Arvtagaren

Har läst Arvtagaren av Camilla Sten. Den handlar om detta:

En skrämmande spänningsroman om mörka familjehemligheter som uppdagas på en isolerad herrgård.

Eleanors mormor Vivianne mördas. Hon ser mördaren springa från brottsplatsen, men är kliniskt ansiktsblind och när polisen ber henne beskriva mördaren kan hon inte.

Vid bouppteckningen får Eleanor veta att hennes mormor lämnat efter sig en stor herrgård - en herrgård hon aldrig tidigare hört talas om. Tillsammans med sin sambo, sin moster och en advokat åker hon dit en helg för att bekanta sig med sitt arv. Men huset hennes mormor aldrig berättat om döljer flera hemligheter.

Ju mer Eleanor gräver i det förflutna, desto fler frågor väcks. Vem var Vivianne egentligen? Vem kan ha velat döda henne? Och varför ville hon hålla den märkliga herrgården hemlig?

Eleanor söker desperat efter sanningen, men det är någon som verkar vilja hindra henne från att finna den.

Ja, men alltså, nja? kände jag väl efter dessa drygt 400 sidor, som kändes som 200 för många. Väldigt seg inledning och även om det inte var särskilt många karaktärer så var det ändå väldigt rörigt vem som var vem och vem som var släkt med vem eftersom alla verkade ha minst ett alter ego. Sedan tog det fart, men kändes ändå rätt så osannolikt. Och den här grejen med ansiktsblindheten kändes inte som att den direkt tillförde berättelsen någonting, det blev mest tjatigt. Själva grundidén var inte alls tokig, men det höll inte riktigt ihop hela vägen. Den här boken får tre familjehemligheter av fem möjliga.  

Mån åååh, fast puuh, Sverige-Slovenien 28-28

Jamen alltså MINA NERVER KLARAR INTE DETTA! Med Belarus-matchen i färskt minne så började Sverige väldigt bra och ledde med fem bollar, men Slovenien spottade i nävarna och kom igen och sen var det helt jämnt. Sverige spelade bra men tufft och åkte på totalt åtta utvisningar men hängde ändå med. När det var fem sekunder kvar ledde Sverige med 28-27 men så lyckades slovenerna krångla in en boll sekunden innan slutsignalen så det blev oavgjort. IGEN! Röven! Men en poäng är bättre än ingen, osv, men det innebär ju att det blir måstematch på söndag. Igen! Mot ryssarna, som ju för all del inte är vad de en gång varit (och det är ju inte Sverige heller, Sverige har snudd på ett pojklag) De, ryssarna alltså, "ska" vara det svagaste laget i den här gruppen, men innan i onsdags så hette det ju även att Belarus inte skulle vara några problem för Sverige att slå och det såg man ju hur det gick med det. Aja, man sitter inte och halvsover i alla fall.

Sömnpillret

Har laddat ner en app som heter White Noise Generator. White noise betyder vitt brus och vitt brus är monotona ljud, till exempel vindrutetorkare som slår eller en klocka som tickar, som kan hjälpa till vid sömnsvårigheter och tinnitus. Lider ej av det senare, men periodvis är Morfeus och jag inte direkt bff:s om man säger så, så jag laddade ner och testade även om jag tycker det här med bakgrundsljud kan vara rätt så påfrestande och att tystnad är otroligt underskattat. 

Appen består till en väldigt stor del av olika naturljud som funkar rätt så dåligt på mig, jag blir inte ett dugg sömnig av vatten som porlar eller vågor som slår eller fåglar som kvittrar eller grodor som kväker eller syrsor som...ja, vad det nu heter när syrsor låter. Ej heller väderljud som att det blåser och regnar eller åskar. Gillar heller inte motorer som brummar, fläktar som surrar, folkmassor som sorlar, vatten som kokar eller dusch som strilar. I teorin (och praktiken) gillar jag ljudet av gräsklippare, men då ska det vara när jag ligger och dåsar med en deckare och ljumma sommarvindar fläktar samtidigt som grannen är ute och strävar omkring med sin Klippo Excellent som om det inte fanns någon morgondag. Ljudet av gräsklippare i White Noise Generator låter helt fel, eller om det är jag som är väldigt känslig. Gillar egentligen bara ett av ljuden: CAT PURRING. Vet dock inte om det hjälper mig att somna, men det är ett mycket bra ljud. Sen fattar jag inte varför man inte lägger in ljudet HORSE CHEWING, för det finns väl inget som är så rogivande som att höra en häst stå och tugga på hö. Så det tipset kan ni få av mig alldeles gratis, ni som utvecklar den här typen av appar. 

Jag är jätte-jätteglad över att Trump är ute och det är kanske lite opassande att skriva detta, men ett annat ljud som jag också tror skulle passa i denna appen är: JOE BIDEN. Helvete vad han pratar tråkigt och sövande. Men det kanske är det världen behöver efter fyra lynniga år med Donald Duck Trump vid makten. Lite lugn och ro, lite vitt brus även över världspolitiken. Det hade ju inte varit så dumt precis. 

Skratt

Stefan: Kan du hjälpa mig här, jag har fått ett mail på danska och jag fattar inte vad de menar?
Jag (läser): "Kan du sände mig mål på paller"...ja, det är alltså måtten på pallen de vill ha. "Måla" betyder "mäta" både på danska och på norska. 
Stefan: Jaha, så "målarpensel" på danska, är det en tumstock då eller? 

Deadline

Har läst Deadline av Rebecka Edgren Aldén. Detta är handlingen:

När Anna får drömjobbet på livsstilsmagasinet Suzanna träder hon in i en värld hon tidigare bara sett på håll. Glammiga galor, gratisprylar och uppmärksamhet. Chefredaktören Diana Gray är en före detta dokusåpadiva och nu populär influencer, med stor karisma och många kändisvänner. Anna dras som i en virvelvind med i Dianas stjärnglans. Tills hon förstår att något är allvarligt fel på det nya jobbet. Redaktionen lider av en omänsklig stress och Diana ljuger och manipulerar.

Vad är det Diana till varje pris inte vill avslöja? Det hela utvecklar sig till ett spel på liv och död, och insatserna visar sig vara högre än Anna någonsin kunnat föreställa sig.

Jag har läst hennes två tidigare böcker, Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö och tyckte de var okej. Rätt så lättsmälta och -lästa och med en twist på slutet. Och den här var väl lite i samma stil. Lite rörig och lite för många trådar hit och dit och vissa grejer kändes kanske inte så trovärdiga medan andra gjorde det. Den här boken får tre lösnummer av fem möjliga.  

Oxveckorna

Jag har säkert skrivit om det en miljon gånger förut men jag gör det igen: januari och februari är mina värsta månader på hela året. Har inget emot mörker och ruskväder i november, då är det nästan bara mysigt. Men i januari är jag skittrött på det och vill ha vår. Och då är jag ändå en priviligierad människa som för det mesta slutar så tidigt att jag får ett par timmars dagsljus även i veckorna (känner mig dock ej lika priviligierad klockan 04.00 när klockan ringer och jag ska upp och iväg till jobbet, men men), hade jag inte fått det så det nog känts väldigt mycket tyngre i oxveckorna.   

Upplägget jag har nu är: jobba hemma måndag och torsdag, vara på jobbet tisdag, onsdag och fredag. Det funkar bra och det känns som att arbetsveckorna går rätt snabbt. Hade mycket väl kunnat tänka mig att ha ett sådant upplägg även när det inte är pandemi. Att jobba hemma hela tiden som jag gjorde i våras känns inte extremt lockande, men en sån här mix passar mig fint.   

