Domen över ålderdomen

Tog mitt onda knä och besökte en sjukgymnast igår, hoppades på att hon skulle säga att det här var någonting man lätt kunde fixa till med lite laser eller nålar eller sjukgymnastik. Men såklart inte utan det här var ARTROS. Fy fan vilken deppig diagnos, kände mig ungefär jämnårig med Gandalf den grå, minus hans trollkarls-skills. Men min sjukgymnast var i alla fall handlingskraftig och började omedelbart styra och ställa med det här måndagsexemplaret till kropp och själ som ska vara jag. Nu är hon min artros-PT som jag ska gå och träna för en gång i veckan i tio veckor, plus att jag har fått en himla artros-app där hon ska hålla koll på mig mellan gångerna. Såatteh, ja, det är väl bara att rätta in sig i ledet och börja gilla läget. Man ska i alla fall vara aktiv, och det gillar jag ju att vara. Får träna vad som helst så länge smärtan inte blir outhärdlig, och det är ju åtminstone bra. Hade någon sagt till mig att från och med nu fick jag absolut inte göra ditt eller datt (företrädesvis roliga saker, hade ju inte blivit ledsen om någon hade sagt att jag aldrig mer fick dammsuga), då hade jag nog blivit deppig på riktigt. Nu är jag bara lite bitter, men det går väl över. Dessutom fick jag frikort. Förr var man ju tvungen att ha ett kort med stämplar och grejer, men nuförtiden sköts allt sånt tydligen automatiskt så när mitt personnummer knappades in så kom det upp att jag hade varit hos klipp- och klistradoktorn i slutet av förra året och ett par gånger hos den värdelösa sjukgymnasten efter det. Så nu har jag gratis sjukvård till november. Kan ju passa den här skröpliga åldringen, hejdå från Midgård.