Fredagskväll

Det blev fredagskväll lite fortare än jag anade. När jag kom hem idag, efter att ha samlat på mig ytterligare några övertidstimmar till vad som kanske kommer att blir världens fetaste löneutbetalning, så var jag så trött att jag kände att en powernap var nödvändig för att jag ens skulle orka tänka orden Game of Thrones. Gick och lade mig, läste en halv sida i min värdelösa bok (på sista tiden har jag nästan bara läst jobbiga och lite svårmodiga böcker och  var sugen på något lättläst, så i ett svagt ögonblick nöp jag åt mig en "deckare i överklassmiljö" av DENISE RUDBERG på bokrean. So help me God) innan jag slocknade och sov som en gris i två timmar och när jag vaknade var klockan kvart över sju och det är definitivt att betrakta som fredagskväll.

Orkar absolut inte tänka tanken på matlagning, så ikväll får det bli en Sankta Klara-middag. Sankta Klara av Assisi var en vän till Franciskus av Assisi, de fattigas skyddshelgon. Hon grundade franciskanerordens andra gren klarissorna, eller "de fattiga Klarasystrarna". Så heter, lite motsägelsefullt, även en pizzeria här på vår gata, så när vi pratar om en Sankta Klara-middag så menar vi "beställa en pizza", vilket inte direkt känns som att man ärar de fattiga på jorden. Snarare latmasken. Men varför inte, en fredagskväll när man har jobbat som ett djur hela veckan lång?

Torsdagen som flög förbi

Steg upp 03.30 i morse, det börjar kännas helt normalt nu. Får faktiskt helt sjukt mycket gjort på jobbet mellan 04.30 och fram till åttasnåret när de vanliga dödliga börjar drälla in och mailen börjar plinga och telefonen börjar ringa och tar fokus från jobbflowet. Jaja. Jobbade, åkte hem klockan 14, gick ut en runda med Remus, gick hem och städade. Lurade mig själv genom att städa badrummet sist istället för först som jag brukar göra. Så när jag är klar med badrummet så är allt det andra kvar i vanliga fall, och nu bara: Nämen! Då var jag visst klar!

Åkte sedan till hundkursen som Gud glömde. Ledaren delar med sig av träningstips som var heta någon gång på fyrtiotalet. Dessutom har han JÄTTELÅNGA OCH JÄTTESMUTSIGA NAGLAR, vilket är något av det äckligaste som finns. I mitt tidigare liv förtjänade jag mitt levebröd genom att sortera smutstvätt från sjukhus, så jag är inte direkt oprövad när det gäller äckligheter. Den av diverse kroppsvätskor kraftigt besudlade tvätten hälldes ur säckar och transporterades på löpande band och där jagade man omkring och sorterade och kastade och grävde i  andras kiss och bajs och blod och spyor och slem åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Man fick ett särskilt smutstillägg på hela två kronor i timmen jämfört med när man jobbade med att mangla och vika på den rena sidan, så det var minsann ett liv i sus och dus.
All time high på äcklighetsskalan, och här inkluderar jag till exempel liksvepningar, blodiga operationslakan och bajsblöjor i vuxenstorlek som legat och väntat på transport i några heta sommardagar och liksom mognat, var dock en sommardag när jag hade ett lite urringat linne på mig och så tyckte jag plötsligt at det kliade under bh-resåren, och när jag lite diskret tittade efter så låg där en lång och gul och krokig äcklig gubbnagel= SPYYYYYY (nästan i alla fall).

Ja, hur som helst, min nagelfobi medför att jag knappt klarar av att titta åt hundkursgubbens håll. Men det spelar kanske ingen roll eftersom han ändå inte direkt tillför någonting som jag inte själv kan läsa mig till i typ Arméns Hundskola från kalla krigets dagar. Man får köra sitt eget race, helt enkelt. Så det gjorde jag, och sedan åkte jag hem och nu är det läggdags. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.

I took my gun and I vanished

Näe hör ni, det är faktiskt inte särskilt roligt att gå upp halv fyra och åka till jobbet och komma hem fjorton fucking timmar senare. Känner mig lite som en slav, som Kunta Kinte. Vrålade MY NAME IS TOBY i telefonen till min man när han ringde och undrade när jag skulle komma hem. Vi har nyligen sett tv-serien Rötter på dvd nämligen. Den var bättre förr, som så mycket annat.

Nu måste jag sitta i en bubbla och lyssna på Leonard Cohen i hörlurar för att varva ner. Hade jag varit med i Dallas (en tv-serie vi i dagsläget inte har några planer på att se på dvd) så hade jag löst problemet genom att svepa in i vardagsrummet och säga: I need a drink mellan sammanbitna tänder. Gissar jag i alla fall, jag har sammanlagt sett kanske 5 avsnitt av Dallas i hela mitt liv.

Andra saker man missat: Vi pratade om Mästarnas Mästare i fikarummet och jag nämnde "han den där gamla gubben som hade simmat" och alla bara: AMEN HERREGUD, VET DU INTE VEM GUNNAR LARSSON ÄR? Nej, det visste jag inte. Han var tydligen het under OS i München, då var jag 4 år. Fast man minns ju Ulrika Knape. Fast hon var ju faktiskt även med i Montreal 1976. Och simmare är ju helt anonyma dessutom. I vissa sporter, till exempel simning och kanot, så vinner ju Sverige kilovis med guldmedaljer så fort det drar ihop sig till mästerskap av något slag. Men de är ju extremt anonyma, tycker jag. - Ungefär som han, Lars-Göran Bengtsson (sic!), sa Magnus då. Rolf-Göran Bengtsson är väl inte anonym, han har ju fått Jerringpriset och allt.

