Skeppet

Har läst Skeppet av Eva Sund, en bok som enligt uppgift skulle handla om en ridskola och "utspela sig i klassisk hästmiljö" och det nappade jag ju DIREKT på. Förr, när jag kanske mer hade ridskola som livsstil, så brukade jag säga att man skulle kunna ställa upp en filmkamera i vår stallgång så skulle man ha material till en dokusåpa på nolltid. Så mycket intriger och draman som utspelade sig där verkade sakna motstycke. Men ju mer man pratar med folk från andra ridskolor, desto mer inser man att det är samma sak överallt. Eller kanske snarare i föreningslivet i största allmänhet, men jag tror att folk som håller på med hästar (och även hundar) generellt är rätt så bestämda och mer viljestarka och att det därför automatiskt blir mer konflikter jämfört med till exempel en förening som ägnar sig åt schackspel eller boule. FAST VAD VET VÄL JAG? Är kanske världens dividerande om att folk inte ställer tillbaks schackpjäserna i rätt låda eller att det alltid är samma personer som måste stanna kvar och kratta boulebanorna (eller vad man nu har för typ av aktiviteter i såna föreningar). Ett visst mått av tjafs ingår nog i medlemsavgiften oavsett inriktning på föreningen.

 

Men i alla fall, Skeppet dårå. Boken handlar om Maria som efter ett antal år återvänder till sin gamla ridskola för att bli chef. Och konflikterna låter inte vänta på sig, och dessutom kräver ledningen att inriktningen ska bli mer modern och erbjuda westernridning och natural horsemanship, vilket såklart får de mer traditionsbundna att slå bakut.

Det fanns goda förutsättningar för en bra historia här, men jag blev rätt besviken. För det första var det ingen riktig (dvs vanlig) ridskola utan en fiktiv variant av typ Flyinge eller Strömsholm, alltså en ridskola som utbildar instruktörer, vilket tog bort en hel del av dynamiken som skulle kunna ha varit. Känns mindre intressant att läsa om enbart ridlärare och någon enstaka "andraårselev" när man vet att det finns så mycket mer att hämta på golvet så att säga. För det andra var karaktärerna så otroligt stereotypa och endimensionella att de knappt blev trovärdiga. Och för det tredje så var dialogen så himla stolpig och orealistisk. INGEN normal (hästmänniska) hade sagt "Pappan är den berömda hingsten Camaro M, och som du ser har han ärvt den ljusgrå skimmelfärgen efter honom", man hade bara sagt att "han är efter Camaro M" (eftersom alla som håller på någorlunda med hästar har koll på berömda hingstar). Och ingen pratar om "den ljusgrå skimmelfärgen" när det heter skimmel. Tyvärr kändes den mesta av dialogen lika krystat konstruerad och inte alls hästfolklig. Och intrigerna kändes också väldigt mycket som hittepå, nog för att jag vet att det finns falska människor som baktalar och backstabbar till både höger och vänster, men NÄ. Så som det beskrivs i den här boken har i alla fall aldrig jag upplevt att det går till, och jag är ju inte precis född igår.

Och sen undrar jag om det verkligen är NÖDVÄNDIGT att tilldela alla kvinnor alla dåliga egenskaper så att de enbart framstår som en flock missnöjda och grälsjuka höns medan karlarna i berättelsen samtliga är lugna och godmodiga och jovialiska. Så tröttsamt. Den här boken får en säck med betfor av fem möjliga.

Bygga hönshus - an epic movie, part 4.

Vet ej vad det är med den här sensommaren/tidiga hösten,  brukar inte vädret i september generellt vara helt underbart? September 2017 bara: I give you ösregn var och varannan dag. Men idag var det uppehåll och då passade jag på att krypa in under presenningen och olja den del av taket som kommer att vara utanför fasaden och som i sinom tid ska målas. Här fick man då ångra uttalanden som "det finns inget fulare än ett hus med för litet tak", för det var väldigt mycket utstickande detaljer att olja. Den korta stegen var för kort och den långa för lång, så den långa stegen fick liksom vinklas in och bindas fast på ett mycket oprofessionellt sätt. Arga Snickaren hade fått dåndimpen, tur att han är i Asien och spelar in Expedition Robinson.

Sedan släpade jag bort allt ris från kalhygget, a k a hönsgården to be. Min man spikade fast det sista av underlagspappen på taket. Sen var det kväll. Provar nu att bildblogga från min SMARTPHONE eftersom jag är så himla modern då va. Ser det för djävligt ut beror det väl på att min tekniska förmåga inte ligger i paritet med detta. 

Spel

Har läst Spel av Anna Roos, en bok som enligt DN skulle ha "vass klasskildring och spännande intrig" och vara "en bok man sträckläser". Vet inte riktigt om jag håller med om det, tycker snarare den var synnerligen lätt att lägga ifrån sig mellan varven. Boken handlar om Sol och Gustav, som är tvillingar men som efter föräldrarnas skilsmässa växer upp hos varsin förälder. Sol hos white trash-morsa i förorten och Gustaf hos fin pappa på Lidingö, och deras liv blir därefter. Gustaf går på Handelshögskolan och Sol flackar mest omkring utan större mål eller mening med livet.
När berättelsen börjar har Gustaf hittats död i Årstaviken, förmodat självmord, men Sol, trots att hon och Gustaf knappt umgåtts överhuvudtaget sedan de var barn, "vet" genast att det inte stämmer. Med hjälp av ett falskt CV får hon jobb på Handelshögskolans bibliotek för att "ta reda på sanningen". Redan här kändes berättelsen helt orimlig. Nu vet jag ju inte exakt vad man har för urvalsprincip när man anställer folk på Handelshögskolan, men jag har väldigt svårt att föreställa mig att en person som är så socialt inkompetent och med så bristande impulskontroll som Sol får anställning bara sådär, utan att någon kollar referenser eller någonting. Och att hon sedan inte blir avslöjad när hon helt uppenbart inte kan deras datasystem som hon sagt att hon kan, och dessutom står och sköter privatsaker på arbetstid och är helt uppkäftig typ första dagen - nä, så tror jag verkligen inte att det går till. Ja, sen visade det sig att Gustaf var med i något gäng där man spelade någon slags roulette med oklara insatser, och naturligtvis snackar hon in sig i detta gäng och får vara med och spela. Någonstans här började jag tröttna, både på intrigen som bara malde på utan att direkt komma någon vart, och på Sol själv, som hela tiden ska förhålla sig så utstuderat cynisk och ha en irriterande tröttsam jag-skiter-i-allt-och-säger-och-gör-vad-jag-vill-utan-att-bry-mig-om-konsekvenserna-attityd till allting.  Ingenting av det här känns speciellt sannolikt, och de sista femtio sidorna skummade jag bara igenom för att se om den skulle ta sig på slutet. Men det tyckte jag inte heller direkt att den gjorde. Den här boken får ett pokerfejs av fem möjliga.

Bygga hönshus - an epic movie, part 3

Ja, ursäkta frånvaron av blogginlägg angående hönshusbygget, jag förstår ju att nästan hela Sverige ligger sömnlösa och biter på naglarna och undrar HUR GÅR DET? Det går väl SÅDÄR, om ni frågar mig. Tycker inte att det händer så mycket, fast vi har jobbat som sjutton hela helgen. Nu har jag i och för sig lärt mig av Arga Snickaren att den tiden man tror det kommer att ta att göra något, ska man multiplicera med tre för att det ska bli mer med sanningen överensstämmande. Så det är väl jag som är för otålig helt enkelt. Sen har det regnat exakt varenda dag i veckan, så då blev det ingenting gjort eftersom det inte är någon mening med att dra av presenningen och få allting genomblött. Tursamt nog var det bra väder i helgen i alla fall, men det känns ändå lite som att Arga Snickaren när som helst skulle kunna stövla in och vresigt dundra: VARFÖR BLIR DET INTE KLART?

Ja, men i alla fall. DETTA HAR HÄNT (och fråga mig inte varför bildtexten under vissa bilder har blivit så djävla liten för det vet jag inte och det går uppenbarligen heller inte att ändra till något annat så fram med läsglasögonen eller mikroskopet):

I fredags klippte jag ner buskarna i det som
ska bli hönsgården. Det kan ju ingen människa
SE, eftersom det ligger tusen grenar med löv
exakt överallt. Men de där nakna kvistarna
som sticker upp är nu kanske en tredjedel
av sin forna höjd. Det var jobbigt. För att
inte tala om hur jobbigt det kommer att bli
att en dag frakta bort alla grenar som nu
ligger i jättestora högar i hela trädgården.
Aja, den dagen, den sorgen.
 

Det här är dörren till hönshuset. Eller det ska
bli. Den här tog vi med från min mans förra
hus och nu ska den alltså komma till användning.
Först måste den såklart skrapas och tvättas och
målas.
 

Baksidan av dörren var täckt med masonit.
Så gjorde man förr i världen för att det skulle
se snyggt ut. Jag tyckte inte det var så snyggt
längre så jag bräckte loss masoniten.
 

Masoniten satt inte fast med superkrafter
utan med en miljon små spikar, som jag
drog ut.
 

DETALJ, som det brukar stå i mäklarannonser.
Notera också att dörrens tätningslist är tillverkad
av ett snöre. Som satt fast med spik såklart.
Hovtången har fått jobba hårt denna helg.

 

Under tiden hade min man sågat och spikat
fast den sista biten råspont så att vi numera
har ett tak värt namnet.
 

Jag målade fönsterkarmar. Vi tänkte återanvända
några gamla fönster, men fönsterkarmarna passade
inte riktigt så min man gjorde nya. Det här har jag
ingen aning om hur det gick till, för det är sånt
som han har stått och pysslat med i källaren
om kvällarna. Flinkt!
 



Så skulle taket kläs med papp. Till det behövdes
en trekantslist i varje ända. Fråga mig inte
varför, men så var det.

 

Det behövdes också vindskivor, och de skulle
sågas i exakt 45 graders vinkel. Hade jag fått
göra detta på mitt sätt så hade jag gissningsvis
använt mig av Pythagoras' sats. Men min man
visade mig SÅG-TRICKET. På fogsvansar
finns nämligen små lister ingjutna i handtaget
som gör att man kan använda sågen som
linjal och få exakt 45 eller 90 grader. Är kanske
sist i världen på att snappa upp detta, men
någon ska ju vara det.



Att jämna till kanterna på råsponten var något jag
trodde skulle ta ett par minuter. Jag hade fel.



Medan min man sågade råspont och svor så
mätte och skar jag upp underlagspapp i
4-meterslängder. Det går aldrig att rulla ut
någonting hemma hos oss utan att minst en
tax måste gå dit och provsitta.

 

Det finns en särskild plats i helvetet för dom som skriver monteringsanvisningar
för takpapp. Ett sladdrigt ark i A1-format fullt med såna här bilder och facktermer.
Ingen av oss har klätt ett tak med papp förut, så det här krävde en hel del tankemöda.

Till slut kom första våden upp. Den skulle in
under trekantslisten, som min man så noga
skruvat dit. Gör om och gör rätt.

Och så skulle vindskivorna på plats. Det var
jättemycket HÅLL DÄR! och ÄR DET RAKT
NU? och SLÄPP INTE TAGET och kramp
i fingrar och armar.

 

Sedan var det dags för FOTPLÅTEN. Från
denna ska vatten så småningom rinna ner
i en hängränna istället för att sugas in i träet.
 

Kanten på de återstående våderna beströks
med asfaltslim. Det var en svart och kletig
sörja som nog tillverkas i helvetet.

Att få dit den här våden var ingen barnlek.
Tänk tapetvåd, fast med helvetesklister som
aldrig går bort, plus att de väger tio gånger
så mycket och inte går att vika ihop. Sedan
ska två personer synkroniserat klättra uppför
varsin stege och lägga den här HELT RAKT.
Jag säger inte hur lång tid det tog, för det
vet jag inte. Men det kändes som en evighet.

 

 

Och det var på den "lätta" sidan. Det här är
den svåra sidan, som ligger i en lutning. Fast
då hade vi övat oss på den lätta sidan och
fått in den rätta knycken, så det gick faktiskt
lite bättre.



Här önskar jag att det fanns en bild på det färdiga resultatet, men det glömde jag
visst att dokumentera. Istället får ni njuta av min oproffsiga lösning av behovet
av att ha en hammare när man klättrar på en stege och behöver båda händerna
till det men sedan ska ha hammaren när man är uppe: rätt ner i narkotikajeansen bara.
Arga Snickaren hade förmodligen fått en hjärnblödning. Gissar att man inte har
pappspik i fickan på sin fleecejacka heller utan att det finns ett mer professionellt
sätt att hantera detta på. Men underlagspappen blev i alla fall fastspikad så alla
sätt är väl bra utom de dåliga, precis som vanligt med andra ord.

 

 

Ja, det var denna helgen det. Jag trodde som sagt att vi skulle ha kommit mycket längre vid det här laget, till exempel ha väggar och inte bara tak. Detta tak ska dessutom kläs med ytterligare ett lager papp, vilket jag verkligen inte ser fram emot med tanke på hur lång tid det här tog. Fönster och dörr ska också på plats och passas in mellan reglar och annat, vilket jag inte direkt heller förväntar mig kommer att bli en barnlek.

 

Såatteh, det går långsamt framåt, men med betoning på långsamt då. Känns lite som när man var liten och hade träslöjd, som jag minns det så tillbringade man 23 lektioner med att stå och sandpappra på någon anonym träbit, men så plötsligt sa magister Bertil att man var klar och så fick man göra det där magiska, till exempel limma fast någon liten detalj som gjorde att träbiten blev en ljusstake. Just nu önskar jag bara på att det ska komma en magister Bertil och säga några förlösande ord. Är mer sugen på att hålla på med själva inredningen än att vara byggjobbare om jag ska vara ärlig. Aja, det brinner ju inte i knutarna direkt, det är ju inte som att det står hemlösa höns på gårdsplanen och akut behöver någonstans att bo. Stay tuned for the spännande fortsättning.

 

 

Till stallet i stället, vecka 37, part 2

Igår hade jag Bulldozern, och efter att ha ridit en STOOOR häst så kändes det ju himla behändigt med en D-ponny. Vi är nu inne i vad som på ridskolan kallas "ett hoppblock", vilket innebär att det är några veckor med förberedande markarbete som ska mynna ut i hopp över hinder. Ganska onödigt om ni frågar mig som har blivit en hopplös - hö hö - typ som tycker det börjar bli läskigt så fort hindren överstiger 30 centimeter.

Igår red vi en övning med travbommar och sedan över ett litet kryss. För mig är det hoppning, men tydligen räknas det som förberedande markarbete. Det gick inte jättebra. Bulldozern är ärlig på hinder och tycker det är kul att hoppa, men det var svårt att hitta rätt tempo i den övningen. Man vill ju hålla igen lite va, men det var inte det lättaste. Först blev det undertempo men när jag skulle öka så blev det Bulldozersupersnabbslängtrav och det var ju inte riktigt meningen. LE ÖVER HINDRET, tjoade min ridlärare till mig, hade tydligen ett resting bitch face som inte var av denna världen.
Sedan skulle vi galoppera på fyrkantsspåret och stå i lätt sits utmed långsidorna, och det var svinjobbigt. När blev det egentligen svinjobbigt att stå i lätt sits? Det gjorde man väl jämt förr utan att det var något särskilt med det, men nu pustade och flåsade alla efteråt som om de sprungit minst ett maraton. Nu pratar jag alltså om ryttarna, hästarna var helt oberörda.

Vi jobbade också i skritt med vändande hjälper runt koner, det kändes bra. Det går jättebra att rida Bulldozern i skritt, då är hon lydig och vändbar och går jättefint. Trav under nedsittning är också riktigt bra, då kan jag hålla henne inramad mellan hand och skänkel och säte och hon formar sig fint. Men resten var väl inte jättemycket att skriva  hem om. Lättridningen tar hon som framåtdrivande och lägger sig på bogarna och älgar iväg. Galoppfattningarna lämnar en del övrigt att önska trots att jag tänker LÅNG MAGE hela tiden. Och i galoppövningen med lätt sits så blev hon så djävla stark och drog iväg för att komma ikapp framförvarande häst. Som råkade vara stallets största som tar typ två galoppsprång per långsida, så här gick det undan vill jag lova. Sedan var hon på tårna och taktade som en tok när vi skrittade och lade iväg som Ego Boy när vi skulle trava I ETT LUGNT TEMPO SÅ VI FÅR NER PULSEN. Det tyckte hon var dumt. Haha. Men hon är ju ändå så himla härlig. Hon påminner lite om min första ridskoleälsklingshäst, en liten travare som hette Nirvana. Funderar dock på att ta Irländskan på nästa drop in så att jag får jobba lite mer med framåtdrivande och inte bara förhållande hjälper. Å andra sidan är Bulldozern mycket lättare att rida på drop in-ridningen när vi oftast bara är ett par stycken, för då lägger hon inte så mycket fokus på att hinna ifatt alla andra hästar. Aja, det är angenäma bekymmer.

För lite semester, jo jag tackar

Fick mail från min chef om att jag hade tagit ut komp istället för semester under två veckor i somras, och "du vet väl att du måste ta ut minst 20 semesterdagar per år"?

Nä, det visste jag faktiskt inte. Eftersom jag hade svettats ihop närmare 150 komptimmar när semestern närmade sig så tänkte jag att det var lika bra att rensa undan lite. Brukar i vanliga fall ta ut tre veckors semester plus en veckas komp, men eftersom jag har jobbat som ett as hela detta året och kompbanken såg ut därefter så blev det alltså två den här gången. Dessutom fick jag både en veckas arbetstidsförkortning plus en massa sparade semesterdagar som blivit så gamla att de inte fick sparas längre, utbetalda i pengar tidigare i våras så jag har ju åtminstone inte varit direkt utfattig. Bortsett från på ledighet då, vilket jag tycker är något av en tragedi eftersom jag ä-l-s-k-a-r att vara ledig. Tyvärr har situationen på mitt jobb genererat en massa omständigheter över vilka jag inte riktigt har kunnat råda över, så att jobba så här mycket har inte direkt varit ett eget val om jag säger så.

Nu måste jag uppenbarligen sätta sprätt på tio semesterdagar innan året är slut, så har precis ansökt om en fetlång julledighet. OCH ett par strödagar nu under hösten som jag tyckte att jag gott kunde unna mig. Fan ta den som INTE beviljar detta nu. Because I'm so fucking worth it, tänker jag.

Till stallet istället, vecka 37 part 1

Var på drop in-ridning igår precis som vanligt. Känner att det lite har blivit som en ordinarie lektionstid för mig. Fast nästa vecka kan jag inte, eftersom jag inte är så pass anal att jag skriver att jag ska på drop in-ridning i min kalender, och då tyckte hjärnan att AH, en ledig tid, och så bokade jag thaimassage på den. Kom på det några timmar efteråt, men då var det så dags och jag orkade inte ändra. Ska skriva in drop-in-tiden i min kalender fortsättningsvis. Haha.

Ja, i alla fall. Igår var det teori för de ordinarie måndagslektionerna, vilket innebar vilodag för hästarna så de flesta drönade fortfarande omkring ute i hagen efter helgen. "Kan vi nöja oss med de som står inne?", frågade ridläraren och det kunde vi, jag och den andra som brukar vara stående drop-in-ryttare. Så jag fick prova en ny häst! En äldre gentleman, tror han är 18 år, med de snällaste ögon man kunde tänka sig. En GIGANT, i mina ögon då, 165 i mankhöjd eller så. Blev ju helt genomsvettig bara av att rykta och sadla och tränsa denne bjässe.
Lektionen gick väl SÅDÄR om jag ska vara ärlig. Gentlemannen hade den egenheten att han inte ville gå i täten. Nu var vi bara två, så det fick han ju göra i vilket fall som helst. Men helt nöjd var han inte med den situationen, utan kändes stel och tveksam, även om det blev bättre efter några varv. Men det kändes ju som att jag satt på någonting i storleksordningen ELEFANT, efter tre travsteg så hade hela långsidan swischat förbi och han var lång som ett godståg och kändes ungefär lika smidig.

Vi red en övning som gick ut på att rida innanför fyrkantsspåret, trava efter hörnpasseringen, bryta av mitt på långsidan, vända över i skritt, göra en framdelsvändning vid nästa långsida, igång i trav ner till nästa hörn, skritta längs med kortsidan, trava halva långsidan, sakta ner till skritt, vända över och göra framdelsvändning, osv. Så småningom lade vi till galoppfattning från skritt efter framdelsvändningarna också. Kul och nyttig övning och mot slutet började det kännas som att fram- och bakdelen på Gentlemannen åtminstone befann sig i samma landskap. Galoppfattningarna gick först inte alls bra, eller rättare sagt själva fattningen blev bra, men sedan bröt han av till trav nästan direkt, vilket ju inte precis var meningen. Har ju fått tipset att tänka LÅNG MAGE när jag fattar galopp på Bulldozern, men det funkade mindre bra med Gentlemannen för då blev det att jag bromsade med sätet. Så nu fick jag först tänka LÅNG-MAGE och sedan FRAMÅT, och då gick det mycket bättre. Sen att jag inte orkade hålla ihop denna STORA häst med hans STORA galopp när vi sedan skulle galoppera på volt, utan skumpade runt helt hjälplöst i slängtrav efter ungefär två varv, det kan vi ju tala lite tystare om. Eller helst inte alls. När vi joggade av dom efteråt så kändes han i alla fall UNDERBAR, gick i jättefin form och då var det såklart dags att sluta. Typiskt! Aja, det var kul så länge det varade i alla fall.