Hade som sagt en stund på stan att slå ihjäl igår. Det är inte ofta jag är "i stan", faktiskt nästan aldrig nuförtiden. Det är ju ingenting jag saknar om man säger så. Sen jag flyttade ut till landet 2009 så har det dessutom varit massiva ombyggnader av hela centrala Ankeborg, så det har varit extra bökigt och jobbigt att ta sig dit, massor med avspärrade gator som ändrar sig från en vecka till en annan, man vet aldrig var man kan parkera, osv, dvs KAOS. Så jag har hållt mig borta så mycket det bara går och har därför missat att det numera tronar en jättelik och jätteful galleria där det tidigare var Domus och en parkeringsplats, så när jag numera gör mina sällsynta nedslag känns det nästan som att jag är i en helt ny stad istället för någonstans i vars omgivning jag bott och jobbat i snart 30 år.
I alla fall. Efter mitt MISERABLA besök på The Phone House (är fortfarande upprörd och funderar helt seriöst på att maila deras kundtjänst och ondgöra mig över slö och inkompetent personal) så traskade jag med dystra steg mot Naturkompaniet i syfte att köpa någon form av fotbeklädnad som man kan ha när man går över daggstänkta berg under höst och vår. Har ypperliga gympaskor och såklart ett lager AquaSocks för sommarpromenader, och när snödrivorna växer sig manshöga har jag ett par rejäla vandrarkängor att forcera dem med. Men såhär på höstkanten, när gräset är daggvått till långt fram på eftermiddagen är ett såkallat mittemellanläge. Gympaskorna/AquaSocksen blir dyngsura efter tio steg, och därmed också strumporna, och därmed också fötterna, vilket är en rätt tråkig känsla att uppleva efter bara några sekunder när man planerat att vara ute i timmar. Och vandrarkängorna känns lite VÄL stabbiga att ta till så här års, här kommer kängorna med mig liksom. Gummistövlar är ju annars ett vattentätt alternativ och jag har ju helt nyligen investerat i ett par rejäla exemplar, men de är rätt tråkiga att gå i någon längre sträcka med. Ser dom som ett praktfullt alternativ när man på förhand vet att man ska ut och blaska fram genom till exempel en våtmark eller vid något kärr eller en å där man kan ge sig fan på att man trampar igenom och får vatten upp över anklarna. Då är gummistövlar guld, men jag tycker inte att de är det bästa alternativet att gå långpromenader i.
Kände därför att min skogarderob behövde kompletteras med någon sorts lättare kängor och begav mig därför till Naturkompaniet för att gå direkt på hardcorealternativen, är lite trött på sportbutikernas utbud där det mest ska vara flashigt och på sin höjd går att kategorisera som "vattenavvisande", och jaktaffärens utbud var mest inriktad på "rejält", men det har jag ju redan ett par. Rätt sur var jag p g a The Phone House-incidenten. Kände att jag hatade försäljare. Klev in i Naturkompanietbutiken och styrde stegen mot hörnan med skor. Från ingenstans hoppade det raskt fram en ung faun, närapå i alla fall, en tjänstvilligt väsen med rastaflätor och ett litet bockskägg som snabbt, smidigt och otroligt effektivt sorterade fram vad jag var ute efter, erbjöd mig en sittplats och som sedan flinkt ilade ut på lagret och återkom med två modeller varav den ena satt som en smäck. På Kalle Ankafötterna! Sånt händer ju liksom bara inte. Var mäkta imponerad och köpte en rätt dyr mössa i lammull av bara farten. Så kan det gå. Däremot kommer jag aldrig i helvete att köpa en telefon på The Phone House, den saken är numera helt glasklar.
onsdag 8 oktober 2014
tisdag 7 oktober 2014
Eventuellt hatar jag The Phone House lite nu
Vet inte om jag har bloggat i vredesmod om detta, men i alla fall: Är inte hundra nöjd med min SMARTPHONE. Har en Samsung Acer 2 som är hela ett och ett halvt år gammal och det går inte att ladda ner helt simpla appar som Google Chrome Beta eller TV4 Play, för de är inte kompatibla med den modellen. Bortsett från det lever luren ett helt eget liv där den till exempel låser skärmen lite när den känner för det och sedan kan man ju stå där och krafsa bäst man vill. Laddkontakten är skev och därför kan man knappt andas medan telefonen laddas för då tappar sladden kontakt med laddmojängen, det räcker med att vibrationen surrar till. Ibland går det inte att ringa pga låst skärm, men sen kan luren själv få för sig att ringa upp nån kvart senare när man inte alls är beredd på det. Och ibland när man använder kameran så låser aig hela skiten och det enda som hjälper är att plocka ur batteriet. Vidare är gps-funktionen helt djävla nyckfull och letar koordinater oftare än den hittar dom. Så nä, helt nöjd är jag alltså inte, så jag tänkte att det kanske var dags att byta upp sig ett snäpp.
Hade lite tid på stan idag och gled in på The Phone House för att reka. Träffade där vad som kan ha varit JORDENS MEST OENGAGERADE FÖRSÄLJARE. När jag köpte min SMARTPHONE så fick jag hjälp av en jättetrevlig ung tjej på samma ställe. Förklarade mitt lilla ärende för Mr Ointresserad, och så fort det stod klart att jag inte tänkte köpa någon topoftheline-enhet på sekunden utan mer bara var ute efter att kolla läget så blev han helt avig. I det som han tolkade som min prisklass (hade inte ens sagt om jag kunde tänka mig att betala mer) fanns en (1) modell, av vilken han langade fram en förseglad kartong som jag förväntades bli begeistrad över. That's it liksom och alla Samsung fungerade för övrigt exakt likadant, sa han likgiltigt och lät pekfingret glida över nån dummy utan att ens berätta vad det var för modell eller vad den hade för finesser. Så djävla lamt att jag bara gick, ska JAG behöva genomföra värsta Gallupundersökningen när han har det som sitt jobb? Trodde aldrig jag skulle längta efter såna där flåshurtiga säljare som "har en sån här själv", men man saknar visst inte kon förrän båset är tomt.
Djävulens påfund
I söndags skulle vi till Malmö och träffa lite taxfolk. Vi skulle träffas vid Triangeln. För er som inte känner till Malmö är Triangeln en galleria, och sedan ett par år tillbaka även en tågstation. Innan vi åkte frågade jag min man, som skulle köra, om han hittade. Det gjorde han på ett ungefär, tyckte han, om inte annat så "är det väl skyltat". Ja, ni hör ju själva hur det låter när lantisarna ska till storstan. Men vi lastade bilen full av hundar och oss själva och susade iväg. Kom till Malmö utan några större åthävor. Körde in i Malmö. Irrade omkring en god stund utan att hitta några skyltar som gav någon vettig information om hur man hittade till denna djävla Bermuda-Triangeln. Stannade och frågade en inföding som pekade ut riktningen. Kom till sist så att vi åtminstone såg byggnaden. Hamnade plötsligt på något konstigt sätt i en fil där det enda alternativet var att köra rakt ner i underjorden till Triangelns DJÄVULSKA parkeringshus. Det gick inte att svänga av när man väl hamnat i den helvetesfilen. Så djävla lömskt.
Och är det något jag hatar så är det parkeringshus. Jag får lite cellskräck plus att alla vet att man nästan med hundra procents säkerhet blir mördad därnere (källa: diverse Beckfilmer och Roland Hasseldeckare). Det hade jag inte riktigt lust med. Nu skulle vi ju i och för sig ändå bli av med bilen, så ett parkeringshus verkade ju för ändamålet lämpligt. Här var dessutom ett sånt där smart system som jag efterfrågat i tusen år, att man betalar när man kör ifrån parkeringen istället för att behöva stå och gissa hur lång tid man tror att ens ärenden kommer att ta, förutspå antal folk på stan och i köer framför en samt behöva stressa som en röd djävul tillbaks till bilen för att lägga på mer pengar när ens tidsschema för dagen spruckit med buller och bång. Så på det viset var det väl bra. Nu skulle vi bara hitta UT ur denna djävulens boning, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi örlade omkring i det kvava underjordiska betonglandskapet där mördare lurade i en hel djävla evighet innan vi till slut fick syn på någon slags entrédörr med rulltrappor upp till det vanliga överjordiska livet igen.
Jaha, men när vi baxat oss och hundarna uppför rulltrapporna (allvarligt! det fanns bara rulltrappor, ingen vanlig gåtrappa och ingen hiss) så hamnade vi i KÖPCENTRAT, utanför någon djävla parfymaffär. Kändes inte helt kosher att gå där med tre hundar och mycket riktigt kom det per omgående fram två vakter och ville schasa bort oss, och jag bara JAMEN VISA HUR MAN KOMMER UT DÅ! Ja, de var väldigt tjänstvilliga i det avseendet (och inte otrevliga på något sätt ska väl tilläggas). På frågan hur man skulle ta sig tillbaks till parkeringshuset utan att passera köpcentrat kunde de däremot inte svara, så när vi skulle tillbaks igen efter förrättat värv så fick vi gå där bilarna körde, som ankor på rad på en skitsmal refug. Kändes mycket väl som att det skulle kunna dyka upp ett MC-gäng och spöa skiten ur oss när som, men allt gick bra bortsett från att den där fantastiska betal-automaten var trasig och nästa låg tvåtusenfemhundra mil därifrån, så det tog en evighet under vilken jag hann gnola textraden I've been down underground and I swear to God if I ever see the sun, and for any length of time I can hold it in my mind, I never again will go down underground (från låten A working man som handlar om gruvarbetare) cirka en miljon gånger.
Brrr. Storstäder alltså. Det är verkligen inte min grej. Men jag undkom med blotta förskräckelsen kan man väl säga. NU LÄR DET DRÖJA TILL NÄSTA GÅNG.
Och är det något jag hatar så är det parkeringshus. Jag får lite cellskräck plus att alla vet att man nästan med hundra procents säkerhet blir mördad därnere (källa: diverse Beckfilmer och Roland Hasseldeckare). Det hade jag inte riktigt lust med. Nu skulle vi ju i och för sig ändå bli av med bilen, så ett parkeringshus verkade ju för ändamålet lämpligt. Här var dessutom ett sånt där smart system som jag efterfrågat i tusen år, att man betalar när man kör ifrån parkeringen istället för att behöva stå och gissa hur lång tid man tror att ens ärenden kommer att ta, förutspå antal folk på stan och i köer framför en samt behöva stressa som en röd djävul tillbaks till bilen för att lägga på mer pengar när ens tidsschema för dagen spruckit med buller och bång. Så på det viset var det väl bra. Nu skulle vi bara hitta UT ur denna djävulens boning, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi örlade omkring i det kvava underjordiska betonglandskapet där mördare lurade i en hel djävla evighet innan vi till slut fick syn på någon slags entrédörr med rulltrappor upp till det vanliga överjordiska livet igen.
Jaha, men när vi baxat oss och hundarna uppför rulltrapporna (allvarligt! det fanns bara rulltrappor, ingen vanlig gåtrappa och ingen hiss) så hamnade vi i KÖPCENTRAT, utanför någon djävla parfymaffär. Kändes inte helt kosher att gå där med tre hundar och mycket riktigt kom det per omgående fram två vakter och ville schasa bort oss, och jag bara JAMEN VISA HUR MAN KOMMER UT DÅ! Ja, de var väldigt tjänstvilliga i det avseendet (och inte otrevliga på något sätt ska väl tilläggas). På frågan hur man skulle ta sig tillbaks till parkeringshuset utan att passera köpcentrat kunde de däremot inte svara, så när vi skulle tillbaks igen efter förrättat värv så fick vi gå där bilarna körde, som ankor på rad på en skitsmal refug. Kändes mycket väl som att det skulle kunna dyka upp ett MC-gäng och spöa skiten ur oss när som, men allt gick bra bortsett från att den där fantastiska betal-automaten var trasig och nästa låg tvåtusenfemhundra mil därifrån, så det tog en evighet under vilken jag hann gnola textraden I've been down underground and I swear to God if I ever see the sun, and for any length of time I can hold it in my mind, I never again will go down underground (från låten A working man som handlar om gruvarbetare) cirka en miljon gånger.
Brrr. Storstäder alltså. Det är verkligen inte min grej. Men jag undkom med blotta förskräckelsen kan man väl säga. NU LÄR DET DRÖJA TILL NÄSTA GÅNG.
fredag 3 oktober 2014
En (fd men ej sd) syndare gör avbön
Jag hör till den kategori människor som har tyckt att negerbollsdebatten har varit skitlöjlig, i samma klass som tjafset om att Herr Gårman ska ha kjol. Det är inte oviktigt i sig, men det tar liksom bort fokus på det som för mig verkligen är viktigt, till exempel (i det senare fallet) ojämlikheten i lönefrågor, diskrimineringen inom idrotten, den snedvridna könsfördelningen i allt från föräldraledighet till bolagsstyrelser och så vidare. Viktiga grejer som liksom blir förlöjligat och bortskrattat och feminismens kärnfrågor drunknar i en pseudodiskussion om trafikmärken.
Samma med negerbollarna. Jag tillhör ju generationen som är uppvuxen med att man säger neger som ett sätt att beskriva hur någon ser ut, och när jag växte upp tror jag inte att någon ens reflekterade över att det skulle kunna uppfattas som stötande, skyddade från omvärlden som vi var därute på landsbygden. Det fanns ju inga negrer, de enda med invandrarbakgrund var någon enstaka finne samt en karl som kallades Turken, fast han var visst svensk trodde man (han var lite enstöring sådär, så ingen visste riktigt). I bakböckerna finns recept på såväl negerkyssar som judebröd och gudvetallt, Pippis pappa var negerkung på Kurrekurreduttöarna och generationen innan min hade en ABC-bok med ramsan Negern är så ren och fin, titta på hans glada min för bokstaven N, illustrerat av en liten svart pojke som satt i en badbalja och tvagade sig som en besatt. Och var något riktigt illa kunde man häva ur sig JAG TROR JAG BLIR MED NEGERBARN utan att någon tyckte att det var rasistiskt för det.
Och jag erkänner, jag har tyckt, när den här negerbollsdebatten började för ett antal år sen, att AMEN GUD VAD LÖJLIGT, JAG HAR MINSANN ALLTID SAGT NEGERBOLL OCH DET KOMMER JAG ALLTID ATT GÖRA. Och att jag har ju känt folk, färgade eller vad man ska säga, som har blivit djävulska ovänner om huruvida de ska betrakta sig som svarta eller bruna och kan de inte ens själva komma överens om vad de ska kalla sig, hur ska jag då kunna benämna det hela så att ingen tar illa upp?
Ja. Det var då, ska jag väl poängtera. Det var innan Sverigedemokraterna började bre ut sig, snylta in sin förgiftade politik i fikarum och hemma i tv-sofforna, innan de kom in i riksdagen, innan de fick TRETTON DJÄVLA PROCENT av rösterna i riksdagsvalet, innan Sverige blev ett annat land att leva i än det jag växte upp i. Då känns negerbollsdebatten och den nyss uppblossade Pippi Långstrumpdebatten plötsligt extremt futtig, och helt plötsligt står jag dessutom där med i princip samma argument som nån djävla Jimmie Åkessonanhängare. Det duger ju faktiskt inte. Det duger verkligen inte.
Nu är det så här: I Sverige finns ett antal människor med ickesvensk bakgrund. Och antingen kan man tycka att det är berikande med mångfald, ha förståelse för att folk vill fly krig och fattigdom och elände och tycka att vi som ändå har det rätt så bra nog kan maka lite åt oss för att hjälpa de som inte har det så bra*. Eller så tycker man inte det, och i det senare fallet så är det väl då man skriver under sin inträdesansökan till eller åtminstone lägger sin röst på Sverigefuckingdemokraterna. Gör man inte det så anser jag att då får man helt enkelt tugga i sig att världen har förändrats, hänga med i svängarna och GILLA LÄGET. Så djävla svårt är faktiskt inte det. Och så djävla viktigt för mig att få säga negerboll och negerkung** är det inte att jag är beredd att ställa mig på samma sida som Jimmie Åkesson och Björn Söder i den frågan. Så att. Jag tar tillbaks. Jag ändrar ståndpunkt. Från och med nu finns ordet "chokladboll" även i min glosbok.
Och sen hittade jag den här bilden på Facebook och kan inte säga annat än att jag tycker att den är KLOCKREN.
* Därmed inte sagt att den invandringspolitik som förts hittills är okej, men det är ju inte precis invandrarnas fel att det inte finns några jobb och att de som inte har några jobb med få undantag hamnar i miljonprogramsområden eftersom där är billigast att bo och så blir det segregation, utanförskap, social skiktning och annat piss. Men det handlar om samhällspolitik. Att det i och med segregationen uppstår problem hos människor som lever segregerat från samhället.
** Den minnesgoda kan säkert erinra sig att jag i denna blogg har ondgjort mig över över att man vill censurera Tintin i Kongo, och det tycker jag fortfarande är löjligt. Historien är som den är, Tintin är för vuxna människor och vuxna människor borde ha omdöme nog att avgöra att detta är ett uttryck för den rådande tidsandan 1930. Vill man förkovra sig i rasistisk litteratur är för övrigt en av världens mest lästa klassiker "Borta med vinden" ett utmärkt exempel på hur människosynen var i amerikanska södern i mitten av 1800-talet. När det handlar om Pippi Långstrump så har jag inte följt debatten jättenoga men anser att barn kanske inte riktigt har den förmågan att sålla vad som hör till en tidsanda de inte ens känner till innebörden av, och att det inte på något vis förändrar historien till det sämre om Pippis pappa bara är "kung" på Kurrekurreduttöarna. Eller ens vad han har på de där djävla Kurrekurreduttöarna att göra, det är ju ändå en så ytterligt liten del av historien att det kan väl fan kvitta om det ens nämns.
Samma med negerbollarna. Jag tillhör ju generationen som är uppvuxen med att man säger neger som ett sätt att beskriva hur någon ser ut, och när jag växte upp tror jag inte att någon ens reflekterade över att det skulle kunna uppfattas som stötande, skyddade från omvärlden som vi var därute på landsbygden. Det fanns ju inga negrer, de enda med invandrarbakgrund var någon enstaka finne samt en karl som kallades Turken, fast han var visst svensk trodde man (han var lite enstöring sådär, så ingen visste riktigt). I bakböckerna finns recept på såväl negerkyssar som judebröd och gudvetallt, Pippis pappa var negerkung på Kurrekurreduttöarna och generationen innan min hade en ABC-bok med ramsan Negern är så ren och fin, titta på hans glada min för bokstaven N, illustrerat av en liten svart pojke som satt i en badbalja och tvagade sig som en besatt. Och var något riktigt illa kunde man häva ur sig JAG TROR JAG BLIR MED NEGERBARN utan att någon tyckte att det var rasistiskt för det.
Och jag erkänner, jag har tyckt, när den här negerbollsdebatten började för ett antal år sen, att AMEN GUD VAD LÖJLIGT, JAG HAR MINSANN ALLTID SAGT NEGERBOLL OCH DET KOMMER JAG ALLTID ATT GÖRA. Och att jag har ju känt folk, färgade eller vad man ska säga, som har blivit djävulska ovänner om huruvida de ska betrakta sig som svarta eller bruna och kan de inte ens själva komma överens om vad de ska kalla sig, hur ska jag då kunna benämna det hela så att ingen tar illa upp?
Ja. Det var då, ska jag väl poängtera. Det var innan Sverigedemokraterna började bre ut sig, snylta in sin förgiftade politik i fikarum och hemma i tv-sofforna, innan de kom in i riksdagen, innan de fick TRETTON DJÄVLA PROCENT av rösterna i riksdagsvalet, innan Sverige blev ett annat land att leva i än det jag växte upp i. Då känns negerbollsdebatten och den nyss uppblossade Pippi Långstrumpdebatten plötsligt extremt futtig, och helt plötsligt står jag dessutom där med i princip samma argument som nån djävla Jimmie Åkessonanhängare. Det duger ju faktiskt inte. Det duger verkligen inte.
Nu är det så här: I Sverige finns ett antal människor med ickesvensk bakgrund. Och antingen kan man tycka att det är berikande med mångfald, ha förståelse för att folk vill fly krig och fattigdom och elände och tycka att vi som ändå har det rätt så bra nog kan maka lite åt oss för att hjälpa de som inte har det så bra*. Eller så tycker man inte det, och i det senare fallet så är det väl då man skriver under sin inträdesansökan till eller åtminstone lägger sin röst på Sverigefuckingdemokraterna. Gör man inte det så anser jag att då får man helt enkelt tugga i sig att världen har förändrats, hänga med i svängarna och GILLA LÄGET. Så djävla svårt är faktiskt inte det. Och så djävla viktigt för mig att få säga negerboll och negerkung** är det inte att jag är beredd att ställa mig på samma sida som Jimmie Åkesson och Björn Söder i den frågan. Så att. Jag tar tillbaks. Jag ändrar ståndpunkt. Från och med nu finns ordet "chokladboll" även i min glosbok.
Och sen hittade jag den här bilden på Facebook och kan inte säga annat än att jag tycker att den är KLOCKREN.
* Därmed inte sagt att den invandringspolitik som förts hittills är okej, men det är ju inte precis invandrarnas fel att det inte finns några jobb och att de som inte har några jobb med få undantag hamnar i miljonprogramsområden eftersom där är billigast att bo och så blir det segregation, utanförskap, social skiktning och annat piss. Men det handlar om samhällspolitik. Att det i och med segregationen uppstår problem hos människor som lever segregerat från samhället.
** Den minnesgoda kan säkert erinra sig att jag i denna blogg har ondgjort mig över över att man vill censurera Tintin i Kongo, och det tycker jag fortfarande är löjligt. Historien är som den är, Tintin är för vuxna människor och vuxna människor borde ha omdöme nog att avgöra att detta är ett uttryck för den rådande tidsandan 1930. Vill man förkovra sig i rasistisk litteratur är för övrigt en av världens mest lästa klassiker "Borta med vinden" ett utmärkt exempel på hur människosynen var i amerikanska södern i mitten av 1800-talet. När det handlar om Pippi Långstrump så har jag inte följt debatten jättenoga men anser att barn kanske inte riktigt har den förmågan att sålla vad som hör till en tidsanda de inte ens känner till innebörden av, och att det inte på något vis förändrar historien till det sämre om Pippis pappa bara är "kung" på Kurrekurreduttöarna. Eller ens vad han har på de där djävla Kurrekurreduttöarna att göra, det är ju ändå en så ytterligt liten del av historien att det kan väl fan kvitta om det ens nämns.
Champions fucking League
Hade tänkt skriva om fotboll och sånt men Maria gör det så bra så jag avstår.
onsdag 1 oktober 2014
Google har gått isönder
Den senaste tiden har jag inte haft några sökord på min bloggstatistik. Förr, på den gamla goda tiden när allt var som det skulle så kunde jag roa mig med och gå in och se vad folk hade googlat på och hamnat här, och då i förlängningen vilka ämnen som avhandlats i den här bloggen. Det var de mest bisarra kombinationer varav "bittermandelolja dosering" nog är den mest frekvent återkommande, och det bara för att jag har ondgjort mig över dåliga förpackningar.
Men nu: inte en sökning. Vet inte om Google har förändrat sin indexering eller om folk helt enkelt är mätta på den typ av information som man uppenbarligen kan finna här. Inte ens mina egna googlingar på mig själv (något jag gör när jag ska länka till en gammal text, det är bara att googla på ungefär vad det handlat om plus ordet "nålsöga" så hamnar man här cirka 9 gånger av 10) kommer med, så det kanske är något tekniskt fel någonstans.
Hoppas! Det är tråkigt annars. Här är till exempel ett axplock från svunna tider när folk googlade som tossingar på allt mellan himmel och jord. Nu: helt tomt, Google bara: Det finns ingen statistik än. Försök igen senare. SNYFT. I blog, therefore I am och nu finns jag visst inte mer.
Men nu: inte en sökning. Vet inte om Google har förändrat sin indexering eller om folk helt enkelt är mätta på den typ av information som man uppenbarligen kan finna här. Inte ens mina egna googlingar på mig själv (något jag gör när jag ska länka till en gammal text, det är bara att googla på ungefär vad det handlat om plus ordet "nålsöga" så hamnar man här cirka 9 gånger av 10) kommer med, så det kanske är något tekniskt fel någonstans.
Hoppas! Det är tråkigt annars. Här är till exempel ett axplock från svunna tider när folk googlade som tossingar på allt mellan himmel och jord. Nu: helt tomt, Google bara: Det finns ingen statistik än. Försök igen senare. SNYFT. I blog, therefore I am och nu finns jag visst inte mer.
Fläder och hallonlakrits/Ett förhållande byggt på Aladdinaskens principer
En nyhetsbomb har slagit ner. Nämligen den att innehållet i den klassiska Aladdinasken ska förändras. TILL DET SÄMRE, om ni frågar mig, det var det i och för sig ingen som gjorde men jag svarar ändå, min vana trogen. Nu åker trillingnöten och körsbär i likör. Trillingnöten kan jag både ha och mista, men körsbäret är ju den godaste i hela asken (fast många tycker motsatsen, och det är ju bra för mig, för då är de alltid kvar även om någon annan har börjat nalla av godsakerna).
Trillingnöten ska ersättas av någon vidrig smörja som heter "hallonlakrits" och körsbäret av fläder. Jag tycker inte lakrits hör hemma i en choklasask överhuvudtaget, vill man äta lakrits får man väl köpa en ask lakritskonfekt helt enkelt. Och fläder! Något sötkvalmigt småblommigt som säkert lägger sig som en betongklump i magen, när man skulle kunna ha njutit av den perfekt balanserade avvägningen mellan den mörka chokladens bitterhet, likörens sötma när den rinner ut i munhålan och så mmm...tuggmotståndet i bäret. Det kan väl ingen lam djävla fläderblomma någonsin åstadkomma. SKÄMS, Marabou. Jag är på riktigt upprörd nu (haha, skojar bara. Vissa verkar tillskriva Aladdinasken lika stor jultraditionell tyngd som Kalle Anka, men jag är inte så traditionsbunden att jag lägger några värderingar i detta. Synd på en god pralin bara).