Sedan sa jag till Nikky (snart 26) att jag tyckte Annichen Kringstad  var imponerande i Mästarnas Mästare, och hon (Nikky alltså, inte Annichen Kringstad) bara: Vem då, jaså hon kärringen.

Generationsfrågor, med andra ord.

Välgörenhet

För ett tag sedan stod det en invandrarkvinna och sålde Faktum, de hemlösas tidning, utanför Ica Kvantum när jag kom hasandes för att införskaffa diverse förnödenheter. Jag tänkte att är man både kvinna, invandrare och hemlös då är man nog så långt ner på samhällsstegen som man överhuvudtaget kan komma i Sverige. Dessvärre hade jag inte 50 kronor i kontanter, så jag hojtade att jag skulle köpa tidningen på vägen ut. Sedan glömde jag att växla inne på Ica så när jag väl hade cash hade jag bara hundralappar, och det verkar så sniket att stå och vänta på växel när det handlar om välgörenhet, och så tänkte jag att jag gott kunde skänka en femtiolapp av mitt överflöd till den där stackars hemlösa invandrarkvinnan.

Så när jag kom ut så stod hon och rökte. Då var det nära att jag ångrade mig eftersom jag 1. hatar rök och 2. hatar när folk står och röker precis utanför entréer så att man tvingas andas in deras äckliga rök vare sig man vill eller inte, och 3. tänkte missunnsamma kärringtankar i stil med "jaha, cigaretter har hon minsann råd med". Sedan ångrade jag nummer 3, för det är ju faktiskt inte min sak. Och så vill man ju inte vara en sån som säger att man ska köpa tidningen "sen" och sen inte gör det.

Jaha, men sen kom min man och sa att så skulle man tydligen inte alls göra, för tanken är att man ska tjäna pengar på att sälja tidningar och inte på tiggeri, om man är hemlös. Fast jag hävdar att det inte är tiggeri om någon säger "behåll växeln", men hur man än vänder sig så har man uppenbarligen röven bak.

Tisdagshatet

Hatar tisdagar. I morse steg jag upp 03.15 och åkte till jobbet. Inte för att det var tisdag, utan mer på grund av asmycket att göra. Kom hem nyss, sitter nu som ett HÄRKE i soffan och orkar inte ens resa mig och tända i kaminen fastän jag känner att en brasa är precis  vad livsandarna skulle behöva. Det och en Treo. Livet är en fest, håll med om det, folk och fä. 

FETESTRESSEN

Men vad tröttsamt det är att gå och lalla omkring i sin egen lilla värld lördag och söndag och så pang bom börjar veckan med jävelmåndag och sjuuuuukt mycket att göra. Blir trött och stressad av att så lite tid av dagen är kvar. Idag kom jag hem klockan 17.10. Nu har jag hunnit äta en tallrik yoghurt och kolla mailen men måste inom två minuter resa mig för då måste vi åka för att hinna till rallylydnadskursen. Sen är det bara hem och i säng och imorgon måste jag börja jobba ännu tidigare än vanligt för att hinna med. Jamen grattis till mig då.

Over & out.

Don't think twice, it's all right

Det blev aldrig av att vi tittade på japansk splatterfilm igår. När vi bänkat oss med det extremt goda långkoket och korkat upp en flaska cykelvin (vi minns aldrig vad det heter, men det är ekologiskt och gott och har en bild av en cykel på etiketten) så kändes det lite osmakligt att samtidigt sitta och glo på blodbad och ond bråd död. Så istället drog vi igång ett avsnitt av I vår herres hage, tv-serien som var så fantastiskt bra när man var liten och som inte är fullt lika fantastiskt bra när man är vuxen. Men ändå ganska mysig, och det är inte mycket 70-talsproduktion som håller måttet. Macahan, till exempel, var ju rena sömnpillret.

Idag har det trädgårdsarbetets från arla till särla. Min man har sågat och huggit ved, jag har planterat om purjolök och tusen tomatplantor, samt organiserat i pallkrageodlingen. Har nu 5 st dubbla pallkragar med markväv under som är fyllda med god jord och inget ogräs. Utgrävningarna är spännande, igår grävde jag ju upp delar av en tröja samt ett halvt skelett från en, gissar jag, katt. Lite senare grävde jag även fram benen från cirka ett halvt lamm ur en pallkrage fylld med kompostjord, men det var inget jag kände mig chockad över eftersom jag själv lagt det i komposten för ett par år sedan efter en lyckad grillkväll.  Idag däremot, grävde jag upp en hel älg. Nej, nu överdrev jag, för den saknade ett framben och båda hornen (om det inte var en älgko förstås). Ja, den var i trä och bara kanske 20 cm hög, men ändå. Såna grejer vilar i potatislandet-to-be, det känns lite som Micmacindianernas hemliga begravningsplats och eventuellt kommer en hemsk förbannelse att drabba mig och min familj nu för att jag är där och skändar. 

Nu måste jag hålla mig vaken och se på Mästarnas mästare. Har faktiskt aldrig sett det förut, men den här omgången ska Magnus Wislander vara med. Så det får man väl ta sig en titt på.