Smarta tips som sparar tid

Vi kör vidare med bloggutmaningarna, Mirre och jag, och nu handlar det om TID. Förr hette det att tid är pengar, och det heter det väl fortfarande, men det nya svarta är att tid är en bristvara. Aldrig förr har det funnits så mycket grejer som gör att saker går enklare och fortare, ändå går folk in i väggen till höger och vänster och man får planera halvårsvis i förväg om man försöker få till en kopp kaffe och en pratstund med en LB-personlighet. LB står för "Lide Bissi", vilket är skånsk svengelska för "djävligt viktig och upptagen heeela tiden". Tänk om någon hade sagt att alla i framtiden skulle gå omkring med en pryl i fickan som man kunde RINGA med (istället för att leta efter en fungerande telefonkiosk samt ha mynt i rätt valör att stoppa i den) och några år senare dessutom kolla upp exakt allting som finns i hela världen genom en enkel googling istället för att i bästa fall gå till bibblan (om den var öppen) och slå upp saker i lexikon (eller helt enkelt acceptera att man aldrig skulle få veta vilken kung det var som tågade över isen på Stora Bält när det av någon anledning kom upp till diskussion*).

Ja, men trots allt detta fantastiska så är det alltså ingen som har tid med någonting längre. Om man har ont om pengar får man spara pengar (här har jag bloggat om mina bästa spartips), och har man ont om tid så får man se till att spara tid.


Så här kommer mina fem tips som sparar tid:

1. Sluta slötitta på tv/slösurfa på internet. Herregud vad folk tillbringar tid i tv-sofforna, för att inte tala om hur mycket tid som folk sitter med gamnacke och krafsar på sin smartphone. Och det är väl inget fel med det OM DET ÄR DET MAN VILL GÖRA. Men man kan liksom inte titta på tv eller slösurfa fyra-fem timmar per kväll och tro att man ska få fyra-fem nya timmar att göra allt det där andra som också måste göras. You do the math.

2. Istället för att laga mat vareviga dag: gör storkok och frys in. Så himla smidigt att ha färdig mat i frysen när den dagen kommer som man inte har ork eller lust att laga mat. TID HAR MAN JU NÄMLIGEN.

3. Sluta träna så förbannat. Okej, missförstå mig rätt som det brukar heta. Såklart är det jättebra att träna, men det kan ju kanske vara någon djävla måtta också. Förr till exempel så räckte det med att skaffa barn och ta hand om dom. Nu ska man skaffa barn OCH vara redo att springa ett halvmaraton tre veckor efter förlossningen. Och eftersom ingen har tid med någonting så måste man träna innan jobbet eller på lunchen och är det konstigt man blir stressad då? Och allt man gör ska loggas och reggas och jämföras och räknas ut personbästa och läggas ut i sociala media (se även punkt 1).

4. Sluta ta sovmorgon. Idag har jag till exempel ätit frukost och läst tidningen i godan ro, promenerat drygt tre timmar, stekt och ätit ett lass pannkakor till lunch, bakat bröd och frallor, kollat ikapp på Sveriges Mästerkock och Bonusfamiljen och klockan är bara halv två på eftermiddagen. Gick upp vid sju. Hade jag legat och dragit mig till tio-halv elva så hade jag bara hunnit med en bråkdel av allt det där vid den här tidpunkten.  

5. Sluta skjuta upp saker. Om man gör saker med en gång så blir de gjorda och slipper hänga som ett ok av dåligt samvete över en, plus att om man betar av saker efter hand som de dyker upp istället för att samla på hög så kan man själv styra över sin tid på ett helt annat sätt jämfört med när man sitter med fullt adrenalinpåslag två minuter i tolv dagen innan deklarationen ska vara inne och samtidigt kommer på att man glömt köpa födelsedagspresent till sin mamma. Eller något i den stilen.  



* Ifall någon undrar: Det var Karl X Gustav.

Utmaning: Reinkarnation

Jaha, här händer visst inte så mycket? Tur att Mirre kommer med en av sina bloggutmaningar dårå. Den här gången är det reinkarnation som står på temat. Reinkarnation...spännande grejer. Som jag inte tror på, tror jag. Eller i alla fall tror jag inte att alla har varit såna djävla spännande typer i ett tidigare liv som alla verkar tro att de har varit. Coola historiska personer, kungar och drottningar eller i alla fall någon att räkna med. Det är ju liksom aldrig någon som skryter med att det är han som var Bockstensmannen. Känd i ett senare liv, men knappast i det tidigare.

Okej, men här kommer i alla fall mitt liv som återfödd:

1. Vilket djur skulle du vilja återfödas som?
Under nuvarande förutsättningar känns ändå "människa" som ett hyfsat bra val ("Djuren är ju också mänskor! JA, DET ÄR JUST VAD DOM ÄR!, för att citera Jakob Uggla i Fablernas Värld. Eller Fablerna Svärd som jag trodde det hette när jag var liten eftersom våra närmaste grannar hette Alva och Lennart Svärd), i alla fall om man är vit västerländsk medelklass. Vilda djur verkar ju inte ha det jättekul precis. Att vara bytesdjur verkar vara en evig stress, att vara rovdjur verkar vara en evigt pågående jakt på mat som ger rätt så dålig utdelning, för samtliga är det ungar som dör och partners som dör (eller har ett helt harem?), ja, en ständig KAMP helt enkelt. Verkar asjobbigt. Nej, jag tror kanske att jag vill vara någons innekatt. Bara kunna ligga och slappa i en säng eller soffa, få maten serverad, bli kliad i nacken, alla gillar en, man behöver egentligen inte gilla någon utan kan göra lite som man vill och ändå komma undan med det. Fast tänk om man hamnar hos en crazy cat lady och får dela sin tillvaro med arton andra skabbiga stackare i en stank av urin? Nä, fy vad det här blev jobbigt.

2. Vilken person?
Oj, det här var svårt? Jag tänker att eftersom jag ser mig själv som en rätt så anonym person som mest pågår i bakgrunden och är rätt nöjd med det, så hade det kanske varit kul att vara färgstark, karismatisk, begåvad, jättekänd? Typ: Bruce Springsteen? Alla gillar Bruce (har i alla fall aldrig hört någon som säger att de hatar honom). Det kunde kanske vara kul som omväxling. Mitt liv som Bruce Springsteen. Jag hade aldrig skrivit låten Born to run. Mvh trasig disk i ländryggen.

3. I vilket land vill du hamna?
Jag vill leva jag vill dö i Nooooorden. Eller Sverige då. Har faktiskt ingen längtan någon annanstans, någonsin (jo, när det är snö och kallt, men jag vill liksom ändå vara på samma ställe fast med plusgrader). Jamen jag är exakt så tråkig faktiskt.

4. Berätta lite om din partner du vill ha som nyreinkarnerad.
Nu blev det konstigt, ska jag berätta om Bruce Springsteens fru (har han ens någon? har så dålig koll) eller bara i största allmänhet? Jag kör på "i största allmänhet". Det är inget fel på min nuvarande partner så jag skulle förmodligen välja honom igen (om jag mot förmodan inte återföddes som Bruce Springsteen då), men i nästa liv önskar jag att han var lite bättre på att ta tag i saker, städa och hålla ordning samt inte maniskt samla på en massa värdelösa saker som kan vara bra att ha. Å andra sidan så kommer jag i mitt liv som Bruce Springsteen ha råd att köpa ett jättestort hus och även städhjälp så det kommer kanske inte att vara ett problem.

5. Vad kommer du ha för jobb?
Jag kommer att vara polis. Och då inte en smart kriminalkommissarie som löser kniviga mordgåtor utan en sån där internpolis som kollar ifall andra poliser sköter sitt jobb enligt regelverket. En sån polis som alla andra poliser hatar mer än vad de hatar "buset". HAR SÅN JÄVLA TALANG för det redan i detta livet, så det kommer att gå galant.

Cancerland, tur och retur

Laddade hem Cancerland - tur och retur av Karin Wahlberg från bibblan för att den låg med under rubriken "nya e-böcker". Trodde det skulle vara någon slags deckare i sjukhusmiljö, men det visade sig vara en berättelse om ändtarmscancer, based on a true story så att säga. Inte alls någon dålig bok och helt uppenbart ett ämne lika angeläget som bröst- och prostatacancer, men inte vad jag hade tänkt mig (fast jag får ju skylla mig själv som inte läste e-bokens motsvarighet till baksidestext först). Sen kändes upplägget ändå lite som en deckare, satt liksom och väntade på någon slags oväntad dramatik eller en upplösning som aldrig kom. Livet beter sig ju inte som i bokform, kan man väl säga, och det är kanske orimligt att ha såna förväntningar, men jag tyckte den kändes...lite seg? Samtidigt som jag tycker det är väldigt modigt att skriva så öppet om något så privat och rätt så tabubelagt, så jag skäms lite för att jag inte bara helhjärtat tog den till mig. Den här boken får tre patientbrickor av fem möjliga.

