I'm free!

Känner mig som en som blivit utsläppt ur ett fängelse, eller som jag föreställer mig att det känns i alla fall. Har i och för sig varit i fängelse på anställningsintervju en gång i tiden, och det var rätt nervpåfrestande och skönt att det var över, men jag tror inte att det är riktigt samma sak som när man stövlar ut genom grindarna efter att ha avtjänat några år på Kumlabunkerns isoleringsavdelning. Men nu är deklarationen avklarad för i år. Cirka 365 dagar till nästa gång helvetet på jorden ska genomlidas.

Enligt mina och skatteverkets beräkningar ska det komma pengar i retur. Litar dock inte alls på det, för ett år fick jag tillbaks en slant efter några listiga avdrag, och efter något halvår hörde skattemyndigheterna (som det hette på den tiden) av sig och hade granskat detta och funnit avdragen ogiltiga, så bara hit med pengarna igen. Det var ju surt så att det saknar rimlig jämförelse, fast jag överklagade och det visade sig att både jag och dom hade gjort fel, så det slutade väl med att jag fick slanta tillbaks hälften. Men man kan inte lita på någon. Nu har jag i och för sig inte gjort några egna avdrag för annat än resor till och från arbetet, men man vet aldrig. Skatteverket kanske tycker att jag gott kan åka buss istället för att dundra omkring i en miljövidrig bil. Allt är fan i mig tänkbart.

KUKSUGARDEKLARATION

Alltså fatta hur själsdödande det är att deklarera, vilket jag bestämt mig för att göra idag. Satt en lång stund och rensade bort kirskåls- och björkrötter från potatislandet to be och intalade mig att det var meditativt och uppbyggligt för sinnet, men i själva verket rörde det sig om ren och skär prokrastinering.

Masade mig in och för att ytterligare förgylla den här dagen berättade min man att vår bilmekaniker Salvatore sagt att styrlederna-eller-nåt på hans, min mans alltså, bil måste bytas och att det kostar 8000 spänn i runda slängar. KUUUUUL.

Hur som helst. När man har deklarerat färdigt får man äta popcorn fastän det bara är tisdag. Det har kungen bestämt.

Allmän självjävladeklaration

Det är lite trist när man nästan lite spontant kommer på att man kanske skulle ta och deklarera i helgen så att det blir gjort och så att man är klar i riktigt god tid för en gångs skull. Och så kommer man på att deklarationshelvetet ska vara inlämnat senast 2 maj och det är ju typ i nästa vecka. Så mycket för den framförhållningen alltså.

I år fick jag ingen Dags att deklarera btw. Min man fick en. Ja, vi bor ju på samma adress, så jag har ju TILLGÅNG till den, det är inte det. Men det är ändå sjukt störigt, som att mannen är familjens ekonomiska överhuvud och frun ska vippa på lösögonfransarna och fråga honom till råds hur hon ska göra med hushållspengarna.
WTF! Skärpning, skatteverket!

Länktips

Malin är så sjukt duktig på att laga nyttig mat, så den inte bara verkar vara utan även ser extremt god ut. Själv är jag ju mer en sån som lagar söndaggstek och långkok, men jag blir alltid insprirerad (och hungrig) av att kolla in hennes blogg.

Klicka själva får ni se: Tiny kitchen, tiny waist

The end of the world, eller jag menar week

Ja, men så blev brödet bakat och söndagssteken stekt och nu sitter jag med fötterna på bordet och tittar på Mästarnas Mästare. Har även tittat på elitseriens handbolls-semifinal på hemmaplan, fast på tv då. Kul med en så jämn och spännande match som fick avgöras i förlängning, trodde faktiskt att Guif skulle vinna eftersom Kristianstad spelade alldeles otroligt lamt i åtminstone två tredjedelar av andra halvlek och inte klarade av att dra ifrån fastän Guif spelade i numerärt underläge i timmar. Eller ja, rätt många minuter åtminstone. 

Snart: tröskning av den värdelösa Denise Rudberg-deckaren jag läser just nu. Först ska jag bara höra Linda Haglund bortförklara sitt bruk av anabola steroider på 80-talet. So long 

I ofas med tiden

Brukar aldrig ha något inplanerat på söndagar, men idag hade jag det eftersom jag i ett svagt ögonblick lovat att hjälpa till på en lydnadstävling (för hundar). Inte för att jag har något emot att gå upp i ottan, men det kändes ju sådär lockande när regnet ställde sig som spön i backen när jag nästan var framme. Hade jag tagit med mig regnkläder? Svar nej, fast det visade sig vara det lilla problemet eftersom det fanns att låna, det större problemet var att jag skulle skriva protokoll åt domaren i samma ösregn. Fick lämna ifrån mig flera protokoll som i det närmaste hade gått att skicka raka vägen in i driften på massafabriken igen. Uppblötta och sladdriga med suddiga och i det närmaste oläsliga kommentarer på. Men men.

Är nu nyss hemkommen efter en vända hos The Wendels för att hämta pallkragar och lite spillvirke som de ville bli av med. Kom sedan på att jag inte hade bakat något bröd, vilket jag alltid gör på söndagar eftersom det känns trevligt att få starta veckan med nybakat bröd. Så det får jag väl sätta igång med i rappet om det ska bli något med det. Och så kanske äta något själv också så man inte blir svag och gnällig och vrålhungrig när man planerat att ha söndagsstek som tar sin modiga tid att laga. Mest i-landsproblem så här långt.

What a wonderful world

Lördagskväll och trött. Vilken ovanlig kombination...NOT.

Idag var första gången på viltspårkursen. Vi skulle träffas vid en nedlagd bensinmack i Tjottahejti. Kom dit, lite osäker på om det var där eller inte, men det stod åtminstone några bilar parkerade där och lite folk stod och hängde och såg ut som om de väntade på någonting. Alla bilarna var SUV:ar eller jeepar, och alla karlarna, för det var bara karlar, var grönklädda från topp till tå och såg ut som att de hade varit ute och jagat vildsvin sedan arla morgonstund. Då känner man sig bara sådär frän när man kommer i sin Volvo 740 med Ola Magnell på hög volym på bilstereon och har My Little Ponyfärgade löpardojor på fötterna. Men det är ju bara att gilla läget.

Det hade stått i kallelsen att det skulle bjudas på fika, så jag åkte dit med enbart en tax med rätt att döda, men alla de andra, proffsen, halade genast fram ståltermosar och jaktstolar för att fördriva väntetiden. Särskilt en gubbe gjorde intryck. Medan vi fortfarande stod och väntade på att alla skulle komma så halade han fram en termos och bälgade i sig ett par koppar kaffe och åt ett par mackor på stående fot. När vi sedan åkt ut i skogen och samlats där så stod han och smaskade i sig ett stort äpple. Cirka 45 minuter senare, när vi gått våra spår, såg jag att han satt och gnagde i sig ett par rejäla grillade revbensspjäll och drack ytterligare ett par koppar kaffe ur termosen.  Och någon kvart senare när de som höll i kursen dukade fram termosar och muggar och tillkännagav att det var fikadags så kilade han fram och hällde upp en stadig kopp med orden "nä, nu ska det minsann smaka med lite kaffe", som om han svultit och törstat i dagar. Det var en sån där liten skinntorr och senig gubbe, han hade säkert binnikemask eller något annat.

Ja, det var i sanning mycket intressant. Återkommer kanske med en fylligare rapport när jag har smält allt.