Har läst-om Evelyn spöke och den fristående fortsättningen ...och bli ett vackert lik av Maria Hede, detta är handlingarna.
Många minns nog Evelyn Spöke, den dagboksroman som Maria Hede debuterade med 1987 och som med en förtvivlans galghumor beskrev en anorektisk tonårsflickas helvete. Evelyn, drygt tio år senare, är huvudperson också i Maria Hedes nya bok. Den är en bred berättelse om några unga människor i Stockholm som till det yttre har det förspänt på alla sätt och vis. De går på konstskolor, är författare, arbetar på tv; finns mitt i smeten så att säga. Men en egocentrerad och tvångsmässigt skruvad attityd vilar som en förbannelse över dem, och skrämmande lätt glider några av dem in i alkoholism och drogmissbruk.
Evelyn är så ambitiös och vill så mycket, men det går illa för henne och till sist hamnar hon på behandlingshem. Maria Hede skildrar panikångestens verklighet och lögner och följer Evelyn och de andra i självbedrägeriets alla förnedrande turer. Det här är en historia med ett starkt tryck och ett flödande subjektivt språk fullt av tidstypisk jargong och med en självironisk humor som inte väjer för någonting. Och till sist är det också en historia om styrka och förändring, och inte minst om vänskap.
Evelyn spöke har jag läst ganska många gånger, jag tycker den är rätt bra, den känns liksom ärlig, trovärdig och är väl till stora delar självupplevd om jag minns det rätt. ...och bli ett vackert lik har jag nog bara läst en gång tidigare, eller ens det om jag ska vara ärlig, för den är inte alls lika bra och känns som en blandning mellan hafsverk och självterapi. Evighetslånga dialoger som inte leder någon vart, pladdriga detaljer som inte tillför något, självömkan och någon slags självironi i en inte helt lyckad blandning. Kort och gott rätt kass. Evelyn spöke får tre Valium av fem möjliga, ...och bli ett vackert lik får bara en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar