Then you lost your virginity to the male world

Idag satt vi och pratade om renovering i fikarummet. Eller jag hade ju inte så mycket att bidra med, mitt blivande hus är ju än så länge bara ett luftslott. Och mitt förra hus bodelade jag bort för tusen år sedan, så det räknas nog inte längre. Men karlarna vittnade om diverse stora och omfattande projekt i renoveringarnas tecken. Projekt som krävde händighet. Jag kan erkänna direkt, jag är inte det minsta händig. Jag är så ohändig att om jag hade levt i det forntida Egypten så hade jag nog inte ens varit en av dom som slavar på kung Cheops pyramid (hej Mikael Wiehe), utan mer troligt någon som jobbade med att släpa fram stenar till slavarna som byggde. Så fick andra, händigare personer, ta vid sen.

Lyckligtvis är min pojkvän väldigt händig, så en eventuell renovering av det luftslott vi ännu inte äger står och faller inte med mig. Det är lite pinsamt att vara så här ohändig, så jag försökte komma på något husrelaterat som jag var bra på istället. Att anlägga och sköta en varmkompost till exempel, det är verkligen min grej. Det är jag alldeles otroligt bra på. Fast när jag uttalade det insåg jag att det kanske inte precis står i paritet med att knuttimra ett hus. Man slänger ner matrester och trädgårdsavfall i en tunna och låter ett gäng maskar och mikroorganismer göra jobbet. Skitsvårt, verkligen skitsvårt.

Men spännande.

Tatuering är givet när man är full

I väntan på att få komma till hos ortopeden som förhoppningsvis ska bota fotskadan från helvetet så cyklar jag. Och simmar, ibland. Simningen är fortfarande lika tråkigt som text-tv, men jag har börjat förlika mig med cykling som träningsform. Det ska nog bli bra det här.

Idag kom jag på varför cyklister alltid har solglasögon. Det var när jag trampade in i en svärm av något oidentifierade flygfän och fick en fullträff rätt i regnbågshinnan av något djävla kryp som ville ut och gratisåka. Den satt kvar ända tills jag kom hem och jag lovar, den var större än en ardennerhäst. Det var då jag kom på att cyklister kanske inte bara har solglasögon för att se tuffa ut, de kanske fyller någon slags funktion också. Solglasögonen alltså.

Tyvärr hatar jag solglasögon. Jag har ju dom som jag snott från Tom Cruise i Top Gun, men jag använder dom bara när jag har huvudvärk, för då blir jag lite ljusskygg. Det känns inte särskilt lockande att cykla omkring i Ankeborg med omnejd som en annan fallen stridspilot från 80-talet. Att det ska vara så djävla mycket bekymmer med allting hela tiden.

What escape for her she swims in the dark

Plötsligt  händer det, som i Trissreklamen, att de ringer från ortopedkliniken och har trollat fram en tid. Någon har med andra ord läst en lapp. Eller hört bön, jag vet inte vilket som verkar mest sannolikt.

På lördag ska jag dit. Är inte lördag en väldigt konstig tid att gå till ortopeder på? Tänk om det var en busringning, eller ett practical joke. Någon har kanske jätteroligt åt mig just nu. Då ska jag stampa på deras tår med mina onda Kalle Ankafötter. Sanna mina ord.

Risajkling

Idag hade jag tid för det årliga gisslet hos Svensk Bilprovning. Det är alltid lika nervöst, precis som hos tandläkaren. Man vet aldrig vad de kommer att hitta, och framför allt inte hur dyrt det kommer att bli.

När jag satt och väntade insåg jag att jag var iklädd en t-shirt med texten RAGGA MUFFIN TOUR 1995, ett par jeans med hög midja - jag läste nyligen att det är modernt igen men det här var så att säga the original shit - samt en luvtröja som Puppan vägrade ta med sig när hon flyttade hemifrån för cirka hundra år sedan. Denna outfit kompletterades med ett par solglasögon som jag skulle kunna ha snott från Tom Cruise i Top Gun*. Jag var som ett djävla vandrande fossil från årtionden före sekelskiftet och matchade således min Volvo från 1990. Men jag vet inte om det var så särskilt kul.

Hur som helst så gick besiktningen bra, bara lite rost på en bromsskiva som berodde på att jag kört FÖR LITE. Här försöker man vara både hälsosam och miljövänlig på en och samma gång, men hur man än vänder sig har man uppenbarligen röven bak.

* Det har jag inte, jag har snott dom från någon annan, eller hittat dom på en buss för att vara korrekt. Asfula men funktionella.

When the people of a country have forgotten how to disagree

Ibland vill man vara för sig själv en stund. I mitt fall brukar jag då inte direkt öppna en Norrlands Guld, utan det handlar mer om ett behov av att proppa in musiklurarna i öronen och liksom stänga ute resten av världen. Idag var en sådan dag. Jag cyklade omkring i Ankeborg med omnejd och lyssnade på Sten & Stalin och avhandlade diverse tankegångar i godan ro.

När jag återvände till den vanliga världen så hade jag ett missat samtal på mobiltelefonen. Nej, jag tycker inte att man måste vara nåbar jämt så rätt ofta stänger jag av ljudet och ibland skiter jag helt enkelt i att svara. Det var ju synd, för nu var det äntligen ortopeden som ringde och ville ge mig en tid imorgon, men eftersom jag inte hade möjlighet att svara så rådde han mig via telefonsvararen att själv ringa till kliniken och få en tid "förhoppningsvis nästa vecka".

Någon timme senare var jag hemma och ringde kliniken, och då fanns det inte en enda djävla tid ledig. Inte imorgon, inte nästa vecka, inte veckan därpå och därefter FANNS det inga fler bokningsbara tider. Jag ifrågasatte detta och citerade ordagrant meddelandet från telefonsvararen, och sköterskan som svarade lovade att undersöka det hela och talade om för mig att hon hade skrivit ner det på en lapp. Jamen det låter ju som att jag kommer att få en tid vilket decennium som helst.

Jag saknar ord som inte är svordomar just nu.

Gratis är gott del 2

Igår var Eve och jag på gratisätning finansiell rådgivning. Visade sig den där informationsträffen alltså vara. Jag kom dit i jeans, luvtröja och gympaskor och Eve hade någon slags hemmafru-outfit. Detta var vi jävligt ensamma om kan jag meddela. Alla andra hade kostym. Eller typ dräkt. Det finns säkert jättemånga trevliga männisor som äger en dräkt. Fast jag känner ingen. Den dagen jag känner att jag vill ha en dräkt kan jag lika gärna använda Visakortet till att skära av mig pulsådrorna.

Maten då? Undrade vi, och såg oss oroligt omkring för lokalen verkade väldigt barskrapad från förnödenheter. Själva rådgivningen utgick från att alla människor i runda slängar hade 100 000 kronor över att placera, frågan var bara hur. Det kändes inte riktigt som att vi var målgruppen, men vi lyssnade artigt i alla fall. Och vi somnade inte, som en gammal gubbe längst fram gjorde. På riktigt.

Vi hade kanske förväntat oss en landgång som förtäring, men när informationen avslutades fick vi tåga åstad till en bättre restaurang och smörja kråset med en tvårätters middag. Oxfilé och ett glas rött satt inte alls dumt en vanlig sketen tisdagskväll. Särskilt inte när någon annan tillagar och betalar. Det var värt en timmes tråkinformation. Eftersom jag inte begrep någonting började jag fundera på vad fonder egentligen är. Ett svart hål där pengar sugs in och så småningom återvänder, ibland mer och ibland mindre, fast de finns inte utan är bara ettor och nollor i cyberspace på något vis. Det där med ekonomi är så luddigt. Jag skulle nog behöva lite mer gratis mat rådgivning. 

Gratis är gott

Ikväll har jag fått audiens hos Eve. Eve är nämligen en mycket upptagen person och har jämt hundratusen järn i elden. Till skillnad från oss andra drönare som på sin höjd tänder en brasa och tar ett järn. Eller nåt. 

Ska man umgås med Eve får man liksom passa på att hänga med när hon ändå ska göra något annat. Ikväll till exempel, så är hon bjuden till någon slags informationsträff, och då bjöd hon med mig. Det är lite oklart vad det ska informeras om, men det var i alla fall gratis mat. Sånt är ju alltid lockande. Och som Eve sa: Vi kan ju gå dit och äta och sitta och prata om vårt och så kan vi ju sticka sen om det blir tråkigt. När vi har ätit alltså.

Så umgås man alltså i Ankeborg.