En gång för hundra år sen lärde jag känna en kille, vi kan kalla honom Jocke för han hette det, på Aftonbladets Sodom- och Gomorrachat (RIP), vilket så småningom ledde till att vi bytte ICQ-nummer (som man gjorde på 90-talet) och chattade var och varannan kväll på våra 56k-modem (efter kl 18, då det uppringda internet var billigare än på dagtid). Jag var singel, Jocke var inte det men hade en kompis som så att säga bodde i stutabåset och som enligt honom, Jocke, skulle vi två, jag och Jockes singelkompis då, passa så fe-no-me-nalt bra ihop att det inte fanns något motstycke sedan Romeo stod och skrålade sliskliga kärleksballader falskt nedanför Julias balkong i Verona år 1595 e Kr. Han, Jocke alltså, inte Romeo, tog på sig rollen som äktenskapsförmedlare och styrde upp så att telefonnummer utväxlades och en första kontakt togs.
Under detta samtal diskuterades bland annat Aladdinaskar. En nog så viktig faktor när man så att säga ska känna varandra på pulsen och avgöra om vi ska gå hem till dig eller hem till mig eller var och en hem till sitt. Sånt där kan vara viktigare än man tror, och huruvida man tycker man får börja på det undre lagret innan det övre är slut säger lika mycket om en människas karaktär som frågan om glaset är halvtomt eller halvfullt. I mitt nuvarande liv är det så otroligt bra ordnat. Jag gillar mörk choklad, min man gillar ljus. Han äter därför de ljusa pralinerna och jag de mörka och det blir aldrig något tjafs om vem som smaskat i sig mest av vad. Det har till och med blivit tillåtet att börja på det undre lagret innan det övre är slut, givet att man håller sig till den mörka respektive ljusa chokladen då. Nu är vi i och för sig inte fem år gamla, så det hade kanske inte blivit något tjafs ändå, MEN SÅNT VET MAN ALDRIG. Och hur skulle det se ut om båda gillade samma sorter? Ens liv hade kanske blivit som en lång sorglig räcka av halvätna chokladkartonger där båda gick och grämde sig och tyckte att den andre hade tillskansat sig förmåner på ens egna bekostnad, och där man till slut bittert och pliktskyldigt tuggade i sig de sista lessna trofénougaterna och den där slibbiga vita i mitten som kom för några år sen, helt utan glädje.
Under det här samtalet med Jockes singelkompis så ställde jag bland annat den ödesmättade frågan vilken som var hans favorit i Aladdinasken. Det lika ödesmättade svaret blev "körsbär i likör". JAHA. Det kändes ju som att det här förhållandet var dödsdömt på förhand enligt ovanstående kriterier. Framförde detta lite skämtsamt som ett inlägg i debatten, och då svarade Jockes singelkompis att i så fall skulle han köpa en hel kartong med bara körsbär i likör och ge den till mig.
Det var förbanne mig det finaste jag har hört sen jag konfirmerade mig. Nä, men det var ju åtminstone kreativt och i sammanhanget lite romantiskt, ädelt och självuppoffrande, och om man tänkte sig att man kunde bygga ett förhållande enbart på åsikter kring Aladdinasken så låg ju Jockes singelkompis rätt bra till. Nu var det i och för sig lite andra omständigheter som talade mot detta, bland annat var han nån sån här djävla finansvalp i kostym och slips som jobbade med att "förvalta fonder". Och en sån kunde jag ju inte riktigt tänka mig att dejta ens om han hade kommit dragandes med en hel busslast likörpraliner. Någonstans får man ändå dra gränsen, och det gjorde jag där och då. Tur för mig, nu när körsbär i likör ska ersättas med fläderslisk.
Och oktober! Hur kan det vara oktober redan? Oktober ska liksom vara regn och rusk och kyla, men häromdagen plockade jag hallon i trädgården. Och det var inte ens hösthallon utan vanliga. UR LED ÄR TIDEN. Eller nåt.
