Hej, nu är det måndag och jag är så djävla sleten så att man skulle kunna tro att jag har supit skallen i bitar både fredag, lördag och söndag. Antal inmundigade alkoholekvivalenter den här helgen uppgår dock till noll komma noll, så jag har inget att skylla den här trötta och extremt sega måndagskänslan på, annat än diverse misär: snökaos och jobbkaos i kombination med oxveckor är väl inget man slår frivolter av direkt. Eller åtminstone inte jag. Och om någon enda människa till jublar över hur härligt det är med minusgrader och snö så tror jag att jag ger hen en fet smäll.
Min värsta tid är nu. Januari och februari alltså. Så jobbiga och tråkiga och menlösa månader när det alltid är mörkt och kallt och motsträvigt. Det är ju åtminstone tur att man inte är fattig, och det beror på att a. jag har månadslön och får lika stor (eller liten, beroende på hur man ser det) lön i december som resten av årets månader, och b. jag är medveten om att det infaller jul under december månad (breaking news: VARJE ÅR faktiskt) och har därför budgeterat för denna merkostnad. Präktigt va? Nä, men jag är så trött på att höra om "ekonomiexperternas råd hur du klarar dig genom januari", som om januari det var någon slags naturkatastrof som ingen kunnat förutse. Och vilka "råd" de här "experterna" kommer med sen då, det är alltid samma, typ: Ta med matlåda till jobbet istället för att äta lunch ute, använd prisjämförelsesajter, köp begagnade slalompjäxor. Krävs det inte mer kunskaper än så för att vara "ekonomiexpert" så borde jag ha fått Nobelpriset för längesen.
Jodåsåatt. Här var det livat, här var det glatt. Kanske inte så jättemycket just idag dårå, men ikväll ska Sverige möta Tyskland i handbolls-EM så då blir det åtminstone lite spänning i tillvaron. Over & out till dess.
måndag 18 januari 2016
lördag 16 januari 2016
PUH, Sverige-Slovenien 23-21
Jaha, då är EM-premiären i handboll avklarat och SOM VANLIGT blev det en adrenalinspäckad historia. Sverige ställde upp med typ P99...nä, kanske inte riktigt men nog var det många som var födda på 90-talet och inte så jätterutinerade. Men första halvlek gick strålande och i halvtid ledde de med 17-10. Men ALDRIG att man kan luta sig tillbaks och slappna av, för i andra halvlek hade slovenerna ställt om sitt försvarsspel och körde mycket mer utgrupperat och nästan man-man till slut, vilket orsakade en ytterst plågsam tillställning där de svenska tekniska felen och utvisningarna duggade ungefär lika tätt samtidigt som slovenerna knaprade sig närmare och närmare. Närmare än oavgjort blev det dock tack och lov inte, men nog var det maxpuls i tv-soffan vid många tillfällen.
Handboll alltså. Aldrig långtråkigt, kan man väl i alla fall säga.
fredag 15 januari 2016
Killar som tafsar
Jamen det var väl FAAN vad det finns gott om proxykränkta vita män som nu sätter ner en vredgad fot i backen angående de sexuella trakasserier mot kvinnor som på senare tid uppmärksammats bland annat på festivaler. Hörde en polis på radion som pratade om den här festivalen i Stockholm där unga tjejer hade blivit utsatta för "knuffar och tafsanden", och man känner lite trött och vredgat att WHAT ELSE IS NEW? Ja, precis sådär bitter är jag i den frågan, för enligt min (och här vet jag att "många med mig" tyvärr har samma) erfarenhet så har vissa karlar betett sig så ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Det är förbanne mig inget nytt under solen som per automatik ska associeras med aktuella flyktingströmmar och kvinnosynen i andra kulturer, det säger jag bara.
Jag växte upp långt, LÅNGT ute på vischan, där fanns inte en enda invandrare med undantag från ett par syskon som var adopterade. Gick i en liten gullig rödmålad byskola i låg- och mellanstadiet där alla kände alla, gick i ett något större högstadium i den närmaste "staden", fortfarande inte större än att man kände de flesta åtminstone till namnet och definitivt inte så stor att man på något vis var anonym. Ja, hur som helst så var det även i denna helsvenska och lantligt idylliska miljö vardagsmat för tjejer att bli knuffade och tafsade på. På rasterna, i korridorerna, i matkön, och sen ska vi väl inte snacka om i idrottshallen, och då hade vi ändå inte gympa tillsammans med killarna på högstadiet (vilket jag minns att vi tyckte skulle bli SÅ DJÄVLA SKÖNT eftersom det på mellanstadiet inte gick en enda gympalektion utan att det var någon som höll på att slita och dra i ens lilla gympadräkt med volang i midjan eller försökte dra ner ens byxor). Det fanns lås på dörrarna till omklädningsrummen, men folk sprang ju ut och in hela tiden och ett tu tre så stormade det in ett gäng bröliga tonårskillar och slet i handdukar och vrålade om fitta och knulla. Och okej, kom det någon lärare då så blev de ju utkörda, så helt laglöst land var det ju inte (men å andra sidan drog samtliga lärare som en avlöning så fort lektionen var slut och återfanns sedan i lärarrummets cigarettrökdimmor).
