Den största skogsbranden i modern tid rasar i Sverige. Brandmän arbetar dygnet runt för att hejda eldens framfart. Mitt i kaoset hittas liket av en kvinna i en damm. Man vet inte hur länge hon har legat där, inte heller vem hon är.
Stella Robertsson, kriminalkommissarie på polisens nationella operativa avdelning, kallas upp för att bistå den lokala polisen i mordutredningen.
När hon anländer till den utrymda stan är hon redan brännmärkt av ilska. Hennes privatliv är trassligare än någonsin. Och på arbetet har hon i princip gjort sig omöjlig.
Till sin hjälp får hon den lokale mordutredaren Tommy Reyer, som är hennes raka motsats, och tillsammans ger de sig in i en utredning som kommer leda dem till människans allra mörkaste sidor. I jakten på mördaren kommer de ställas inför större hot än hon någonsin upplevt.
Stella Robertsson, kriminalkommissarie på polisens nationella operativa avdelning, kallas upp för att bistå den lokala polisen i mordutredningen.
När hon anländer till den utrymda stan är hon redan brännmärkt av ilska. Hennes privatliv är trassligare än någonsin. Och på arbetet har hon i princip gjort sig omöjlig.
Till sin hjälp får hon den lokale mordutredaren Tommy Reyer, som är hennes raka motsats, och tillsammans ger de sig in i en utredning som kommer leda dem till människans allra mörkaste sidor. I jakten på mördaren kommer de ställas inför större hot än hon någonsin upplevt.
Det lät väl spännande, eller hur? Fast det tyckte jag inte att det var. Retade omedelbart upp mig på karaktären Stella - blasé Stockholmssnut som lyssnar på black metal och har ett trassligt proivatliv som hon absolut inte vill tala om så istället gömmer hon sig bakom en besserwisserattityd och är generellt en djävla översittartyp som kan allt och vet allt och drar otroliga slutsatser av ingen information alls (han har en Kånkenryggsäck, alltså är han vegetarian, eller varför inte: mannen hade ingen gratiskalender från den lokala byggfirman, ergo var hans fru otrogen med byggfirmans ägare. Så elementärt min käre Watson). Dessutom blir Stella (bland annat) både nedslagen med armeringsjärn och får armen söndersliten av bitska Dobermannhundar och får utöver det och för att tala klarspråk så sjukt mycket stryk att hon gissningsvis skulle ha blivit ett fall för långvården med permanenta hjärnskador, men hon ligger bara medvetslös en liten stund, sedan är det upp och hoppa och iväg och jaga skurk. Nämen GÄSP kände jag inför allt detta. Detta är del ett i en planerad trilogi, jag kommer inte att läsa de andra delarna. Den här får en gnista av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar