Här kommer vecka 28

I torsdags när jag var ute och gick fick jag någon slags känning i något...ja, inte fan vet jag, muskelfäste? senfäste? slemsäck? finns ju många varianter, men någonting ungefär mellan vaden och hälsenan på vänster ben började göra...ja, inte direkt ont, men det var "något" som inte kändes riktigt som det skulle. Brydde mig inte så mycket om det och kände inget på fredagsmorgonen så sen glömde jag bort det. Efter jobbet i fredags så stack jag iväg och körde mina intervaller. "Sprang" en runda på drygt 7 km varav intervalldelen väl var drygt 4 km och det kändes så bra, lätt liksom. Promenerade resten av rundan och då började jag känna av det där muskelfästet/senfästet/slemsäcken/whatever igen, och nu rätt så mycket mer än dagen innan. Det var inte så att jag behövde halta, men det var heller fan inte så långt ifrån heller. Röven! 

Åkte till Willys för att plocka ihop två Picadeli-sallader till kvällsmat, och där kom nästa dråpslag: de hade inte picklade morötter med dill som jag tycker är något av det godaste man kan äta och en av anledningarna till att jag köper Picadeli-sallad på Willys, eftersom Picadeli-sortimentet ju varierar lite med butikerna. Nähä, det var väl bara att plocka ihop lite annat och se glad ut. Det gjorde jag inte, såg glad ut alltså, eftersom jag hade ont i min vad/hälsena och inte fick äta picklade morötter till kvällsmat. Men man får ju helt enkelt gilla läget ändå, orkade verkligen inte åka runt till alla stans matvarubutiker och leta efter picklade morötter så jag åkte hem istället. Smetade liniment på vaden och hittade ett Back On Track-skydd som nog egentligen var till en armbåge men det funkade att ha det på vaden också, som en slags benvärmare. 

På lördagen tejpade jag ihop mig själv med sporttejp innan jag gick ut med hundarna och det gick bra, det kändes ingenting. Åkte sedan och gick spårprov med Laban. Det gick sådär. Eller så här: han gjorde ett jättejättefint upptag i rutan, spårade jättebra fram till första vinkeln och där fick han problem. Vinkeln var lagd framför ett djävla BRÄSKE (som det heter på skånska) av björnbärsrevor och annat bös, och jag misstänker att han hade behövt gå fram för att kunna ringa sig tillbaks, men nu gick ju inte det och då hade han ingen annan strategi att ta till. Det var också skitsvårt att läsa av honom eftersom han hela tiden var tvungen att stanna och ta sats och hoppa över eller krypa under de här björnbärsrevorna, så man kan ju förstå att han hade det kämpigt. Remus hatar att gå i björnbär, men han är ju så rutinerad att han bara kör upp huvudet och vindar in var spåret fortsätter medan han tar en bekväm omväg för att slippa få taggar i sina kungliga tassar. Men det har inte Laban hunnit lära sig än.
Sen finns det ju domare som står kvar tills dom ser att hunden är rätt och sen börjar de gå, men den här domaren var en sån där ambitiös jävel som följde med även om det var fel. Det ska dom ju egentligen göra, så det kan man ju såklart inte säga något om, men många gör det inte och det spelar ju egentligen ingen roll SÅ, för om hunden inte vill eller kan spåra så kvittar det ju att man vet var spåret går, man kan leda en häst till vatten, osv. Kände inte att Laben fick något riktigt fäste på spåret men någonstans var vi ju tvungna att ta vägen så till slut kom vi iväg även om det kändes tveksamt, men domaren följde ju med så... Jaha, men efter ett tag så ropade domaren att vi kunde komma tillbaka och där rök det förstapriset, fast det kunde det ha gjort ändå beroende på hur kinkigt han bedömer vad som är ett "längre tappt". 

Aja, det där får vi helt enkelt sätta in på erfarenhetskontot.  Resten av spåret gick i alla fall jättebra och jag är nöjd med hans, Labans alltså, fighting spirit, han ger inte upp även om det är svårt. Till skillnad mot till exempel Tage, så fort han tycker en uppgift i spåret blir honom övermäktig så börjar han istället kolla efter fåglar, gräva efter sork eller diverse andra överslagshandlingar. Men Laban kämpade på till det bittra slutet trots att det var hett som i helvetet, så det får han en guldstjärna för. Men visst är det lite retligt eftersom det verkligen har gått som på räls på träningen. Men jag har ju också haft en känsla av att det kanske har gått som på räls för att han egentligen inte haft några svårigheter i sina träningsspår. Sedan är det ju svårt att bedöma vad som är svårigheter för just honom, för det är klart att  han inte har fått en mer krattad manege än någon annan. Aja, det är väl sånt som visar sig med tiden. 

Åkte sedan hem och var rätt seg, det var varmt och jag hade sovit rätt dåligt på natten p g a värmen. Åt lunch, kollade färdigt på Ett anständigt liv och läste ut en bok som jag plockat åt mig på någon loppis någostans. Det var väl ungefär allt vad som mäktades med. 

På söndagen skulle det bli asvarmt, så planen var att gå upp tidigt och beta av långpromenaden. Vaknade dock inte förrän vid åtta nånting och det var över 20 grader varmt i skuggan när jag gick ut med hundarna vid halv niotiden. Hade någon idé om att jag skulle gå uppe på åsen, för där skulle det väl ändå fläkta lite, plus att det skulle vara någon slags veteranmotormarknad i hembygdsparken, som ligger på vägen till motionsslingan som jag ofta går på söndagarna, och jag kände inte för att trängas bland medlemmarna i "Tändkulemotorns vänner" och "Ölands Veterantraktorklubb", det räcker med att den senare blockerade hemvägen för mig i fredags med ett släp innehållandes en, får man väl förmoda, veterantraktor som skulle ställas ut, får man väl också förmoda, så att jag fick puttra fram i 30 km/h i över en mil. 
Knatade upp för backarna med hundarna i släptåg, men där var det vindstilla, plus att cirka 95 % av de träd som jag hade tänkt skulle skugga oss tydligen bara fanns i min fantasi. Djeflar vad varmt det var! Svetten rann och hundarnas tungor hängde ut som slipsar. Till slut nalkades vi hemmet igen. Fick då en tanke att jag skulle gena över kohagarna för att slippa gå den sista biten utmed stora vägen, för det kände jag skulle kunna vara svettdroppen som skulle få bägaren att rinna över. Korna är väl i skuggan under träden nere vid vattnet, tänkte jag och klättrade uppför ytterligare en djävulsbacke för att ta mig hemåt utan att stöta på O'Hare och hans damer. Inte för att jag lider av koskräck, men om man är någorlunda normalintelligent så går man ju inte in i en flock kor med kalv med hundar i släptåg. Men  kohagen är enorm, plus kuperad, så man kan ju absolut gå där utan att träffa på någon levande varelse överhuvudtaget. NÄHÄ, men just denna dag när temperaturen stigit till modiga 27 grader i skuggan (noterade jag när jag till slut kom hem), då låg väl hela koflocken och solbadade nästan precis vid grinden där jag skulle gå ut, där det inte finns tillstymmelse till skugga. Höll på att avlida vid tanken på att behöva gå tillbaka eller till nästa grind, så jag gjorde en kringgående manöver och strök utmed staketet och hoppades att korna skulle tycka det var för varmt för att se oss som ett hot. Lyckades med denna taktik och överlevde alltså. 

Kom hem, stekte pannkakor till lunch, sen tog jag mig samman och gick ut i carporten vedporten och började stapla ved som legat där sen tidigt i våras i väntan på att inspirationen ska infinna sig. Det var faktiskt nog det svalaste stället man kunde vara på, men det betydde ju inte att det inte var varmt. Fick i alla fall undan en del, sen gick jag in och lade mig på soffan med alla fönster öppna. Började läsa-om Mr Mercedes av Stephen King. Skulle någon fråga mig när jag läste den så skulle jag ha svarat att det väl var tre-fyra år sen, men tydligen var det åtta år sen? Galet. Fast vid närmare eftertanke ändå inte med tanke på att det ju faktiskt kommit ett gäng böcker sen dess. 

Idag var planen att jag skulle cykla till jobbet, men när jag kom ut och skulle påbörja färden så upptäckte jag att jag knappt hade något batteri? Vadfan liksom? Förra måndagen när jag cyklade så blev ju batteriet helt urladdat när jag cyklade hem, men sånt kan ju hända och hem kom jag ju och sen var det väl inte mer med det, tänkte jag. Tyckte visserligen att lampan på laddaren, som är röd när batteriet laddas, blev grön ovanligt snabbt, men tänkte inte mer på det heller och laddaren fick sitta i tills nästa morgon som jag brukar göra så laddat bör det ju ha blivit, men tydligen inte då? Blir så himla trött på trilskande teknik. Satte batteriet på laddning på nytt innan jag tog bilen och vroomade iväg till jobbet, får väl se när jag kommer hem om det har hänt något. Förhoppningsvis kanske det i alla fall hjälper att köpa en ny laddare? Den som lever får se, osv. 

De försvunna

Har läst De försvunna av Caroline Eriksson, detta är handlingen:

En solig sensommarkväll tar Greta, Alex och dottern Smilla båten från sommarstugan vid den mytomspunna sjön Maran och åker ut till ön. Greta stannar kvar i båten medan de andra går iland. De kommer inte tillbaka. Förvirrad går även Greta iland, hon ropar och letar, men kan inte hitta Alex och Smilla någonstans. Det mystiska försvinnandet, och det febrila sökande som tar vid, leder Greta steg för steg ner i en avgrund av förvirring och tilltagande mörker. Det står snart klart att Alex och Gretas relation präglats av destruktiva mönster. Dessutom har en omvälvande händelse i barndomen satt djupa spår i henne. Historien gör sig påmind och frågan är vad som är sanning och vad som är lögn, verklighet och fantasi. Kan sägnerna om sjön Marans onda krafter stämma? Finns det ett samband mellan försvinnandet och det som skedde den kvällen för många år sedan, då Gretas pappa dog? Och vad har egentligen hänt med Alex och Smilla?

NJA, kände jag rätt mycket efter att ha läst kanske en tredjedel, men fortsatte pliktskyldigast för att se vad som skulle hända. Tyckte dock inte att den var speciellt gastkramande, som det stod på omslaget, utan rätt tjatig och dessutom rörig med hopp hit och dit i tiden och med olika berättare. Den får två åror av fem möjliga.

Varför?

Har en kollega som jag inte har speciellt mycket gemensamt med, läs: INGENTING gemensamt med, men det behöver man ju för allt i världen inte ha. I alla fall. Nämnda kollega passerar alltid mitt kontor när hen ska gå till fikarummet. Nämnda kollega, som jag alltså har NOLL gemensamt med och där samtalen alltid självdör så fort man har avhandlat vädret, frågar ALLTID om jag ska följa med på fika/lunch. Jag svarar ALLTID nej på den frågan, dels för att jag inte har lust att gå och småprata med den här personen när vi absolut inte har NÅGONTING att prata med varandra om bortsett från vädret dårå, vilket jag tycker det är sjukt tråkigt att prata om eftersom nämnda kollega alltid håller på som om hen är någon himla filial till SMHI och ska redovisa varje grads skillnad, varje regndroppe som fallit och varje solstråle som någonsin lyst över moder jord. Och dels för jag inte tycker att man vid ett givet klockslag måste gå som ankor på rad till fikarummet bara för att man råkar jobba i samma byggnad (fikarummet är i ett annat hus). Det är ju en sak om man jobbar i ett team där man är beroende av varandras kollektiva arbetsinsatser och därför MÅSTE ta rast samtidigt, men så har inte vi det. 

Så någon gång hade ju i alla fall jag, om jag hade varit nämnda kollega, tröttnat på att fråga, liksom fattat vinken. Men nähä, om jag så (som idag) sitter och skriver så tangentbordet glöder så får jag ändå en käck "Lunch?"-förfrågan i ryggen. Som är vänd mot dörren. Som jag tycker borde signalera "har inte tid". Speciellt som dörren är stängd.  En del har det verkligen inte i sig, förmågan att läsa av de där sublima signalerna. Vad hade Saga Norén, Länskrim, Malmö, gjort med en sån kollega? Oavsett vad har jag lust att göra detsamma.  

PS: Det är klart att jag bara skulle kunna säga "hördudu, jag uppskattar inte att du håller på och frågar om jag ska följa med till fikarummet", men såklart är nämnda kollega en sån där extremt lättkränkt djävel så det är inte det smidigaste alternativet trots allt. Om man inte är Saga Norén, Länskrim, Malmö dårå. Men det är jag tyvärr inte. 

Hawk flying over

Igår jobbade jag till 10.30 (vilket ändå är mer än halva dagen när man börjar så tidigt som jag), sen svepte jag in till stan för ett besök hos Specsavers. Hämtade ut mina nya glasögon som är fjäderlätta, till skillnad mot mina förra som vägde typ ett ton, kändes det som, plus att de saknade det som jag nu lärt mig heter "kuddar" vilket gjorde att de gled nedåt på näsan hela tiden. Men de här, med kuddar, satt som en smäck.  Åtminstone när jag bara gick omkring hemma och kände efter. Sen när jag tog en promenad med hundarna och började svettas lite så gjorde de inte det, men det kanske är fysiskt omöjligt ändå? 
Specsavers har ju någon deal som går ut på att man får två glasögon till priset av ett, eller det är väl så man ska tro i alla fall. Jag tror ju mer att ingen driver ett företag för att den är snäll och vill ge bort saker, så nog fan får man betala i alla fall, men det känns ju för all del trevligt. Valde ett par solglasögon med styrka som "par 2", tänkte det kan ju vara kul att testa. Åh vad snyggt med dom bågarna till det mörka glaset, sa hon-som-jobbade-på-Specsavers (är lite osäker på titel, alla är kanske inte optiker?) uppmuntrande och lät nästan som att hon menade det. Blev lite munter, för det är liksom inte självklart att man automatiskt tänker "god smak" när undertecknad är involverad. Fast jag tänkte också att det är väl sånt dom får lära sig på Specsavers internutbildningar, men det är väl lite skitsamma, jag säger också saker jag inte direkt menar ibland för att vara snäll/uppmuntrande. Hellre det än folk som koketterar med att dom är så "ärliga", vilket enligt mig ofta bara är en omskrivning för att de tar sig rätten att vara direkt taskiga. 

Fick nya linser också, eller "fick" är ju ett starkt ord i det här sammanhanget. Men ska prova en ny sort och med en ny styrka. Är så trött på att se halvdassigt på långt håll. Vet inte om det blev någon jättestor förbättring faktiskt, men ska ge det några dagar för man kan ju behöva vänja sig lite. 

Traskade sedan till polisen och hämtade ut mitt nya pass, må det aldrig behöva användas men nu har jag åtminstone ett om det skulle komma påbud på tjänsteresor. Har varit extremt tydlig med hur obekväm jag är med resor till min chef så jag tror inte han kommer att skicka iväg mig någonstans i brådrasket, men man vet ju aldrig.
Fick frågan om jag ville behålla mitt gamla pass "som ett minne". Eh, nej? Varför? Min man hade säkert svarat ja på den frågan, men för honom gick det så här: För några år sedan skulle hans dåvarande jobb resa till Polen för något jubileumsfirande. Min man hade inte något pass vid tidpunkten för resan, men gick och fixade ett i god tid. Sen kom han hem och lade det på ett bra ställe. När resan närmade sig hade han glömt var det bra stället var. Han letade som en tokig utan att hitta så mycket som ett passfoto, för det var som sagt ett mycket bra ställe. Det slutade med att han fick ta ledigt dagen innan resan och åka till Malmö och fixa ett provisoriskt pass för närmare tusen bistra riksdaler, plus bensinkostnad, förutom de 400 som han redan pungat ut för det pass som han alltså inte hittade. Det provisoriska passet gällde bara för den här Polenresan tur och retur, sedan makulerades det, och det riktiga passet blev dessutom automatiskt spärrat för det blir det tydligen när man skaffar ett provisoriskt pass, så i slutändan blev det rätt mycket pengar rätt ner i Östersjön för ingenting. Det jättebra stället visade sig sedan vara mellan två böcker i en av våra miljoner bokhyllor. Där hittade han passet ett antal månader senare när han letade efter något annat som han också var av med. Do not try this at home säger jag bara.

Åkte hem och jobbade hemifrån resten av dagen. Eftersom vi har nytt internet så kinkade jobbdatorn och ville av förklarliga skäl inte ansluta till wifi, och den medföljande klisterlappen med det nya lösenordet hade min man lagt på ett bra ställe. Nu tror ni kanske att jag skulle bli tvungen att slita ut varenda bok ur bokhyllorna utan att för den sakens skull hitta något lösenord, men lappen låg i en låda på soffbordet och det var bara det andra stället jag letade på (det första var på den nya routern eftersom min man sa igår att han tyckte vi skulle klistra det där "så vi vet var vi har det", HA HA HA). Missade ett (visserligen kort) möte p g a det, men blev uppringd och fick en summering så det ordnade sig ändå. 

Efter att jag jobbat klart så städade jag och promenerade sedan med hundarna i en timme och tränade pilates i 45 minuter och kände mig duktig, för jag hade cirka noll procent lust att göra varken det ena eller det andra. Sen åt jag kvällsmat och tittade klart på Dom kallar oss mods. Kollade hur gammal Kenta var när han dog, han blev 54 år. Jag har överlevt Kenta, sa jag till min man. Det är nog inte att räkna som merit, svarade han och det kan han ju för all del ha rätt i. Fast när man kollar på till exempel Keith Richards eller Iggy Pop, vars kroppar borde vara marinerade i droger, så undrar man ju om heroin kan vara så himla dåligt ändå för det känns som om de kommer att överleva oss alla. Nu höll väl Kenta för all delen inte på så himla mycket med just heroin, och det var väl just heroin som gjorde att Stoffe inte ens blev 30 år gammal, men ändå. Det tål att tänkas på. 

Idag är det fredag! Ska jobba och sen köra min lilla intervallträning på hemvägen. Tror sen jag ska svänga inom Willys och plocka ihop två Picadeli-sallader till kvällsmat, det blir enkelt och bra. Och gott. 

Fyra veckor kvar till semestern, puh. 

När jag blir stor

Har läst När jag blir stor av Jeanette Eriksson. Detta är handlingen:

Nette är fem år gammal. Hon bor med sin mormor och morfar. Det gör hennes mamma och lillebror också. De bor där för att Nette och hennes bror inte har någon pappa. Nette går på dagis. Det är kul för det mesta. Hon gillar att sitta i trappan, mellan avdelningen och fröknarnas kontor. Där sitter och hon och tittar, och lyssnar.

Nette älskar sin mormor. Hon älskar att gå ned till affären där mormor jobbar, sitta på lagret och titta på alla saker. Ibland får hon vara med i kassan också, men då måste hon vara tyst.

Morfar gillar hon också, men inte riktigt lika mycket som mormor. Hon gillar den snälla morfar. Men inte trycket. Det är inte så roligt tycker Nette. Och morfar blir alltid så ledsen efteråt. Gråter, så Nette måste trösta honom. Men det är nog sånt som man måste göra som barn, tänker Nette. Allt är inte roligt. Men det blir nog bättre när man blir stor.

Det här var en tung berättelse om övergrepp och incest ur ett barns perspektiv. Otroligt mörkt och obehagligt, "läsvärt" känns ju lite konstigt att säga men jo, något åt det hållet ändå. Sätter inget betyg pga hittar ingen rimlig skala. 

Nytt internet med mera

Igår var dagen då vi skulle byta internet- och tv-tjänstleverantör, från Telenor till Tele2. Tele2 ringde ju upp för ett tag sen och erbjöd ett likvärdigt abonnemang som det vi hade med Telenor, men till ett lägre pris och vi slog till på det. Även om det "bara" gäller i 24 månader så är ju 300-nånting kronor i månaden i 24 månader ändå några tusenlappar som man kan ha roligare för än att stoppa i gapet på Telenor. 

Det låter ju så enkelt och bra, det enda man skulle behöva göra var att ringa Telenor och säga upp abonnemanget en månad innan Tele2:s skulle träda i kraft, vilket var som idag då. Väldigt oklart varför man ringer i april och säljer på en ett abonnemang som inte börjar gälla förrän den 5/7, eller rättare sagt, vad är det för djävla datum? 1/7 hade ju känts mer rimligt, men på Tele2 tänker man tydligen inte så. Hur som helst, min man ringde Telenor den 5/6 och ville säga upp abonnemanget. Det var Telenor av förklarliga skäl inte så sugna på, utan de undrade varför och min man svarade att vi tyckte det var för dyrt. Nähä, men då vips så kom de med ett erbjudande motsvarande det som Tele2 erbjudit, eller kanske till och med någon krona lägre, men det var ju så dags när bläcket på Tele2-kontraktet hade torkat för längesen. Också väldigt dålig kundservice tycker jag, det hade väl varit bättre att bara "HEJ KUND, nu vill vi att du ska gilla oss och därför sänker vi din månadskostnad med 300 spänn" när man märker att det finns konkurrens, istället för att komma rusande och fjäska med detta erbjudande när man så att säga redan är på väg ut genom dörren. Men då vet man ju det, att när de 24 månaderna med Tele2 börjar lida mot sitt slut kanske det kan löna sig att höra av sig och säga att man har något billigare på kroken och undra vad de tänker göra åt det. 

Förra veckan anlände modem eller router eller vad det nu kan tänkas heta nuförtiden, och nån liten dosa som skulle motsvara tv-boxen, och igår skulle det nya internetet och det nya tv-paketet börja levereras genom fibern. Förväntade mig verkligen inte att detta bara skulle vara att plugga och pleja, men medan jag tränade tabata så kopplade min man, som råkade vara hemma och då genast blev satt i arbete, ur det gamla och in det nya och vips hade vi internet. Sen kopplade jag in tv-grejen och kopplade ihop fjärrkontrollen med tv:n och konfigurerade och synkade konton och allt vad det var som skulle göras, det var inte heller så avancerat faktiskt utan mest bara att göra som det stod på skärmen, och vips hade vi kanaler. Som jag inte hann fördjupa mig närmare i, utan jag rusade ut med hundarna på en väldigt snabb runda för sen skulle vi in till stan och gå på bio som började 16.30. Indiana Jones and the Dial of Destiny, och den hade väl allt en Indiana Jonesfilm ska innehålla och lite till. Gillade den mycket! Älskar karaktären Indiana Jones, älskar också Harrison Ford och brukar säga att han är mitt frikort även om han i skrivande stund har nått den aktningsvärda åldern av 80 år. 

