Än är det inte slut på självömkandet (men Gud vad även jag är trött på det)

Jaha, det var en helg som i mångt och mycket gick i MISÄRENS tecken, eller ja, man ska väl inte överdriva alltför mycket, men den här känningen i halsen vill fan i mig inte ge med sig. Det är ju trist när man har helgen full av måsten.

I fredags efter jobbet så stannade jag kvar i stan och gick en barfotapromenad ute på det fält där jag brukar löpträna. Trampade på en jättestor tagg så att det blödde och kände mig lite som Jesus Kristus på Golgata. Började fundera på om Golgata heter likadant på alla språk eller om det på engelska möjligen kunde heta Golgate eller Gol Street? Google informerade dock att det heter calvary och det kändes ju väldigt långsökt men då visade det sig att på latin heter platsen Calvariae Locus, detvillsäga "platsen för skallen" och då kändes det ju mer långsökt att kalla det för Golgata? Som vanligt, så många frågor, så få svar. 

Åkte vidare till Willys och Granngården för att ombesörja lite inköp och sedan vidare till stallet för ett möte. Sedan hem via den lokala pizzerian för att fiska upp kvällens hämtmat, så var det Mandalorian på tv och sen i säng. 

På lördagen betade jag av min söndagsrunda (crazy, va?) eftersom söndagen inte skulle medge det. Kom hem, åt lunch, åkte till stallet för att förbereda inför söndagens Pay & Ride. Kom hem igen, städade hönshuset och kollade på världscupenfinalen i dressyr där Patrik Kittel inte lyckades försvara sin titel från förra året. Laddade högtalare och fixade med godispåsar till söndagen. 

Igår ringde klockan 05.30 (yay!). Kravlade mig upp, tog ut hundarna på promenad och åkte sedan till stallet där vi bestämt att vi skulle träffas i rejält god tid för att slippa stressa. Det blev ingen stress, om man inte ska räkna stressen att vara skrivare åt en domare som jag var. I ett dressyrprogram, särskilt högre upp i klasserna, händer det saker heeeela tiden och det är ju inte som att man kan be den ridande vänta och domaren upprepa vad hen nyss sa utan där får man minsann vara på tårna. Var rätt slut efter den övningen, kan man väl säga, och den här förbannade KÄNNINGEN vill inte riktigt ge med sig heller, och det blir ju inte bättre av att sitta i ett kallt ridhus i x antal timmar. 

Åkte hem och kände mig eländig. Kollade på världscupfinalen i hoppning där inte heller Henrik von Eckermann kunde försvara sin tvåfaldiga titel, men Julien Epaillard vann så välförtjänt att det var inte mycket att säga om den saken. Förbannade att jag planerat för att göra stekt strömming och potatismos till middag, inte för att det är superavancerad matlagning men det är ju inte heller något som på någon punkt sköter sig själv. Åt middag och kände mig lite bättre, kom fram till att eländeskänslan nog åtminstone delvis berodde på att jag bara druckit te och ätit glass och halstabletter hela eftermiddagen, plus en Ica Basic grillkorv med bröd till lunch när jag var i stallet. Men delvis också Känningen såklart. Börjar bli orolig för att mitt traillopp nu på söndag ska brinna inne, men det är ju några dagar dit ändå så jag får väl se hur det utvecklas. 

Gick och lade mig tidigt, sov som en gris hela natten, vaknade och kände mig lite bättre så jag begav mig till jobbet. Ska hålla i en utbildning idag som kräver att jag är på plats, annars hade jag nog jobbat hemma idag, men nu gick ju inte det. Efter jobbet ska jag till vårdcentralen för att påbörja en sån här 24-timmars blodtrycksmätning vilket gör att jag inte kan rida ikväll, nog för att man kanske kan rida med en mätare på sig (?) men att inte få duscha efteråt känns ju ofräscht. Damn!, men det är väl bara att gilla läget. 

Veckan ser annars ut att vara rätt så lugn, både jobbmässigt och i övrigt. Så jag hoppas nu att Känningen ska ge sig av en gång för alla. Go, immunförsvaret, GO GO GO.