Rapport från en renovering

Alla vet ju att så fort man ska göra någon form av renovering så ska man räkna med faktor Pi. Dvs multiplicera tid, svett, tårar, möda, kostnader och allting annat med 3,14 och så hamnar man betydligt närmare sanningen än när man sorglöst tänker "renovera att rum på cirka åtta kvadratmeter blir a piece of cake". 

Lördagen åkte jag och köpte mer färg till väggarna eftersom jag insåg att den inte skulle räcka, plus att jag behövde färg till dörrkarmen och en inbyggd hylla som hittills varit omålad och rätt ful. Idag fick vi möjlighet att låna ett släp och åkte och hämtade mina 6 pallar som ska bli en soffa. Sen visade det sig att där soffan-to-be ska stå finns det enda vägguttaget som alltså måste flyttas först för annars blir det blockerat, så nu står alla pallar i en hög och det liknar mest ett djävla lager.

Aja, det löser sig. Tur det finns en elektriker i huset, annars hade jag minsann inte varit sådär cool. 

Ja, det var vad som hanns med den här helgen p g a 1. Min man hade skrivit upp koden till låset på släpet på en lapp för att inte glömma bort koden, men glömde istället lappen hemma. 2. Låset till släpet hade frusit, så när väl lappen med koden hade hämtats fick undertecknad stå och värma låset i åttahundra år med sina bara och inte så varma händer, 3. "när vi ändå var i stan" så skulle min man stråla samman med en kollega för att överlämna några nycklar och för att uttrycka det milt så skulle ingen av dom kvala in till SM i logistik. 

Ja, men till slut kom vi ändå hem med nämnda pallar. De skulle sedan bäras upp från gatan och in i huset och upp för trappan och fy fan vad det var tungt och jobbigt och besvärligt. Men nu är det gjort! 

Nu hoppas jag på att veckan som kommer ska bringa feeling till min man så att han 1. flyttar vägguttaget, 2. fixar mina special-hyllplan så att jag kan bygga upp min specialvariant av min Ivar-hylla. Vi får väl se vad som händer där. 

Friday, I'm in love

I morse kände jag mig hyfsat mild i själen tills jag insåg att det var dags att tanka. Det kan ju förstöra vilken dag som helst i dessa tider. Idag kostade dieseln visserligen "bara" 26,32 kronor per liter till skillnad mot i onsdags då den låg på 27,97, MEN ÄNDÅ? Tusen spänn som flaxade iväg bara sådär, och det är ju inte som att man är ute och nöjeskör direkt utan nu är det i princip bara jobbresor mellan Ankeborg och nästan-Österlen som det handlar om. 

Googlar vad ett busskort kostar (869 kronor för 30 dagar) och önskar att Google även kunde svara på om jag tycker att det skulle vara värt det. Rent ekonomiskt så borde det absolut löna sig. Tidsmässigt, absolut inte. Skulle inte direkt säga att det handlar om att tid är pengar, mer att den tiden känns så himla bortslösad. Hade bussen bara stannat på någorlunda gångavstånd från jobbet så hade det inte varit några större problem. Men nu är det inte så väl inrättat utan bussen stannar vid järnvägsstationen (tycker "centralen" känns som en lite väl ambitiös benämning av tre spår och några busshållplatser) och så får man vänta där på en stadsbuss och dessa är såklart inte direkt synkade med varandra. Plus att om jag tar bussen så kan jag tidigast vara på jobbet 06.30. Vilket innebär att jag åtta timmar senare, samt efter att ha gjort om hela den logistiska proceduren i omvänd ordning och haft ett djävla flyt så är jag kanske hemma...16.15? Det är det FAN inte värt enligt mig när jag ändå måste gå upp typ samma tid som vanligt och jag är hemma 14.00 om jag åker bil. 

Ja, jag är medveten om att det finns en massa människor som har det mycket värre och som skulle jubla om de kom hem redan vid 16.15, men det betyder ju inte att jag måste vilja ha det så (obs, är absolut tacksam över att jag är priviligierad, osv) eftersom jag är en fri ande som vill ha mina lediga eftermiddagar och framför allt mina ensamma morgnar på jobbet. Har så himla svårt att föreställa mig att jag skulle kunna komma till jobbet och börja frotteras med kollegor det första jag gör och ändå ha förståndet i behåll. 

När jag säger till folk i min omgivning att jag inte är speciellt social av mig så tror de i regel att jag skämtar. Tror de förknippar osocial med att vara en tillbakadragen och blyg enstöring. Det är jag absolut inte, men det betyder heller inte att jag uppskattar att ha en massa folk omkring mig jämt och ständigt för det tär på mig så till den milda grad att jag hellre skulle välja en månad i isoleringscell på Hinseberg framför att vara med i ett enda avsnitt av Big Brother.  

Hur som helst! Nu är det fredag! Bilen är tankad! Stallet väntar! I helgen ska jag så tomater (målsättning/löfte från förra helgen som inte blev av) och måla mina gula Flickrums™-väggar ännu en gång. Sen ska vi låna ett släp och åka och hämta några lastpallar som jag ska bygga en soffa av. Eller "bygga" är väl kanske att starkt ord här när det handlar om att placera dom på och intill varandra och sedan lägga på några dynor som jag har beställt. Jag kanske är den enda i hela världen som (hittills) inte byggt någonting av gamla lastpallar, men det visade sig ju finnas en hel uppsjö med dynor och kuddar och annat som gjorts efter måtten av en EUR-pall, så det var ju bara att välja och vraka. Det blir prima. Och i stort sett gratis, ja inte dynorna förstås, men pallarna. Borde förstås ha väntat med själva inredningen tills Flickrummet™ var helt färdigt, men nu var det denna helgen som det dök upp en möjlighet att låna släp, så då får det bli som det blir. Kan Arga Snickaren så kan väl jag. 

Mårten Gås

Mårten Gås enters the scene. 

Gult är inte så fult, snyggare än gipsskivegrått i alla fall

Kämpar vidare med Flickrummet™, tricket (som jag i alla år förgäves har försökt få min man att fatta) är att göra lite varje dag eftersom det oftast är startsträckan som är det jobbiga. När man väl är igång så är det ju inte så farligt. Idag målade jag två väggar gula, det tog ungefär 45 minuter. 

Japp, det är exakt så flammigt och jävligt som det ser ut att vara, men det är inget som inte en andra strykning rår på tänker jag. I mitt yrkesliv har jag ganska (läs: jätte)höga krav på mig själv men när det kommer till hemmafix är jag för det mesta hyfsat obrydd med slutresultatet så länge det inte ser ut som någonting som hämtats ur ett avsnitt av Arga Snickaren (alltså något som han blir arg på att någon annan gjort för att det är så hafsigt och, ursäkta uttrycket, tattigt utfört).

För ett tag sedan skulle min man (enligt mig) mansplaina lite (enligt honom) tips och råd inför målningen. Helvete vad arg jag blev. Påstår inte att jag är händig, för det är jag absolut inte, men så djävla svårt är det ju verkligen inte att blaska på lite färg så att det skulle behövas en karl som ska förklara för en vad man ska tänka på. När jag var 16 år jobbade jag och ett gäng andra skoltrötta ungdomar med att måla klassrum. Vi blev upphämtade och fraktade som boskap varje morgon av nån kommunanställd arbetsledare. Han pekade med hela handen ut vilka rum som skulle målas, langade av hinkar med färg och spackel ur den gröna folkvagnsbuss som han susade runt i, och lyste sedan oftast med sin frånvaro under resten av dagen. Kan inte minnas att jag eller någon annan någon gång under denna period tänkte att vi inte skulle klara av det, och dög det åt Jönköpings kommun då så duger det väl åt mig nu. Tänker jag. Det är ju dessutom MITT Flickrum™ så hur det ser ut därinne är ju bara min ensak. Fick min man lära sig den hårda vägen. Eller i alla fall via de hårda ord som jag yppade efter att han, enligt sig själv, "bara velat hjälpa till". 

9½ månad

Har läst-om 9½ månad av Annika Lantz, det är en sån där bok som jag ibland greppar när jag inte riktigt vet vad jag vill läsa och/eller vill ha något lättsamt. Detta är handlingen: 

Utdrivningsskedet låter som exorcism. Och är det nästan också. Visste du att barnets huvud vrider sig tre gånger under själva förlossningen? Det framgår inte av den bok jag läser om kroppen vrids med eller om det bara är just själva huvudet, och jag tror inte att jag vill veta. Vissa saker fattar man ju ändå själv. Som att man inte behöver daska ungen i baken för att den ska ta sitt första skrik det räcker med att den får se sin mamma efter 18 timmars krystvärkar. 

Radiolegenden och teveprofilen Annika Lantz är föräldraledig. Hon har fått barn nummer två och upptäckt att alla som säger att det inte är någon skillnad med ett barn till ljuger. I sin dagboksroman berättar hon med sedvanlig humor och skärpa om det lilla heterolivet med kolikbarn, sömnlösa nätter och lattespäckade mammaluncher som aldrig blir av. 
Här avhandlas babysim, besök på BVC och eftermiddagsteve med samma inlevelse. Liksom damtussar och ärvda mammabyxor. 

Jag gillar den här boken, den är rolig och lättsam med ett stänk av allvar ibland. Finns få saker som gör mig så tillfredsställd som att läsa om andras stök, vardagskämpande och tillkortakommanden, antar att det är för att jag då och då kan få känna mig lite mer välorganiserad, duglig och kompetent. Allt är ju relativt, hehe. Men jag tycker Annika Lantz är djävligt rolig och boken tål uppenbarligen att läsas om och om igen. Den får fyra Miniform av fem möjliga. 

Dagarna efteråt

 Dagarna efter 1 september

Money makes just nu i första hand veterinärens world go round

Gudarna ska veta att det inte är gratis att ha djur. Vet inte varför just gudarna ska bli inblandade i detta när det räcker så väl med att vi vanliga dödliga tar en titt på kontoutdraget för att inse att några gudar knappast är närvarande och bistår med en hjälpande hand.

För cirka två veckor sedan hörde jag att Remus liksom tuggade på något. Det fanns ingenting som han rimligtvis skulle kunna tugga på, så jag öppnade hans mun och insåg att han tuggade på en halv kindtand. Den andra halvan satt kvar, men så kan man ju inte ha det. Ringde en veterinärklinik som är lite mer specialiserade på hundtandvård än vad den som är närmast är, fick en tid dagen därpå, åkte dit (1 timmes resväg), fick konstaterat att tanden behövde opereras ut, men eftersom det rör sig om en relativt gammal hund (12 år) med blåsljud på hjärtat så måste man först göra ett hjärtultraljud, dels för att ha koll på att hjärtat inte blivit förstorat sedan föregående kontroll (för i så fall kan man behöva sätta in medicin), och dels för att bedöma huruvida det är en risk att söva. Fick tider för det ena och det andra och åkte hem (1 timmes resväg). I måndags åkte jag dit (1 timmes resväg), gjorde hjärtultraljud (ja, det var alltså inte jag som utförde själva undersökningen), fick konstaterat att allt såg bra ut, åkte hem (1 timmes resväg). Igår åkte min man dit på morgonen (1 timmes resväg), lämnade, åkte till jobbet (1 timmes resväg) och på eftermiddagen åkte jag dit (1 timmes resväg), hämtade ut en ynklig hund som blivit en kindtand fattigare, åkte hem (1 timmes resväg). Rätt så många timmars resväg och det är ju jättekul att dieseln nu kostar närmare 28 kronor litern. TJUGOÅTTA KRONOR LITERN? Det är ju för fan helt sinnessjukt. Utöver det så betalade jag omkring 4000 kronor igår (efter att försäkringsbolaget varit generösa och "direktreglerat" så i själva verket skulle det väl gått lös på cirka det dubbla. Hjärtultraljudet kostade drygt 2000 och den inledande undersökningen nästan 2000. TJOHO liksom. Ska dock skicka in dessa kvitton till försäkringsbolaget och hoppas att försäkringen tar i alla fall en del av dom.

Förra månaden så fick Laban operera ut två mjölktänder som inte hade lossnat, det gick på runt 4000 som INTE täcktes av försäkringen. Utöver det så blev Hilding plötsligt inkontinent och fick göra ett akutbesök hos distriktsveterinären, 3400 kronor senare fick han konstaterat urinvägsinfektion. Har skickat in kvitton även på detta till försäkringsbolaget och hoppas på lite återbäring. Snart ska också själva försäkringen betalas, det går lös på nästan 15 000 per år. Det är väl egentligen inte pissdyrt med tanke på att det är fyra hundar, en kompis till mig som har en mer skade- och olycksdrabbad ras betalar nästan lika mycket för EN hund. Men ändå. Det är pengar som ska ut och inte tycker jag man får särskilt mycket för dom i relation till hur mycket man slantar in. 

Nu har det dessutom precis kommit hem ett halvårsförbrukning av eldningspellets, som kostar, inte jättemycket om man slår ut det på en månad, men mycket pengar som ska betalas på ett bräde. Det har ju inte med hundarna att göra, men det var ändå en sur räkning som dök upp i ett opassande läge. 

Vi är inne i en likviditetskris, sa jag till min man, fast i vårt fall handlar det om att vi får nalla från sparkontot för att täcka de löpande utgifterna som regnar in just nu. Alla har ju inte ens ett sparkonto att nalla från, så jag fattar att detta är priviligerat gnäll för rika. 1 april är det dags för lönerevision, men med tanke på det rådande världsläget (vår branch är drabbade av helt ohemula prishöjningar på råmaterial och företaget ägs av ett investmentbolag vars agenda aldrig har inkluderat feta löneökningar) så utgår jag från att man bara får avtalsenlig höjning. Förr i tiden hade vi lönesamtal, men det har man inte i Danmark. Inte för att jag jobbar i Danmark, men alla våra chefer är danska så därför får man numera bara ett mail med information om vad sin nya lön är.  Ska inte påstå att jag tycker att jag är direkt underbetald, men man vill ju alltid ha lite mer än vad man faktiskt får?   

Men med tanke på världsläget så ska man ju verkligen inte gnälla, det ska man inte. Plus att Remus är pigg och glad igen istället för att ha lommat omkring och sett rätt så moloken ut. Om man själv hade brutit av en kindtand så att hela pulpan var blottad och tvingats gå runt i detta tillstånd i över en vecka så hade jag verkligen inte heller slagit några frivolter av lycka. Men nu är tanden borta, Remus är glad, hjärtat slår fint, våren är på ingång, man får fokusera på det.