Saker att fundera på

1. Det finns vuxna människor som har boende, jobb, rösträtt, körkort etc, som inte tvättar händerna efter att ha varit på toaletten. INTE ENS I DESSA TIDER när det tjatas från arla till särla om vikten av att hålla en god handhygien. På mitt jobb är vi en grupp som jobbar i en separat byggnad, vi har en egen toalett med personliga handdukar med namnskyltar (som på dagis) och så finns det pappershanddukar för gäster. Personen ifråga kommer ibland in och lånar vår toalett när hen är i närheten och det är väl ingenting med det. Häromdagen konstaterade jag att det var någon som hade gjort det där oförklarligt konstiga som folk gör ibland: tagit det sista på toarullen och istället för att sätta i en ny rulle (som man ändå bemödat sig med att ta fram) i hållaren så hade hen placerat den nya rullen på elementet, och i och med det säkert sparat fem sekunder av sitt liv. Blir så otroligt provocerad av sådant. Satte den nya toarullen i hållaren (slösade därmed bort fem sekunder av mitt liv men fick lite sinnesfrid i utbyte), slängde den tomma rullen i papperskorgen och noterade samtidigt att papperskorgen var helt tom (brukar inte fördjupa mig i sånt men vi har haft en städvikarie som inte fattat att det ingår att tömma papperskorgar så just nu är vi lite på hugget när det gäller att lägga märke till sånt). Två gånger under denna dag besökte person X vår avdelning för att låna toaletten. När jag var på toa precis innan jag skulle gå hem så noterade jag att papperskorgen FORTFARANDE var tom bortsett från den tomma toarullen som jag slängt där på morgonen, vilket ger oss följande alternativ: a. X tvättar inte händerna efter att ha varit på toa, b. X tvättar händerna efter att ha varit på toa och använder någons personliga handduk. Vet inte vilket jag tycker är värst, men båda alternativen är verkligen INTE OKEJ. 

2. Idag ska jag till en sjukgymnast med mitt DJÄVLA knä. Eller fysioterapeut heter det väl nuförtiden och kan de fixa knät så lovar jag att aldrig mer säga sjukgymnast. Har lovat en hel massa andra saker som jag ska göra och aldrig mer göra bara knät blir bra igen. Är faktiskt rätt så knäckt av detta eftersom det gör ont exakt HELA DJÄVLA TIDEN. Eller okej, inte om jag sitter blickstilla. Men så fort jag rör mig och det vill man ju ändå kunna göra? Plus att det gör ont så fort någonting ligger mot knät (en bok, en hund, en tekopp). Plus att jag vaknar på natten av att det gör ont i knät för att jag har dristat mig att ligga på sidan. Drömmer våta drömmar om att kunna sitta på knä, det har jag inte kunnat på flera månader för jag kan inte böja knät så mycket att det går. Får liksom sitta i någon slags lilla sjöjungfru-stil när jag ska rensa ogräs och får då ont på nya ställen som man tydligen alltid får när man försöker avlasta. Dessutom har jag, antingen på grund av att jag går konstigt för att avlasta knät, eller för att det finns något djävulskt samband mellan nerver, leder, senor och annat, fått sjukt ont under högra foten med ett epicentrum i leden mellan själva foten och tån bredvid stortån. Sådär så att det känns som att trampa på en legobit för varje steg. Varje steg är alltså först en kniv i knät och sedan en legobit under trampdynan. MYSIGT. Not. Rida funkar förvånansvärt bra, men hoppa ner från hästryggen efteråt är en mardröm när man ska landa på legobitsfoten. Försöker sitta av med ena foten i stigbygeln och liksom bromsa det fria fallet och hoppas att ingen ser mig. Och obs, då rider jag alltså en häst som är kanske 140 cm i mankhöjd så det är ju liksom inga höjder att tala om.
Det är (tror jag åtminstone) inte i själva knät det gör ont utan i muskel- och/eller senfästena runt omkring, främst på ovansidan. Googlar man detta så får man upp att det antingen är löparknä, men det har jag haft och det är det inte (löptränar ju inte heller), eller "hopparknä" (som drabbar till exempel volleybollspelare), men då ska man mer ha ont på undersidan och det här är på ovansidan. Sen kommer man till artros och andra kuliga saker och sen tappar jag sugen och vill inte läsa mer. Känner lite att det här snart börjar sätta sig på mitt psyke, allt som inte inkluderar att sitta i soffan känns motigt och jobbigt. Och jag är visserligen en person som ofta fantiserar om att bara sitta i soffan och göra ingenting, men jag ÄR ändå inte riktigt denna person. Och det är väl ändå rimligt att åtminstone kunna gå en promenad utan att ha sällskap av kniv i knät och legobit under trampdynan? Jag är ju ändå bara (snart) 52, inte 92 som man skulle kunna tro när man ser mig stappla fram.
Nu är jag livrädd för detta scenario: att sjukgymnasten ska säga att jag är ett hopplöst fall och att jag får söka läkare och så ska jag vänta i åttahundra år för att få en remiss och en tid och sedan ska de säga att de inte kan göra något och att jag får gå till en sjukgymnast. Blä. Håll tummarna för mig, pls.

3. Långhelg is coming up. Det känns i alla fall fint, har jobbat rätt så mycket sedan jag började jobba på jobbet igen och känner att jag behöver vara ledig. Det ska bli fint väder dessutom. Vi ska klippa gräset, gissningsvis är vi de enda i Sverige som inte gjort det hittills i år. Hoppas att alla pollinerande insekter är jätteglada nu. Ska även sätta potatis och så sallad och mangold och kanske bönor. Har haft möss i växthuset och de har haft kalas på i princip allt jag sått, TACK SOM FAN för det. Men det är bara att gillra fällan och göra om. Har också lite planer på att låta Astrid och hennes fosterbröder få flytta ut i buren som står i hönsgården. De är 8 veckor nu och behöver inte värmelampa längre, Just nu bor de i källaren, men där behöver Plymouth Rock-kycklingarna få flytta ner snart för det börjar bli trångt för dom i akvariet där de bor nu, plus att nästa vecka så kläcks förhoppningsvis ett gäng vaktlar och då ska de bo i akvariet. Sedan kanske stackars ensamma vakteltuppen Villanelle äntligen kan få en fru? Den som lever får se.