Igår var alltså en sån dag. Var en studie i självömkan, inte för att jag egentligen kände mig jättesjuk för det var fortfarande bara det där att det var irriterat i svalget, men inför vad som komma skulle. Jag som verkligen försökt hålla mig undan min man nu när han varit sjuk! Jag som är så noga med att tvätta händerna! Jag som äter sunt, motionerar och går och lägger mig i tid varje dag! Jag som ska springa lopp nästa helg, tänk om jag inte hinner bli frisk till dess? Osv, osv. Efter jobbet åkte jag till apoteket och köpte ColdZyme och Zyx och andra halstabletter som om det inte fanns någon morgondag. Åkte hem, gick en promenad med hundarna, sådde tomatfrön för det hade jag ju bestämt att jag skulle göra. Lade mig sedan på soffan som en om inte död så åtminstone väldigt deppig sill och deklarerade inför min man att nu var det banne mig hans tur att sova i arbetsrummet, samt underhöll honom med en aldrig sinande ström av klagan över hur djävla orättvist allting var. Åt glass till kvällsmat i ren protest mot, jag vet inte vad, universum antagligen.
Gick och lade mig vid åtta, har sovit bra i natt och vaknade upp och kände mig i alla fall inte sämre. Har fortfarande en känning, men ingenting annat såsom trötthet, halsont, nästäppa, huvudvärk, frossa etc som kom som ett ovälkommet brev på posten dagen efter förra gången jag hade en känning, vilket var i höstas. Så sjuk som jag var då har jag nog inte varit i modern tid, så det fanns ju fog för oron jag kände och fortfarande känner, för det är ju inte över förrän det är över och det kan väl fortfarande gå åt vilket håll som helst. KÄMPA PÅ NU, IMMUNFÖRSVARET!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar