Livet, osv

 Så var det måndag igen med ny vecka och nya möjligheter, osv. Helgen gick i någon form av rekordfart. I fredags skulle vi dricka bubbel och fira att min man (äntligen) har fått ett nytt jobb. Han blev ju uppsagd i våras (Corona-effekt) och slutade kring midsommar. Sedan DÖR ju hela arbetsmarknaden under semestertider och, gissningsvis också åtminstone delvis p g a Corona-effekten, så har det varit rätt trögt även efter det. Men nu så börjar en ny era som vi då firade med bubbel och hemlagad pizza. Sedan ville min man att vi skulle titta på Star Trek, den nya inspelningen, för han vill så gärna att jag ska gilla den så att vi kan kolla på denna serie tillsammans. Fast det kommer inte att ske. Jag är inget fan av den gamla och har sett någon avsnitt av den nya och tyckte inte heller att den var mycket att hänga i julgranen. Jag kan tycka att Star Wars-filmerna är okej och till och med lite bra, för det är ändå lite roliga karaktärer och rappa replikskiften och ett väldigt uttalat det-goda-mot-det-onda-tema som jag gillar, men där slutar också mitt intresse för rymdserier. Blir SÅ uttråkad av att se studio-som-ska-föreställa-rymdskepp-inredning och folk i konstiga kläder och frisyrer som ska föreställa framtid. Sen kan ni ju föreställa er hur det gick när man jobbat som ett as hela veckan, avslutat den med ett jobbigt dressyrpass på en motvillig Köttbulle och sedan slår sig ner i soffan med pizza och ett glas bubbel (när man dessutom haft en i stort sett (ett undantag, när jag och Jenny var på lokal och löste världsproblem för ett tag sen) helvit period sedan i somras. Rymdljud på det, sen var jag ju nere för räkning innan någon ens hann säga "beam me up, Scotty" (vilket jag i och för sig inte tror någon säger i denna nyinspelning). 

I lördags var planen att vi skulle bowla med barnbarnen, men tydligen är bowlinghallar någon av ett epicentrum för smittspridning så det ställde vi in. Trist men så får det väl bli. Hade ju tänkt åka och kolla på cykel i samma veva, men ställde in det med p g a lat. Var hemma och påtade i trädgården istället, städade till höns och vaktlar, staplade ved, rensade ogräs med mera. 

Igår hade vi en medlemsaktivitet på brukshundklubben som blev hellyckad men som tog exakt hela dagen, var på språng mellan åtta till halv fyra. Allt utomhus och Coronasäkrat förstås. Sedan stod vi några stycken och pratade om hur lyckat det varit, tills någon skrek FAN! HÄSTHOPPNINGEN! och då skingrades alla som agnar för vinden och for hem till sina tv-apparater och sändningarna från inomhus-SM. Det var kul. Sedan var det handbolls-EM-kval, Sverige mot Kosovo, där det blev storvinst för Sverige, gött. Ja, men det var väl i stort sett helgens händelser. Ja, bortsett från den inte helt oviktiga lilla detaljen att cirkusclownen där borta i det stora landet i väst äntligen fick gå. Det måste ju faktiskt utnämnas som helgens bästa.  

Vädret var okej också. För fyra år sedan, när Donald Trump blev president, så snöade det.   Nu kan det väl ändå bara bli bättre? 

Till stallet istället, v 45 2020, pt 2

 Stressade iväg till stallet i fredags eftermiddag för en dust med Köttbullen. Det var ingen bra dag för någon av oss. Jag är allmänt tokstressad och framför allt less på att vara tokstressad. Hon har satt en djävulsk vinterpäls, ingen har riktigt haft tid att klippa henne och därför blir hon fort trött och allmänt motvillig. Tog i högertygeln och det var som att den satt fast i ett betongblock. Nu borde jag väl ha lärt mig att hantera det vid det här laget, men nähädå, då skulle jag tydligen försöka få till någon quick fix och liksom tvinga ner henne på tygeln som någon djävla amatör istället för att jobba med framåtbjudningen och lösgörande arbete. Såatteh, det kändes väl sådär. Fick skäll och det var välförtjänt. Sedan galopperade vi och så lossnade hon och kändes plötsligt riktigt bra. Men eftersom jag redan var på lite dåligt humör så kunde jag såklart inte släppa hur dåligt jag ridit i början. Ält, ält, ält. Aja, det är väl bara att bryta ihop och gå vidare. Idag är en ny dag med nya möjligheter, osv.   

Jag hugger i sten

Just nu är livet JOBBIGT, det känns som att jag bara jobbar och trälar och aldrig är ledig. Håller på med ett evighetsprojekt på jobbet, det skulle ha varit klart för tusen år sedan men har av olika anledningar inte blivit det. Det är inte mitt fel, en del beror på pandemin och annat på att andra inte levererat, men det är jag som är huvudansvarig och det känns väl sådär även om jag inte har fått någon uttalad kritik utan alla är rätt så förstående. Men är man Duktig Flicka™ och van att överleverera så är man kanske inte helnöjd med att ens arbetsinsats i bästa fall kan räknas som medioker. Får väl jobba lite på att GOOD ENOUGH får duga här känner jag. 

Känns som att jag är lite trött på mitt jobb just nu, men det kanske inte är så konstigt egentligen med tanke på hur det har varit de senaste åren.  2020 har varit ett minst lika slitigt år. Vi har haft massor att göra, producerat all time high, men det har inte gått av sig själv om man säger så. En medarbetare i mitt team fick barn för ett par månader sedan och en annan är gravid och har varit enormt illamående och svag större delen av sommaren och hösten. Så det är ju inte som att jag har kunnat sitta och rulla tummarna och låta andra göra grovgörat (som ju fortfarande ska utföras av någon). Jag är ju förvisso van att jonglera med cirka tre heltidstjänsters arbetsuppgifter, men någonstans går ju även min gräns för vad jag tycker är "en utmaning att ro i land" och någon gång får man väl ändå sätta ner foten och säga ifrån. Det har jag förvisso gjort, men samtidigt är det uppgifter som helt enkelt bara måste lösas av "någon" och när folk måste stanna hemma så fort de har minsta lilla känning av någonting som skulle kunna bli en förkylning så är det ju som det är. Bää. Obs, TYCKER verkligen att folk ska stanna hemma, jag förespråkar verkligen inte att man ska gå till jobbet när man känner sig sjuk "i dessa tider". Men det blir problematiskt för mig som måste jobba röven av mig för att vår avdelning ska kunna leverera det som måste levereras varje dag, det är liksom hela tiden brandsläckning på bekostnad av det långsiktiga och strategiska arbetet som jag egentligen ska jobba med. 

Häromdagen gick jag till och med in på Platsbanken och sonderade terrängen lite, men nja, det fanns väl inte direkt något som kändes sådär enormt lockande så jag blir nog vid min läst ett tag till. Man vet vad man har men inte vad man får, osv. Det är väl bara att bita ihop och se fram mot julledigheten samt tänka att på mitt jobb (som har lågsäsong på vintern) är det ALDRIG något problem med att vara långledig på julen. Och att det faktiskt bara är cirka sex veckor dit? Helt G-A-L-E-T-!, hur gick detta till? Det här året har gått i raketfart, men när man pratar om saker som hände i våras känns det som att det lika gärna kunde ha varit tre år sedan. 

Inte vet man hur det blir med julen i år heller. Får man vara frisk? Ska man fira? Vi har ju aldrig haft några såna där bombastiska Fanny-och-Alexander-tillställningar, men barn och barnbarn vill man väl ändå träffa en liten stund, känner jag. Å andra sidan är vi, som alltså inte har några direkta traditioner att hänga upp vårt firande på, extremt flexibla så det löser sig väl på ett eller annat sätt om man bara får träffas och under förutsättning att alla är friska. Vi får väl se vad Corona säger om den saken. 

Flickan i skogen

Har läst Flickan i skogen av Sam Lloyd och om du inte också gör det så får du banne mig skylla dig själv, för det här var något av det mest spännande jag har läst på länge:

Elissa är tretton år när hon kidnappas. Mitt på dagen blir hon inkastad i en bil, nedsövd och bortförd. När hon vaknar ligger hon fastkedjad i en håla under jorden, djupt inne i skogen. Hon har ingen aning om vem hennes kidnappare är, men hans beteende blir allt mer oförutsägbart.

Elijah är en pojke som har ägnat hela sitt liv åt att utforska varje del av skogen, och det är så han hittar Elissa. Elissa inser att den märkliga Elijah är hennes enda chans att komma undan med livet i behåll. Men Elijah vägrar att ringa polisen. Han är glad över att äntligen ha fått en vän. Och han vet hur det här kan sluta. Elissa är inte den första flickan han har hittat fången i skogen.

Den här boken har jag sträckläst med uppspärrade ögon och kaninpuls. Så himla spännande och precis när man började tro hur allt hängde ihop så kom det en twist som hette duga, och detta hände mer än en gång. Snacka om spänning på hög nivå. Intressanta karaktärer, bra språk och ett djävla DRIV från första sidan till sista. Den här boken får fem schackpjäser av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan med er allihop. 

TV-uppdateringen som ni alla väntat på

På allmän begäran (av en (1) läsare) kommer här lite om Biggest Loser, alltså vad jag tycker dårå. Jag har nog sett dom flesta säsonger så jag är helt klart fascinerad av det programmet. Det är någonting med mig och den typen av program, likadant med Lyxfällan eller Arga Snickaren och såna, att jag liksom känner mig att jag har det ändå rätt så bra. Jag är generellt rätt så positivt lagd, men jag har väl också stunder när jag tycker livet är både pest och pina och att allting bara är ett evigt trampande i grottekvarnen och vad är det för meeening med allting? Men då får man lite perspektiv och tänker att man i alla fall inte väger 175 kg och har galopperande typ 2-diabetes, eller har en halv miljon i sms-låneskulder, eller bor i ett råttbo av byggmaterial med toastolen i köket och elledningar som spretar åt alla håll år ut och år in, och så känns det genast lite bättre. Det är liksom inte att jag BARA gottar mig åt andras elände, för många av de här människorna mår ju uppenbarligen inte alls speciellt bra, men ibland kan man ju inte låta bli att förundras. Som för några år sedan så var det ett par som var med i BL, de bara "vi har provat ALLT för att gå ner i vikt, till och med gastric bypass, och  det finns INGENTING som funkar" och sen efter första passet i gymmet så bara "ja, det här med träning var ju något nytt". Alltså, va? 

Årets säsong känns som den lipigaste hittills. GUD vad alla bölar? Först bölar de för att de väger för mycket, sen lipas det för att de HAR gått ner i vikt, sen snyftas det för att de inte har gått ner så mycket som de förväntat sig, sen strilar tårarna för att de saknar sina anhöriga, sen för att de saknar någon medtävlande som har blivit utröstad, osv. Och sen ska de tala ut om någonting jobbigt och då slutar det i regel med att de står och hulkar och snorar och blir omkramade av Micke eller Pischa eller någon medtävlande. Sedan gråter de för att de blivit utröstade och när det sedan visar sig att det finns en andra chans i form av Revanschen så Lille Skutt-gråts det för det. Som om inte det vore nog så händer det att ÄVEN JAG sitter i tv-soffan med en stor klump i halsen och blanka ögon, när någon klarat något de inte trodde sig klara, eller gått ner mer än förväntat. Har blivit så otroligt blödig med åren. Så här var det sannerligen inte förr, men det spelar tydligen ingen roll om man har varit som Terminator i ett tidigare liv, ett tu tre så sitter man ändå där och fulgråter à la Helena Bergström när man ser ett klipp där en brandman riskerar livet för att rädda en liten anka som ramlat ner i en brunn (om inte förr: när den lilla tufsiga ankungen FÖRENAS MED SIN ANKMAMMA OCH ANKSYSKON som oroligt vaggat av och an i något intilliggande buskage medan brandmannen kämpat för att få tag på den lilla ledsna ankungen. Då blir det storlip kan jag lova).  

