"Varför är jag vid detta fläsket förtöjd?"

Det lönar sig att göra jazziga improvisationer på frankeringsmaskinen. Jag skickade mitt jättekuvert i onsdags eftermiddag och på mindre än 48 timmar hade försändelsen tågat i motsatt riktning över Stora Bält och nått mottagaren i Langeland. Det kallar jag snabba ryck, men jag antar att hela brevbärarkåren stod stumma i beundran över detta imponerande jätteporto och behandlade det som en superexpressförsändelse som innehöll hela meningen med livet, universum och allting*. Förmodligen fick jättebrevet åka i egen bil, och Kenny Bräck kallades in som chaufför. All trafik på motorvägarna stängdes av och poliseskort banade väg för postbilen genom städerna. Så måste det nästan ha gått till.

Idag lyckades jag för övrigt lite bättre vid frankeringsmaskinen. Då kostade det bara 19 kronor när jag tryckte på den ödesmättade "Valt porto"-knappen. Först kändes det bra, men nu misstänker jag starkt att brevbärarna kommer att fnysa åt ett så ynkligt porto och söla med flit. Stanna vid alla vägkrogar som finns i hela Europa på vägen ner till Belgien och supa sig redlöst berusade. De beräkas vara framme någon gång under senhösten 2010.

Tänk att allting ska vara så besvärligt hela tiden.

* Som alla säkert vet: 42.

Sjung för mig sången så dyrbar

När jag ändå satt och petade med mina gymnasiebetyg så kom jag att tänka svunna tiders brott och straff. Och då syftar jag inte på mitt eget syndfulla leverne, utan lite längre tillbaks i tiden.

På samhällskunskapen redde vi nämligen en gång för alla ut skillnader i äktenskapsbrott, vilket känns viktigt att känna till. 
Om man hamnade i säng innan äktenskapet kallades detta för enkelt hor. Om någon av parterna var gift kallade man det dubbelt hor, och då var det lite värre straffsats. Det allra värsta scenariot, om båda var gifta på varsitt håll, kallades för lönskaläge. Då kunde man i princip lika gärna gå raka vägen till galgbacken.

Lönskaläge. Smaka på det ordet. Det är till lika delar mystik och skam. Jag tycker det används på tok för lite, och slår härmed ett slag för återinförandet av detta vackra uttryck.

I stumble into town just like a sacred cow

Idag fick jag min deklarationsblankett. Till skillnad från alla andra jävlar så får jag aldrig pengar tillbaka, så för mig är det ganska ångestladdat att öppna kuvertet, eller plastpåsen ska man kanske säga, och se de mest ohemula summor rasera en omsorgsfullt uppbyggd budget som ett korthus.

Men i år ville Skatteverket bara ha knappt 2000 kronor av mig. I vanliga fall brukar det röra sig om minst det dubbla.

Det kändes nästan som att få pengar tillbaka.

I do my loving in the winter

På jobbet har det bildats en arbetsgrupp som gemensamt ska angripa och lösa alla problem som går att härröra till damm. För övrigt har jag kommit till sidan 32 av kioskvältaren "Dammexplosioner". Det är ungefär 30 sidor längre än vad Stefan klarade av.

Hur som helst, vi träffades och hade brainstorming och tyckte att det var lite passande att kalla oss själva för "damm-gruppen". I säkert en halv dag fick vi heta så.

Sedan konverterades vi av någon outgrundlig anledning till "damp-gruppen". Jenny och jag försöker att tro att det inte har med oss att göra. Det går sådär.

I ett sovrum i centrum av Moskva

Jag tänkte spä på min allmänbildning med en liten distanskurs i höst, så jag sköt in en ansökan från höften och tänkte att man nog inte behövde göra så mycket mer. På den tiden när man var student så var man ju på något vis inne i systemet och bara gled in på alla kurser som fanns i hela världen. Till och med kurser som man inte ens var behörig att söka. Jag har snackat mig in på både det ena och det andra, kan jag säga. Det är kanske inte att rekommendera, men det går.

Men nu, när man varit borta några år är det plötsligt kalla handen. Nu ska man bifoga sina gymnasiebetyg till ansökan. Man kan ju tycka att alla ens miljoner högskolepoäng borde finnas registrerade någonstans. Vi lever ju ändå på 2000-talet. Men nej då, en vidimerad papperskopia av ens gymnasiebetyg skulle det vara.

Och när jag satt och donade med detta upptäckte jag att jag supit bort mitt betyg i matte E. Inte för att jag på något sätt behöver det till den här kursen, och det går säkert att ordna fram ett nytt. Är det några jag litar på kan hjälpa en så är det Komvux. Men ändå. Ett matte E-betyg borde inte bara få försvinna på det där viset.

Det känns nästan lite sorgligt. Jag var tvungen att ta fram boken och snyfta lite nostalgiskt över poesi som om z = x + iy, så är e^z = e^x x e^iy där e^iy = cos y + i sin y.

Those were the days.

"En tät actionspäckad thriller. Inte en död sekund. Missa inte den här filmen".

På jobbet har vi en frankeringsmaskin. Den är ungefär lika avancerad som rymdfärjan Endeavour. Så känner jag det de kanske fem gånger om året jag får för mig att skicka ett brev med frimärke. Eller oftast är det små paket. Eller om det är stora brev, jag vet inte riktigt var gränsen går. 
Hur som helst. Frankeringsmaskinen ber en välja mellan saker som gör mig helt villrådig. Inrikes och utrikes förstår jag mig på. Men sedan kommer rek, skrymmande, 1 klass, ekonomiklass och en massa andra tillval som jag inte klarar av att bedöma hur de förhåller sig till min försändelse. Men man får ju försöka fumla in vad man tror är rätt. Sedan är det dags att trycka på en knapp som heter "Valt porto" och som är lika oåterkallelig som en sådan där knapp som kan spränga hela världen. Har man en gång tryckt är det för sent att ångra sig. Då får man ta det frimärke man förtjänar. Eller det är ju inte frimärken, utan ett slags tryck som klistras på försändelsen.

I vanliga fall brukar jag bryta ihop redan på ett tidigt stadium och ropa hjälplöst på Katarina, som är något av ett porto-proffs. Hon reder ut alla situationer med flinka fingrar och jag behöver bara skämmas lite lagom över min genuina okunskap. 
Men idag var Katarina helt svekfullt upptagen med ett telefonsamtal och jag hade bråttom. Frankeringsmaskinen glodde utmanande och blinkade tufft med sina orange lampor. Men hur svårt kan det vara? tänkte jag morskt och började improvisera som en annan jazzmusiker bland tangenterna. Jag tyckte jag fick till det riktig bra, så jag tryckte på "Valt porto"-knappen i ystert övermod.

Slutresultatet blev att det kostade över 200 kronor att frankera mitt brev. Det var visserligen ett ganska stort brev som skulle utomlands, men det var kanske inte riktigt så stort, och Danmark räknas kanske inte riktigt lika mycket till utlandet sett ur ett Skåneperspektiv. Det hade nästan blivit billigare att köra dit och överlämna brevet i egen hög person.

En miljon högskolepoäng och så kan man för fan inte ens sätta på ett frimärke på rätt sätt. Man sitter där med sin fina examen och sina feta studieskulder och känner sig som Linda Rosing. 
Det här är inte kul.

"Det är över nu, men jag kommer ihåg alla stunder med dig"

Nu har jag bestämt mig.

Det blir inget mer Lost-tittande. Jag skiter i hur det går för de överlevande från Oceanic Flight 815. De får reda sig själva från och med nu.

Eller så sniker jag in mig på Barbies Lost-boxar som hon köper i efterhand och ser i ett enda svep.

Så får det nog bli.