Gratis är gott

Ikväll har jag fått audiens hos Eve. Eve är nämligen en mycket upptagen person och har jämt hundratusen järn i elden. Till skillnad från oss andra drönare som på sin höjd tänder en brasa och tar ett järn. Eller nåt. 

Ska man umgås med Eve får man liksom passa på att hänga med när hon ändå ska göra något annat. Ikväll till exempel, så är hon bjuden till någon slags informationsträff, och då bjöd hon med mig. Det är lite oklart vad det ska informeras om, men det var i alla fall gratis mat. Sånt är ju alltid lockande. Och som Eve sa: Vi kan ju gå dit och äta och sitta och prata om vårt och så kan vi ju sticka sen om det blir tråkigt. När vi har ätit alltså.

Så umgås man alltså i Ankeborg.

Filmkrönikan, eller kanske inte

Vi såg en helt sjukt dålig film i helgen, nämligen The Ruins från 2008. Jag tänker nu blogga om hela den skitkassa handlingen, så detta är med andra ord en

((( SPOILER-VARNING )))

Ja, men det var fyra amerikanska ungdomar på semester (hur många filmer börjar inte så?) i Mexico. Det var två bimbobrudar som var dödspolare och deras pojkvänner som var förfärligt präktiga och en av dem skulle bli läkare minsann. Och så träffade de en tysk ungdom som också var där på semester. Och han bara: Min bror har hittat ett superokänt mayatempel, ska ni med och kolla på det? Och efter viss tvekan så bestämde sig de fyra för att det var en god idé att avsluta semestern med en dos kultur. Så de fyra amerikanska ungdomarna, tysken och en grek som var lite kompis med tysken for iväg med en buss rakt ut i djungeln, och vid ändhållplatsen där det fanns en liten by (det finns det alltid) så bad de en kille att köra dem till templet. Han vägrade (det gör de alltid) med motiveringen att det var "a bad place". Då fattar ju vem som helst att det är en direkt dålig idé att fortsätta, men hur det nu var så lyckades de muta honom att köra dem dit. De hittade en övergiven jeep, tillhörande tyskens bror, och så småningom även mayatemplet. Medan de stod där och velade lite kom ett gäng indianer till häst. De hade den dåliga smaken att inte kunna någon engelska, så det var ingen som förstod vad de ville. Men de uppträdde rätt så hotfullt och så vips sköt de greken, pang bara, och de andra blev lite hariga så de klättrade upp på mayatemplet, vilket visade sig vara det dummaste de kunde ha gjort.

Ja, däruppe stod tyskens brors tält och så fanns det ett hål rätt ner i templet och en slags vinsch så man kunde fira ner sig, och tysken skulle förstås ner och leta efter sin bror. När de firat ner honom en bit gick repet av så han bara drösade i backen, duns, och bröt både rygg och ben. Så då konstruerade de en bår lite flinkt och skickade ner bimbobrudarna för att "rädda" honom, och de bara hävde över honom på båren så att Gud vet hur många benknotor knäcktes, och så hissades han upp igen och blev lite ompysslad av han som skulle bli läkare. Den ena bimbobruden hade skurit sig i knät, och nästa morgon hade en grön slingerväxt, som för övrigt hela templet var övervuxet med, slingrat sig in i såret, och tyskens brutna ben var i ungefär samma skick. Det var inte roligt för dem, men så fort de gjorde en ansats till att klättra ner från templet så dök de där sura indianerna upp och hotade att döda dom, så de fick allt vackert stanna där de var. Ja, så de for upp och ner i templet ett antal gånger för att leta efter 1. tyskens bror och 2. hans mobiltelefon ("a world-phone" som förväntades ha täckning i djungeln och i templets innandöme, grattis säger jag bara). Ingetdera hittades, och bimbobrudarna hispade upp sig mer och mer och den där växten växte inuti den ena bimbobruden och måste skäras bort under stor blodspillan och tysken blev sämre och han som skulle bli läkare bestämde att det var nog bäst att amputera tyskens ben med hjälp av 1. en kniv 2. någon slags hammare, 3. en flaska tequila. Så detta gjordes på stående fot, och de avhuggna benen forslades raskt bort av de blodtörstiga slingerväxterna och sen dog tysken lik förbannat och bimbobrud nr 1 blev helt galen och inbillade sig att slingerväxterna var överallt inuti henne och började skära sig helt vilt med kniven och när hennes kille skulle hejda henne stack hon kniven i honom så han dog. Och sen dog hon också och kvar var bara bimbobrud nr 2 och han som skulle bli läkare, och de bestämde sig för att försöka lura de där lömska indianerna, så han som skulle bli läkare bar ner bimbobruden, som spelade död, till indianerna och sen gjorde han en kringgående manöver så att allt fokus var på honom så att hon kunde smita iväg efter hjälp, och indianerna sköt honom på fläcken. Och bimbobruden rusade iväg, imponerande kvickt med flipfloppsandaler genom obanad djungel, till tyskens brors jeep och så körde hon som ett jehu med pilar och kulor vinande runt öronen och sen var filmen slut.

Missa gärna den här filmen.

Trust your mechanic

Idag skulle jag sandpappra lite på en gammal bänk som vi har fått gratis för att den var gammal och ful och den håller vi nu på att fixa i ordning för att kunna ha i en eventuell framtida trädgård. Eller hittills är det bara min pojkvän som har fixat, men jag skulle som sagt sandpappra lite på väl valda delar där man inte kom åt med slipmaskinen.

Jag har inte sandpapprat sedan jag hade träslöjd på mellanstadiet. När man hade träslöjd på mellanstadiet fick man sandpappra i veckor. Det fanns en slipmaskin, men den fick man inte använda utan istället skulle man börja med ett grovt sandpapper och sedan långsamt och mödosamt arbeta sig nedåt i kornstorlekarna, och när man efter tusen år tyckte man var klar så kom magistern och sa att man inte alls var det och så var det bara att gno vidare.

Ja, men idag sandpapprade jag i alla fall av egen fri vilja. Det gick ganska bra om jag får säga det själv. När jag var klar med 3/4 av ryggstödets ena sida så var det fikapaus. Sedan drabbades jag av nackskott,  helt oväntat och utan vidare. Det var rätt länge sedan det hände sist, så jag blev helt chockad över att min kropp kan spela mig så lömska spratt och att någonting som nyss gick att röra helt obehindrat nu är helt stelt och smärtande. Jag kan inte vrida huvudet eller lyfta vänster arm så mycket som en centimeter utan att det känns som att någon sticker ett spjut genom bröstryggen på mig, så något mer sandpapprande blev det inte tal om.

Det måste vara voodoo. Någon djävla gammal träslöjdslärare från helvetet som vill hämnas på något sätt. Vad har jag annars gjort för att förtjäna detta?

Vara nära men ändå så borta

Det är rätt roligt att läsa andras bloggar, så ibland klickar jag lite slumpmässigt bland inläggen på Metrobloggens förstasida för att vidga mina vyer en smula. Igår var en sån dag, och då råkade jag hamna hos någon som kallade sig "tvångsonanisten" eller något i den stilen. Det handlade om en kille som var helt djävla besatt av sex och som fick ägna sig åt självbefläckelse typ tio gånger om dagen. Minsta lilla stimuli räckte för att sätta hans fart på hans överhettade fantasi och dito könsorgan, och så kände han tydligen även ett kraftigt behov av att blogga om hur han så att säga lättat på trycket. Ja, men det kan han väl få göra, man måste ju inte läsa. Fast jag kunde inte låta bli, för det blev värre och värre. För att liksom sätta lite piff på sin förmodligen ganska trista tillvaro så valde han ut olika objekt att deponera sina kroppsvätskor på, vilket han sedan fotograferade och publicerade på sagda blogg. Typ på kalendrar, frukter, kaffekoppar och liknande saker som det verkade som att han liksom snappade åt sig i förbifarten från sina intet ont anande kollegors skrivbord.

Nu började det bli lite äckligt. Och det värsta är att det här kan vara vem som helst, kreti och pleti, mannen på gatan. Och påminde inte kaklet i bakgrunden på de här bilderna av spermakladdiga föremål väldigt mycket om kaklet på vår toalett här på jobbet? Och var inte vissa kollegor borta väldigt länge i förmiddags? Och ser inte päronet på mitt skrivbord väldigt liksom välpolerat ut nu jämfört med förut?

Man kan bli paranoid för mindre.

Just som jag trodde du skulle dela all min ensamhet har den jäveln skaffat hund och Citroën

Jag tillhör den generation som lärde sig cykla utan cykelhjälm. Och det har ju gått bra hittills, men ganska länge har jag haft en kraftig känsla av att man faktiskt borde använda cykelhjälm. Att det är direkt dumt att inte göra det. Jag har önskat att det ska bli lag på det, för då har man liksom inget val. För faktum kvarstår, att det ser astöntigt och direkt ovärdigt ut.

Men å andra sidan ser man förmodligen astöntig och ovärdig ut när man ska rehabilitera sitt spräckta skallben och sina hjärnskador. Och en cykelhjälm kan man ju i alla fall välja att ta av sig (när man kommit fram alltså) och därmed framstå som cool och rockn'roll eller åtminstone återupprätta någon slags värdighet efter att ha färdats inkognito i världens mest pinsamma huvudbonad. Det känns som att man inte längre har riktigt samma möjligheter till värdighet när ens hjärna legat utsmetad mot trottoarkanten.

Ja, i alla fall, idag har jag köpt en cykelhjälm. En Giro* för nästan opassande mycket pengar, och då fick jag ändå lite rabatt. Å andra sidan tror jag jag betalade nästan lika mycket för min ridhjälm, för en herrans massa år sedan. Utan att blinka. Jaja, sent ska syndaren vakna.

* Jag är väldigt obevandrad i cykelhjälm-märken. Men cykelhandlaren sa att Giro var cykelhjälmarnas Rolls Royce. Det vet jag ingenting om, men den är i alla fall hemskt bekväm. Try this at home.

My precious

Det här är ingen fotoblogg, men jag kan liksom inte låta bli att gulla till det lite med en bild på världens gladaste Adrian.

But you dont really care for music, do you?

Igår när jag var på simhuset råkade jag lyssna på ett gäng tjejer i omklädningsrummet. De pratade om hår och frisyrer, och inget kunde intressera mig mindre men det fanns just inte mycket annat att lyssna på. Så gled samtalet osökt in på temat "besvikelser hos frissan", och samtliga vittnade om att de börjat gråta minst en gång i samband med klippning och/eller färgning av hår. Antingen hade de börjat böla direkt framför spegeln i salongen, eller, i mindre kritiska fall, efteråt i hemmets avskildhet. Men tårar hade fällts på grund av detta, och det hela verkade oerhört traumatiskt.

Något sådant har aldrig hänt mig, kan jag ju säga. Det kanske beror på att jag aldrig går till någon frisör, och efter den här upplevelsen kommer jag nog inte att göra det heller. Själv är bäste dräng, och gratis är det också. Och eftersom jag är en gammal bitter rebell så tar jag inte så allvarligt på det här med "bad hairday". Det är mer...coolt. Eller var, en gång i tiden.

Enda gången jag har satt min fot hos en frisör var som prao. Detta var verkligen ingenting jag hade valt själv. När jag började högstadiet fick man en lapp där man skulle kryssa i vilka yrkesområden man kunde tänka sig och vilka man absolut inte kunde tänka sig att prao:a. Sedan fick man komma till ett skapligt ställe EN gång och de andra gångerna hamnade man på rena helvetesplatserna. För att man skulle härdas, antar jag. Så vid närmare eftertanke har jag faktiskt också varit gråtfärdig hos frissan. Av ren leda och tristess under åttio timmars praktisk arbetslivsorientering i årskurs åtta.