Och allt detta var liksom helt accepterat, ett naturligt inslag och det blev mig veterligen aldrig några efterräkningar. Om man beklagade sig för lärare eller föräldrar så fick man nämligen höra att åja, du har säkert gjort något för att uppmuntra dom, och den som ger sig in i leken får leken tåla, eller: jamen det är bara deras sätt att visa att de gillar dig (och jag varnar, DON'T GET ME STARTED ON THIS för då svarar jag inte för följderna). Det var bara att bita ihop och uthärda liksom (alternativet "slå tillbaka" gjorde att man blev klassificerad som "den där bråkiga tjejen" och DET skulle däremot åtgärdas). Och då ska vi inte tala om hur det var när det var alkohol inblandat, herregud man fick ju i princip löpa gatlopp för att freda sig.
Och nej, jag vet att detta inte handlar om alla män (och inte heller om alla kvinnor). Men att få det till att det skulle vara något nytt och att det har med främmande och kvinnofientliga kulturer att göra köper jag fan i mig inte. ICKE. Då är vår kultur också främmande och kvinnofientlig i såna fall. Och det är inte precis så att man jublar bara för att de där svettiga nävarna som klämmar till om ens pattar tillhör en blåögd lintott om nu någon trodde det.
En bild kan för övrigt säga mer än tusen ord:
Jag växte upp långt, LÅNGT ute på vischan, där fanns inte en enda invandrare med undantag från ett par syskon som var adopterade. Gick i en liten gullig rödmålad byskola i låg- och mellanstadiet där alla kände alla, gick i ett något större högstadium i den närmaste "staden", fortfarande inte större än att man kände de flesta åtminstone till namnet och definitivt inte så stor att man på något vis var anonym. Ja, hur som helst så var det även i denna helsvenska och lantligt idylliska miljö vardagsmat för tjejer att bli knuffade och tafsade på. På rasterna, i korridorerna, i matkön, och sen ska vi väl inte snacka om i idrottshallen, och då hade vi ändå inte gympa tillsammans med killarna på högstadiet (vilket jag minns att vi tyckte skulle bli SÅ DJÄVLA SKÖNT eftersom det på mellanstadiet inte gick en enda gympalektion utan att det var någon som höll på att slita och dra i ens lilla gympadräkt med volang i midjan eller försökte dra ner ens byxor). Det fanns lås på dörrarna till omklädningsrummen, men folk sprang ju ut och in hela tiden och ett tu tre så stormade det in ett gäng bröliga tonårskillar och slet i handdukar och vrålade om fitta och knulla. Och okej, kom det någon lärare då så blev de ju utkörda, så helt laglöst land var det ju inte (men å andra sidan drog samtliga lärare som en avlöning så fort lektionen var slut och återfanns sedan i lärarrummets cigarettrökdimmor).
Och allt detta var liksom helt accepterat, ett naturligt inslag och det blev mig veterligen aldrig några efterräkningar. Om man beklagade sig för lärare eller föräldrar så fick man nämligen höra att åja, du har säkert gjort något för att uppmuntra dom, och den som ger sig in i leken får leken tåla, eller: jamen det är bara deras sätt att visa att de gillar dig (och jag varnar, DON'T GET ME STARTED ON THIS för då svarar jag inte för följderna). Det var bara att bita ihop och uthärda liksom (alternativet "slå tillbaka" gjorde att man blev klassificerad som "den där bråkiga tjejen" och DET skulle däremot åtgärdas). Och då ska vi inte tala om hur det var när det var alkohol inblandat, herregud man fick ju i princip löpa gatlopp för att freda sig.
Och nej, jag vet att detta inte handlar om alla män (och inte heller om alla kvinnor). Men att få det till att det skulle vara något nytt och att det har med främmande och kvinnofientliga kulturer att göra köper jag fan i mig inte. ICKE. Då är vår kultur också främmande och kvinnofientlig i såna fall. Och det är inte precis så att man jublar bara för att de där svettiga nävarna som klämmar till om ens pattar tillhör en blåögd lintott om nu någon trodde det.
En bild kan för övrigt säga mer än tusen ord:
 |
| Som vanligt vet jag inte var jag har hittat den här bilden. Källa: snodd på internet alltså. |
Alla bara dör
Visst, de två förstnämnda levde kanske lite på övertid men ändå, inom loppet av ett par veckor: Först Lemmy, sen Bowie och nu Alan Rickman. Det är fan i mig ingen ordning med någonting längre.
onsdag 13 januari 2016
Saker att störa sig på i trafiken
Jag försöker att inte reta mig på folk i trafiken. Vet det finns människor i min relativa närhet som kan framkalla kraftigt blodtryckshöjande känslor bara för att folk inte blinkar när de ska ur en rondell eller liknande. Inte så att jag tycker att man ska bete sig hur som helst i trafiken (VERKLIGEN INTE), men det är ju så extremt lite man kan göra åt det mer än att kanske tuta irriterat (om man inte går all in i rollen som egenutnämnd trafikpolis och kör ikapp folk, tvingar dom ett stanna och läxar upp dom rejält).
Men just idag irriterar jag mig, på förekommande anledning, orimligt mycket på folk som:
1. Envisas med att köra jättelångsamt, typ i 60 km/h när det är 100 på 2+1-väg när det är enfiligt, och sen när det blir tvåfiligt och man förbereder sig för att köra om så gasar de iväg i 130 km/h. VARFÖR?
2. Tvärbromsar och sniglar förbi fartkameror i 60 km/h när det är 100, för att sedan blåsa på i 130 km/h igen så fort fartkameran passerats. SLUTA UPP MED DET. Det är inte så att man blir belönad för att man kör extra långsamt, att man får något slags kompensation i ickeböter för varje tiotal kilometer man sänker hastigheten under hundra meter. I-DI-O-TER.
Mvh
surbilist_68:a
Men just idag irriterar jag mig, på förekommande anledning, orimligt mycket på folk som:
1. Envisas med att köra jättelångsamt, typ i 60 km/h när det är 100 på 2+1-väg när det är enfiligt, och sen när det blir tvåfiligt och man förbereder sig för att köra om så gasar de iväg i 130 km/h. VARFÖR?
2. Tvärbromsar och sniglar förbi fartkameror i 60 km/h när det är 100, för att sedan blåsa på i 130 km/h igen så fort fartkameran passerats. SLUTA UPP MED DET. Det är inte så att man blir belönad för att man kör extra långsamt, att man får något slags kompensation i ickeböter för varje tiotal kilometer man sänker hastigheten under hundra meter. I-DI-O-TER.
Mvh
surbilist_68:a
Reflektion kolon
Använde idag för första gången, tror jag, ordet "hen" när jag skickade ut ett mail till alla på jobbet. Tid från att mailet skickades till första "AMENVADFAAAAN, HEN"-vrålet: drygt två minuter. Och då beror det npg främst på att personen ifråga var på toa när jag tryckte på "Skicka". Sad but true.
måndag 11 januari 2016
Tillbaka till henne
Läste nån lovordande recension av Sara Lövestams Tillbaka till henne i DN tror jag det var, och tänkte att den kunde nog vara något för mig. Rösträtt och kvinnokamp, det är ju intressanta grejer liksom, och när jag hämtade den på bibblan så fick jag en tegelsten och efter att ha gnölat om tunna ungdomsböcker så kändes det ju inte heller fyskam, så jag öppnade den med stor entusiasm. Och blev rätt besviken, måste jag tyvärr säga. Boken består av två parallella historier, en som utspelas i nutid och en som utspelas i början av 1900-talet. Och ingen av dom berörde mig speciellt mycket alls. Den historiska kändes, jag vet inte, påhittad? Inte så att det inte kunde ha hänt, för det kunde det, men dialogen och beskrivningarna kändes liksom krystade, inte speciellt genuina och fastän ämnet var intressant så orkade jag inte engagera mig i fröken Anna och fröken Signe och fröken Brita och alla deras förehavanden hit och dit. Och den moderna berättelsen, där ett antal föremål från de här personerna av en "slump" hamnar hos Hanna, som lever ett urtråkigt liv med ett oinspirerande jobb och en irriterande pojkvän och en jobbig morsa, men så kommer hon på olika sätt över de här föremålen och helt plötsligt påverkas hon av dom och blir "en annan människa". Den biten känns ju lite gjord, om man säger. Nu har jag kommit drygt halvvägs i tegelstenen, och jag kommer gissningsvis inte ens att läsa färdigt den (för det behöver man faktiskt inte). Känner mest: gäsp. TYVÄRR. Det blir bara en (rätt mager) suffragett av fem möjliga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)