tisdag 1 februari 2022

Cirka 4000 kronor fattigare

När Remus var valp så tappade han inte sina mjölk-hörntänder utan de fick opereras ut, och jag vet inte om det är någonting som är ärftligt, men det var i alla fall samma sak med Laban och idag var det dags. Min vanliga veterinär har en liten klinik i källaren på sitt hus och första gången trodde jag att det skulle gå till som på djursjukhuset, man lämnar in sitt djur, åker hem och väntar på att de ska ringa och allt är klart, men istället fick jag snudd på assistera, eller åtminstone hålla upp läppen när det behövdes. Den här gången var jag mer beredd på vad som komma skulle, och nu hade jag ju också munskydd så jag kunde lajva veterinärassistent på ett mycket mer trovärdigt sätt. 

Den som tycker berättelser om operationer och tänder och sånt är obehagliga kan sluta läsa nu. NU, sa jag. 

En mjölktand har ju en rot, med vilken tanden sitter fast i käkbenet. I takt med att de permanenta tänderna tränger fram tillbakabildas mjölktandens rot och ju mindre rot som är kvar, desto lösare sitter tanden och till slut är det ingen rot kvar alls och tanden ramlar ut. Men i Labans och Remus fall så har den permanenta tanden hamnat framför mjölktanden, vilket inte triggar igång något tillbakabildande av roten och därför måste det till en operation (om man låter tanden sitta kvar kan det leda till bettfel). Den går till så här (absolut sista varningen för läskig läsning): att veterinären trycker upp ett instrument som till 100 % liknar en skruvmejsel upp under tandköttet och knackar med en hammare på skruvmejseln för att få roten att lossna från tandbenet. Tid per tand: cirka 40 minuter av knackande, bankande, vickande, ruckande medan blodet flyter. Mest synd om de inblandande var i fallande skala: veterinären, jag, Laban. Veterinären fick stå framåtlutad i en mycket oergonomisk arbetsställning och arbeta med statisk belastning så mjölksyran flödade. Jag stod också framåtlutad och följde händelseförloppet samt var behjälplig med att hålla när det skulle sys, men jag kunde ju röra mig och titta på annat också om jag kände för det. Tyvärr var det enda man kunde titta på några fodersäckar samt en väggplansch med bilder på vaginalutstryk, så jag föredrog faktiskt händelsernas centrum. Laban själv var sövd och helt obekymrad om vad som skedde i hans lilla mun. Ut kom så småningom i alla fall två mjölkhörntänder vars rot var längre än själva tanden. Vilken match. Nu är vi hemma, han har fått en spruta med smärtstillande så han verkar inte ha ont, utan vinglar mest omkring och ser ut att undra vad som har hänt. Här åkte man iväg i bilen i godan ro och så utan att man vet ordet av så vaknar man och har stygn i munnen och saknar två tänder och mår som en räv. Plutte.         

4 kommentarer:

  1. Liknande historia fast mycket snabbare. Min lillkisse luktade illa i munnen och jag som tidigare aldrig kollat pa deras tänder akte bums till veterinären som pillade ut hörntanden pa ett ögonblick. Den var rutten och kom ut med rot och allt. Kände mig som världens sämsta matte! Numera kollar jag tänder regelbundet. Fast när djur äter, dricker och bajsar som vanligt tror man ju att de är friska.

    Fast detsamma hände faktiskt mig själv. En visdomstand hade börjat göra ont. Vick-vick-vick hos tandläkaren och sa var den borta.

    Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Remus hade en (minimal, men ändå) fraktur på en kindtand förra året, det var inget han berättade för mig men så fick han en stor böld pga det, så jag kan mycket väl identifiera mig med känslan av "världens sämsta matte" :(

      Radera
  2. Vad mysigt med en kvartersveterinär med klinik i huset! En sådan hade vi när jag var ung. Jag fick vara med och "assistera" vid kastreringen av min hankatt. Det tyckte jag var jätteintressant och kul när jag var 15 år. Misstänker att det inte skulle vara helt comme il faut idag?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehehe förmodligen inte. När jag var 12 år så skulle min ponny kastreras och både veterinären och mina föräldrar tyckte uppenbarligen att det var min uppgift att hålla i bremsen under ingreppet medan ingen av mina föräldrar var där. Sedan fick han (ponnyn) en infektion och då fick jag även ge honom stora penicillinsprutor dagligen i någon veckas tid. Blev tillsagd att om det kom så mycket som en enda minimal luftbubbla i blodet så skulle ponnyn FALLA DÖD NER PÅ FLÄCKEN så jag var livrädd, men det ville man ju inte visa. Rimligt ansvar för en 12-åring anno nittonhundralängesen.

      Radera