Igår när jag körde hem från jobbet så pratades det om ensamhushåll på radion. 40 % av Sveriges befolkning bor tydligen ensamma och då verkade matlagning vara något av ett problem som man nu i P4 angrep genom att hala fram en expert på...någonting, matlagning för det lilla hushållet kanske. Och jag vet inte, men jag fick intrycket av att experten tyckte att ensamstående personer verkade i det närmaste efterblivna som behövde synnerligen jordnära råd i köket, och allting gick ut på att det skulle vara så enkelt och inte ta någon tid. Då kan man ju undra varför just ensamstående skulle ha så ont om tid, de har väl varken mer eller mindre tid än andra till sitt förfogande, givet att man tänker sig 40 timmars arbetsvecka som standardmodell. Man kan också fundera över varför det per automatik skulle vara så himla tråkigt och jobbigt att laga mat till sig själv kontra att laga mat till en familj? Det verkar lura någon idealbild av att mor står vid spisen och far och barnen sitter vid bordet och tindrar förväntansfullt efter söndagsstek med efterrätt och allt och att det skulle symbolisera frid och harmoni (vilket mig veterligen aldrig har inträffat, alltid är det väl någon unge som deklarerar att maten smakar apbajs och agerar därefter), medan den stackars ensamstående sitter och deppäter snabbmakaroner direkt ur kastrullen innan hen sväljer en Valium för att stå ut med sitt trista och förfelade liv. Men antingen gillar man väl att laga mat eller så gillar man det inte, det är ju inte så att tid att förfoga och lust till matlagning automatiskt är en linjärt ökande funktion av antal familjemedlemmar. Som jag ser det dårå. En av fördelarna med att leva ensam är ju dessutom att man slipper synkronisera sin hunger och smak med andra, utan kan laga och äta mat exakt när man känner för det. Så varför man skulle behöva ha särskilda tips som är snabba och enkla för att man lever ensam fattar ju verkligen inte jag. Om problemet är att man inte har tid så är det väl ett problem för alla som inte har tid, om problemet är att man inte tycker det är kul att laga mat så är det väl ett problem för alla som inte tycker det är kul att laga mat, och då vill väl ALLA som har det specifika problemet få tips på det som är snabbt och enkelt.
Expertens hetaste tips verkade dessutom vara att "passa på att laga 4-5 portioner och frys in resten" och alltså, JAHA? Här ställer jag mig följande frågor: 1. Vari består det revolutionerande i detta, och 2. Vem är så djävla korkad att hen inte kan räkna ut detta av sig själv? Är det så enkelt att vara expert så kan jag väl snart göra uttalanden om hur man bäst reser till månen ("kom överens om innan vem som ska få gå i land först, så blir det inte tjafs om det efteråt", kan jag till exempel få sitta i radio och uttala mig pompöst och vetabästaktigt om).
Sen fattar jag DESSUTOM inte varför folk påstår att det är så dyrt och nästan på gränsen till diskriminerande att handla mat som ensamstående eftersom alla förpackningar är anpassade till familjehushåll? Jamen herregud, köp det då och ät resten en annan gång? Det är väl inte som att man måste köpa portionsförpackningar av allt, det mesta går ju att spara till ett senare tillfälle. Aldrig har jag väl levt så billigt som när jag var singel, kan jag ju påstå utan att ljuga, så den som påstår motsatsen fattar jag inte hur den resonerar. Eller handlar. Det är väl bara att kolla jämförpris per kilo för att fatta att man kommer billigare undan om man köper storpack, och så SPARAR man det som blir över istället, fryser in eller gör matlådor av eller något liknande istället för att låta det stå och bli gammalt och sedan slänga det. Får jag Nobelpriset i ekonomi nu? Tack.
PS: Hörde dessutom en person i min relativa närhet som häromdagen på fullt allvar sa att hen slängde mat som legat i frysen i mer än ett år, "för det håller ju inte". HALLÅ? Jag vet att det finns någon slags myt om att man inte "bör" förvara fläskkött i frysen mer än tre månader, men det är ju rena löjan. Häromdagen tillagade och åt jag bacon som råkat hamna lite ofördelaktigt långt ner och långt in i en av fryslådorna så det hade bäst-före-datum 2013. Smakade alldeles utmärkt om ni frågar mig, och som ni märker så är jag still alive and kicking. Do try this at home.
tisdag 28 mars 2017
måndag 27 mars 2017
Lite ditt och datt
Igår var det söndag, jag var ledig (eller ja, jag höll i och för sig i två olika hundkurser, men jag var jobbledig) och var ute i sol och 15 plusgrader från arla till särla. Så extremt göttigt att man inte finner ord.
Idag är det måndag, jag har jobbat inomhus hela dagen, solen strålande utanför men när det var dags för mig att gå hem gick den i moln. Så jag åkte hem och betalade räkningar. Göttighetsfaktorn var inte fullt lika skyhög, kan jag väl känna. Har dessutom lyckats med konststycket att bli sådär snyggt grisrosa som väl är den enda variant av fenomenet solbränna som jag känner till. Aja. Årets bonnabränna är härmed grundad.
I fredags var jag i stallet, som alltid på fredagarna nuförtiden. Och så var det teori. Det är det var femte vecka, vilket är både bra och dåligt. Förr hade man en halvtimmes teori innan ridlektionen, men den där teoriundervisningen utspelade sig så att säga bara i teorin, för 99 % av tiden gick åt till att snicksnacka och att välja hästar, vilket man gjorde varannan eller varje gång, och det gick alltid minst tio minuter åt att avhandla vems tur det var att välja först. Den som valt först förra gången fick nämligen välja sist gången därpå, och så åkte man upp ett hack i turordningen för varje vecka, vilket ju var rättvist men tog en evig tid. Så själva teoribiten var det ju inte mycket med. Nu har vi ju det så lyxigt att vi a. får ha samma hästar hela tiden så länge alla är nöjda, och b. alla är nöjda med de hästar som de fått, så ingen vill byta, så därför behöver ingen tid läggas på att dividera om vems tur det är att välja först och kohandla om vem som ska ha vilken häst och så vidare.
Idén med teoriveckor är i teorin bra så att säga, för då får hästarna vila och återhämta sig och sen kan man ju faktiskt även genomföra teoriundervisning värd namnet. Fast jag måste erkänna att jag inte var jättesugen på att gå igenom hästens alla delar framför hästskelettet Benjamin som stått i teorisalen sedan urminnes tider och som jag sett på stallets Facebook att andra grupper fått stifta bekantskap med. Det känns liksom lite gjort för min del, och det måste vår ridlärare också ha tänkt, istället såg hon nog snarare en flock lättlurad gratis arbetskraft. Så istället för att bli ombedda att peka ut bärbensknölen så blev vi istället utschasade i stallet och försågs med rotborste, hovkrats, gummiskrapa och sax med order om att "få bort lite lera, vinterpäls och snygga till man och svans" på "våra" hästar. Jamen hellre det, säger jag. För det var SÅ MYSIGT och avkopplande och man blev liksom elva år igen. Minus den där känslan av att riskera att hamna i onåd för att man råkat PETA på någon ridskolehäst som man inte lyckats krångla sig tillräckligt långt genom skötarsystemet för att vara värdig att ens kratsa hovarna på. Allt var inte bättre förr, åtminstone inte på ridskolorna. Minns att på min ridskola så valde vi häst varje gång, och de hade inget system för vem som fick välja först utan när man kom till stallet så lade man sitt ridspö på golvet utanför kontoret för att markera sin plats i kön, och sen gick man och gjorde något annat tills det var dags att samlas. Trots att ingen var där så hade alla ändå järnkoll på den där spö-kön, så det gick inte att peta in sitt spö någonstans i mitten och låtsas som att det legat där hela tiden. Då hade man nog blivit LYNCHAD, misstänker jag. Jag bodde längst bort av alla och kom därför sist till stallet av alla = fick ALLTID välja häst sist. Minns dock inte att jag led särskilt mycket av detta, så jag fattade antagligen inte vad jag gick miste om.
Nu ser jag dock fram mot fredagens ridning. Om några veckor ska det vara HOPPNING, sa vår ridlärare och då pep alla vi mesiga återvändare i gemensam falsett. Vi har ju precis lärt oss att återbemästra GALOPPEN, det får väl ändå vara någon måtta på djärvheten. Och då pratar vi om ett krysshinder på kanske 40 cm. För 20 år sen hoppade jag ju ändå 110-banor på träning (fast det tyckte jag var lite på gränsen för jag har som sagt alltid ridit små stora hästar). Men på den tiden hade vi en ridlärare som vi (i smyg) kallade Fiskögat vars vrede vi var mer rädda för än de eventuella konsekvenser en avtrillning eller omkullridning kunde få. Återigen, allt var inte bättre förr. Nu är det okej att vara mesig, OCH DET TYCKER JAG ÄR BRA. Lite lagom pushning för att man kommer ur komfortzonen ibland, men inte så att man blir helt darrig och torr i munnen.
Jaha, det var väl allt för den här gången. Jag jobbar som en galärslav. Det är inte kul. Och då har jag ändå ett jobb jag tycker är kul, men det här att jobba över varje djävla dag och ändå inte känna att man hinner göra det man ska, det är lite too much just nu, om nu någon av mina tre och en halv läsare skulle undra varför det är så glest mellan blogginläggen för närvarande.
Idag är det måndag, jag har jobbat inomhus hela dagen, solen strålande utanför men när det var dags för mig att gå hem gick den i moln. Så jag åkte hem och betalade räkningar. Göttighetsfaktorn var inte fullt lika skyhög, kan jag väl känna. Har dessutom lyckats med konststycket att bli sådär snyggt grisrosa som väl är den enda variant av fenomenet solbränna som jag känner till. Aja. Årets bonnabränna är härmed grundad.
I fredags var jag i stallet, som alltid på fredagarna nuförtiden. Och så var det teori. Det är det var femte vecka, vilket är både bra och dåligt. Förr hade man en halvtimmes teori innan ridlektionen, men den där teoriundervisningen utspelade sig så att säga bara i teorin, för 99 % av tiden gick åt till att snicksnacka och att välja hästar, vilket man gjorde varannan eller varje gång, och det gick alltid minst tio minuter åt att avhandla vems tur det var att välja först. Den som valt först förra gången fick nämligen välja sist gången därpå, och så åkte man upp ett hack i turordningen för varje vecka, vilket ju var rättvist men tog en evig tid. Så själva teoribiten var det ju inte mycket med. Nu har vi ju det så lyxigt att vi a. får ha samma hästar hela tiden så länge alla är nöjda, och b. alla är nöjda med de hästar som de fått, så ingen vill byta, så därför behöver ingen tid läggas på att dividera om vems tur det är att välja först och kohandla om vem som ska ha vilken häst och så vidare.
Idén med teoriveckor är i teorin bra så att säga, för då får hästarna vila och återhämta sig och sen kan man ju faktiskt även genomföra teoriundervisning värd namnet. Fast jag måste erkänna att jag inte var jättesugen på att gå igenom hästens alla delar framför hästskelettet Benjamin som stått i teorisalen sedan urminnes tider och som jag sett på stallets Facebook att andra grupper fått stifta bekantskap med. Det känns liksom lite gjort för min del, och det måste vår ridlärare också ha tänkt, istället såg hon nog snarare en flock lättlurad gratis arbetskraft. Så istället för att bli ombedda att peka ut bärbensknölen så blev vi istället utschasade i stallet och försågs med rotborste, hovkrats, gummiskrapa och sax med order om att "få bort lite lera, vinterpäls och snygga till man och svans" på "våra" hästar. Jamen hellre det, säger jag. För det var SÅ MYSIGT och avkopplande och man blev liksom elva år igen. Minus den där känslan av att riskera att hamna i onåd för att man råkat PETA på någon ridskolehäst som man inte lyckats krångla sig tillräckligt långt genom skötarsystemet för att vara värdig att ens kratsa hovarna på. Allt var inte bättre förr, åtminstone inte på ridskolorna. Minns att på min ridskola så valde vi häst varje gång, och de hade inget system för vem som fick välja först utan när man kom till stallet så lade man sitt ridspö på golvet utanför kontoret för att markera sin plats i kön, och sen gick man och gjorde något annat tills det var dags att samlas. Trots att ingen var där så hade alla ändå järnkoll på den där spö-kön, så det gick inte att peta in sitt spö någonstans i mitten och låtsas som att det legat där hela tiden. Då hade man nog blivit LYNCHAD, misstänker jag. Jag bodde längst bort av alla och kom därför sist till stallet av alla = fick ALLTID välja häst sist. Minns dock inte att jag led särskilt mycket av detta, så jag fattade antagligen inte vad jag gick miste om.
Nu ser jag dock fram mot fredagens ridning. Om några veckor ska det vara HOPPNING, sa vår ridlärare och då pep alla vi mesiga återvändare i gemensam falsett. Vi har ju precis lärt oss att återbemästra GALOPPEN, det får väl ändå vara någon måtta på djärvheten. Och då pratar vi om ett krysshinder på kanske 40 cm. För 20 år sen hoppade jag ju ändå 110-banor på träning (fast det tyckte jag var lite på gränsen för jag har som sagt alltid ridit små stora hästar). Men på den tiden hade vi en ridlärare som vi (i smyg) kallade Fiskögat vars vrede vi var mer rädda för än de eventuella konsekvenser en avtrillning eller omkullridning kunde få. Återigen, allt var inte bättre förr. Nu är det okej att vara mesig, OCH DET TYCKER JAG ÄR BRA. Lite lagom pushning för att man kommer ur komfortzonen ibland, men inte så att man blir helt darrig och torr i munnen.
Jaha, det var väl allt för den här gången. Jag jobbar som en galärslav. Det är inte kul. Och då har jag ändå ett jobb jag tycker är kul, men det här att jobba över varje djävla dag och ändå inte känna att man hinner göra det man ska, det är lite too much just nu, om nu någon av mina tre och en halv läsare skulle undra varför det är så glest mellan blogginläggen för närvarande.
onsdag 22 mars 2017
Jag ska inte dö idag
Har läst Jag ska inte dö idag av journalisten Pamela Andersson (ej att förväxla med modellen Pamela Anderson som jag först gjorde), som handlar om när Pamela Andersson (journalisten dårå) ramlar ihop under ett joggingpass och sedan får konstaterat att hon har en hjärntumör.
Det här är inte en bok för en lighthypokondriker som jag kan vara ibland. Det är inte det att jag inte kan läsa böcker om sjukdomar och sånt, men då vill jag att karaktärerna ska ha rejäla symptom så att jag kan konstatera att jag inte har det. Eller åtminstone vad man bör ge akt på. Och jag tänker mig att en hjärntumör, den kan väl ändå inte komma helt obemärkt? Men joho, tydligen. Det var kunskap jag kunde ha varit utan.
Annars var väl boken lite sådär, om ni frågar mig. Det känns lite som att man måste gilla böcker som folk som har cancer har skrivit, men...nä. Jag fattar ju att man kanske mest skriver en sån bok för sin egen skull, men som läsare kände jag mig...oengagerad. Berättelsen var liksom inte intressant, det kändes lite som att den gick ut på att det var möjligt att lösa alla problem i hela världen med intervallträning och positivt tänkande. Allt som funkar är såklart bra, men behöver nödvändigtvis inte göra sig i bokform. Den här boken får två patientbrickor av fem möjliga.
Det här är inte en bok för en lighthypokondriker som jag kan vara ibland. Det är inte det att jag inte kan läsa böcker om sjukdomar och sånt, men då vill jag att karaktärerna ska ha rejäla symptom så att jag kan konstatera att jag inte har det. Eller åtminstone vad man bör ge akt på. Och jag tänker mig att en hjärntumör, den kan väl ändå inte komma helt obemärkt? Men joho, tydligen. Det var kunskap jag kunde ha varit utan.
Annars var väl boken lite sådär, om ni frågar mig. Det känns lite som att man måste gilla böcker som folk som har cancer har skrivit, men...nä. Jag fattar ju att man kanske mest skriver en sån bok för sin egen skull, men som läsare kände jag mig...oengagerad. Berättelsen var liksom inte intressant, det kändes lite som att den gick ut på att det var möjligt att lösa alla problem i hela världen med intervallträning och positivt tänkande. Allt som funkar är såklart bra, men behöver nödvändigtvis inte göra sig i bokform. Den här boken får två patientbrickor av fem möjliga.
lördag 18 mars 2017
Bloggutmaning: TV
Mirre skickade följande utmaning till mig: TV-land! Du har viljan. Du har makten! Konstruera den perfekta tv-tablån en lördagkväll från kl. 18-24. I detta ingick också att få hitta på egna programidéer om man inte hittade det perfekta utbudet i alla miljoners miljarders befintliga tv-kanaler (som ju i och för sig mest sänder SKIT om inte det ordet är för starkt för era känsliga hornhinnor, ursäkta i så fall).
Först och främst så skulle jag bli tvungen att kalibrera om hela min dygnsrytm, för det finns liksom inte på världskartan att jag är vaken till 24 under normala omständigheter. Men ja, efter ett par veckors semester och göttiga sovmorgnar så hade jag kanske fixat det. Sen hade det nog även fått vara en vit kväll. Enda anledningen till att man inte hittar på en massa dumheter på fyllan längre beror verkligen inte på att man blivit äldre och klokare utan äldre och tröttare. Man hinner liksom aldrig komma tillbaka till apstadiet utan det räcker med att par glas vin på fredagskvällen efter veckans vedermödor så har man somnat i soffan långt innan Gunde gastar åt Monique att släppa ut tigrarna på Fort Boyard (om det ens går på fredagskvällarna längre?).
Med risk för att låta dryg så ser jag faktiskt inte så mycket på tv. Det finns ju alltid en massa kultursnobbar som måste kokettera med att de aldrig ser på tv, och med detta vill de framhäva sig själva som lite finare och lite bättre än alla andra. Att de föredrar att sitta i sin sköna fåtölj och dricka årgångsvin och diskutera Baudelaire på originalspråk med likasinnade än att sitta som klistrad och dregla över skandalscener i Paradise Hotel på bästa sändningstid varje kväll. Sånt tycker jag är löjligt. Jag ser visserligen inte på Paradise Hotel, (däremot ser jag en del annat junk i stil med Robinson, Bonde söker fru och så vidare) men jag kan respektera folk som ser på det och står för det. Skulle nog mycket väl kunna bli fast även i Paradise Hotel-träsket om jag hade hittat någon likasinnad att diskutera och förfasas med. Det är nog bara en tidsfråga. Sen finns det kategorin människor som lite drygt påstår att de inte tittar på tv för att de inte äger en fysisk tv-apparat. "Jag kollar aldrig på tv", hör och ser man jämt och ständigt folk som häver ur sig i ett tonläge som att de minsann har bättre för sig än att sitta framför dumburken, men så kollar de alltid allting ändå via playtjänster. Slutligen finns det de som säger "sån skit kollar inte jag på" och sen när man börjar prata om vad som har hänt i senaste avsnittet av Ensam mamma söker så har de ändå järnkoll på allt. Kan ni inte bara ERKÄNNA att ni kollar?
Nä, men med tiden har jag blivit mer och mer tv-lat. Förr var man ju liksom piskad att kolla när programmen sändes om man inte hade video, men så är det ju inte längre. Har således alltid en bunke program som jag ska kolla på "sen", och så blir "sen" aldrig av.
Men i alla fall, här kommer DEN (i mina ögon) PERFEKTA TV-TABLÅN
18.00 - 19.00: Hem till byn. Ja, på riktigt. Jag tycker det här är något av det bästa som gjorts i svensk tv (jag talar alltså om Bengt Bratts mäster-epos och inte den brittiska produktionen "Hem till gården"). Den borde sändas varje dag året runt och när alla säsongerna betats av från 1970-tal till nutid kan man bara börja om igen. Miljöerna! Karaktärerna! Manuset! Dialogen! Allt är svinbra. Nu har jag visserligen alla säsonger på dvd, PLUS att de ligger i Öppet Arkiv, men det spelar ingen roll. Närhelst i livet jag vill ha en liten paus så skulle jag kunna se ett avsnitt av HTB och få frid i själen.
19.00 - 20.00: STALLET. Det här är min egna programidé som på något mystiskt vis har finansierats och spelats in och nu går som evighetsserie (som dessutom har gjort mig ekonomiskt oberoende, YAY). Så här är det nämligen: Väldigt många människor håller på med hästar, ändå finns det nästan inga tv-program som handlar om just hästar och ändå är det i stallet som de perfekta förutsättningarna för motsättningar odlas, och alla vet ju att motsättningar och konflikter är en av huvudingredienserna i konceptet "bra tv". Alltså borde en såpa i stallmiljö bli Den Ultimata TV-serien. Väldigt många människor med olika personlighetstyper och karaktärsdrag som ska samarbeta och samsas om befintliga förutsättningar och enas om ridhustider, mockningsscheman och vilka hästar som ska gå i vilka hagar tillsammans: allt detta mynnar ut i en strid ström av mustiga konflikter som får Dallas att framstå som rena söndagsskolan. Det är tävlingar och fram- och motgångar, det är äktenskap som kraschar, älskare och älskarinnor till höger och vänster, det är mygel och förtal och stölder av sadlar och dopingmisstankar och hästar som bryter benet och får avlivas och vems är egentligen felet? Allt based on a true story från mitt stall, och det här är ju bara ett litet skrap på den ytan. Multiplicera detta med antalet ridklubbar och det kommer att finnas material att sända i en livstid. I min värld kommer det här att vara en TITTAR-SUCCÉ av Guds nåde. KA-TJING.
20.00 - 21.35. LÅNGFILM: Brevet till Brezjnev (eller hur fan det nu stavas). En film jag såg på 80-talet som jag minns som jättejättebra och som tydligen är helt djävla omöjlig att få tag på. Om någon sitter inne med tips på hur man får tag på denna pärla med svensk text så tas de tacksamt emot (om det inte inkluderar nedladdning eller illegala streamingtjänster, inte för att jag har några moraliska betänkligheter utan snarare för att jag är så trög att jag inte fattar hur man gör). Men ja, nu gick den visst på tv! I min fantasi åtminstone.
21.35 - 23.00. LÅNGFILM: Jag är löjligt svag för filmer som handlar om den lilla förtryckta människans kamp mot...vad som helst som verkar omöjligt. Exempel på svinbra filmer enligt mig: The River (med Mel Gibson och Sissy Spacek) som handlar om att myndigheterna vill bygga en fördämning som kommer att lägga småbrukarnas gård under vatten), Silkwood (med Meryl Streep, Kurt Russell och Cher) som handlar om anställda på ett företag som tillverkar kärnbränsle och där huvudpersonen börjar ifrågasätta säkerhetsaspekter), Norma Rae (med Sally Fields) som handlar om arbetare på ett bomullsspinneri som startar en fackförening), Riff Raff (med Robert Carlyle) som handlar om brittiska byggnadsarbetare) och så vidare. Vilken som helst av dessa filmer kan få visas när som helst och jag kommer att sitta som klistrad.
23.00 - 24.00. Här kommer en film som antingen heter The mine eller möjligen The strike (eller möjligen något annat), som jag såg någon gång i slutet av 80-talet eller början av 90-talet och minns som en av de roligaste jag sett. Tyvärr verkar den lika omöjlig att uppbringa som ovan nämnda Brevet till Brezjnev. Eller vadfan, om man inte ens är säker på titeln så är det ju lite som att leta med förbundna ögon efter en nål i en höstack där det enda man vet är att höstacken står på ett fält någonstans i Sverige. Filmen handlar, som jag minns det, om att det är en snubbe som vill göra en dokumentärfilm om den brittiska gruvarbetarstrejken och så är det en rätt känd amerikansk regissör som nappar på idén och snubben ser det som sin möjlighet att få ut sitt politiska budskap men tvingas hela tiden kompromissa med den amerikanska regissörens idé om hur berättelsen ska framföras och den slutgiltiga filmen har väl ungefär bara titeln gemensam med originalet. OM NÅGON KÄNNER IGEN DET HÄR SÅ FÅR NI FAN I MIG SÄGA TILL, för jag skulle fan i mig kunna tänka mig att betala pengar för att få se den här filmen igen. I kid you not.
Ja, det var väl en mysig kväll i tv-soffan? ENJOY.
Först och främst så skulle jag bli tvungen att kalibrera om hela min dygnsrytm, för det finns liksom inte på världskartan att jag är vaken till 24 under normala omständigheter. Men ja, efter ett par veckors semester och göttiga sovmorgnar så hade jag kanske fixat det. Sen hade det nog även fått vara en vit kväll. Enda anledningen till att man inte hittar på en massa dumheter på fyllan längre beror verkligen inte på att man blivit äldre och klokare utan äldre och tröttare. Man hinner liksom aldrig komma tillbaka till apstadiet utan det räcker med att par glas vin på fredagskvällen efter veckans vedermödor så har man somnat i soffan långt innan Gunde gastar åt Monique att släppa ut tigrarna på Fort Boyard (om det ens går på fredagskvällarna längre?).
Med risk för att låta dryg så ser jag faktiskt inte så mycket på tv. Det finns ju alltid en massa kultursnobbar som måste kokettera med att de aldrig ser på tv, och med detta vill de framhäva sig själva som lite finare och lite bättre än alla andra. Att de föredrar att sitta i sin sköna fåtölj och dricka årgångsvin och diskutera Baudelaire på originalspråk med likasinnade än att sitta som klistrad och dregla över skandalscener i Paradise Hotel på bästa sändningstid varje kväll. Sånt tycker jag är löjligt. Jag ser visserligen inte på Paradise Hotel, (däremot ser jag en del annat junk i stil med Robinson, Bonde söker fru och så vidare) men jag kan respektera folk som ser på det och står för det. Skulle nog mycket väl kunna bli fast även i Paradise Hotel-träsket om jag hade hittat någon likasinnad att diskutera och förfasas med. Det är nog bara en tidsfråga. Sen finns det kategorin människor som lite drygt påstår att de inte tittar på tv för att de inte äger en fysisk tv-apparat. "Jag kollar aldrig på tv", hör och ser man jämt och ständigt folk som häver ur sig i ett tonläge som att de minsann har bättre för sig än att sitta framför dumburken, men så kollar de alltid allting ändå via playtjänster. Slutligen finns det de som säger "sån skit kollar inte jag på" och sen när man börjar prata om vad som har hänt i senaste avsnittet av Ensam mamma söker så har de ändå järnkoll på allt. Kan ni inte bara ERKÄNNA att ni kollar?
Nä, men med tiden har jag blivit mer och mer tv-lat. Förr var man ju liksom piskad att kolla när programmen sändes om man inte hade video, men så är det ju inte längre. Har således alltid en bunke program som jag ska kolla på "sen", och så blir "sen" aldrig av.
Men i alla fall, här kommer DEN (i mina ögon) PERFEKTA TV-TABLÅN
18.00 - 19.00: Hem till byn. Ja, på riktigt. Jag tycker det här är något av det bästa som gjorts i svensk tv (jag talar alltså om Bengt Bratts mäster-epos och inte den brittiska produktionen "Hem till gården"). Den borde sändas varje dag året runt och när alla säsongerna betats av från 1970-tal till nutid kan man bara börja om igen. Miljöerna! Karaktärerna! Manuset! Dialogen! Allt är svinbra. Nu har jag visserligen alla säsonger på dvd, PLUS att de ligger i Öppet Arkiv, men det spelar ingen roll. Närhelst i livet jag vill ha en liten paus så skulle jag kunna se ett avsnitt av HTB och få frid i själen.
19.00 - 20.00: STALLET. Det här är min egna programidé som på något mystiskt vis har finansierats och spelats in och nu går som evighetsserie (som dessutom har gjort mig ekonomiskt oberoende, YAY). Så här är det nämligen: Väldigt många människor håller på med hästar, ändå finns det nästan inga tv-program som handlar om just hästar och ändå är det i stallet som de perfekta förutsättningarna för motsättningar odlas, och alla vet ju att motsättningar och konflikter är en av huvudingredienserna i konceptet "bra tv". Alltså borde en såpa i stallmiljö bli Den Ultimata TV-serien. Väldigt många människor med olika personlighetstyper och karaktärsdrag som ska samarbeta och samsas om befintliga förutsättningar och enas om ridhustider, mockningsscheman och vilka hästar som ska gå i vilka hagar tillsammans: allt detta mynnar ut i en strid ström av mustiga konflikter som får Dallas att framstå som rena söndagsskolan. Det är tävlingar och fram- och motgångar, det är äktenskap som kraschar, älskare och älskarinnor till höger och vänster, det är mygel och förtal och stölder av sadlar och dopingmisstankar och hästar som bryter benet och får avlivas och vems är egentligen felet? Allt based on a true story från mitt stall, och det här är ju bara ett litet skrap på den ytan. Multiplicera detta med antalet ridklubbar och det kommer att finnas material att sända i en livstid. I min värld kommer det här att vara en TITTAR-SUCCÉ av Guds nåde. KA-TJING.
20.00 - 21.35. LÅNGFILM: Brevet till Brezjnev (eller hur fan det nu stavas). En film jag såg på 80-talet som jag minns som jättejättebra och som tydligen är helt djävla omöjlig att få tag på. Om någon sitter inne med tips på hur man får tag på denna pärla med svensk text så tas de tacksamt emot (om det inte inkluderar nedladdning eller illegala streamingtjänster, inte för att jag har några moraliska betänkligheter utan snarare för att jag är så trög att jag inte fattar hur man gör). Men ja, nu gick den visst på tv! I min fantasi åtminstone.
21.35 - 23.00. LÅNGFILM: Jag är löjligt svag för filmer som handlar om den lilla förtryckta människans kamp mot...vad som helst som verkar omöjligt. Exempel på svinbra filmer enligt mig: The River (med Mel Gibson och Sissy Spacek) som handlar om att myndigheterna vill bygga en fördämning som kommer att lägga småbrukarnas gård under vatten), Silkwood (med Meryl Streep, Kurt Russell och Cher) som handlar om anställda på ett företag som tillverkar kärnbränsle och där huvudpersonen börjar ifrågasätta säkerhetsaspekter), Norma Rae (med Sally Fields) som handlar om arbetare på ett bomullsspinneri som startar en fackförening), Riff Raff (med Robert Carlyle) som handlar om brittiska byggnadsarbetare) och så vidare. Vilken som helst av dessa filmer kan få visas när som helst och jag kommer att sitta som klistrad.
23.00 - 24.00. Här kommer en film som antingen heter The mine eller möjligen The strike (eller möjligen något annat), som jag såg någon gång i slutet av 80-talet eller början av 90-talet och minns som en av de roligaste jag sett. Tyvärr verkar den lika omöjlig att uppbringa som ovan nämnda Brevet till Brezjnev. Eller vadfan, om man inte ens är säker på titeln så är det ju lite som att leta med förbundna ögon efter en nål i en höstack där det enda man vet är att höstacken står på ett fält någonstans i Sverige. Filmen handlar, som jag minns det, om att det är en snubbe som vill göra en dokumentärfilm om den brittiska gruvarbetarstrejken och så är det en rätt känd amerikansk regissör som nappar på idén och snubben ser det som sin möjlighet att få ut sitt politiska budskap men tvingas hela tiden kompromissa med den amerikanska regissörens idé om hur berättelsen ska framföras och den slutgiltiga filmen har väl ungefär bara titeln gemensam med originalet. OM NÅGON KÄNNER IGEN DET HÄR SÅ FÅR NI FAN I MIG SÄGA TILL, för jag skulle fan i mig kunna tänka mig att betala pengar för att få se den här filmen igen. I kid you not.
Ja, det var väl en mysig kväll i tv-soffan? ENJOY.
Sekten på dimön
Har precis läst ut Sekten på dimön av Mariette Lindstein, och vad är det med att alla plötsligt heter Mariette? Min man kommenterade att någon i årets upplaga av Melodifestivalen hette Mariette med ett "men är det ens ett namn"? och då sa jag att ja, det är det, för min kusins fru heter så, men hon är väl typ den enda i hela världen. Sen gick det en dag, och sedan var det nån djävla travhäst vid namn Mariette som skulle delta i något lopp (tror jag i alla fall) och florerade i media på grund av det. Och nu finns det alltså även en Mariette som skriver böcker. Allt inom loppet av en månad. Det ska jag kanske skriva en bok om: Mysteriet med Mariette. Eller kanske inte.
Ja, i alla fall. Det visade sig att bok-Mariette hade ett förflutet inom scientologkyrkan, och har nu alltså utkommit med en bok om en sekt, ej religiös utan lite mer livsstils-hitta-din-inre-frid-ish. So far so good, men jag tyckte ärligt inte att storyn var speciellt bra. Bra hade varit en glidande övergång från allting-är-helt-perfekt-i-vår-sekt till helvetet på jorden, men här skedde det liksom bara från en dag till en annan, utan att det utvecklades eller att någon av karaktärerna reagerade. Så är det kanske i en sekt, vad vet jag, men i min värld går ju en sekt ut på att hjärntvätta medlemmarna, och det var inte heller beskrivet, utan plötsligt var alla bara hjärntvättade utan att man fick veta hur.
Sen var det en hel radda detaljer som jag hakade upp mig på, som till exempel att om man har en stuga långt ut i Tjottahejti som ingen i släkten ens har besökt på sju år, så funkar det liksom inte bara att "hitta och slå på huvudströmbrytaren" så funkar allting inklusive tv:n. För det första är det väl ingen normal som betalar ett el-abonnemang i en kåk som ingen vistas i, alltså borde det inte ha funnits någon ström överhuvudtaget, och för det andra så borde alla vattenledningar ha frusit sönder om kåken stått ouppvärmd i sju vintrar och för det tredje så ärgar och oxiderar elektronik som står i kyla och fukt sönder fortare än man hinner säga "kretskort" och för det fjärde så borde möss ha flyttat in och byggt tio miljoner muskolonier i sängar och soffor samt gnagt sönder allt, inklusive sladdar till nämnda tv. Sen, om någon försvinner från en ö i Långtbortistan så är det väl inte så att det åker ut en polispatrull med hund till personen ifrågas föräldrar som bor någon helt annanstans många mil därifrån, och beordrar hunden att börja spåra efter den försvunna personen? Exakt vad skulle hunden gå på där? Vittring från senaste besöket för tre år sen?
Såna grejer hakar jag upp mig rätt mycket på. Kan ha överseende om det i övrigt är en bra story, men det tycker jag alltså inte att det här var. Den här boken får två Hans Sheike av fem möjliga.
Ja, i alla fall. Det visade sig att bok-Mariette hade ett förflutet inom scientologkyrkan, och har nu alltså utkommit med en bok om en sekt, ej religiös utan lite mer livsstils-hitta-din-inre-frid-ish. So far so good, men jag tyckte ärligt inte att storyn var speciellt bra. Bra hade varit en glidande övergång från allting-är-helt-perfekt-i-vår-sekt till helvetet på jorden, men här skedde det liksom bara från en dag till en annan, utan att det utvecklades eller att någon av karaktärerna reagerade. Så är det kanske i en sekt, vad vet jag, men i min värld går ju en sekt ut på att hjärntvätta medlemmarna, och det var inte heller beskrivet, utan plötsligt var alla bara hjärntvättade utan att man fick veta hur.
Sen var det en hel radda detaljer som jag hakade upp mig på, som till exempel att om man har en stuga långt ut i Tjottahejti som ingen i släkten ens har besökt på sju år, så funkar det liksom inte bara att "hitta och slå på huvudströmbrytaren" så funkar allting inklusive tv:n. För det första är det väl ingen normal som betalar ett el-abonnemang i en kåk som ingen vistas i, alltså borde det inte ha funnits någon ström överhuvudtaget, och för det andra så borde alla vattenledningar ha frusit sönder om kåken stått ouppvärmd i sju vintrar och för det tredje så ärgar och oxiderar elektronik som står i kyla och fukt sönder fortare än man hinner säga "kretskort" och för det fjärde så borde möss ha flyttat in och byggt tio miljoner muskolonier i sängar och soffor samt gnagt sönder allt, inklusive sladdar till nämnda tv. Sen, om någon försvinner från en ö i Långtbortistan så är det väl inte så att det åker ut en polispatrull med hund till personen ifrågas föräldrar som bor någon helt annanstans många mil därifrån, och beordrar hunden att börja spåra efter den försvunna personen? Exakt vad skulle hunden gå på där? Vittring från senaste besöket för tre år sen?
Såna grejer hakar jag upp mig rätt mycket på. Kan ha överseende om det i övrigt är en bra story, men det tycker jag alltså inte att det här var. Den här boken får två Hans Sheike av fem möjliga.
torsdag 16 mars 2017
Utmaning: Döden
Jaha, nu står döden i farstun och knackar på och vill in. I bloggen alltså, p g a mina och Mirres bloggutmaningar. Döden är alltså ämnet för dagen, och så som läget är nu kan man vara glad att det finns något som heter "ämnet för dagen" för annars skulle min blogg bara handla om att jag har jobbat och sovit, för ungefär så spännande är livet just nu. Vad händer nuförtiden? brukar min mamma fråga när hon ringer, och så är det som att hon blir lite besviken när jag levererar mitt standardsvar: Inte mycket. Jamen så himla spännande liv lever man ju ändå inte att någon kan förväntas vilja höra om att man förutom jobbat även städat, tvättat, diskat och kollat på tv?
Jamen DÖDEN nu då alltså:
1. Hur vill du dö om du får välja?
Jag är inte jättesugen på att dö. Eller rättare sagt har jag väl aldrig varit så osugen på något som just döden. Är en sån som aldrig ens tanken på att ta livet av mig eftersom jag tror att hur djävligt allting är så blir det väl ändå bättre? Efter att ha levt snart 50 jordsnurr på den här planeten så kan jag konstatera: DET BLIR ALLTID BÄTTRE. Även om man inte tror det just när man är mitt i svackan. Ja, men i alla fall. Jag är lite förundrad över folk som tycker sig veta vilket som är det skönaste sättet att dö på. Dom säger att (en inledning som kan få mig att se minst femtio nyanser av rött) det är skönast att drunkna...och knappt är det uttalat förrän det kommer nån annan och påstår att dom har hört att det är att frysa ihjäl som är det mest behagliga sättet att lämna in på, och man undrar ju lite: HUR VET DOM DET? Det lär ju inte ha varit någon som kommit tillbaks från andra sidan och lämnat otvetydliga vittnesmål kring hädangången? Och om det kommer från någon som haft en näradödenupplevelse så kan man ju inte veta säkert om det inte blir överdjävligt lite senare. Så nä, det där får man nog ta reda på själv. Men jag föreställer mig att det skulle vara behagligt att dö i sömnen. Att vara trött och få lägga sig ner och somna...finns det något göttigare? Det tar jag, efter ett långt och lyckligt liv såklart.
2. Vilka blir dina Famous Last Words?
I detta livet går jag relativt ofta omkring och tycker att jag har rätt, har haft rätt hela tiden och att allting skulle ha blivit så himla bra om man gjort som jag sagt eller tyckt redan från början. Men det får man ju inte säga för då framstår man som både dryg och konfliktbenägen. På dödsbädden tänker jag mig dock att man kan få göra vad fan man vill, så då säger jag helt enkelt: VAD VAR DET JAG SA?
3. Vilken sång spelas på din begravning?
Dylans Don't think twice, it's all right.
4. Finns det ett liv efter detta?
Jag är uppvuxen i bibelbältets frikyrkliga falang, och där talade man aldrig om döden som något slutgiltigt, utan när någon hade dött så sa man att "nu har Elsa fått flytta hem". Som att livet på jorden bara är ett slags transferboende i väntan på en plats i himmelriket. Man undrar ju lite vad som kan vara meningen med det, livet på jorden alltså, är det meningen att man ska prövas och se om man passar i himlen eller i helvetet, men det borde väl kunna gå att kolla på något enklare sätt än att låta Elsa utan klagan föda nio barn, tvätta byk, väva mattor, baka barkbröd och vattna pelargoner i 87 år och 4 månader? Och sen borde det väl inte vara så DEFINITIVT heller? Hamnar man på fel ställe, för det borde ju finnas förmildrande omständigheter att åberopa inför Herren, så borde väl beslutet gå att överklaga?
Tror att jag hade velat att det skulle finnas ett liv efter detta (behöver inte vara den religiösa varianten), för det verkar ändå rätt så coolt. Lite som ett dataspel där man kan klanta sig och göra fel men man har två liv kvar, och sen gör man något bra så får man bonusliv. Men nä. Jag tror faktiskt att man bara får ett liv och när det är slut så är det slut. Mvh naturvetaren.
5. Slutligen står du där vid porten. Vad säger Sankte Per när han ser att det är du som knackar på?
"Nämen Anna, vad trevligt att du kikar förbi. Du har minsann alltid varit en hygglig prick. Här har du nycklarna, du kan komma och gå som du vill".
Jamen DÖDEN nu då alltså:
1. Hur vill du dö om du får välja?
Jag är inte jättesugen på att dö. Eller rättare sagt har jag väl aldrig varit så osugen på något som just döden. Är en sån som aldrig ens tanken på att ta livet av mig eftersom jag tror att hur djävligt allting är så blir det väl ändå bättre? Efter att ha levt snart 50 jordsnurr på den här planeten så kan jag konstatera: DET BLIR ALLTID BÄTTRE. Även om man inte tror det just när man är mitt i svackan. Ja, men i alla fall. Jag är lite förundrad över folk som tycker sig veta vilket som är det skönaste sättet att dö på. Dom säger att (en inledning som kan få mig att se minst femtio nyanser av rött) det är skönast att drunkna...och knappt är det uttalat förrän det kommer nån annan och påstår att dom har hört att det är att frysa ihjäl som är det mest behagliga sättet att lämna in på, och man undrar ju lite: HUR VET DOM DET? Det lär ju inte ha varit någon som kommit tillbaks från andra sidan och lämnat otvetydliga vittnesmål kring hädangången? Och om det kommer från någon som haft en näradödenupplevelse så kan man ju inte veta säkert om det inte blir överdjävligt lite senare. Så nä, det där får man nog ta reda på själv. Men jag föreställer mig att det skulle vara behagligt att dö i sömnen. Att vara trött och få lägga sig ner och somna...finns det något göttigare? Det tar jag, efter ett långt och lyckligt liv såklart.
2. Vilka blir dina Famous Last Words?
I detta livet går jag relativt ofta omkring och tycker att jag har rätt, har haft rätt hela tiden och att allting skulle ha blivit så himla bra om man gjort som jag sagt eller tyckt redan från början. Men det får man ju inte säga för då framstår man som både dryg och konfliktbenägen. På dödsbädden tänker jag mig dock att man kan få göra vad fan man vill, så då säger jag helt enkelt: VAD VAR DET JAG SA?
3. Vilken sång spelas på din begravning?
Dylans Don't think twice, it's all right.
4. Finns det ett liv efter detta?
Jag är uppvuxen i bibelbältets frikyrkliga falang, och där talade man aldrig om döden som något slutgiltigt, utan när någon hade dött så sa man att "nu har Elsa fått flytta hem". Som att livet på jorden bara är ett slags transferboende i väntan på en plats i himmelriket. Man undrar ju lite vad som kan vara meningen med det, livet på jorden alltså, är det meningen att man ska prövas och se om man passar i himlen eller i helvetet, men det borde väl kunna gå att kolla på något enklare sätt än att låta Elsa utan klagan föda nio barn, tvätta byk, väva mattor, baka barkbröd och vattna pelargoner i 87 år och 4 månader? Och sen borde det väl inte vara så DEFINITIVT heller? Hamnar man på fel ställe, för det borde ju finnas förmildrande omständigheter att åberopa inför Herren, så borde väl beslutet gå att överklaga?
Tror att jag hade velat att det skulle finnas ett liv efter detta (behöver inte vara den religiösa varianten), för det verkar ändå rätt så coolt. Lite som ett dataspel där man kan klanta sig och göra fel men man har två liv kvar, och sen gör man något bra så får man bonusliv. Men nä. Jag tror faktiskt att man bara får ett liv och när det är slut så är det slut. Mvh naturvetaren.
5. Slutligen står du där vid porten. Vad säger Sankte Per när han ser att det är du som knackar på?
"Nämen Anna, vad trevligt att du kikar förbi. Du har minsann alltid varit en hygglig prick. Här har du nycklarna, du kan komma och gå som du vill".
söndag 12 mars 2017
Hey ho Silver away
För alla er som legat sömnlösa sedan förra söndagen och undrat: hur gick det? BLEV DET NÅGON GALOPP ELLER? så kan jag meddela att det blev det. Tyvärr visade det sig att min älg inte hade den där härliga mjukt taktfasta galoppen med ett svävmoment to die for som man hade kunnat önska sig. Min älg är en 17-årig ridskolehäst som är gammal i gemet och som kan exakt alla knepen för att inte förta sig i onödan. Han är inte direkt lat, jag tycker nog att jag får fram honom ordentligt utan vare sig sporrar eller spö och utan att behöva driva för kung och fosterland, men han är verkligen inte speciellt villig att gå i rätt form och att jobba på böjda spår känns ibland ungefär lika utsiktsfullt som att försöka forma sargen runt ridbanan med skänklar och tygeltag. Han kör liksom sitt race runt fyrkantsspåret och känns ibland lika stel och stum som ett cementblock. Fast nu, efter fem-sex gånger eller vad det nu är, så tycker jag ändå att vi börjar få till små stunder där det känns som att vi ändå är på samma planet. De stunderna är magiska och då är Älgen för mig vad Skuggfaxe är för Gandalf.
Men galoppen lämnade en del övrigt att önska, så där upphörde omedelbart all magi. Älgen blev stark som en björn, körde upp huvudet och gav sig iväg i en synnerligen markbunden och skumpig variant av galopp som säkert var mycket energibesparande ur hans synvinkel men inte speciellt bekväm för mig. Och jobba i galopp var det liksom inte tal om, det var liksom en växel och ett tempo och så var det bra med det. Men jag tänker att härifrån kan det väl bara bli bättre? Och jag ramlade ju i alla fall inte av. Man får vara glad för det lilla.
Men galoppen lämnade en del övrigt att önska, så där upphörde omedelbart all magi. Älgen blev stark som en björn, körde upp huvudet och gav sig iväg i en synnerligen markbunden och skumpig variant av galopp som säkert var mycket energibesparande ur hans synvinkel men inte speciellt bekväm för mig. Och jobba i galopp var det liksom inte tal om, det var liksom en växel och ett tempo och så var det bra med det. Men jag tänker att härifrån kan det väl bara bli bättre? Och jag ramlade ju i alla fall inte av. Man får vara glad för det lilla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)