Porr

Det här är en bok som jag med största sannolikhet inte kommer att orka läsa klart: Porr av Irvine Welsh. Detta är handlingen: 

Gänget från Trainspotting är tillbaka. Tio år äldre och lika slängda i käften - men inte en dag klokare eller lugnare - strålar Sick Boy, Renton och Spud samman igen i sitt älskade och hatade Edinburgh.

Sick Boy har fått en idé om det stora klippet: han ska producera en porrfilm. Pengarna kommer att strömma in och Sick Boy ser fram mot en bekymmerslös tillvaro i resten av sitt liv. Det kan helt enkelt inte slå fel.

Men den psykotiske Begbie har just blivit frisläppt ur fängelset och drar omkring på Edinburghs gator, uppfylld av tanken på att hämnas. Honom gäller det att passa sig noga för. Väldigt noga.

Och allra först måste de stjäla ihop till startkapitalet ...

Jag ÄLSKADE/ÄLSKAR Trainspotting, både filmen men framför allt boken, så därför såg jag jättemycket fram mot att läsa den här fortsättningen (som jag totalt missat att den ens fanns). Men jag vet inte, den var så djävla rörig. Alla kapitel handlade om olika personer och alla berättades i jagform och ibland gick det flera sidor utan att jag fattade vem det handlade om. Det var ju åratal sen jag läste Trainspotting så jag var var ju inte direkt uppdaterad heller. Efter drygt 150 sidor så bestämde jag mig för att...kanske inte ge upp, men ta en paus. Eller ge upp. Har den på lån i tre veckor till så jag får väl se om jag ändrar mig.

Global fussball OK

Jaha, det blev ju en snöplig förlust för Sverige i fotbolls-EM. Som de medgångssupportrar vi tydligen är orkade vi inte se klart hela matchen utan gav upp någonstans mellan det tredje och fjärde engelska målet. 

Vi får väl hoppas de tar brons i alla fall, sa jag lite käckt. Sen läste jag Sverige utslaget ur EM på Aftonbladet och bara vaaa? Tydligen SPELAR man inte om brons i EM? Alltså, det trodde jag var en grej som var lika självklar som att solen går upp i öster och ner i väster, eller i alla fall lika säkert som att semifinalernas vinnare möts i finalen: att de som förlorar semifinalerna gör upp om bronsmedaljen. Men tydligen inte då? Det är fan ingen ordning med någonting.

Blodskam

Har läst Blodskam av Caroline Engvall (läser alltså flera böcker parallellt), den handlar om detta:

Systrarna Elizabeth och Sofia växer upp utanför den norrländska byn Ormvattnet. I skogen intill huset ligger en mörk tjärn där människor, enligt sägnen, dras ner i djupet om de har otur. Det gäller att inte reta sjörået.

Många år senare åker Elizabeth på semester till Thailand tillsammans med sin mamma, systern Sofia och hennes man och barn. På nyårsafton försvinner Sofia och när hon senare hittas död i vattnet är katastrofen ett faktum. Händelsen gör att Elizabeth måste hantera något som hon länge försökt förtränga - barndomen i Ormvattnet och de dunkla hemligheter hon gömt undan sedan dess. Vad var det egentligen som hände på psradisön i Thailand och hur hänger det ihop med uppväxten i Norrlands inland?

Det lät ju maffigt, men NJA? kände jag efter ett tag. Seg handling (detta är första delen av en planerad trilogi så det är kanske anledningen?), träliga karaktärer, förvisso en liten twist men det var inte tillräckligt för att jag skulle gå igång. Den här boken får två terapisamtal av fem möjliga.

Kan innehålla spår av Tommy Roos

Har läst Kan innehålla spår av Tommy Roos av Cecilia Klang och det tycker jag att du också kan göra. Detta är handlingen:

Tommy Roos liv är som det alltid varit. Han arbetar på fabriken i hemstaden Forshammar och är sedan många år gift med tonårskärleken Martina. Det enda som egentligen skiljer sig från ungdomsåren är att det stora lagts på hyllan, och att rockstjärnedrömmarna ersatts av villan, Volvon och vovven. Själv tycker Tommy att allt rullar på fint, men det gör inte Martina. Under ett samtal med en parterapeut släpper hon bomben: hon vill skiljas. Samtidigt får Tommy nyheten om att fabriken står inför hot om flytt till Estland, med hundratals arbetslösa som följd.

Tommys liv är på väg att rasa samman totalt, men så träffar han operasångerskan Gunnel Aurell, en gång en internationellt firad stjärna.

Med Gunnels hjälp hittar Tommy sin röst igen och får chansen att bevisa att det fortfarande finns liv och kämpaglöd kvar i både honom och Forshammar.

Tydligen är det här en såkallad feelgoodroman, men det såg jag inte förrän efteråt och hade jag sett det innan så hade jag blivit förvånad, för den första halvan är väääldigt grå och rätt deppig. Men jag levde mig in i Tommys liv så till den milda grad att jag låg vaken i natt och tänkte på hur det skulle gå för honom. Kom på ett tänkbart händelseförlopp/slut som också visade sig stämma, åtminstone delvis, men det gjorde inte så mycket. Jag gillade den här boken! Bra språk, bra miljöskildringar, bra karaktärer. Okej, liite förutsägbar men jag köpte det för den var så liksom...charmig? Den här boken får fyra brukssamhällen av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan och låna. 

Semesterrapport

Har nu haft semester en dryg vecka och har det gött. Har inte direkt gjort något omvälvande. Det har ju varit varmt så in i helvete vissa dagar, och då görs det sannerligen inte många knop. Men igår lastade vi bilen full av skräp och körde till soptippen. Det är något av det bästa jag vet, hehe. Vi ska dit igen på torsdag! Soptippen, eller återvinningsstationen som det heter, har bara öppet två dagar i veckan så det gäller att passa på. 

Sen har vi gjort en PLAN för saker som ska göras under semestern med varsin lista och en gemensam. På min lista står det: storstäda hönshuset, städa carporten, rensa skafferiet, hugga och stapla ved. På vår gemensamma står det: fälla träd och bygga staket. På min mans: röja i källaren och så några eljobb. I den bästa av världar kommer det här att bli gjort under denna semester. Har längtat efter en städad källare i över tio år, men hittills har det bara varit olika typer av runtflyttande av saker utan att lösa det verkliga problemet (som är: för mycket saker i kombination med avsaknad av vettiga förvaringslösningar. Om jag fick en krona för varje gång jag gormat GOLVET ÄR INGEN FÖRVARINGSYTA så hade jag kunnat säga upp mig och leva på räntan. Men men. Plötsligt händer det...kanske?).

Staketet som ska byggas är att vi ska hägna in en del av tomten så att vi ska kunna samla våra bärbuskar där utan att hundarna är där och krafsar och framför allt: äter upp all gödning som läggs ut. Vi bor ju på så mager och uschlig sandjord att det är knappt att ogräset växer, brukar jag säga. Det är inte riktigt sant, men snudd på. I förlängningen är sedan planen att bygga ett par grindar så att man kan dela av tomten på ungefär hälften så kan hundarna vara på en halva och hönsen skulle kunna gå ut och sprätta och äta gräs och sniglar på den andra. De har ju förvisso en rätt stor hönsgård att vara i, men de kan gott få vidga sina vyer lite. Men det är ett lite större projekt som inte kommer att bli av den här sommaren i alla fall. 

Har också efter mycket moget övervägande tackat nej till att bli medryttare på Enögda Ponnyn. Ju mer jag har haft tid att tänka på det, desto mer kluven har jag känt mig. Fantastiskt erbjudande, gratis ridning, inte långt från där jag bor, jättetrevliga ägare och gissningsvis också en jättetrevlig ponny. MEN jag har också känt att det har känts lite jobbigt att binda upp sig två dagar i veckan framöver. Plus att det ju är ett djävla ANSVAR att rida någon annans ponny, tänk om något händer? Men mest har det faktiskt varit denna ekvation: Jag vill ju fortfarande rida Köttbullen minst en, men helst två gånger i veckan. Och sen hålla hundkurs någon kväll per vecka. Sen kanske själv gå någon kurs med någon av hundarna någon kväll. Då är man uppbokad 3-4 kvällar. Två gånger till innebär att man är uppbokad 5-6 dagar av 7. Och under den här våren med rätt så mycket fritid så har jag kommit fram till att 3-4 faktiskt känns bättre än 5-6. Så skulle jag bara ringa ägaren och meddela det också. Det var kanske jobbigast av allt. Kändes så himla otacksamt liksom. Funderade till och med på att dra en vit lögn om att jag skulle komma att ha så mycket på jobbet i höst etc, men sen skärpte jag mig och sa som det var. Och det var helt okej (sa hon i alla fall, sen kanske hon knöt näven i fickan och svor en mustig ed inombords, men det lär jag ju aldrig få veta). 

Har kommit igång så HIMLA bra med min egen träning. Har kommit till det där stadiet (efter en rätt så mastig uppförsbacke till inledning) där träningen känns rolig och man bara blir piggare och orkar mera. Kör ridlärare I:s specialpass tre gånger i veckan och pilates två gånger. Plus cykel 1-2 dagar (men har ju elcykel så det är väl inte så himla mycket "träning" egentligen men jag inbillar mig att det är bra för artrosknäna att röra sig lite i alla fall). Plus promenader såklart. Åh vad jag har längtat efter vanliga promenader! I våras var varje tur med hundarna en PLÅGA. Knäna var svullna, benen kändes blytunga, varje steg gjorde ont och det enda jag kunde tänka på var att komma hem så fort som möjligt så man kunde få slippa denna djävla tortyr. Men nu är benen pigga igen. Mmm. 

Har sagt upp vår prenumeration på DN så är nu utan morgontidning (fredag-lördag-söndag) för första gången på rätt många år. Tror inte det kommer att göra så himla stor skillnad för helt ärligt så skummar jag bara igenom kanske 90 % av innehållet och det känns som att jag mest kommer att sakna korsorden. Och då finns det ju billigare altarnativ till korsordstidningar. 

Ja, nä, men det var väl ungefär vad som har hänt sen sist. Detvillsäga inte jättemycket och inte något jätteomvälvande heller. Ikväll ska vi titta på fotboll! Är inte jätteintresserad av fotboll, men nu är det ändå EM och Sverige är i semifinal. Då kan till och med jag kosta på mig att kasta ett getöga. Även om jag stör mig på att det är så långsamt och liksom fumligt. Om man jämför med hur snabbt och distinkt passiningsspelet är i handboll så känns det som att allt inom fotboll går i slow motion. Och då är ju ändå damerna hundra gånger rappare än herrarna, som faller i vinddraget, ligger och vrider sig i imaginära plågor i en kvart och tar TUSEN ÅR på sig att genomföra ett byte. 

Det var väl allt för stunden, nu ska jag fortsätta semestra. 

   

En förlorad man

Det här är en bok som jag nu påbörjat två gånger och nu ger fan i: En förlorad man av Jane Harper. Har tidigare läst Hetta (som jag gillade) och Falska vänner (som jag tyckte var sisådär). Den här gillade jag inte alls. Det kändes bara som ett evinnerligt malande om ingenting. Ointressanta karaktärer, seg dialog och rätt tjatiga miljöbeskrivningar (Australien är jätte-jättestort och jätte-jättetorrt). Den här boken får en överkorsad dingo av fem möjliga. 

En gång om året

Har läst En gång om året av Peppe Öhman. Detta är handlingen:

Karolina har ett vackert hem, en imponerande karriär, två härliga bonusbarn. Och hon har Christian.

Christian är närvarande. Han lagar härliga middagar, han är en bra varannan vecka-pappa och populär i umgängeskretsen. Christian är helt enkelt en bra person. Han och Karolina lever mer jämställt än de flesta, men ändå är det något som skaver. Varför är det Karolina som tar allt ansvar för barnens klädstorlekar och vänners födelsedagar? Och varför, varför, varför städar Christian alltid bara bort middagen till 90 procent?

När Karolinas egen barnlängtan börjar smyga sig på blir de här småsakerna till stora bultande frågetecken. Är det mer än de sista 10 procenten som saknas?

Mitt i allt detta stöter hon på Adam igen. Passionerade Adam som erbjuder något helt annat än smutsiga diskbänkar och varannan vecka-liv. Med honom blir Karolina en gång om året något mer än hemmets projektledare och de stora frågetecknen överskuggas snart av den största frågan av dem alla: måste hon verkligen välja?

NJA, kände jag väl om den här boken. Den kändes rätt seg och även om det fanns vissa igenkänningsfaktorer, till exempel mäns förmåga att dra fram exakt varenda bytta som finns i hela köket när de ska laga mat och samtidigt INTE diska undan efter hand och INTE plocka undan allt efter sig efteråt osv, så irriterade jag mig nästan mer på Karolinas mjäkighet, eftergivenhet och allmänna velighet. Tycker också att det var väldigt mycket detaljer som inte direkt tillförde berättelsen någonting. Den här boken får två valmöjligheter av fem möjliga. 

Brinn mig en sol

Har läst Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson och det tänker jag att du också kan göra. Den hänger lite löst ihop med Järtecken men det är inget måste att ha läst den. Handlingen är denna:

I februari 1986 sker det första mordet i byn Tiarp på Nyårsåsen utanför Halmstad.

För polisen Sven och hans son Vidar blir det en avgörande tid. Landet är i chock efter mordet på Olof Palme. Medan Vidar söker sin väg mot vuxenlivet, tvingas Sven in i mörkret på Nyårsåsen för att jaga Tiarpsmannen: Vem är han? Vem blir hans nästa offer? Och vem är författaren som långt senare återger historien - varför skriver han?

"Brinn mig en sol" är en kriminalroman om sanning, skuld och ansvar i en tid då Sverige förändras bortom igenkänning.

Jag gillade den här boken (jag gissade rätt på mördaren rätt tidigt men helt säker kunde mam inte vara förrän i slutet). Spännande, men inte sådär typiskt polisdeckarspännande utan rätt lågmält, och det kändes som om detta verkligen hade kunnat vara på riktigt. Fina miljöskildringar, intressanta karaktärer, bra språk även om jag, precis som i Järtecken, störde mig lite på att vissa ord i dialogen plötsligt ska skrivas på dialekt men inte alla - halländska är väl ändå mer än "mossan" och "fossan"? - och möjligen lite, lite för omständligt och detaljerat ibland, men det är väl småsaker. Den här boken får fyra sädesärlor av fem möjliga. Schas iväg till bibblan. 

Kult

Har läst Kult av Camilla Läckberg och Henrik Fexeus. Det är fortsättningen på Box, som jag läste för ett tag sen. Detta är handlingen:

När en liten pojke försvinner från en förskola på Södermalm i Stockholm sätts polisinspektör Mina Dabiri och hennes kollegor åter på prov. De hittar genast likheter med en tidigare barnkidnappning, som slutade riktigt illa, och förstår att de har med livsfarliga krafter att göra. Allt pekar dessutom på att fler barn kommer att försvinna. För första gången sedan de dramatiska händelserna två år tidigare tar Mina upp kontakten med mentalisten Vincent Walder. Deras relation är lika speciell nu och han visar sig vara användbar även i denna utredning. Men klockan tickar och när de mest skyddslösa blir offer - vem kan då rädda dem?

Kände mig lite mer kluven inför den här berättelsen. För det första gick det väl inte EN ENDA SIDA utan att det påpekades i någon form hur oerhört varmt det var. För det andra så gick det knappt heller EN ENDA SIDA utan att någonting som rörde Minas OCD-issues togs upp. Och det var väl likadant med alla de andra karaktärerna - nämndes Christer så var det också något om hans hund, nämndes Peder så var det något om hans trillingar, osv. Och eftersom boken är närmare 600 sidor så blev det rätt T-J-A-T-I-G-T i längden. Och för drt tredje - hur många seriemördare som tänker ut intrikata och extremt långsökta ledtrådar som bara Vincent kan lösa finns det egentligen? Det känns lite too much av allting faktiskt. Men visst, rätt spännande är det ju ändå. Den här boken får tre högtryck av fem möjliga.  

Faller jag faller du

Det här är en bok jag inte orkade läsa klart: Faller jag faller du av Krillan Ahlsén. Ändå verkade handlingen riktigt lovande:

Under den trasiga rutan låg en sten lika stor som en knytnäve invirad i ett papper. Jag vecklade ut det. I tjock svart tusch, med omsorgsfullt textade versaler, stod det: STOCKHOLMSJÄVEL FÖRSVINN HÄRIFRÅN!

Stenen som kastas in genom fönstret i huset som journalisten Iris Lund just ärvt är bara första tecknet på att hon inte är välkommen i byn på Österlen.

Med en deprimerad tonårsdotter och en dement mamma kvar i Stockholm kämpar Iris för att rusta upp huset. Men livet i Karlavik blir inte som hon tänkt sig. På vinden hittar Iris gömda målningar, väldigt olika den konst som hennes pappa var känd för. Hon hittar också ett mystiskt foto som föreställer pappan med en liten flicka. Fram växer en annan bild av den far hon trodde att hon kände.

Och hur mycket kan hon egentligen lita på sina nya bekantskaper i byn? Fler skrämmande händelser inträffar och Iris börjar bli orolig på riktigt. Vem kan hata henne så mycket när hon inte ens vet vad det är hon har gjort?

Jamen alltså näe. Det var liksom ingenting som fastnade här trots att jag ändå plågade mig igenom nästan hälften. Träliga karaktärer, seg handling, alldeles för lätt att lägga ifrån sig kände jag. Den får noll nollåttor av fem möjliga. 

Tävling

Det har ju tävlats.

Eventuell spänning på g

Imorgon kan det eventuellt bli spännande. 

Snart i mååååål

Idag är - förhoppningsvis - min sista jobbdag innan semestern. Tycker det är något av ett genidrag att börja semestern på en fredag och ännu mer att avsluta med att ha semester på en måndag så att arbetsveckan börjar på en tisdag, så man liksom ramar in sin ledighet med ett par kortveckor. 

Semesterplanerna är ytterst få, för att inte säga obefintliga so far. Vi, eller rättare sagt min man men han sa "du är såklart också bjuden", är bjudna på femtioårsfest i helgen. Jag tackade såklart nej, dels för att a. jag känner inte ens personen som fyller år och b. festen var, enligt min man, "någonstans mellan Vättern och Vänern" och för mitt vidkommande kunde det lika gärna vara på månen. Plus att c. min man har inte träffat de här människorna på sisådär 20 år. Kan ju bli en rätt stel tillställning om man upptäcker att man nuförtiden har noll gemensamt med det som en gång var ens gamla vapendragare. Det kan såklart också bli hur kul som helst, men det var inte så att JAG kände att JAG ville ägna en hel helg åt att åka bil i många mil för att sedan vara utlämnad åt att hänga med människor som jag inte känner eller har någon som helst anknytning till samt eventuellt tvingas lyssna på gammal fyllenostalgi plus - mardrömmen - SOVA ÖVER. Plus - mardröm nummer två - genomlida en söndag där man själv vaknar svintidigt, värdfolket sover till långt fram på förmiddagen och sedan ska man sitta och äta en seg frukost ihop innan man äntligen kan packa ihop och bege sig den långa vägen hem. Brrr. Så min man åker, jag stannar hemma, allt är frid och fröjd. 

Resten av semestern hoppas jag att vi mest bara dräller omkring hemma, alternativt åker på dagsutflykter till soptippen med allt BÖS som jag hoppas ska försvinna under denna semestern. Är nästan 100 % klar med mitt Flickrum™, det ska bara sättas upp ett draperi samt fixas ett eluttag till en skrivbordslampa. 

Jag är helnöjd med min lilla vrå, även om det fortfarande är lite i stökigaste laget. Men tycker överlag att det är väl utnyttjade kvadratmeter utan att det känns klaustrofobiskt och som sagt, jag hatar konceptet "ljust och fräscht". Vilket kanske märks, hehe. Det enda som är köpt nytt är soffdynorna och kuddarna, soffan är byggd av lastpallar som jag tiggt mig till på jobbet, allting annat är antingen Tradera eller sånt jag redan hade i min ägo.
Baljan med ved till vänster i bild är visserligen kanske lite i största laget, men den kommer från mitt föräldrahem så den har ett visst affektionsvärde (den är även gjord i koppar så den har kanske även ett kraftigt ekonomiskt värde, vad vet jag?) för det var i den som JULKLAPPARNA låg i fornstora dagar. 

På andra sidan väggen däremot, är det enligt mig mindre mysigt. 

Soffan i bakgrunden är en bäddsoffa, och varje gång man ska sova i den (vilket min man ofta gör på helgerna eftersom han gillar att sitta uppe och uggla sent och när han då tassar in i sovrummet på lätta fjät kanske ibland fem-sex timmar efter att jag har gått och lagt mig så vaknar jag och sen kan jag inte somna om på en halv evighet) så måste allt det som står på golvet framför flyttas någonstans, och eftersom min man aldrig någonsin löser själva grundproblemet (för mycket saker i förhållande till disponibel förvaringsyta) så ägnar han mycket tid åt att flytta omkring på saker och hitta tillfälliga förvaringsplatser. Hoppas så innerligt att "vi" kommer att lösa upp den knuten under semestern. Nu har jag ju strängt taget ingenting att göra med ordningen i detta rum, men eftersom de här lådorna, kassarna och högarna förvaras någon annanstans rätt ofta så har jag ju det indirekt. Plus att det fortfarande är rätt kaosigt i hallen utanför dessa numera två rum av saker som eventuellt ska in, eventuellt inte. 

Så jag hoppas vi får till ett par röjardagar, helst i början av semestern. Imorgon kväll ska jag tävla i lydnad med Tage. Har nästan inte tränat någonting alls och är egentligen inte speciellt sugen på att tävla men jag får väl se det som träning. Sen är det specialsökskurs på lördag, Laban är nog såpass återställd att han kan vara med. Sen ska jag passa på att laga stark mat och maratonglo på Skilda Världar under min helg med egentid. Hehe. Och sen är det SEMESTER. 

Bæredygtighed

Tycker det är lite roligt att den danska motsvarigheten till hållbarhet, eller som vi säger på engelska: sustainability, är bæredygtighed.Att man liksom berömmer sig själv för att man tänker på den här planetens framtid. Det borde kanske fler göra. Tänka på den alltså, eller kanske hellre göra något konkret istället för att berömma sig själv. 

DISCLAIMER: Det finns förmodligen danskar som ligger väldigt i framkant ifråga om miljö och hållbarhet, men för inte alltför många MÅNADER sen hade jag en diskussion med några danskar om sopsortering där det kändes som att deras argument var sånt som man sa i Sverige på 90-talet ("det är ingen mening med att sortera för allting blandas ändå ihop sen", "det är väl inte miljövänligt att behöva slösa en massa vatten på att skölja ur mjölkpaket" osv.), dvs för TRETTIO ÅR sen.
Sen finns det såklart svenskar som (fortfarande) agerar som idioter ifråga om källsortering (don't get me started med "allt brinner vid rätt temperatur", JA, det gör det men det är ett djävla resursslöseri och inte ett argument att använda bara för att DU är för lat) och jag är övertygad om att det finns en massa rödvita miljöhjältar på andra sidan Öresund. 

Det tycks till

 Det tycks till i kommentarsfälten. 

En markering

En markering!

Hemma igen

Fick åka och hämta Laban på djursjukhuset igår. Han var rätt så ynklig och trött, ska ha smärtstillande och antibiotika tre gånger om dagen den kommande veckan, men svullnaden har gått ner och jag tycker nog att han verkade ungefär som vanligt i morse. S-K-Ö-N-T. De har inte hittat något bithål någonstans så teorin är väl just nu att han helt enkelt bara har fått en djävla smäll som har träffat lite olyckligt. Mm, ja så kan det gå. 

Tage blev jättejätteglad över att träffa Laban igen, och det var ömsesidigt. Hilding svansade mest omkring och var beskäftig och skulle tvätta Laban från topp till tå och Remus tog det hela med det upphöjda lugn som anstår flockens ålderman. Laban och Tage lekte ett tag och sedan blev Laban trött och fick ligga och vila sig bredvid pappa. 

Imorgon har vi en revision på jobbet, vilket hänger som ett djävla Damoklessvärd över mig. På fredag börjar - förhoppningsvis - min semester. Har sagt att jag får väl ha fredagen som en reservdag ifall det är något akut som dyker upp på revisionen som behöver ordnas upp lite snabbt. Men sedan väntar fyra veckors ledighet. AAAAAH. Fyra (i värsta fall) dagar kvar. Kunde lika gärna varit fyra ÅR som det känns nu, men bara revisionen är överstökad så ska jag nog få mitt liv tillbaka. Hoppas jag. 

Bråkigt

Vi har det lite bråkigt i flocken just nu. Det är Tage som inte riktigt vill acceptera att Laban inte längre är en göllig liten valp utan börjar bli en stor kille med egna åsikter och som inte låter sig hunsas hur som helst. Det är ju ett oundvikligt skede, när det ska göras upp om vem som egentligen bestämmer över vem, men så här dramatiskt har det inte varit med de andra hundarna. Tage är petnoga med att det är HANS soffa, HANS säng, osv, och det kan man ta ur honom om man bara ser det komma. Men ibland går det så fort att man inte hinner och då ryker de ihop och slåss. Oftast är det över på mindre än tio sekunder, men den här processen verkar dra ut på tiden. 

Och i lördags gick det snett. Jag hade varit och tränat med Laban, kom hem och släppte ut honom en sväng i trädgården. Sen kom min man ut med de andra hundarna. Dumhet nummer 1 var att han hade Tage i koppel medan Laban och de andra var lösa. Alltså, tanken var väl att han skulle försöka undvika eventuellt bråk, men istället blev det precis tvärtom. En hund som bråkar har ju två alternativ, fight or flight, och är hunden kopplad tar man bort det ena alternativet och då återstår bara det andra. Det är av den anledningen jag ALDRIG låter mina hundar hälsa på främmande hundar när vi är ute och går. 

Dumhet nummer 2 var att när Tage och Laban rök ihop så skulle min man försöka gå emellan och sära på dom. Har sagt TUSEN gånger att det är bättre att låta dom reda ut det själva, för dels riskerar man ju att själv bli biten när man går emellan, och dels tror inte jag att hundarna är speciellt mottagliga för "fostran" i det skedet. Självklart ska de veta när de gör fel, men det får ju vara i ett läge där det fyller någon funktion för annars blir det ju bara ett meningslöst rytande där ingen fattar vem som är arg på vem eller varför. 

I alla fall så blev Laban biten. Eller vad som nu har hänt, först märktes ingenting utan vi kom in och hundarna fick varsin tuggpinne men Laban ville inte ha sin och då såg vi pyttelite blod i munnen men inget mer. Tänkte att aja, han har väl bitit sig i tungan eller något. men efter ett tag upptäckte vi att han också var rejält svullen under hakan. Hittade dock inget sår och och inget blod, tänkte först att han kanske bara hade fått nån smäll eller så. Tog fram en kyldyna som jag höll mot hakan en stund och hoppades att det skulle hjälpa. En stund senare upptäckte jag att han låg med öppen mun, vilket han inte gör i vanliga fall, och då visade det sig att den rejäla svullnaden under hakan hade en motsvarighet i form av en enorm blodutgjutning under tungan. Det var i storleksordningen (jag överdriver inte) en halv (blodfylld) golfboll och den såg ut att kunna spricka när som helst och gud vet vad som skulle hända då, kände jag. Så det blev raka vägen till djursjukhuset och där blev han kvar för observation över natten. Igår var svullnaden dessvärre ännu större, så nu får han smärtlindring och antibiotika och är fortfarande kvar för han kan varken äta eller dricka eftersom han inte kan stänga munnen. De tror att det är en bitskada som  har träffat ett blodkärl lite olyckligt och så har det blivit som en lårkaka inne i munnen. Nu ska de avvakta och se om svullnaden går ner, annars får de sätta dropp. 

Detta är den där djävla BAKSIDAN med att ha djur. Fy fan vad det gör ont i hjärtat. Och de andra hundarna är ju åtminstone okej med att låta sig hanteras av andra människor, men Laban är väldigt misstänksam mot alla han inte känner. Fastän förnuftet säger att han absolut har det bäst där han är så vill hjärtat bara åka dit och hämta hem honom. Skitjobbigt. 

Sen är det alltid lätt att vara efterklok, allting går jättefort när de ryker ihop och ibland går man bara på instinkt. Har försökt att inte skuldbelägga min man för han är minst lika ledsen över det som hände som jag, men samtidigt var det en djävligt onödig situation som hade kunnat undvikas om man tänkt efter lite före. Vilket ju såklart är lätt att säga i efterhand. Det var såklart maximal otur att just det här bettet tog som det gjorde, men veterinären som jag pratade med igår var väl inte jätte-jättebekymrad över det utan nu får vi bara hålla tummarna för att svullnaden går ner och att Laban får komma hem. 

Fädernas missgärningar

Har läst Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, den som ska vara den sista boken om Rebecka Martinsson. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag att den serien redan var avslutad, så längesen var det jag läste något av Åsa Larsson. Förra delen -  Till offer åt Molok - kom ut 2013, googlade jag mig till, och det var väl cirka då jag läste den. På den tiden bloggade jag inte så systematiskt om mitt läsande. Men jag gillar böckerna om Rebecka Martinsson. Jag kanske inte alltid gillar Rebecka Martinsson in person, för det är ju fan vad hon är avig och tvär och krånglar till allt ibland. Fast jag gillar väl henne ändå, och även de andra karaktärerna. Och miljöbeskrivningarna och språket och dialogen, det är mycket att gilla med Åsa Larsson.

Detta är handlingen:

- Jag ber dig, Martinsson. Jag orkar inte göra det här. Du måste hjälpa mig. Det är en döende mans sista önskan.

Rättsläkare Lars Pohjanen ber Rebecka Martinsson att utreda ett preskriberat mord. Hon går motvilligt med på detta, fast hon egentligen är arbetstrött och slutkörd.

Snart har hon även en ny mordutredning på sitt bord. Spåren löper samman och leder också till mörka hemligheter i hennes egen familjehistoria.

Eftersom det var ett tag sen jag hängde i Kiruna och Kurravaara med omnejd så skulle det kanske ta lite tid att komma in i allting, trodde jag, och en del skulle nog vara glömt. Men det gjorde det och var det inte, utan alla karaktärer radade vänligt upp sig ur minnets galleri efterhand som de dök upp i boken. Däremot var själva mordhistorien lite rörig och med lite för många inblandade, kände jag. Fast jag gillade själva kringhistorierna och livsödena bättre, mordet kunde litegrann kvitta kände jag också. Den här boken får fyra rejäla islossningar av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan!  

Hållbart

Här kommer hållbar information. 

Nu levande

Har läst Nu levande av Sara Lövestam, den tredje och avslutande berättelsen om Monika som inleds med Ljudet av fötter, följt av Bära och brista. 

Jag gillade de två första delarna, och jag gillade även den tredje, som handlar om detta:

Efter elva års plåga ljusnar det för Monika, när hon långsamt blir vän med tanken att sluta försöka få barn. Men Claes, som plötsligt är en del av Monikas liv, har andra idéer det finns fortfarande metoder att prova. Monikas barnlängtan är skavd ända intill benet, men borde hon ändå utforska den nya möjligheten tillsammans med Claes?

Samtidigt framträder ett tvåhundra år gammalt mysterium, när Monikas jakt på sanningen om sina förfäder leder henne till ett olöst mord bland nybyggare och renskötare i 1800-talets Arvidsjaur. Hon gräver sig allt längre mot sitt släktträds rötter. Kan hon förlika sig med att inte bygga på dess grenar?

Ja, som sagt, jag gillade även denna bok. Kanske att jag gillar historien om Monikas släkt lite mer än berättelsen om själva Monika, även om släkten är stor och rätt rörig. Men så bra skrivet och skildrat. På insidan av omslaget fanns ett släktträd och det hade underlättat mycket, men detta var en biblioteksbok så omslaget var fasttejpat och dolde halva släkten. Aja. Jag tycker ni kan hasta iväg till bibblan och låna hela sviten. Den här får fyra björnsvansar av fem möjliga. 

Irritation

Två saker som stör mig så ofantligt mycket just punkt nu:

1. En person i min relativa närhet som - oklart om det är talfel eller bara hens sätt att uttrycka sig - istället för att säga "så", säger "sjå". Och som säger detta HELA TIDEN. Sjådärja, då var det klart. Sjå som jag förstod det stämmer det. Det är sjå mycket att göra just nu. Och det värsta är att nu är det ANDRA människor som också har börjat med detta. VARFÖR? Om ovan nämnda person pratar sjå på grund av talfel sjå är det sjåklart inte sjå lätt att göra något åt det, men alla andra:  SLUTA.

2. Folk, eller här får jag nog säga tjejer/mammor, för jag har aldrig sett något motsvarande för killar/pappor, som skriver om sig själv som "mamman". Typ Idag åkte hela familjen till stranden, barnen kastade boll och mamman fick äntligen sola eller Pelle har lärt sig cykla men nu tycker mamman att det börjar gå lite väl fort i nedförsbackarna. VARFÖR? SLUTA. 

Andra saker som är lätt irriterande: 

a. kollegor som jobbar i samma tidszon som jag och som lägger tvåtimmarsmöten med start 13.30 när jag tycker det borde vara allmänt känt av ALLA att jag slutar 13.15. 

b. jag själv, som varje gång det händer försäkrar att det går bra och att jag är flexibel. 

Blä. 

Åtta dagar kvar till semestern. 

Nutidsskvaller

Lite (med betoning på lite) nutidsskvaller.

Själsfränden

Har läst Själsfränden av Sofie Sarenbrandt, del en miljon i den fristående serien om Emma Sköld, denna fantastiska polis som inte bara är skärpt till tusen utan också vrålsnygg och alla karlars dröm. Typ. Jag är rätt trött på Emmas förträfflighet, Nyllets vankelmod, Josefins svartsjuka och resten av persongalleriets vid det här laget rätt så stereotypa karaktärsdrag. Men ändå är jag där och sliter åt mig varje del som kommer ut, så helt tokigt är det väl ändå inte.

Detta är handlingen:

Stockholms stad breder ut sig som en kuliss med sina sprakande höstfärger. En slående utsikt, tills kriminalinspektör Emma Sköld stannar med blicken på en kvinna som balanserar på fel sida om räcket på Västerbron.

En vindpust tar tag i det långa mörka håret och Emma håller andan. Hur ska hon hindra kvinnan från att hoppa och falla fritt tjugosex meter, rakt ner mot en säker död? Och inte bara hon, utan även spädbarnet i hennes famn.

Jag vet inte, jag tyckte själva motivet till självmordet kändes lite...långsökt? Och lite rörigt med det här insprängda förhöret där man inte visste vem som blev förhörd, och det här att Emma eller någon i hennes absoluta närhet alltid ska bli kidnappad/jagad/mordhotad av nån läskig typ börjar ju bli på gränsen till tjatigt. Men en okej bruksdeckare ändå. Den får tre fosterfördrivningar av fem möjliga.

Information

Det kom lite information. 

The sun always shine on tv, och uppenbarligen också i skogen

Har du smort in dig med solskydd? frågade min man i söndags när jag stolpade omkring och packade ihop allt som man behöver för en heldag i spårskogen när det ska bli jättejättevarmt. Nä, men det behöver jag inte, vi ska ju vara INNE i skogen och där är det skugga, sa jag. Ja, jag VET, som ett djävla barn. Jag bränner mig alltid i solen, får dessutom soleksem som kliar satan, och ändå så är de gånger jag är proaktiv och smetar in mig med solskyddsfaktor 50 lätträknade även om flaskan står aldrig så strategiskt placerad i badrumsskåpet. Jag planerar ju aldrig att vara i solen så därför tänker jag att det inte behövs. Jag är en sån som håller mig i skuggan och det är bara om jag vet att jag ska vara någonstans där det inte är skuggigt som jag bemödar mig med krämer och grejer. Skogen = skugga, så tänker man ju. Eller åtminstone jag. Det visade sig vara fel-fel-fel, åtminstone i söndags. Nu har jag soleksem på både skenben och underarmar och ja, det kliar satan. TACK OCH LOV fick jag också ungefär 50 myggbett (trots att jag fullkomligt dränkte mig i myggspray), så jag kan beklaga mig över att det kliar utan att avslöja källan och att jag borde ha smort in mig, precis som min man rådde mig att göra (moget, verkligen).

 

Ny vecka och nya tag

Helgen försvann som vanligt i en grisblinkning och så var det måndag och en ny arbetsvecka tornar upp sig och varslar om misär. 

I fredags var det fest för min son och hans fru, de gifte sig i februari men då fick ingen komma p g a restriktioner. Nu var det ingen jättefest utan bara en liten sittning för närmaste familjen, men det var trevligt. 

I lördags var det först lördagspyssel i trädgården, sedan var det specialsökskurs för Laban och sedan åkte jag därifrån till spårskogen och lade spår till söndagens träning. Det tog som alltid mycket längre tid än planerat, kom hem och var dödstrött, svettig och myggbiten och hade noll lust att laga mat så det fick bli "pizza" (jag säger alltid "ska vi beställa pizza" men beställer alltid en kycklingrulle) till middag och sedan såg jag två avsnitt av Skilda Världar och gick och lade mig. 

Hade ställt klockan på 06.15 men vaknade redan 05.30 och kunde inte somna om så det var ju lika bra att masa sig upp och kicka igång dagen. Var i spårskogen strax efter åtta, lade ett personspår till Laban som ska vila huvudet från viltspår ett tag, tog en promenad, hängde lite med de andra, gick Labans spår och sedan började det SM i logistik som en heldag i spårskogen innebär. Jag hade lagt ett spår åt en annan och så följde jag med henne på det. Sedan skulle jag försöka visa henne var jag hade sett kantareller när jag lagt spåret på lördagen, men går man offroad så är det ju inte helt lätt att hitta EXAKT var man har varit så det gick inte. Men hon hittade ett annat ställe. Tydligen är det SJUKA MÄNGDER kantareller i år och tidigt är det också. Själv plockar jag inte svamp så jag har ingen aning om var, när och hur detta inträffar. 

Sen följde en massa väntan, fika, tax- och viltspårsnack och slagsmål med myggor och bromsar, men det var trevligt. Remus och Hilding fick gå varsitt nattgammalt spår och det gillade de. Jag med, för det är så kul att se dom arbeta eftersom de är så målmedvetna och aldrig ger upp. I Hildings spår gjorde han en liten avstickare en gång, det visade sig att bakom ett träd mitt ute i ingenstans hade någon dumpat en halv baguette. Och det är ju klart att supernäsan Hilding hittade den, hehe. Men han släppte den på tillsägelse och fortsatte spåra som den duktiga spårhund han är. Remus skötte sig också utmärkt. Det här hände mig: Jag satte mig på en stubbe en stund medan jag väntade på att hon som lagt Hildings spår skulle komma. Visade sig dock att stubben var full av kåda, så jag hade en stor fläck i röven och fick sitta på en handduk på vägen hem. 

Kom hem och var någonstans mellan halv- och heldöd, hade noll lust att laga mat men tanken på en arbetsvecka utan färdiga matlådor var värre så det var bara att släpa sig ut i köket och sätta igång. JAG VET, jag är helt besatt av mina matlådor. Det ska stå 10 matlådor i kylskåpet varje söndag, allt annat är ett misslyckande. Nu kanske man i jämställdhetens namn undrar om och varför inte min man kan laga mat när jag har varit iväg hela dagen och han bara har varit hemma? Jo, han kan såklart laga mat, men vi har inte riktigt samma syn på vad man ska äta. Jag tycker att man ska laga mat från grunden, medan han gärna serverar Felix Krögarpytt eller korv och pulvermos och liknande som jag tycker är  a. absoluta nödlösningar, b. inte speciellt gott. Plus att han är så otroligt omständlig när han ska laga mat. Allting tar tre gånger så lång tid och han drar fram tusen olika byttor och skålar och diskar inte heller undan efterhand som han använt saker, så köket ser ut som ett bombnedslag både under tiden och efteråt, vilket irriterar mig något så vansinnigt. Till skillnad från mig så tycker han inte heller det är särskilt kul att laga mat utan mer ett nödvändigt ont, så därav denna uppdelning. Plus att man får välja sina strider. 

Hur som helst, slängde ihop en lasagne och en bröddeg, in med lasagnen i ugnen och brödet på jäsning, in i duschen för att försöka sanera mig själv från lager av myggspray, svett och kåda. Det senare var lättare sagt än gjort för när jag försökte skala av mig kläderna så hade kådan arbetat sig in på bara skinnet så trosorna satt på riktigt som fastklistrade på skinkorna. Kände att man nog borde försöka lösa upp kådan med någon slags olja enligt lika-löser-lika-principen, men orkade inte stå och slabba med det så jag skrubbade röven med en skurborste och Biltemas grovtvål, vilket inte direkt kändes som en värdig handling men nöden har ju ingen lag. Åt middag, kollade på näst sista avsnittet av Stranger Things och sedan fick min man ta hand om hundarnas kvällsrutiner medan jag sträckte ut mig på soffan och läste. Har för närvarande TRE böcker på 14-dagarslån från bibblan så det gäller att utnyttja tiden och inte sitta och zappa i onödan. 

Ja, det var min helg det. TVÅ veckor kvar till semestern! 

Välkommen till Evigheten

Har läst Välkommen till Evigheten av Camilla Grebe. Jag gillar hennes böcker och den här, inte direkt en fortsättning men löst sammanknuten med andra böcker, skulle väl inte bli något undantag?

Handlingen:

Lykke Andersen - redaktör, författarhustru, tonårsmamma och, enligt omgivningen, inte ett spår våldsam - står anklagad för mord.

Vad har hänt på familjens idylliska gård? Har det att göra med det som skedde där åtta år tidigare? Och varför vägrar Lykke att tala med någon annan än kriminalkommissarie Manfred Olsson?

Jo, men jag gillade den här boken. Trots överanvändande av ordet "killarna" som jag stör mig sjukt mycket på, och möjligen att det var lite väl oklart motiv och kanske också att mördaren gestaltades aningen tvådimensionellt, men det är väl ändå petitesser tänker jag. Den får fyra kräftskivor av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er.

Ja, jag gillade den 

Det kom ett mail

Det kom ett mail. 

Livet är en fest

Jaha, då var det fredag och JULI. Hur gick ens detta till? kan man ju fråga sig, men det var väl förmodligen på det gamla vanliga sättet: alla dessa dagar som kom och gick som var livet. Eller nåt. 

Har haft en ond och bråd arbetsvecka, lyckades lösa ett problem och rädda en kollega och fick omdömet Du är fanimig SKARP på danska. Hoppas det inte betyder att man är nån djävla ragata. Eller, inte för att jag har något problem med att vara det, men det känns ju lite löjligt att tacka för det. Hehe.

Igår var en strävsam dag. Jobbade med att lösa kollegans problem, fick dessutom ta hand om en annan kollega som var sjuks besök. Åkte och handlade efter jobbet för det är min fredagsfrukostvecka den här veckan. Jobbet bjuder alltså på frukost varje fredag och vi turas om att köpa bröd och pålägg och sånt, och denna vecka var det min tur. Åkte sedan hem, städade lite, plockade en korg kirskål till hönsen, rörde ihop deg till piroger, tränade ett svettigt tabata-pass medan degen vilade, fixade fyllning, bakade 40 piroger, vattnade i växthuset och sedan drösade jag ner som en säck potatis i soffan och förmådde inte göra ett skvatt mer den dagen. 

Ikväll ska vi på bröllopsfest! Min son gifte sig nämligen i februari men då var det restriktioner och ingen fick komma på själva bröllopet, men nu "är dom nere" som folk här säger om alla som bor norr om dom själva. Det ska vara en enkel tillställning med knytkalas (därav ovan nämnda piroger) och bara familj, så  det finns ingen anledning att hetsa upp sig i onödan.  

Imorgon ska Laban på sin specialsökskurs, och därefter ska jag åka direkt till spårskogen och lägga spår till söndagen då det är samling 09.00 sharp, för träning och häng med viltspårsnördar som väl lär ta större delen av dagen. Och sen är helgen slut. PUH. Men sen är det bara två veckor kvar till semestern. Två veckor minus en dag, för min plan är att börja semestern på fredag, men samtidigt så kanske jag behöver ha fredagen som reserv om jag inte hinner allt det som jag borde hinna till dess. Den som lever får se.