Jag läser i förslaget till den nya djurskyddslagen att det ska bli förbjudet att ha elefanter och sjölejon på cirkus. Det var väl fan i mig på tiden, fast egentligen hade jag sett att hela djävla fenomenet cirkus förbjöds. Enligt mig är cirkus en helt efterbliven form av underhållning som borde kunna ersättas med någon form av animerad film om man nu till varje pris finner det lustigt att se sälar jonglera med bollar eller lejon bli dirigerade med piska av små hårdsminkade öststatskvinnor i blanka trikåer, samt transporteras hit och dit och förvaras i små burar resten av tiden. Det har väl för fan blivit 2000-tal även i familjerna Bronett och Rhodin och allt vad de nu heter?
tisdag 29 november 2011
måndag 28 november 2011
Prisa Eon
Tror någon på Eon läste mitt förra inlägg och såg till att speeda upp reparationsarbetet en smula, för när jag körde in i byn så lyste adventsstjärnorna hemtrevligt ur fönstren på åtskilliga hus. Inklusive vårt, fast det var inte en adventsstjärna utan 1. en billig kopia av Eldflugelampan (arvegods från mormor) som alltid är tänd, förlåt miljön, och 2. lampan i pannrummet som någon tydligen glömt att släcka innan den här Berit gjorde det på ett lite mer handfast sätt igår kväll.
Vad som mer lyste var pannan själv, halleluja. När man bor i ett gammalt hus med en gammal panna är det alltid nervöst med värmen. Det är ju en naturlag att en panna aldrig går sönder när det är sol och varmt och frid och fröjd utan det inträffar alltid natten till juldagen när det är 23 grader kallt och hela släkten är på ingående och planerar att stanna ett tag.
Vår förra panna höll på att driva oss till vanvettets rand. Det var en gammal oljepanna med tillhörande elpatron, men eftersom oljetanken varken var besiktigad eller godkänd och oljebrännarens status var ytterst oklar (och den enda som möjligen har råd att elda med olja med dagens priser är väl Joakim von Anka) så kördes den bara på el. El och vargavinter är en skitdålig kombination, och vi köpte vårt hus under den första vargavintern, 2009. Faktum är att den första snön föll när vi satt på banken och skrev under papperen, och sedan bara fortsatte det ju som bekant. Den första elräkningen kom efter ett par veckor och höll på att fälla oss, så vi införskaffade raskt en pelletsbrännare som ersättning till den befintliga oljebrännaren. Fossilt bränsle är ute och el är asdyrt, åtminstone om man ska värma upp 115 kvadratmeter hus med dragiga fönster och ganska dålig isolering. Förra ägarna hade visserligen kostat på sig en luftluftvärmepump, men det enda den gjorde förutom att föra ett sabla oljud, var att fösa runt lite ljummen luft från A till B så att draget blev ännu värre. Så pelletsbrännare fick det bli. Nu hade vi oturen att få ett måndagsexemplar som bara krånglade och stannade och fick mystiska felmeddelanden stup i kvarten. Vi hade även oturen att köpa den av ett måndagsexemplar till firma, för de gick aldrig att få tag på när man behövde hjälp. Man kunde inte ringa dom, utan man var tvungen att maila via deras hemsida och sedan fick man vackert sitta där och vänta på att de skulle behaga höra av sig och sedan vänta ytterligare på att de skulle dyka upp. Sura och otrevliga var de också. Så i somras när vi hade lyckats spara ihop en sisådär 80 tusenlappar så bytte vi panna och brännare och hela alltet. Och lika mycket som jag hatade den gamla pannan så älskar jag den nya. Driftsäkerheten! Utomhustemperaturgivaren! Automatshunten! OH YEAH!
