Till stallet istället, v 39 2020, pt 1

 Igår när vi stod i stallgången och diskuterade kommande teorivecka, som är om två veckor, och då ska vi göra teoriprov, det där som alla misslyckades med i höstas, så tyckte alla att det var löjligt med prov. Vi är ju ändå vuxna och vi rider för skojs skull, ingen tänker tävla eller har ambitioner om att ta några ryttarmärken och vi rider väl varken bättre eller sämre för att vi kan skilja på vit krona och vit kota och vanlig bläs och strimbläs. Så gick snacket och vi bestämde då att vi skulle ta upp det till diskussion med Karin. Vi tänkte nog att vi (10 gnällspikar med en medelålder på gott och väl 45+) skulle kunna snacka oss till att få slippa, men en Karin (30-ish) satte oss omedelbart på plats och förklarade att vi inte kom undan. Sen fick vi en stencil med hästens delar så vi kunde plugga. Värdigt. Hahaha. 

Gårdagens lektion var öppna. Tyckte Köttbullen kändes fin i början när vi red fram, men i galoppen låste det sig fullständigt. Jag gav galopphjälper, hon slängtravade iväg, jag samlade ihop henne och gav nya hjälper, hon sprätte iväg och slog bakut, jag samlade ihop henne, hon slängtravade, jag samlade ihop henne, hon sparkade bakut OCH SÅDÄR HÖLL DET PÅ. Plus att hon bröt av till trav nästan hela tiden och när jag drev på sparkade hon bakut för det. Antar att hon tycker det är jobbigt och försöker komma undan. Karin säger att det är "en kamp jag måste ta" och att hon (Köttbullen) måste FRAM. Men det är ju inte så lätt när man är 10 stycken som ska samsas på en ridbana. Tyckte inte heller att jag fick så mycket hjälp som jag kände att jag behövde, fast det är klart att hon inte kan titta på mig hela tiden. Aja, det får väl bli en kamp att ta när det är läge. I alla fall, sen var hon som en DRÖM när vi skulle rida öppna. Inte för att öppna gick så bra för det kan hon inte, men det blev i alla fall lite bogen in och det är ju bättre än inget. Men på transportsträckorna travade hon på så stadig och fin i formen att det var en ren njutning. Kunde till och med göra lite travökningar på diagonalen och det gick till och med att böja henne och forma runt högerskänkeln utan att hon stod emot emellanåt. WOW. Visst, hon vill fortfarande bara gå utåtställd i högervarvet om hon får välja själv, men nu är hon åtminstone på tygeln större delen av lektionen (galoppen undantagen) och jag får känslan av att hon rundar sig runt skänkeln istället för att bara spjärna emot. Så jämfört med hur det hela började så är det ju ändå rätt stora framsteg. Ska rida henne för en tränare om ett par veckor och då får jag kanske lite tips och tricks för hur jag ska jobba i galoppen. Misstänker starkt att nyckelordet förmodligen heter FRAM-FRAM-FRAM. Eller "det är bara att gasa sig ur problemen" som en annan tränare sa till mig om Pojken. Aja, vi får väl se hur det går. 

Hej livet

I fredags sprängde jag äntligen målsnöret på det som varit en period av djävligt mycket att göra som påbörjades i samma sekund som semestern slutade. En helt galen period och förra veckan var den galnaste veckan av denna galna period och i fredags eftermiddag hade jag tänkt åka på drop in-ridning för att varva ner och tänka på annat, men jag pallade ej. Styrde kosan hemåt, gick och lade mig och sov i två och en halv timma. Gick upp, bad min man beställa hämtmat, åt och gick sedan och lade mig igen. Sov som en gris hela natten och vaknade på lördagsmorgonen som en ny människa. G-Ö-T-T. 

Var sedan iväg och spårade med alla tre hundarna, vilket tog större delen av lördagen. Vi var inte så många och då skulle man ju kunna tro att det inte skulle ta så lång tid, men det gjorde det för nu skulle vi passa på när vi inte var så många. Så det blev både spår och budföring och uppletande. Och igår höll jag hundkurs och då var det viltspår på schemat. Åkte först till skogen och lade åtta spår, åkte sedan till brukshundklubben och hämtade upp mitt lilla allmänlydnadsgäng, åkte tillbaks till skogen igen och gick alla spåren tillsammans med deltagarna. Åkte hem och fantiserade om en ledig eftermiddag i soffan, men nehedå, vi hade visst bestämt att vi skulle slakta tupparna. De två fina Plymouth Rock-tupparna har varit väldigt sena med att börja gala och därför har de fått gå och växa till sig hela sommaren. De senaste veckorna har jag dock hört en hel del antydningar/försök och min man blir så nervös av det för han tror att grannarna ska klaga och det därmed ska avslöjas att vi har lite fler höns än vad man får ha utan tillstånd inom detaljplanerat område. Och det är ju ändå bara en tidsfråga innan de, tupparna alltså, sätter igång på riktigt, så igår åkte yxan fram. Skulle göra det enkelt för mig och bara ta ur dom och stoppa in dom i frysen hela utan att stycka, men det tog ändå rätt lång tid. Och sedan skulle det bakas bröd och göras söndagsstek och grävas upp potatis och ordnas och donas med både det ena och det andra, så det blev inte alls så värst mycket slappande i soffan som jag hade önskat. Nästa helg dock! Då ska min man ha playdate med en kompis och sova över och DÅ BLIR DET EGENTID. Har visserligen hundträning på lördagen och ska ha spårträning med valpkursen på söndagen, men valpspåren är inte så långa och det var några som inte kunde så vi blir bara fyra stycken. 

Innan dess ska jag bara beta av en jobbvecka. Men den räknar jag med ska landa på mindre än 40 timmar. Jag hade tänkt unna mig en ledig dag för att fira att den här jobbiga perioden är över, men när jag tittade i kalendern för ett tag sedan så var den första dagen utan några jobbmåsten tydligen inte förrän den 5 oktober. Så det är ju fortfarande en del all work and no fun, men det ryms åtminstone inom ramen för en normal heltidstjänst. Man får vara glad för det lilla. 

I shop, therefore I am, jodåsåatt

Vi, jag och min man, är generellt inte mycket för att köpa saker till hemmet. När vi köpte vårt hus för tio år sen så konstaterade vi att tapeterna var neutrala och att det ändå inte spelade så stor roll hur de såg ut eftersom det skulle stå bokhyllor framför merparten av väggarna. Och vad brydde vi oss om att badrummet och köket renoverades 1995, allting fungerade ju? Sen ställde vi in våra omatchade möbler som är en kombination av ärvt, fått, loppis och Blocket och det ser inte alls sådär avspänt härligt ut som när de gör det i Sköna Hem, utan det ser helt enkelt ut som om någon har ställt in en massa möbler utan någon större eftertanke. Men det är avspänt härligt. Skjut mig om jag blir en sån människa som stör mig på att det har blivit en repa i lacken på soffbordet eller som tycker att färgkoordinering i bokhyllan är viktigare än att läsa böcker. 

Men en sak som stör mig i hemmet är duschkabinen. Alltså, jag vet inte vad det är för slags människor som designar duschkabiner, men den som ritade den här måste vara född i helvetet. Alternativt kommer att hamna där i livet efter detta. Helvetet är nämligen inte alls konstruerat som man tror, med brinnande svavelosande sjöar där man jagas av rödglödgande djävlar med vässade eldgafflar utan det är att försöka skrubba bort kalkavlagringar i en duschkabins alla miljoner skrymslen och vrår i evigheters evigheter, amen. Det är väl ett Sisyfosarbete som inte går av för hackor om ni frågar mig. Vi har jättehårt vatten där vi bor, vilket jag ser som positivt för då får man i sig kalcium och magnesium och andra spårämnen helt gratis via dricksvattnet, men det är klart att det är ju inte jättekul när allting kalkar igen på nolltid. Och det är nog lättare att försöka få bort stalaktiter och stalagmiter från Lummelundagrottan än att städa bort 25 års ingrodd kalk i duschkabinen. Obs, är inte ute efter pigga tips om att använda ättika och bikarbonat osv, har provat ALLT inklusive alla badrums- och köksrengöringsmedel på marknaden i kombination med muskelkraft och Det. Går. Inte. Att. Få. Bort. 

Vi är ju som sagt inte mycket för att köpa nytt och vi är heller inte mycket för att göra av med saker som fungerar. Och den fyller ju sin funktion, det kan man ju inte säga annat. Ena skjutdörren gick visserligen sönder så den inte gick att stänga för ett par år sedan, men den lagade min man med buntband och sen funkade det igen.
Men häromveckan kom min man hem och hade varit på Jula och sett en jättestor duschkabin för 5000 spänn. Minns inte riktigt anledningen till varför han helt plötsligt tyckte att vi skulle köpa en ny, men jag (som är den som städar badrummet) såg plötsligt möjligheten till ett behagligt liv med en helt ny och jungfruligt ren duschkabin. Jeflar vad härligt. Fattar ju att den också kommer att bli kalkig med tiden, men tänker behandla den med flytande bilvax i förebyggande syfte och hålla efter det som en GNU. Googlade kundrecensioner på denna modell och den fick höga betyg men minus för att den var svår att montera och att ritningen var fullständigt obegriplig. Det är jag dock mindre bekymrad över eftersom min man är ett geni när det kommer till att bygga ihop saker, med eller utan ritning. 

Ja, men det tar inte slut där. Ska även köpa ny spis! Den vi har är (också) 25 år gammal, och lider av svåra ålderskrämpor. Inga lampor lyser så man vet aldrig om den är av eller på. Och på sista tiden så verkar det som att den inte blir så varm som man ställer in den på. Bakar ju bröd varje vecka och har använt samma recept since forever och nu blir det helt plötsligt inte genomgräddat? För ett tag sedan bakade jag bondkakor och de brukar ta ungefär 8-10 minuter att grädda men nu fick jag dubbla tiden och ändå tycker jag de såg bleka och trista ut. Så nu ska jag googla spisar. Har aldrig köpt en spis i hela mitt liv så det kan ju bli spännande. Vad ska man ha? Induktion? Varmluftsugn? Så mycket att tänka på. 

 

Till stallet istället, v 38 2020, pt1

 Igår gjorde vi samma övning som i fredags, THE VERY GOOD SKRITTÖVNING på stora utebanan. Både Köttbullen och jag var dyblöta av svett efteråt, helt sjukt (även om det förvisso var varmt igår, men vi var ändå ute och klockan var ganska mycket). Var helnöjd med skrittövningen, tyckte att hon lossnade riktigt bra i högervarvet för att vara hon och i vänstervarvet var det nästan bara att sitta och njuta. Kunde t o m flytta för skänkel några steg hit och dit. 

Sen skulle vi galoppera och då tänkte jag att nu är hon så (relativt) lösgjord och fin att nu kommer galoppfattningarna att gå som en dans. Jag borde förmodligen istället ha tänkt så här: nu har hon gjort ett rejält styrkepass, då är det kanske inte så schysst att kräva att hon ska ta 200 i bänkpress som avslutning. För galoppfattningarna blev SKIT. Märkte ju att hon var trött och låste sig för hon körde upp huvudet och pinnade iväg i slängtrav istället för att ta skänkeln. Tog ner henne på volt, fick ner henne på tygeln, provade igen, samma sak. La till spö för att hon skulle fatta att hon måste ta skänkeln, med resultatet att hon sparkade bakut. Osv osv. Fick väl till någon fattning till slut, men det var inte mycket att skriva hem om. Depp depp. Fast det är ju styrka som saknas och den kommer väl så småningom. Hehe. 

För Pojken går det sådär. Han ska vila 4 veckor, sen får man se. Men det är tydligen inte så god prognos på hovbrosksförbening och det är ju dålig ekonomi för en ridskola att ha en häst som bara kostar och inte drar in några intäkter. Nu ska man väl inte måla fan på väggen, men, ja, sånt är läget. 

Familjen Lambs hemlighet

Har läst Familjen Lambs hemlighet av Lisa Jewell, en av mina favoritförfattare (för kännedom: läser alltid flera böcker parallellt och nu slumpade det sig så att jag också låg i slutspurten av flera stycken parallellt, jag läser visserligen rätt snabbt men kanske inte SÅ snabbt) och det kan du också göra. Den handlar om det här: 

För tjugofem år sedan kallades polisen till ett hus på Cheyne Walk. Väl där hittade de tre döda kroppar och en jollrande bebis i en vagga i ett av sovrummet. De andra barnen var försvunna.

I nutid får tjugofemåriga Libby Jones reda på att hon är arvtagerska till ett övergivet hus i fashionabla Chelsea i London. Huset är värt otaliga miljoner och Libbys liv förändras från en dag till en annan.

Men arvet är allt annat än okomplicerat. Det gamla huset bär på mörka hemligheter och det som en gång skedde där sitter kvar i väggarna. Och samtidigt bevakas Libby från flera olika håll.

Jag har läst de flesta av Lisa Jewells böcker och hennes bästa var när hon övergav chic lit till förmån för spänning. Den här boken var som vanligt: spännande, välskriven, intressanta karaktärer, bra dialog, helt enkelt en bra bok. Kanske att slutet var aningens för sockersött för min smak och det var också på gränsen till för många karaktärer att hålla reda på, men i övrigt var det en behaglig läsupplevelse. Den får fyra sektmedlemmar av fem möjliga. 

Än sjunger hon inga sånger

Har läst Än sjunger hon inga sånger av Susanne Fellbrink och det tycker jag att du också kan ta och göra. Det här är handlingen:

Cilla Fallander har alltid levt för musiken, men en händelse i det förflutna satte stopp för en heltidskarriär som artist. I stället arbetar hon nu som nattredigerare på Sundsvallstidningen, samtidigt som hon försöker hantera ett äktenskap och två små barn med olika sångframträdanden på helgerna. När hon får idén att starta en showgrupp bestämmer hon sig: det är äntligen dags att satsa på musiken fullt ut.

Samtidigt sprider sig en isande oro i Sundsvall. Flera kvinnor har överfallits av en okänd förövare, och några är spårlöst försvunna. Cilla börjar mer och mer känna sig övervakad i sin villa och när en personlig tragedi slår till blir hon tvungen att börja nysta i brotten som drabbat staden.

I ett bortglömt hus inte långt därifrån smider en man sina planer. Han längtar efter sällskap. Längtar efter någon som kan sjunga för honom. Och han har siktet inställt på Cilla.

Jag, som gillar diskbänksrealism, tycker att det här var en perfekt mix av vardagsliv och spänning/dramatik. Skickligt uppbyggd intrig där spänningen steg för varje sida. Störde mig en liten smula på småsaker, som t ex att man aldrig får veta varför Cilla bor i ett sånt gigantiskt hus (hur kan man ens ha en källare med tretton rum varav sju outforskade?) och det där mediala inslaget kändes lite overkill. Plus att jag generellt retar mig på när barn ska beskrivas enbart utifrån kön, och det var väldigt mycket att Cilla hämtade killarna på förskolan och sen lekte killarna med lego och sen fick killarna äta glass i soffan innan killarna skulle gå och lägga sig. Men annars var det en riktig bladvändare som ni kan hasa er iväg till bibblan för att låna. Den får fyra extranummer av fem möjliga.

Till stallet istället, v 37 2020, pt 2

I fredags var vi ett gäng som dök upp till drop in-ridning. Tror vi var 8-9 stycken, hade inte så bra koll för jag var sen (skulle slinka inom Ica och handla mellan jobbet och stallet, tog självscanningskassan för att det "skulle gå lite snabbare" och jamen då blev det väl sån där kontroll och jag fick packa upp allt som jag omsorgsfullt knölat ner i mina påsar och allting tog TUSEN ÅR och var jag inte stressad innan så blev jag det då) och Köttbullen står i en egen del av stallet (hon står alltså inte ensam, men det är bara ponnyer i den avdelningen) så jag hann inte direkt prata med någon. Humöret (hos mig) sjönk när Karin sa att vi skulle vara på stora utebanan (HATAR STORA UTEBANAN) men steg igen när hon sa att vi skulle skritta i 40 minuter, och då var det såklart inte att såsa omkring på lång tygel utan diverse övningar i skritt (ÄLSKAR SKRITTÖVNINGAR) där man jobbade individuellt med det man tyckte man behövde jobba med. Oj vad vi slet! Både jag och Köttbullen var precis genomsvettiga efter detta pass, och OJ vad fin hon blev. Vänstervarvet var det bara att sitta och njuta i, högervarvet finns det såklart fortfarande kvar att jobba med men med tanke på att det inte ens gick att ställa henne åt höger i våras så kan man numera åtminstone se ögonbågen ibland. Den inre alltså, får hon välja går hon utåtställd i höger varv. Sen skulle vi galoppera och då passade jag på att träna galoppfattningar. Fick till flera som var riktigt fina! dvs som inte inleddes med VM i slängtrav. Sen kan hon fortfarande inte riktigt fatta galopp på rakt spår, men det kommer väl. Mmm, var så nöjd med henne. Sen skulle vi trava av och jag provade att länga ut tygeln och tyckte minsann att hon sökte sig framåt-nedåt riktigt fint. Sen körde hon ner huvudet med full kraft sådär som hon gör när hon tycker det är jobbigt, och jag höll på att flyga av för jag var inte beredd och hon är som sagt väldigt stark. Nu satt jag kvar, men det var ändå ett lite ovärdigt avslut. Hehe.