Trillingnöten ska ersättas av någon vidrig smörja som heter "hallonlakrits" och körsbäret av fläder. Jag tycker inte lakrits hör hemma i en choklasask överhuvudtaget, vill man äta lakrits får man väl köpa en ask lakritskonfekt helt enkelt. Och fläder! Något sötkvalmigt småblommigt som säkert lägger sig som en betongklump i magen, när man skulle kunna ha njutit av den perfekt balanserade avvägningen mellan den mörka chokladens bitterhet, likörens sötma när den rinner ut i munhålan och så mmm...tuggmotståndet i bäret. Det kan väl ingen lam djävla fläderblomma någonsin åstadkomma. SKÄMS, Marabou. Jag är på riktigt upprörd nu (haha, skojar bara. Vissa verkar tillskriva Aladdinasken lika stor jultraditionell tyngd som Kalle Anka, men jag är inte så traditionsbunden att jag lägger några värderingar i detta. Synd på en god pralin bara).
En gång för hundra år sen lärde jag känna en kille, vi kan kalla honom Jocke för han hette det, på Aftonbladets Sodom- och Gomorrachat (RIP), vilket så småningom ledde till att vi bytte ICQ-nummer (som man gjorde på 90-talet) och chattade var och varannan kväll på våra 56k-modem (efter kl 18, då det uppringda internet var billigare än på dagtid). Jag var singel, Jocke var inte det men hade en kompis som så att säga bodde i stutabåset och som enligt honom, Jocke, skulle vi två, jag och Jockes singelkompis då, passa så fe-no-me-nalt bra ihop att det inte fanns något motstycke sedan Romeo stod och skrålade sliskliga kärleksballader falskt nedanför Julias balkong i Verona år 1595 e Kr. Han, Jocke alltså, inte Romeo, tog på sig rollen som äktenskapsförmedlare och styrde upp så att telefonnummer utväxlades och en första kontakt togs.
Under detta samtal diskuterades bland annat Aladdinaskar. En nog så viktig faktor när man så att säga ska känna varandra på pulsen och avgöra om vi ska gå hem till dig eller hem till mig eller var och en hem till sitt. Sånt där kan vara viktigare än man tror, och huruvida man tycker man får börja på det undre lagret innan det övre är slut säger lika mycket om en människas karaktär som frågan om glaset är halvtomt eller halvfullt. I mitt nuvarande liv är det så otroligt bra ordnat. Jag gillar mörk choklad, min man gillar ljus. Han äter därför de ljusa pralinerna och jag de mörka och det blir aldrig något tjafs om vem som smaskat i sig mest av vad. Det har till och med blivit tillåtet att börja på det undre lagret innan det övre är slut, givet att man håller sig till den mörka respektive ljusa chokladen då. Nu är vi i och för sig inte fem år gamla, så det hade kanske inte blivit något tjafs ändå, MEN SÅNT VET MAN ALDRIG. Och hur skulle det se ut om båda gillade samma sorter? Ens liv hade kanske blivit som en lång sorglig räcka av halvätna chokladkartonger där båda gick och grämde sig och tyckte att den andre hade tillskansat sig förmåner på ens egna bekostnad, och där man till slut bittert och pliktskyldigt tuggade i sig de sista lessna trofénougaterna och den där slibbiga vita i mitten som kom för några år sen, helt utan glädje.
Under det här samtalet med Jockes singelkompis så ställde jag bland annat den ödesmättade frågan vilken som var hans favorit i Aladdinasken. Det lika ödesmättade svaret blev "körsbär i likör". JAHA. Det kändes ju som att det här förhållandet var dödsdömt på förhand enligt ovanstående kriterier. Framförde detta lite skämtsamt som ett inlägg i debatten, och då svarade Jockes singelkompis att i så fall skulle han köpa en hel kartong med bara körsbär i likör och ge den till mig.
Det var förbanne mig det finaste jag har hört sen jag konfirmerade mig. Nä, men det var ju åtminstone kreativt och i sammanhanget lite romantiskt, ädelt och självuppoffrande, och om man tänkte sig att man kunde bygga ett förhållande enbart på åsikter kring Aladdinasken så låg ju Jockes singelkompis rätt bra till. Nu var det i och för sig lite andra omständigheter som talade mot detta, bland annat var han nån sån här djävla finansvalp i kostym och slips som jobbade med att "förvalta fonder". Och en sån kunde jag ju inte riktigt tänka mig att dejta ens om han hade kommit dragandes med en hel busslast likörpraliner. Någonstans får man ändå dra gränsen, och det gjorde jag där och då. Tur för mig, nu när körsbär i likör ska ersättas med fläderslisk.
Och oktober! Hur kan det vara oktober redan? Oktober ska liksom vara regn och rusk och kyla, men häromdagen plockade jag hallon i trädgården. Och det var inte ens hösthallon utan vanliga. UR LED ÄR TIDEN. Eller nåt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)