Ja, så nu när jag kom hem så tog jag en sväng ner i pannrummet. Tittade lite på pannan som jobbade på så fint. Alldeles själv hade den känt av att ojsan, här var det kallt, nu är det bäst att sno sig på. Elementen var redan varma och det var 17 grader inomhus, vilket inte är så illa pinkat med tanke på att strömmen varit borta i 18 timmar och det var cirka 45 minuter sedan Eon blev färdiga med sitt.
Så jag är nöjd. Nu ska jag ändå gå och myselda lite i kaminen bara för att. Halleluja.
Vad som mer lyste var pannan själv, halleluja. När man bor i ett gammalt hus med en gammal panna är det alltid nervöst med värmen. Det är ju en naturlag att en panna aldrig går sönder när det är sol och varmt och frid och fröjd utan det inträffar alltid natten till juldagen när det är 23 grader kallt och hela släkten är på ingående och planerar att stanna ett tag.
Vår förra panna höll på att driva oss till vanvettets rand. Det var en gammal oljepanna med tillhörande elpatron, men eftersom oljetanken varken var besiktigad eller godkänd och oljebrännarens status var ytterst oklar (och den enda som möjligen har råd att elda med olja med dagens priser är väl Joakim von Anka) så kördes den bara på el. El och vargavinter är en skitdålig kombination, och vi köpte vårt hus under den första vargavintern, 2009. Faktum är att den första snön föll när vi satt på banken och skrev under papperen, och sedan bara fortsatte det ju som bekant. Den första elräkningen kom efter ett par veckor och höll på att fälla oss, så vi införskaffade raskt en pelletsbrännare som ersättning till den befintliga oljebrännaren. Fossilt bränsle är ute och el är asdyrt, åtminstone om man ska värma upp 115 kvadratmeter hus med dragiga fönster och ganska dålig isolering. Förra ägarna hade visserligen kostat på sig en luftluftvärmepump, men det enda den gjorde förutom att föra ett sabla oljud, var att fösa runt lite ljummen luft från A till B så att draget blev ännu värre. Så pelletsbrännare fick det bli. Nu hade vi oturen att få ett måndagsexemplar som bara krånglade och stannade och fick mystiska felmeddelanden stup i kvarten. Vi hade även oturen att köpa den av ett måndagsexemplar till firma, för de gick aldrig att få tag på när man behövde hjälp. Man kunde inte ringa dom, utan man var tvungen att maila via deras hemsida och sedan fick man vackert sitta där och vänta på att de skulle behaga höra av sig och sedan vänta ytterligare på att de skulle dyka upp. Sura och otrevliga var de också. Så i somras när vi hade lyckats spara ihop en sisådär 80 tusenlappar så bytte vi panna och brännare och hela alltet. Och lika mycket som jag hatade den gamla pannan så älskar jag den nya. Driftsäkerheten! Utomhustemperaturgivaren! Automatshunten! OH YEAH!
Ja, så nu när jag kom hem så tog jag en sväng ner i pannrummet. Tittade lite på pannan som jobbade på så fint. Alldeles själv hade den känt av att ojsan, här var det kallt, nu är det bäst att sno sig på. Elementen var redan varma och det var 17 grader inomhus, vilket inte är så illa pinkat med tanke på att strömmen varit borta i 18 timmar och det var cirka 45 minuter sedan Eon blev färdiga med sitt.
Så jag är nöjd. Nu ska jag ändå gå och myselda lite i kaminen bara för att. Halleluja.
Till Eon
Kära Eon!
När det blåser kallt och träd faller och ström försvinner, var inte så djävla tidsoptimistiska. Skriv inte att ni planerar att bli klara kl 12.00 för att sedan ändra till kl 14.00 för att sedan ändra till kl 17.00. Skriv hellre att ni planerar att bli klara kl 20.00 och så blir man lite glatt överraskad när det visar sig att strömmen kommer tillbaks redan kl 17.30 eller så.
Med (nätt och jämnt) vänliga hälsningar
En just nu rätt så missnöjd kund.
PS. Om strömmen inte kommit tillbaks innan klockan 21 ikväll så har vi varit strömlösa i mer än 24 timmar och då får vi mer i ersättning än nu, när vi ligger i12-24 h-intervallet, så känn ingen brådska om det är så att ni är nästan klara runt 20.45. Ta gärna en tjugo minuters fikapaus då, det kan ni vara värda.
När det blåser kallt och träd faller och ström försvinner, var inte så djävla tidsoptimistiska. Skriv inte att ni planerar att bli klara kl 12.00 för att sedan ändra till kl 14.00 för att sedan ändra till kl 17.00. Skriv hellre att ni planerar att bli klara kl 20.00 och så blir man lite glatt överraskad när det visar sig att strömmen kommer tillbaks redan kl 17.30 eller så.
Med (nätt och jämnt) vänliga hälsningar
En just nu rätt så missnöjd kund.
PS. Om strömmen inte kommit tillbaks innan klockan 21 ikväll så har vi varit strömlösa i mer än 24 timmar och då får vi mer i ersättning än nu, när vi ligger i12-24 h-intervallet, så känn ingen brådska om det är så att ni är nästan klara runt 20.45. Ta gärna en tjugo minuters fikapaus då, det kan ni vara värda.
Storm i ett vattenglas, eller kanske lite mer än så
Ja, men då har man överlevt ännu en storm. Berit hette visst den här? Gudrun var lindrig, då bodde jag i lägenhet i stan och det enda som hände var att lyset blinkade till ett par gånger, samt att det blåste in lite glasfiberisolering på balkongen eftersom en granne i en närliggande villa precis hade köpt upp sig på ett stort lager som han dumdristigt nog valde att förvara utomhus. Sedan kom Per. Merparten av tiden med Per satt jag på ett strömlöst tåg utanför Alvesta med en grinig tysk som min närmaste medpassagerare. Han, tysken, klagade oupphörligt på den svenska tågtrafiken och menade på att i Tyskland gick minsann tågen som...tåget, vilka omständigheter som än rådde. Ja, till och med under kriget och med destination Auschwitz. Sa jag inte, men jag hade god lust.
Ja, så kom då Berit på besök i går kväll och ett tag gick det rätt så vilt till. Fast så här i efterhand var det väl inte så illa ändå. Strömmen gick vid niotiden igår kväll och har ännu inte återkommit, Röv-Eon har lovat att det ska vara fixat till klockan 14, men det tror jag när jag ser det. Men tallarna i trädgården stod kvar och takpannorna verkade också ha klarat sig och löven hade vi ju ändå inte brytt oss om att kratta ihop, hoppas de blåste över till Tengil och Katla så att de fick varsin mindre hjärtattack när deras fascistoida trädgårdsordning blivit rubbad.
Och plusgrader är det ju, så även om det är lite kallt inomhus så är det ju ändå inte så att man måste oroa sig för att något fryser sönder. Och så har vi ju våra förnämliga utomordentliga gjutjärnskaminer med inbyggda kokplattor, så matlagning och kaffekokning och liknande går kanske inte som en dans, men det är åtminstone fullt genomförbart. IN YOUR FACE, Berit.
Ja, så kom då Berit på besök i går kväll och ett tag gick det rätt så vilt till. Fast så här i efterhand var det väl inte så illa ändå. Strömmen gick vid niotiden igår kväll och har ännu inte återkommit, Röv-Eon har lovat att det ska vara fixat till klockan 14, men det tror jag när jag ser det. Men tallarna i trädgården stod kvar och takpannorna verkade också ha klarat sig och löven hade vi ju ändå inte brytt oss om att kratta ihop, hoppas de blåste över till Tengil och Katla så att de fick varsin mindre hjärtattack när deras fascistoida trädgårdsordning blivit rubbad.
Och plusgrader är det ju, så även om det är lite kallt inomhus så är det ju ändå inte så att man måste oroa sig för att något fryser sönder. Och så har vi ju våra förnämliga utomordentliga gjutjärnskaminer med inbyggda kokplattor, så matlagning och kaffekokning och liknande går kanske inte som en dans, men det är åtminstone fullt genomförbart. IN YOUR FACE, Berit.
söndag 27 november 2011
1:a i advent
Ja, så har man återigen ställts inför ett av världshistoriens stora och olösta mysterium, det är nästan någonting i stil med mörk materia eller Goldbachs hypotes. Det är hur man vid tjugondedag Knut kan stoppa ner ett antal fullt fungerande adventsljusstakar i källarförrådet, och bära upp samma djävla stakar elva månader senare och inte en enda fungerar. Vad är det egentligen för atmosfär i källaren som dödar glödlampor som inte ens är anslutna till elnätet? Och varför det alltid är den SISTA glödlampan av sju möjliga som man testar innan man hittar den som är trasig? Adventsljusstakarnas gåta, som sagt. Det vore något för sugna Nobelpriskandidater att sätta tänderna i.
Ja, men det var ju något att sitta och pilla med medan jag avnjöt Last Night Of The Proms igår kväll. Allsång är väl kanske inte riktigt min grej, men jag tycker det är fantastiskt mäktigt när tusen och åter tusen människor står i bänkraderna, viftar med flaggor och sjunger Pomp And Circumstance March och Rule Britannia som en man, för att inte tala om när alltihop avslutas med God Save The Queen. Pampigt är bara förnamnet, trist att Jimmy Åkesson och hans djävla sopprötter liksom har fördärvat det här med att sjunga nationalsång, det kan man väl snart bara göra på landskamper i idrott utan att det ska bli något slags politiskt statement.
För övrigt är det elva plusgrader utomhus och jag har precis kommit tillbaks från en långpromenad med friska vindar. Sedan gick jag in på aftonbladet.se och läste att det var klass 3-varning för Halland, Skåne och Österlen, och att allmänheten skulle ge fan i att ranta omkring utomhus utan hålla sig hemma istället. Så det är väl bäst att jag gör det då.
Ja, men det var ju något att sitta och pilla med medan jag avnjöt Last Night Of The Proms igår kväll. Allsång är väl kanske inte riktigt min grej, men jag tycker det är fantastiskt mäktigt när tusen och åter tusen människor står i bänkraderna, viftar med flaggor och sjunger Pomp And Circumstance March och Rule Britannia som en man, för att inte tala om när alltihop avslutas med God Save The Queen. Pampigt är bara förnamnet, trist att Jimmy Åkesson och hans djävla sopprötter liksom har fördärvat det här med att sjunga nationalsång, det kan man väl snart bara göra på landskamper i idrott utan att det ska bli något slags politiskt statement.
För övrigt är det elva plusgrader utomhus och jag har precis kommit tillbaks från en långpromenad med friska vindar. Sedan gick jag in på aftonbladet.se och läste att det var klass 3-varning för Halland, Skåne och Österlen, och att allmänheten skulle ge fan i att ranta omkring utomhus utan hålla sig hemma istället. Så det är väl bäst att jag gör det då.
lördag 26 november 2011
Nära döden, eller kanske inte.
Har precis kommit hem från en hurtig tvåtimmarspromenad i plusgrader, sol och blåst. Alltså, kan man spara inställningarna för den här vintern någonstans? Så att den blir likadan nästa år? PLEASE!
I alla fall, jag strosade omkring på småvägar som slingrade sig fram över Linderödsåsens fot och mötte inte en kotte på hela tiden. Trodde jag åtminstone. På ett ställe stod en traktor parkerad utanför en stuga där det bor en konstnär som jag aldrig har hört talas om, men det behöver ju inte betyda särskilt mycket. Här på nästan-Österlen står konstnärssjälarna för övrigt som spön i backen så det ska fan hålla reda på allihop. Den här konstnärens stuga ligger så att man ser den på väldigt långt håll, om man kommer från det hållet vill säga. Det är öppna landskap och fria vidder för hela slanten, så jag hade den här stugan och den parkerade traktorn i blickfånget i säkert 20 minuter innan jag ens hade kommit fram till själva tomtgränsen.
När jag närmade mig så pass att jag skulle till att passera själva stugan så såg jag att det satt en gubbe i traktorn. Han bara satt där, rätt upp och ner och glodde rakt framför sig. Man undrar hur länge han hade gjort det, och vad det egentligen hade för syfte. Gubben såg ut som vilken butter och skitig bonnläpp som helst, men de brukar ju sällan sitta overksamma och bara surblänga rakt ut i luften sådär. Var det en bodyguard? En stalker? En galen mördare? Kallt borde det ju bli om inte annat, även om det inte är vargavinter, för traktorn såg ut att ha rullat ut från Massey-Fergusons fabrik ungefär samtidigt, eller möjligen något senare än den tidpunkt vid vilken Herren lät syndaflodens vattenmassor sjunka undan och Noas ark strandade på berget Ararat.
När man bor på landet så måste man hälsa på alla man möter. Även om det är en potentiell mördare som sitter i en gammal traktor utanför en konstnärsstuga och surstirrar ihjäl en när man kommer traskande med rosor på kinden och solsken i blick. Så när jag gick förbi så höjde jag ena handen och nickade lite.
Då. Startade. Han. Traktorn. Och körde efter mig!
Jag funderade på om det här möjligen kunde innebära att min sista stund var kommen, men jag trodde inte det. Efter konstnärsstugan börjar nämligen skogen, och kan man inte finta bort en galen traktormördare där så är det väl inte mycket bevänt med en, kan jag ju tycka. Jag har i och för sig aldrig provat det här i praktiken, men det borde ju bara vara att skutta iväg någonstans där traktorn inte kan köra. Det vill säga nästan överallt utom på traktorvägarna. Det borde vara en baggis.
Nu blev det aldrig någon traktorjakt över lingonröda tuvor och på villande mo, för det enda som hände var att han körde förbi mig och försvann bakom en krök och sedan såg jag inte röken av varken honom eller hans fyrtaktsmotordrivna dödsmördarfordon mer. Men man undrar ju lite vad han hade i huvudet. Men han var kanske bara en stackars kvävd och förtryckt konstnärssjäl i en bondes kropp, som var ute och insöp lite längtan och inspiration innan han for hemåt till slåttermaskinen och gödselstacken och EU-bidragsblanketterna igen. Jag gissar att det förhöll sig på det viset, det verkar lugnare än att det ska gå en mördare lös.
I alla fall, jag strosade omkring på småvägar som slingrade sig fram över Linderödsåsens fot och mötte inte en kotte på hela tiden. Trodde jag åtminstone. På ett ställe stod en traktor parkerad utanför en stuga där det bor en konstnär som jag aldrig har hört talas om, men det behöver ju inte betyda särskilt mycket. Här på nästan-Österlen står konstnärssjälarna för övrigt som spön i backen så det ska fan hålla reda på allihop. Den här konstnärens stuga ligger så att man ser den på väldigt långt håll, om man kommer från det hållet vill säga. Det är öppna landskap och fria vidder för hela slanten, så jag hade den här stugan och den parkerade traktorn i blickfånget i säkert 20 minuter innan jag ens hade kommit fram till själva tomtgränsen.
När jag närmade mig så pass att jag skulle till att passera själva stugan så såg jag att det satt en gubbe i traktorn. Han bara satt där, rätt upp och ner och glodde rakt framför sig. Man undrar hur länge han hade gjort det, och vad det egentligen hade för syfte. Gubben såg ut som vilken butter och skitig bonnläpp som helst, men de brukar ju sällan sitta overksamma och bara surblänga rakt ut i luften sådär. Var det en bodyguard? En stalker? En galen mördare? Kallt borde det ju bli om inte annat, även om det inte är vargavinter, för traktorn såg ut att ha rullat ut från Massey-Fergusons fabrik ungefär samtidigt, eller möjligen något senare än den tidpunkt vid vilken Herren lät syndaflodens vattenmassor sjunka undan och Noas ark strandade på berget Ararat.
När man bor på landet så måste man hälsa på alla man möter. Även om det är en potentiell mördare som sitter i en gammal traktor utanför en konstnärsstuga och surstirrar ihjäl en när man kommer traskande med rosor på kinden och solsken i blick. Så när jag gick förbi så höjde jag ena handen och nickade lite.
Då. Startade. Han. Traktorn. Och körde efter mig!
Jag funderade på om det här möjligen kunde innebära att min sista stund var kommen, men jag trodde inte det. Efter konstnärsstugan börjar nämligen skogen, och kan man inte finta bort en galen traktormördare där så är det väl inte mycket bevänt med en, kan jag ju tycka. Jag har i och för sig aldrig provat det här i praktiken, men det borde ju bara vara att skutta iväg någonstans där traktorn inte kan köra. Det vill säga nästan överallt utom på traktorvägarna. Det borde vara en baggis.
Nu blev det aldrig någon traktorjakt över lingonröda tuvor och på villande mo, för det enda som hände var att han körde förbi mig och försvann bakom en krök och sedan såg jag inte röken av varken honom eller hans fyrtaktsmotordrivna dödsmördarfordon mer. Men man undrar ju lite vad han hade i huvudet. Men han var kanske bara en stackars kvävd och förtryckt konstnärssjäl i en bondes kropp, som var ute och insöp lite längtan och inspiration innan han for hemåt till slåttermaskinen och gödselstacken och EU-bidragsblanketterna igen. Jag gissar att det förhöll sig på det viset, det verkar lugnare än att det ska gå en mördare lös.
fredag 25 november 2011
The Jerusalem artichoke, eller sunchoke som vi föredrar att kalla den
Jag fick precis ett kraftigt behov av att veta vad jordärtskocka heter på engelska. Slog upp det, det heter Jerusalem artichoke, alltså kronärtskocka från Jerusalem. Det lät ju väldigt spännande och fjärran från det rätt så jordnära jordärtskocksnamnet som namnet till trots inte är ett dugg besläktad med kronärtskockan. När man googlar vidare på själva etymologin kan man dock läsa att det varken har med Jerusalem eller kronärtskocka att göra, utan man tror att italienska nybyggare i Amerika kallade jordärtskockorna för girasole, som är italienska för solros, vilket känns logiskt eftersom det som är ovan jord är väldigt likt. Och sen har det blivit någon slags språkförbistring där nåt snille tänkte: Men vad säger dom? Jiii...aha, Jerusalem. Ja, så måste det vara.
Vidare har man bortförklarat kronärtskocksdelen med att den ätliga jordärtskocksknölen smakar kronärtskocka, det var en fransk upptäcksresande som kom på det. Nu tycker jag mig ha kommit på att jordärtskocka smakar jordärtskocka och inte alls som kronärtskocka, så jag undrar när den stackars jordärtskockan ska få ett eget, hederligt namn och slippa behöva vara någon slags djävla kronärtskockswannabe. Sunchoke är tydligen ett förslag, Kör på det, säger jag.
Vidare har man bortförklarat kronärtskocksdelen med att den ätliga jordärtskocksknölen smakar kronärtskocka, det var en fransk upptäcksresande som kom på det. Nu tycker jag mig ha kommit på att jordärtskocka smakar jordärtskocka och inte alls som kronärtskocka, så jag undrar när den stackars jordärtskockan ska få ett eget, hederligt namn och slippa behöva vara någon slags djävla kronärtskockswannabe. Sunchoke är tydligen ett förslag, Kör på det, säger jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)