We're nothing but mammals

Har rätt mycket om mig och kring mig nu, mest jobbmässigt. När jag har mycket att göra så växlar jag upp och blir snabbare, gör flera saker samtidigt och betar av allting i en rasande fart. Det funkar för mig. Andra jobbar med att pussla om i sitt schema, flytta fram saker som inte är akuta och sådär, det funkar väl för dom antar jag.

I alla fall. Igår kväll kollade vi på Planet Earth II, superbra naturprogram från BBC. Och då visades det en sengångare som bodde på en ö, och så hörde han ett parningsrop från en hona. Och HELVETE vilket stresspåslag jag fick av att se den där sengångaren l-å-n-g-s-a-m-t masa sig ner från trädet, det tog säkert en halv dag bara det, sedan SIMMA över en djup vik och så i land och hitta honan, och så var det till på köpet fel djävla hona. En som redan hade en unge och som inte ville ligga. Fick på riktigt världens kaninpuls av detta. Jaha, men sen fick man se nykläckta ödlor som jagades av ormar och det gick ju undan så då borde jag väl vara nöjd, men då blev jag istället gråtmild av att de små ödleungarna dog. Och sen var det en som klarade sig mot alla odds, och då blev jag gråtmild för det.

Naturen. Inget för den nervklene, uppenbarligen.

Who'd tell us whitewash windows and when to take down doors?

Jahapp, här sitter man en söndagskväll och uppdaterar sin djävla LINKEDIN-profil. Amenvaffan liknar detta? Skulle kolla på Stjärnkusken, men så fick jag telefon och sen snodde min man fjärrkontrollen och började kolla på något himla program om folk som köper hus på landet och så fick jag ett mail om att min VD ville lägga till mig i sitt Linkedin-nätverk och då tänkte jag att man kanske skulle ta och snygga till sin profil litegrann, till exempel lägga till min nuvarande tjänst och min senaste distansutbildning och lite sånt där VUXET. Men Gud så tråkigt ändå.

Mindre vuxet var det här: I fredags sa min ridlärare att "nästa gång tror jag du är mogen för galoppen" och nu går jag och liksom laddar för detta. Hade ändå på något sätt en bild av mig själv som en som bara skulle kunna sitta upp på en häst och galoppera iväg, som i en cowboyfilm, men efter fyra lektioner med min halvblods-ÄLG så har vi fortfarande bara skrittat och travat och det har känts fullt tillräckligt att bemästra. Har uppenbarligen degraderats från halvkass till sopa. Har däremot fått mycket beröm för min sits, och då undrar jag lite hur detta gick till? Mina färdigheter på hästryggen har djupa rötter i att flänga runt barbacka på gotlandsruss, och det är nog bara i fantasin och möjligen i Wahlströms flickböcker med de röda ryggarna som detta genererar elitryttare. Ja, sen började jag ju rida som vuxen, men då var det ingen som sa något speciellt om just sitsen, kanske tyckte de att det var hopplöst fall, men så fick jag en ridlärare med dressyrinriktning och då fick man fan i mig veta att man levde, eller åtminstone att man satt som en påse nötter. Ja, och sin grundsits är ju inte precis något man ändrar i rappet, så det var mycket tjat om den, minns jag. Sen har jag ju inte ridit lektion på nästan tjugo år, men nu plötsligt har min sits plötsligt uppgraderats till "jättetrevlig" av min nya ridlärare. Kanske är det något som händer när man blir äldre? Allting annat går ju utför, man får den ena krämpan efter den andra men som en bonus får man en jättetrevlig sits? Ja, inte fan vet jag*, men det gäller ju att suga åt sig av de små godbitarna här i livet i allmänhet och i ridningen i synnerhet. För det går fan i mig inte som en dans eller på räls. Min ÄLG och jag har numera stunder där det känns som att vi i alla fall är på samma planet och börjar få kontakt och bli samspelta, men de stunderna är fan inte långa. Cirka tre sekunder i taget, skulle jag tippa på. Men det går framåt, om än med tomtesteg.

Ja, när jag började skriva så tänkte jag egentligen skriva att jag inte hade något att skriva om. Fast nu blev det visst en liten text i alla fall. ENJOY.

* Ett tänkbart alternativ är att man är så hopplöst förlorad så att ens ridlärare tycker att hen måste ljuga ihop något uppmuntrande att säga så att man inte alldeles tappar sugen. Så har jag själv fått göra någon gång på någon hundkurs för att försöka lyfta någon med jättedåligt självförtroende. HERREGUD, TÄNK OM DET ÄR SÅ DET ÄR?

Ett täcke av lyx

Jag och min man har ett stort gemensamt täcke, och i tanken är det ju så himla jättemysigt. I verkligheten: not so much. Han kan vara norra Europas mest frusna människa, jag är mer åt andra hållet (den ständiga diskussionen under sommarnätterna är: ska fönstret i sovrummet vara öppet eller stängt?) och då tycker han att det drabbar honom när jag ibland slänger av mig täcket eftersom han då vaknar av att han fryser om någon kvadratcentimeter av valfri kroppsdel skulle råka ligga utanför täcket, och jag, som kanske är norra Europas mest lättväckta person, slits brutalt ur Morfei armar när han ibland drar och sliter i täcket för att vira in sig ännu mer. Så den där mysighetskänslan av tanken på att ligga under sitt stora varma härliga gemensamma täcke har fått sig en och annan knäck under årens lopp kan man väl säga. Plus att det där med att byta påslakan på ett sånt där stort tungt åbäkigt dubbeltäcke närmast är att jämföra med ett styrkepass på gymmet. Så härförleden tog vi alltså det mogna beslutet att köpa varsitt täcke.

Jag är rätt snål, men i vissa avseenden tycker jag om att unna mig och när det gäller genvägar till bra sömn ser jag ingen anledning att stå och tjuvhålla på plånboken. Så jag stegade ut ur sängbutiken med ett svindyrt danskt jävla täcke av finaste gåsdun där jag först hade tagit reda på att dom tager skarp afstand for al dyremishandling herunder plukning af dun og fjer fra levende dyr. Det er vigtigt for os at sikre, at alle dyr behandles ordentligt, og at vanrøgt af dyr bør bekæmpes på alle niveauer för man vill ju kunna sova med gott samvete även under sitt lyxtäcke tänker jag. OCH DET GJORDE JAG. Gud vad bra jag sov i natt. Nu kan det i och för sig också ha att göra med att jag är rätt sleten, utarbetad skulle man kanske kunna säga, men då brukar hjärnan istället veva igång på högvarv och det gjorde den inte nu så det tillskriver jag helt godtyckligt täckets välgörande egenskaper. Min man var också nöjd med att få vira in sig som Ernest Shackleton på väg till Antarktis på sin sida (dock var hans grad av unnighet något lägre så på den sidan av sängen härskade någon budget-fiber-syntet-ish-variant av lyxet som jag upplevde, men han är ju en vuxen människa som får stå för sina val). Taxarna är inte så nogräknade utan är nöjda bara dom får krypa in under någons täcke och gubbhunden Boris tycker det där med att sova i sängar är människopåfund som han inte befattar sig med överhuvudtaget.

Ja, det var väl allt från det här spännande livet. Idag är det FÖSSTA TOSSDAN I MASS och då ska man äta MASSIPANTÅTA som vi som är från Småland säger. Sen är det snart helg och såna grejer, så man kan väl säga att livet leker litegrann just nu.

Swede Hollow

Nu är det mars, alltså är det vår. Det har kungen bestämt, eller i alla fall den gamla ramsan som inleds med Januari börja året, februari komma näst och sedan löftesrikt fortsätter med  mars, april ha knopp i håret och så vidare. Vem det nu är som har kommit på den, men jag hoppas att hen vet vad hen talar om.

I övrigt har jag noll och intet att förtälja, men jag redovisar väl en (1) läst bok då: Swede Hollow av Ola Larsmo, som handlar om svenskar som emigrerar till Amerika på 1800-talet. Det är rätt modigt att ge sig på att skriva en utvandrarberättelse när den redan är SÅ gjord. Av Vilhelm Moberg, och det finns ingen som når upp till den. Nu försökte väl inte Ola Larsmo göra en kopia av Karl-Oskar och Kristinas öden och äventyr, utan snarare ha ett eget grepp och blanda lite fiktion med fakta, tidningsartiklar och liknande, om platsen Swede Hollow, a k a Svenska Dalen, som alltså var ett slumområde i S:t Paul i Minnesota där det bodde mest svenskar som var fattiga som kyrkråttor och som gissningsvis inte alls kände att de hade kommit till det förlovade landet.

Ja, men det var väl intressant. Intalade jag mig rätt länge, för jag ville verkligen att den här boken skulle vara bra, men nä. Det kändes mest segt om jag ska vara helt ärlig. Jag tycker så här: antingen kan man skriva en bok som är en fiktiv berättelse som bygger på fakta. Eller så kan man göra någon slags dokumentär. Men att köra gott och blandat i det här ämnet tyckte jag fungerade dåligt. Det blev mest bara rörigt och trist. TYVÄRR. Den här boken får två halvmogna astrakaner av fem möjliga.