Imorgon är det ridning och vi ska hoppa. Det är väl inget jag ser fram mot sådär enormt mycket, men det är ju bara att ta sig igenom. När jag var ung och odödlig och tränade hoppning lite mer seriöst så kunde jag ibland tycka det var rätt läskigt när hindren blev för höga och/eller man skulle rida på som om man var jagad av vargar. Men på den tiden var man (jag) mer rädd för ridläraren än för att ramla av och eventuellt slå halvt ihjäl sig. Vi hade på den tiden en förfärligt barsk ridlärare som vi kallade för Fiskögat för hon hade en precis iskall blick som hon spände i en om man (eller hästen) inte gjorde som hon ville. Utöver det var hon både längre och mer maskulin än de flesta män jag känner och brukade vråla ÖVER, UNDER ELLER IGENOM, DET FINNS INGET SOM HETER VÄGRA om man tvekade lite inför att hoppa 1.20 utan stigbyglar och tyglar (hon var mycket för balansridning) på en lat ridskolehäst. Och då styrde man mot hindret med döden i hjärtat och förberedde sig på att bjuda på tårta nästa vecka (den som ramlar av bjuder på tårta, det är sen gammalt och som jag minns det så åt vi tårta jämt). En gång när hon tyckte att jag red i för dåligt tempo så sulade hon iväg sin nyckelknippa så den träffade hästen jag red i baken så han blev skiträdd, for iväg och bockade vilt längs med hela långsidan. Den gången ramlade jag inte av, vilket berodde mer på tur än eventuell skicklighet men det behöver man ju inte låtsas om. "Ja, det var ju inte så illa", sa Fiskögat lite motvilligt när jag äntligen fick stopp på den med rätta upprörda hästen. Det var nog det närmaste beröm jag någonsin fick av henne. KUL PEDAGOGIK år nittonhundralängesen. Ja, sådär går det ju inte till längre, i alla fall inte på min ridskola. Plus att nu har jag inga som helst problem med att säga "hej, jag är en mes och jag vill inte hoppa mer än 30 centimeter". Så pass gött att bli äldre i det avseendet. 

Puh, men ändå hurra, Sverige-Belarus 26-26

Alltså, mina nerver. Klarar ej sånt här. Trodde, och det var jag ju knappast ensam om, att det skulle vara a walk in the park att möta Belarus som ju enligt mig aldrig har utmärkt sig tidigare, men helt plötsligt var alla belaruser minst två och en halv meter långa, stod som en massiv köttmur i försvaret och bara matade in mål efter mål framåt medan ingenting, absolut ingenting gick Sveriges väg. Målvakten tog allt, de tekniska felen stod som spön i backen och i försvaret såg det ut som ett ungdomslag. Vilket det ju mer eller mindre är, men ändå. Belarus ledde som mest med åtta bollar och det såg minst sagt deppigt ut. Men sen började det bli ändå lite fart i anfallsspelet och knaprade in fyra av de åtta innan halvtid. Sen började även försvarsspelet bli värt namnet och när en kvart återstod var det lika. Och sen var det en adrenalinsprängd kvart där alla slets mellan hopp och förtvivlan och när det var 30 sekunder kvar ledde Sverige med 26-25 och tog time out för att lägga upp taktiken, men FAAAAN också, med åtta sekunder kvar sköt (stackars stackars) Alfred Jönsson (9 år cirka) utanför, belaruserna fick tag på bollen och kvitterade med tre sekunder kvar. Tyckte så synd om Alfred som typ spelar sin tredje landskamp, han kunde väl ha fått bli matchhjälte istället som han skulle ha blivit om bollen gått in i mål, för trots allt låg han bakom mycket av den ändå rätt mirakulösa upphämtningen. Men det är ju som det är i handboll. En poäng är ju dock bättre än ingen poäng och det var ju rätt länge som det lutade väldigt mycket åt ingen poäng. Så på så sätt var det ju ändå starkt att jobba sig tillbaka ur detta gigantiska underläge. Aja, vi får väl se hur det går på fredag. Då väntar Slovenien, som ju ska vara den på pappret svåraste motståndaren i den här gruppen. GULP!