kärringar i blandade åldrar kan ha. Detvillsäga jättetrevligt. 

Hade Jättinnan och jag måste säga att jag trots allt blivit mer och mer förtjust i henne. Trodde ALDRIG jag skulle säga så om en sån jättehäst utan ska jag rida stor häst så vill jag väl ändå ha en lite nättare typ och inte en sån där koloss. Men hon är så snäll att hålla på med och så otroligt cool med allt som är nytt och ambitiös och vill göra rätt. Det man ber om och där Köttbullen ständigt frågar Men ååååh, VARFÖR? så säger Jättinnan Jaha, okej. Sen blir det såklart inte alltid 100 % rätt, men det är ju förmodligen mest mitt fel. 

Har analyserat mycket denna helg och kommit fram till att nu ska jag sluta vara en sån där som säger Jag vill inte byta häst utan istället försöka se det som en möjlighet. För det har kanske inte varit så enormt utvecklande för mig att BARA rida Köttbullen, även om det har varit väldigt utvecklande för Köttbullen och kul för mig. Men hon är ju så extremt envis och liksom hård i huvudet och jag vet ju inte hur många gånger som det bara har varit en enda lång kamp. 

Men tillbaka till vår BOOT CAMP. Vi började lördagen med ett dressyrpass med lite öppna och skänkelvikning, det gick väl inte jättebra men det kan man ju inte heller begära av en femåring och speciellt inte när det bara är andra gången man (jag) rider henne. Sedan red vi ett pass markarbete med en övning som var som en serpentin med tre bågar där det var galoppbommar på en båge, travbommar på en och skrittbommar på en. Inte hade väl Jättinnan gått över bommar innan, men efter att ha snubblat sig igenom galoppbommarna ett par gånger så var det bara Jaha? Så här menar du? och sen gick det riktigt bra. Svårast var skrittbommarna, för där ville hon takta, men det gick till sist. 

Det var dag 1. Naturligtvis var det 30 grader varmt för det har det banne mig varit varje år. Helt galet. Dag 2 var exakt lika varm den och det räckte ju med att gå och hämta hästarna i hagen så var man genomsvettig. Den här gången inledde vi med markarbete och bommar, det var först en låååång serie (11-12 stycken) bommar på böjt spår, sedan skulle man fatta galopp och galoppera över en markbom på medellinjen. Travbommarna gick jättebra, sen blev det lite trassligt med galoppfattningarna och det var såklart mitt fel eftersom jag i flera års tid BARA ridit ponnyer som haft jättesvårt för att fatta galopp för hjälperna så i mitt huvud blir det ett jätteprojekt och så blir jag stressad när det inte funkar och så blir det pannkaka av alltihop. Fick till någon som var bra i alla fall, sen orkade varken jag eller Jättinnan mer det passet. Sista passet dag 2 var dressyr, då skulle vi rida skänkelvikning på hela diagonalen, sedan fatta galopp vid spåret, galoppera genom kortsidan och sedan direkt in på skänkelvikning på nästa diagonal och så hålla på så. Skänkelvikningarna gick sisådär, men hon gjorde så gott hon kunde. Galoppfattningarna blev inte bra här heller, för nu var det dessutom så kort sträcka och hon var trött. Och jag med. Tyckte det var hästar överallt (det var det inte) och att vi inte fick plats (det fick vi) så jag red lite tempoväxlingar på kortsidorna istället. Fick lite tips och avslutade med en riktigt fin fattning. Mitt problem är också att jag tycker stora hästar har så stor galopp och jag har svårt att sitta ner ordentligt i sadeln och hålla om med skänklarna och driva med sätet. Alternativt sitter allt detta i mitt huvud, jag vet inte. 

Söndagen var också en dag då vi alla med jämna mellanrum avbröt allt och gick in på SVT Play för att kolla på VM-sändningarna i hoppning och jubla åt felfria ritter i första omgången och sedan när Henrik von Eckermann red hem det fantastiska GULDET! Vilken djävla grej va? Tycker det var så välförtjänt och så kul (men synd om Jens, han kunde gott också fått en pallplats). Förra året sammanträffade boot campen med OS-finalen och då blev det ju också GULD. Kan det finnas ett samband här? Hehe. 

Ikväll är det vanliga ridningen, och det är tydligen hoppning. GULP. För även om Jättinnan hittills uppfört sig exemplariskt så är hon STOR. Och stora hästar = stora språng. Tror jag, det var så längesen jag hoppade en stor häst att jag inte riktigt minns hur det kändes. Men det lär jag väl bli varse ikväll.  

Sista semestertorsdagen

Gick upp, åt frukost, masade mig ut med hundarna (för sent, det var redan typ 25 grader varmt). Kom hem, städade, tränade pilates. Åkte sedan in till stan för det förhatliga tandläkarbesöket som jag glömde boka om. 12.42 blev jag inropad, 12.55 var jag ute på gatan igen 995 kronor fattigare men utan hål och utan tandsten. Åkte och tankade eftersom det bara låg några ledsna bensenringar och skramlade på botten av motorn. Slog vad med mig själv att det skulle kosta mer att fylla upp en nästan tom dieseltank än ett tandläkarbesök, men hade fel. 937 kronor landade det förra på.

Körde som en biltjuv hem mot tv-sändningarna från hopp-VM i Herning och prisade Gud för radiosportens i sanning mustiga referat av Henrik von Eckermanns felfria ritt som jag inte hann se (men som jag såklart har sett i repris minst tio gånger nu) på hemvägen. Satt sedan som klistrad framför sändningarna hela eftermiddagen och vrålade över de svenska framgångarna som bara regnade in. Grämer mig nu jätte-JÄTTE-mycket åt att jag missar både lagfinalen imorgon och den individuella finalen på söndag, men det kanske är lika bra för mina nerver klarar eventuellt inte av mer spänning. Älskar laghoppning men det är så nervöst och man kan verkligen inte slappna av för när man minst anar det så ramlar en bom eller två. Se bara hur det gick för de regerande världsmästarna USA som låg tvåa igår men som nu inte ens gick vidare till final.

Ja, det var väl min dag det. Imorgon är det Lars Winnerbäck!

Sista semesterveckan

Har min sista semestervecka nu (plus måndag nästa vecka). Det känns både och. Det är ju ALLTID gött att vara ledig, men samtidigt skönt med rutiner. Fast den här semestern har jag varit ganska ordentlig med att sätta upp semesterrutiner. Upp, äta frukost, promenera med hundarna, träna, göra något måste-göra och sen tid för ledighet och slappande på eftermiddagen. Det har fungerat utmärkt. Kanske har det inte blivit gjort måste-göra exakt VARJE dag, men träningen har funkat klockrent utom den här veckan för då har min bror varit på besök. Fast igår åkte vi till ett strövområde och vandrade i fem timmar, så det får väl ändå räknas som träning. Och i måndags red jag ju och har fortfarande GRYM träningsvärk, mest i ljumskarna och låren. Men idag blev det bara promenad med hundarna och sen var det hopp-VM för hela slanten. Är lite sur för jag kommer inte att kunna se alla deltävlingarna. Imorgon missar jag början pga tandläkarbesök som jag hela tiden sedan kallelsen kom hade tänkt boka om till nästa vecka eftersom min tandläkare håller till i stan och det känns så himla onödigt att åka in till stan bara för en sån sak när man är ledig, bättre att ta det när man jobbar och ändå är i stan. Men så glömde jag ringa och var lite dagvill och hux flux var det för sent. 12.50 ska jag var där och det är väl ungefär då som sändningarna börjar imorgon, men hinner väl i alla fall se merparten hoppas jag. På fredag ska jag gå på Lars Winnerbäck på kvällen och då är det typiskt nog sändningar på kvällen. Morr. Och lördag och söndag är det traditionsenlig BOOT CAMP i stallet och det vill man ju inte missa, och det är ju då allt ska avgöras. Morr x 2. Aja. Får väl kolla på Play eller nåt. 

Har annars haft en bra semester tycker jag. Har knappt haft en tanke på jobbet, så nog känner jag mig avkopplad och nedvarvad. Vissa dagar har varit jobbiga när det har varit sådär fördjävla varmt, framför allt när man inte får någon nattsömn. Tropiska nätter är verkligen inte någonting för mig. Men annars har jag varit helnöjd med att bara drälla runt, läsa böcker, lösa korsord, osv. Och så kul med besök av min bror som är en av mina absoluta favoritpersoner. Vi har inte setts IRL sen innan pandemin. Just nu är han på väg hem till sig. Det tar åtta timmar från dörr till dörr och är förklaringen till varför vi inte träffas så ofta. Själv sitter jag just nu och väntar på att sändningarna från küren ska börja. Är fortfarande taggad efter hoppningen, gud vad roligt att Sverige inledde med tre felfria rundor. Det här kan bli riktigt spännande (det kan också bli totalt fiasko för marginalerna är ju som alla vet hårfina). 

Ja, det var väl ungefär allt jag kommer ihåg just punkt nu. Jag hoppas att hösten blir så som våren var, för faktiskt har det varit väldigt skönt att inte vara 100 % uppbokad hela tiden. Nu ska jag och min kompis hålla en hundkurs som startar nästa vecka, det är en kväll i veckan i sex veckor, sen har jag inget annat än ridningen. Som ju är en kväll i veckan just nu, vet inte om jag kommer att rida på drop in-ridningen för det beror lite på vem som ska ha den och om det finns möjlighet att rida ponny. Vet inte om jag har nämnt det, men jag tackade nej till att bli medryttare på den enögda ponnyn. De ville att jag skulle rida honom två gånger i veckan, varav en gång på helgen. Och ska man kanske rida på ridskola 1-2 gånger i veckan, kanske gå någon hundkurs någon kväll och hålla en någon annan kväll, jamen då var man ju snart där igen med att vara hemifrån fyra-fem kvällar per vecka. Så jag tackade nej, vilket ju kanske var dumt nu när jag kanske inte får rida ponny på ridskolan. Aja, det reder sig nog. Kanske är det nu jag ska börja UTVECKLAS som ryttare? Hehehe. 

Nä, nu ska jag läsa en stund och sedan se på dressyr. Tjo. 

   

 

Till stallet istället, v 32 2022

I måndags började höstterminen. Och tydligen också en ny era i min såkallade ryttarkarriär! När jag kom dit var det en väldig aktivitet kring tavlan där det står vem som ska rida vilken häst. För inte stod det Köttbullen bredvid mitt namn som ju har varit standard de senaste åren, utan det stod ett för mig helt OKÄNT namn. Vem är det? undrade jag helt förvirrat. Det är den, svarade någon och pekade mot Älgens box. Men det är väl Älgen? sa jag ännu mer förvirrat för Älgen är den enda fuxen i stallet och här stod en fux med exakt likadan bläs som Älgen dessutom. Men så började någon att klappa och gulla med denna Älg-lookalike och då fattade jag att det absolut inte kunde vara Älgen eftersom han är en riktig surmule som absolut inte vill bli klappad och kelad med i boxen. Dessutom stod det inte Älgen på namnskylten heller, utan ett helt annat namn. Också information att det här var en femårig irländsk import.

JAHA, väste jag inombords och blickade misstänksamt mot denna Jättinna, för det var fan i mig ingen liten nätt och smäcker historia utan ett rejält halvblod på kanske 170 cm. Precis såna hästar som jag INTE gillar att rida eftersom det känns som att jag lika gärna kunde sitta på sargen till ridhuset och försöka inverka på den. Och en femåring, usch, och irländsk import, njäää, då kan den säkert ingenting mer än att möjligen springa rakt fram.

Hon är inköpt för att främst gå i funkisridningen, berättade någon peppande och det kändes ju förvisso lite lugnande för då kunde det väl i alla fall inte vara något hispigt nervvrak? Men fem år? Och sen fick jag dessutom veta att hon var inte bara ny utan hade kommit SAMMA DAG, detvillsäga hade inte gått i grupp med dom andra hästarna och inte ens varit inne i vårt ridhus! G-U-L-P! 

Men det var ju bara att gilla läget och börja göra i ordning henne. Hon var snäll men lite brötig att hålla på med, ville inte riktigt stå stilla och sådär. Ledde in henne med de andra och det gick bra. Hon ville inte riktigt stå stilla på medellinjen, men efter lite om och men så kom jag upp på denna jättehäst och lektionen kunde börja.

Jamen det gick väl ändå någorlunda? om jag får säga det själv. Jättinnan var i alla fall lugn. Tittade jättemycket på läktaren, speglarna och några hinderstöd som stod i ett hörn de första varven, men det var bara att låta henne titta för hon gjorde ingenting mer, och sen brydde hon sig inte nämnvärt. Vi red nån övning med serpentiner och övergångar och det gick rätt bra i början. Kunde galoppera henne i båda varven och även om jag tyckte det gick asfort så gjorde det nog inte det. 

Sen blev hon nog trött i huvudet för sista kanske kvarten så kändes hon lite avstängd, men det kan man väl förstå att hon blev. Men det kändes i alla fall inte HELT katastrofalt.

Tydligen har dom gjort nån slags omorganisation eller vad man ska kalla det, för tydligen så går ponnyerna lite för mycket och de stora hästarna lite för lite och därför hade man nu bestämt att i alla fall i vår grupp så ska bara de stora hästarna gå. SNYFT! Hoppas att det inte är hugget i sten för all framtid.

Nikes bok

Den här boken kommer jag inte att läsa klart: Nikes bok av Agnes Lidbeck. Läste en jättebra recension och beställde den på bibblan för ett tag sen. Detta är handlingen:

Det är tidigt 1980-tal i Kummelvik på Österlen. En bortglömd pärla till by. Jannes familj har fiskat torsk så länge man minns. Rosmarie vet precis hur livet kommer att bli - som mammas. Tommy och Karin dricker svala drinkar, barnen leker under ekarna på Näs, ett paradis. Alla har sin plats.

Så kommer det okända in. Olle, Sonja och Nike. En helt annan sorts familj. Med dem kommer kärleken. Och kärlekens livsfarliga konsekvenser.

Nikes bok är ett detaljerat porträtt av en tid och en plats. Generationer kopplas ihop och frigör sig, ljuger och längtar. I bakgrunden sker de stora samhällsförändringarna. Motsättningarna skärps, dörrar öppnas. Och så finns de som hittar hem. Som hittar rätt.

Gav upp efter drygt 100 sidor för det hände ju exakt ingenting. Hoppade fram lite för att se om det ändå skulle vara mödan värt att ta sig genom den närmare 800 sidor tjocka berättelsen, men nä. Det fanns faktiskt ingenting som lockade. Den här boken får en överkorsad semestervecka av fem möjliga.

Räkna hjärtslag

Har läst Räkna hjärtslag av Katarina Widholm. Detta är handlingen:

Året är 1937 och den 17-åriga Betty lämnar Hudiksvall för att bli hembiträde hos doktorsfamiljen Molander på Östermalm i Stockholm. Hon kämpar med långa arbetsdagar och doktorinnans nedlåtande attityd. Betty är oskuldsfull och bildningstörstande och inser snart att i storstaden finns det andra möjligheter och en betydligt större frihet än vad som fanns på hemorten. Inte minst växer en stark vänskap fram med Viola, hembiträdet i grannhuset. Genom böckernas värld kommer Betty i kontakt med Martin, en universitetslektor av judisk börd, och inleder med honom en omöjlig kärleksrelation.

Jamen det här var kanske inte så tokigt? Bitvis var historien med Martin på gränsen till Mitt Livs Novell-aktig och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att Betty nästan utan vidare är en sådan överdängare på att laga kalasmat åt sociteten när hon själv kommer från så enkla förhållanden, hon lär ju inte ha stått och lagat suffléer och kanapéer och pocherade ägg hemma i fattigkvarteren direkt? Men ja, på det hela taget rätt välskrivet och engagerande ändå. Den här boken får tre och en halv lediga söndagseftermiddagar av fem möjliga.