Det bra med en film som börjar 16.30 är att man är hemma igen i vettig tid. Om vi skulle ha gått på den sena föreställningen hade vi väl inte varit hemma förrän efter 23 och då hade jag varit ett djävla vrak idag. Men igår var vi hemma vid komfortabla 19.30, inte för att jag gjorde något annat än gick raka vägen och duschade, borstade tänderna och lade mig, för jag var helt slut. Låg och läste en stund men slocknade som ett litet ljus och sov som en stock hela natten. 

Idag ska jag jobba på förmiddagen, sen in till stan (igen! tredje gången den här veckan!) och hämta nya glasögon och linser och pass, ska även passa på att handla för det är min tur att fixa fredagsfrukosten på jobbet. Åker sen hem och jobbar hemifrån resten av dagen istället för att återvända till brottsplatsen p g a att jobbet ligger på fel sida om stan i förhållande till var jag bor och så himla roligt är det ändå inte att trixa sig fram och tillbaka i de centrala delarna, särskilt inte som att halva stan byggs om och är avspärrat vart man än i centrum sig vänder. Ska försöka komma ihåg att åka förbi fruktboden på hemvägen och köpa upp mig på några liter jordgubbar till helgen. Sen är det väl bara att ta sig igenom morgondagen också, och sen så är det helg. 

Så ock på jorden

Igår var en tät och effektiv dag. Jobbade, körde hemåt, stannade på vägen och körde min lilla intervallträning, åkte hem, tog ut hundarna, matade hönsen, tränade pilates, tog bussen in till stan igen och mötte upp Jenny för några timmar med promenad, mat och vin. Var hemma strax efter 21.00 så det var inte direkt så att Bacchus var stum av beundran över dessa utsvävningar, men ändå. Hade lite svårt att somna p g a att det var varmt plus en känsla av mättnad som jag inte gillar när jag ska sova, går hundra gånger och lägger mig lite småhungrig, men nu hade vi ätit buffé och från en sådan går man ju sällan svältande.  

Idag är jag lite seg och har ont i huvudet på ett sätt som inte på något vis står i paritet till den halva flaska vin utspritt på några timmar som var gårdagens konsumtion utan är nog snarare någon form av spänningshuvudvärk, men det gör ju lika ont för det. Drog igång en spellista som heter Ambient Chill och körde lite ballongandning i bilen på väg till jobbet, någon nytta gör det kanske? Känner mig inte speciellt stressad förutom att jag har ett mission impossible att lösa, men det är ju så jag brukar ha det så inget nytt under solen där.  

Glömde ju skriva om att jag var på thaimassage i fredags, hos hon som jag gått till tidigare. Det var trevligt, funderade på om jag skulle använda liknelsen att det var som att ha sex med en gammal älskare, välbekant liksom, men så började jag fundera i banorna och vem skulle det kunna vara? och kom inte på en enda person som jag legat med och sedan legat med igen så att säga. Är ju en sån där ospännande person som bara haft långa förhållanden eller inga alls, och har inga som helst lösa förbindelser att skryta med om man inte ska räkna lite ungdomsfyllegrejer, men det tycker jag nog inte att man ska. Så jag fick väl bara konstatera att det var en skön och avslappnande massage och skita i att försöka hitta några liknelser. 

Idag ska jag försöka styra upp äventyret "gå på bio" och se den nya Indiana Jones-filmen. Problemet är bara att den går antingen 16.30 eller 20.00 och 16.30 är lite för tidigt för att lantisarna ska hinna in till stan  efter jobbet, inte jag kanske men min man, och 20.00 är lite för sent för då kommer inte lantisarna hem förrän jättesent eftersom filmen är två och en halv timme lång. Och eftersom vi inte har tagit tag i det så är det plötsligt bara två dagar kvar att vinka på innan filmen slutar gå, idag och imorgon. Ännu ett mission impossible att lösa alltså.