Dagar och nätter ligger jag och tänker på saker som aldrig har hänt: min törstiga själ har en gång fått dricka

Vill bara nämna i förbigående att rätt svar på veckans STEG FÖR STEG är Edith Södergran. Ni vet: Du sökte en kvinna och fann en själ. Du är besviken.

Det är nu helt upp till var och en att använda den här informationen för att vara med och tävla om något meningslöst pris från Sveriges Radios Vaken-redaktion på fredag. Lycka till!

Shabby chic heminredning, eller kanske bara shabby

Tog en bild igår som absolut skulle kunna göra sig i ett heminredningsreportage. NOT.
Gjutjärnskaminen från Svendborg är en praktpjäs men den syns knappt för den rätt fula åttiotalsrosa tröjan och de svarta Adidasbyxorna som hänger på tork efter en regnig promenad. Skulle de blå pinnstolarna med vidhängande blöta kläder på något magiskt sätt försvinna så skulle man däremot notera att golvet framför kaminen är fyllt diverse spill från eldningshampan och annat bös. Plus en styck Hilding som är helt utmattad efter att ha spårat i skogen och sprungit på stranden.
I bakgrunden kan man ana ett snyggt gammalt träskåp och en kitschig golvlampa, jag skriver "ana" eftersom bilden nästan helt domineras av en Tomelilla-fåtölj där det ligger ett getskinn och där min man dessutom har lastat upp snudd på alla husets kuddar och filtar medan han dammsög och som Remus sedan tyckte var en förnämlig viloplats där han kan ligga och slappa i kaminvärmen och samtidigt ha koll på om det skulle råka komma förbi en katt eller en fågel eller en ekorre på tomten så att han kan tala om det för oss som svävar i ovisshet. Det finns faktiskt en snygg handvävd filt från Skottland som jag fick en gång för att jag hade vattnat blommorna åt några fd grannar som var där på semester, men den syns typiskt nog inte. Men den ligger någonstans under berget av andra filtar i alla fall. Jag vet att den finns.

Ett vardagsrum som man aldrig ser i SKÖNA HEM.

Ja, så här ser det ut hos oss ibland, eller rätt ofta. Väldigt olikt ett heminredningsreportage måste jag säga. Men man får faktiskt stå för hur det ser ut i sitt hem. Inredningsmässigt åtminstone. Voilà, socialrealism.

Dagens glädjestund #1

I fredags när Sabina och jag sprang vår lunchrunda kändes ju allt så HIMLA bra. Man, eller åtminstone jag, blir lite chockad av den känslan eftersom det överlag har har gått rätt så tungt och rätt så trögt trögt rätt så länge nu. Humlestafetten i maj var ett riktigt bottennapp, och efter det har det bara känts som en lång uppförsbacke och liksom inte lossnat riktigt förrän de senaste veckorna eller så. Och i fredags var det som sagt en sån där runda när allting stämde och genast blev alla gånger som det har varit svinjobbigt och skittråkigt att springa som bortsuddade ur minnet.
Trodde det till viss del berodde på att solen sken och  himlen var blå och löven sprakade i alla regnbågens färger (nästan) och luften var sådär härligt höstkrispig. Idag var det väl inte riktigt samma pepp att dra på sig shorts, t-shirt och sockiplast och ge sig ut, men jag gjorde det ändå. Och det kändes exakt lika UNDERBART, trots regn, dimma, lerpölar och åtta plusgrader. Ännu mer UNDERBART var att jag istället för Sabinas och min lite kortare runda klippte till med vår ursprungsrunda, den som vi sprang när vi började träna för första Humlestafetten och som jag inte sprungit överhuvudtaget sedan jag drabbades av fotskadan från helvetet för 3½ år sedan. Och det gick fan i mig hur lätt som helst. Skulle kunna ha fortsatt i evigheter, kändes det som. Lite runner's high-känsla, fast jag tidigare har fått plåga mig igenom 12-13 kilometer av pust och stön innan runner's high behagar infinna sig. Känner mig faktiskt helnöjd. Nu är jag väl ändå värd en svindyr gps-klocka? Va? Va? Va?

Dagens irritationsmoment #1

Det finns mycket att störa sig på i radio mellan fem och halv sex på morgonen. Är det inte det eviga tjatet om den spännande tävlingen STEG FÖR STEG så är det något annat. I morse spelades till exempel en sjukt dålig låt med Veronica Maggio där hon gnällde fram något om hur synd det var om henne som blivit dumpad. GÄSP, liksom. Och han som läste trafik- och servicemeddelanden läspade fram något i stil med att det kunde vara "fvårt att komma fram i födergående riktning på rikfväg 40". Tycker eventuellt att folk som läspar kanske inte nödvändigtvis måste prata i radio om det finns folk utan talfel som kan förmedla samma saker. Men det är väl nån kränkt fan som har rivit upp både himmel och jord via diskrimineringsombudsmannen för att få bli radioreporter till varje pris. I REST MY CASE, som det heter i Amerika.

Jahapp, så här började alltså min vecka.

I cut a stout blackthorn to banish ghosts and goblins

Jo, Huset som Gud glömde blev faktiskt gårdagens filmval. Jag var tydlig och pekade med hela handen och så satt vi där och mös och bligade på när folk som bott i huset tidigare blev slaktade i sina sängar så att blodet skvätte. Sedan gick det 10 minuter och så hade Johan somnat och min man fick 80-talsångest och gick upp på ovanvåningen och spelade gitarr. Det var ju ett snyggt sällskap! Fick avnjuta resten av filmen mol allena. Måste dock säga att jag blev lite imponerad av den obehagliga stämningen som framkallades i det närmaste helt utan specialeffekter. Inte en människa dog (bortsett från inledningsscenerna) eller ens blev skadad (bortsett från en präst som blev blind) och man fick aldrig se några läbbiga spökfigurer i stil med de otäcka Come-and-play-with-us-Danny-tvillingarna i The Shining. Slutsatsen är att på 70-talet kunde man konsten att göra skräckfilm.

I morse sov jag orimligt länge (men så var jag också vaken till närmare MIDNATT igår) och sedan åkte vi till havet och tog en promenad i regn och rusk. Åkte sedan hem och bakade bröd och den sortens kaka som andra kallar "kärleksmums" eller "snoddas", men som i min familj alltid har gått under namnet "Ingers kaka". Fan vet vilken Inger som avses, men vem hon än är så anses hon vara upphovskvinna till detta bakverk. Sedan fikade vi. Nu ska jag dumsurfa en stund och sedan laga middag. Ska göra svingod pastasås på tacosrester från i fredags. Ser fram mot veckans luncher med matlådor som innehåller långkok och svingod pastasås med tillbehör. Jag tycker lite synd om människor som går på en massa konstiga dieter och som därför måste avstå från så mycket gott. Men det är ju deras val.

Lördagskväll=filmkväll?

Det mustiga långkoket har nu avätits, som väntat var det DELICIOUS. Det pratas om att det ska tittas på film om en stund och i så fall vad. Jag röstar på åttiotalsnostalgi i form av Huset som Gud glömde, vi får väl se vem som får sista ordet. Tycker jag har haft väldigt lite att säga till om när det gäller filmval på sista tiden, har ju snudd på blivit tvångsmatad med Arn och all möjlig skit, och aldrig att vi ser Järnvägare (Navigators), en film om privatiseringen av British Rail i regi av Ken Loach, som jag haft i pipelinen i evigheter. Men eftersom min man hatar socialrealism så misstänker jag att jag får se den i min ensamhet vid något väl valt tillfälle.

Lördag pt 3

Sitter i köket och har sett Ensam Mamma Söker. Tydligen såg jag denna  veckans avsnitt i tron att det var förra, så idag fick jag alltså se förra veckans avsnitt och låtsas att det var denna för att slippa se speedwaydejten, hemma-hos-föräldrarna-dejten och det andra som jag såg tidigare i veckan en gång till. Inte för att skillnaden blev sådär enorm. Idag var det till exempel en kille som valde att åka hem frivilligt istället för att en skulle bli utröstad, enligt egen utsago för att de rätta känslorna inte hade infunnit sig. Ja, då var det väl en av de ANDRA killarna som började lipa och alla sa "oj vad det här blev känslosamt" och gruppkramades och torkade tårar och hade sig. Alltså allvarligt, hur länge har de "känt" varandra, två veckor? Jisus.

Från det ena till det andra. Häromdagen var jag ute och gick med Hilding, taxvalp med rätt att döda. Mötte tre bröliga tonårskillar som gick en bit från en gymnasieskola och blossade på cigaretter, knuffades och tuffade sig i största allmänhet. När jag gick förbi sa två av dem helt otufft Ååååh vilken söt valp, får man klappa den? Det fick de. Den tredje gick vidare och låtsades som ingenting.
- Han är rädd för hundar, han har blivit biten, upplyste den ena tuffingen som en förklaring.
- Ja, det är ju...började jag.
- AV EN CHIHUAHUA, brölade den andre tuffingen "hjälpsamt" och så bröt de ihop i en gemensam skrattsalva som helt dränkte den tredjes försök att berätta att det faktiskt var en rottweiler som hade bitit honom, så det så.

Tonårshumor. Alltså.