Vad tycker jag då om årets deltagare? Mina favorit är FRIPPE, gillar hans inställning och hans sätt att kämpa på och "dä ä bare te å bli å mä dreten" när något är jobbigt. Tyckte också det var så sorgligt när han berättade om att hans pappa skulle bjuda honom på en all inclusive-resa om han inte hade druckit på ett år, och sedan dog efter tre månader. Gillar också SIMON. I normala fall skulle jag tycka att det var helt SJUKT att någon var så modersbunden som han verkar vara, men det är ändå gulligt och lite modigt av en kille i 20-årsåldern att sitta och snyfta i tv över hur mycket han saknar mamma. Fast lite sjukt är det ändå. Men tycker samtidigt att han är duktig i tävlingar och så. Tycker också SEBBE har en djävla vinnarskalle (samtidigt som jag tycker det är konstigt att man kan ha så enormt mycket vilja nu, men ändå inte klarat av att gå ner i vikt innan?). Av tjejerna gillar jag PETRA och MONA bäst. Sämst tycker jag om CLAUS och JAANA, de verkar ju vara kroniskt missnöjda med allt. Plus att Claus ju kom dragande med köpefru (ok, det FINNS säkert äldre män som gifter sig med unga thailändskor av sann kärlek osv, men jag skulle nog inte säga att de är i majoritet). Samt ANDREAS som ju verkar vara en kombination av jättebäbis och drama queen av stora mått. Är lite kluven inför DIAKO, jag känner för honom på ett plan (blev så ledsen när han inte klarade höjdhoppet på hinderbanan), men samtidigt känns han som en quitter. Samma med RASMUS. Övriga deltagare tycker jag ingenting om, men måste också erkänna att jag inte har någon riktig uppfattning om många av tjejerna. Är det för att de ÄR lika varandra till både utseende och sätt (jag är ju dessutom lite ansiktsblind), eller är det för att tv inte låter dom ta lika mycket plats som karlarna? Det kan man ju ta och fundera lite på. 

Följer såklart också årets säsong av BONDE SÖKER FRU, fast jag börjar tröttna lite på inledningen och har faktiskt snabbspolat förbi mycket av de inledande sekvenserna där Linda kommer med breven, de ska välja ut tio för speed-dejting, sen sex av dom för en gruppdejt och slutligen fyra som får flytta in på gården. Det intressanta börjar ju typ nu, när de flyttar in på gårdarna. 

Känns inte riktigt som att jag har någon uttalad favoritbonde i år (kanske för att jag har snabbspolat mig igenom så mycket och därför inte fått någon riktig uppfattning hittills?) Gillade dock ERIKS föreläsning om kompostering, och tyckte inte direkt att hans tjejer uppskattade den efter förtjänst. PONTUS verkar också vara trevlig. Däremot får jag lite obehagskänslor av MATS trots att han är hästbonde och allt, men jag vet inte, tycker han har ett drag av självgodhet som jag ogillar. PATRIK verkar vara snäll men samtidigt lite too much och där blir det nog drama? Hans dejter har ju dock den fördelen att de kan ju dejta varandra om de skulle bli bortvalda. Hehe. Aja, vi får väl se vad denna säsong ska bära i sitt sköte. Nu börjar det ju i alla fall på riktigt. 

Domen

Var hos cykelhandlaren igår med mitt elcykelbatteri för att få en bedömning om det gick att göra något åt det. Och (som väntat) så gick det såklart inte. Hade det varit ett batteri tillverkat 2015 eller senare hade det funkat, men 2014 är Helt. Djävla. Ute. Gav ju mig själv tre alternativ men i själva verket är det väl bara ett som är tänkbart och det är att skaffa ny elcykel. Ja, onödig konsumtion och fan så dyrt, men samtidigt så är jag väl inte den som ligger i framkant när det gäller slös. Tänk vad mycket pengar jag har sparat genom åren genom att inte resa på semester, inte gå till frissan, inte köpa nya kläder och möbler stup i kvarten, ytterst sällan äter ute, osv. Då kan jag väl för FARAO få unna mig en ny elcykel. Ska dessutom ge den gamla till min dotter som inte har någon cykel alls, hon blev jätteglad. Är ju inget fel på cykeln överhuvudtaget bortsett från att den inte funkar som "pendlarcykel" om man har så långt till jobbet som jag har. Men det stör mig otroligt mycket för jag köpte (och betalade en rejäl slant) ju en kvalitetscykel av ett känt märke. Ja, cykeln är det ju inget fel på, bortsett från batteriet dårå. Men nu har det kommit en ny EU-standard för batterier, fick jag höra av cykelhandlaren, så kanske ingår det någon form av bakåtkompatibilitet nuförtiden. Man kan ju alltid hoppas, men samtidigt: hjulen ska ju snurra. Och då menar jag inte cykelns utan konsumtionssamhällets. Aja, nu är det som det är. 

Rolig grej: cykelhandlaren klagade flera gånger på att hans cykel blivit stulen. Hur kan det ens vara ett problem när man har en hel affär full med cyklar? Tänkte jag, men vågade inte fråga. 

Ska eventuellt åka dit idag igen och kolla om man kan få provköra. Nuförtiden är allting så konstigt när ingen ska ha några lager och allting ska vara just in time, man får kanske boka en tid som ligger månader framåt i tiden? Ingen vet. Jo, cykelhandlaren och jag, i alla fall senare idag. 

Till stallet istället, v 45 2020, pt 1

Igår hade vi vikarie för Karin var sjuk. Eller "kände sig lite krasslig", men det är ju samma sak som att inte gå till jobbet i dessa tider. Egentligen är det lite sjukt (hehe) att man förr bara tyckte det var självklart att gå omkring och snora och hosta i andras närvaro medan man nu knappt vågar snörvla till utan att ha en plausibel förklaring till hands. 

Vikarien hade förberett en övning med förvänd galopp. HA HA HA, tänkte (och sa) jag, för själv är man ju lite glad om det ens blir galopp ungefär där man har tänkt sig. Övningen var så här: galoppfattning vid C (eller A, beroende på vilket varv man var i), sedan rida en "ordentlig hörnpassering", vilket tydligen innebär 7-8 galoppsprång (HA HA HA, sa/tänkte alla vi igen), sedan vända in vid en kon, rida mot X (från början skulle konen stå i jämnhöjd med X men på kvartslinjen för att sedan flyttas in för att göra det svårare, men vikarien glömde flytta den och den första som red satsade mot X och då gjorde alla andra också det) och sedan vända ut mot nästa hörna igen, rida en ordentlig hörnpassering till och bryta av vid A (eller C, beroende på vilket varv man var i). På andra långsidan skulle vi göra övergångar, helst två mellan varje bokstav. 

Jag sa att jag är nöjd om jag kan fatta galopp vid en specifik punkt (utan slängtrav) och typ galoppera utmed långsidan och göra en övergång till trav i balans (ej slängtrav). Och DET GICK! Blev riktigt fina fattningar på kortsidan, dvs ej i ett hörn. Kunde också rida förvänd galopp (!) även om jag inte tog ut linjen ända in till X. Men det var svårt för Köttbullen har ju inte någon bra egen balans än, och tydligen tyckte jag att jag "hjälpte till" att balansera upp det hela genom att rida med huvudet på sned. Det var nog ingen vacker syn, men det gick. Inte bara en utan flera gånger. Är lite i sjunde himlen nu. 

Hoppas nu bara att folk sköter sig. Det har kommit hot om att verksamheten måste stänga ner om folk inte sköter det här med att hålla avstånd. Nu är det regler för att man inte får vara i stallet annat än när man har lektion, max en person i taget i sadelkammaren, max en vuxen per barn, klubbrummet är stängt, läktaren avspärrad så att man måste sitta utspritt osv. Det behövs nog för folk är ju generellt idioter. Hoppas i alla fall att ridningen kan fortgå, men det räcker ju om ridlärarna blir sjuka eller småkrassliga så rasar ju hela alltet för det är ju inte så att det finns en stor vikariepool att tillgå. Bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa.