Aase bor ingenstans, inte ens i dagboken eftersom en kritikerkår får psykbryt på den och tycker att Aase Bergs Jag är aldrig hemma bör bli spiken i kistan för hela dagboksgenren.
Samtidigt som en kritiker kallar henne och hennes kompisar för bortskämda borgarkärringar dör en alldeles för ung, underbetald och hårt knegande vän chockartat av arbetsrelaterad utmattning.
Ursinnet växer, försöken att hitta ett hem trots kaospersonlighet, flackande tillvaro, strulande ungar och alldeles för mycket jobb är konstanta, liksom besattheten av hästarna.
Men en ny liten varelse från djurriket skapar en sorts lugn. Det är nog inte långt kvar. Snart är vi kanske hemma._ _ _
Läste ju Jag är aldrig hemma med stor förtjusning för ett tag sen, och tyckte även om den här. TROTS att jag tycker att Aase verkar vara inte så lite självgod, plus att raljerandet kring sitt underdogperspektiv och de ekonomiska bekymren tenderar att bli rätt löjligt när hon samtidigt har vad som känns som 50 olika boenden, rider på vad som känns som lika många olika ridskolor, köper fabriksny bil samt snyter fram förstahandskontrakt åt döttrarna i Stockholm. Men det är kul att läsa om folks vardag. Lite väl mycket gnäll om att första dagboken fick dåliga recensioner, om man sticker ut hakan så får man väl ändå vara beredd på att få en snyting kan jag väl tycka? Men ändå. Den här boken får ändå fyra (rätt små) lägenheter i Stockholms innerstad av fem möjliga, schas till bibblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar