Många ligger ju säkert sömnlösa och undrar hur det går för min inre 10-åriga hästtjej. DET GÅR BRA! svarar den 50-åriga diton. Denna vecka har det varit träningsläger i tre dagar och till helgen vankas det boot camp i dressyr. Bulldozern är under igångsättning, så henne var det ju såklart uteslutet att träna med. Däremot är det jag som står för igångsättningen, vilket känns jättekul. Är i stallet varje dag, ryktar, mockar, vattnar, packar hönät, sopar stallgången samt rider Bulldozern i skritt och numera även lite trav en halvtimme varje dag.
Men på träningslägret fick jag ha en av de nya ponnyerna (därav rubriken med triangeldrama eftersom det lite känns som att jag är otrogen mot Bulldozern) som kom i veckan, en sjuårig tinker som i princip bara är grundriden och som inte har en muskel någonstans. Det var otroligt längesen jag red en unghäst och jag skulle ju inte vilja påstå att folk stod på kö efter min autograf efter första lektionen i måndags. Inte att det uppstod kärlek från första skrittsteget heller. Han vinglade både hit och dit och klämde mitt ben mot staketet flera gånger och kändes allmänt seg och ovillig, volterna blev i bästa fall sexkantiga, galoppfattningarna var rena skämtet och sedan orkade han inte hålla igång galoppen mer än max fem meter. Men min ridlärare tyckte ändå det var okej med tanke på förutsättningarna. Nästa dag, som var igår, red vi för en dressyrtränare. Det kände jag väl SÅDÄR inför, men man får ju förklara läget och ta det för vad det är. Det började med att jag sa att jag upplevde Pojken (som tinkern får heta här) som rätt seg och tränaren sa att jag skulle trava några varv. Pojken hade nog aldrig varit ensam i ett ridhus förut, och det tyckte han inte var något vidare. Han sprang runt runt med högt oroligt huvud och tvärstannade varje gång han såg sig själv i spegeln och var allt annat än seg. Men sen kom nästa häst in och då lugnade han sig. Sedan gick det nästan lite bra ett tag, men så fick han för sig att han inte kunde gå på en volt utan bara vek halsen åt sidan och sprang rakt fram. Min ridlärare säger ofta att man ska låta hästarna ta ansvar för situationer de själva skapar så jag tänkte att "jaha, men spring in i väggen då" och så gjorde han det. Så det tipset funkade ju inget vidare om ni frågar mig, men sedan hjälpte tränaren mig så att jag fick ta ansvar och sen gick det lite bättre. Fick även det eminenta tipset att gasa mig ur alla problematiska situationer, "tänk bara fram, fram, fram". Funkar kanske i fler sammanhang?
Idag red jag för min ridlärare igen och nu började det kännas som att vi ändå har fått lite kemi, Pojken och jag. Jobbade mycket med övergångar och då blev han mer lyhörd och vaken för hjälperna. Fick även till ett par nästan lyckade galoppfattningar och klarade även att galoppera ett helt varv på fyrkantsspåret. Nu ska han - och jag - vila oss i form till boot campen. Någon kondition att tala om har varken han eller jag när det är 30 grader varmt och luften står helt stilla. NÄR SKA DET BLI NORMALA TEMPERATURER? Nu i eftermiddags har det förvisso åskat lite och i samband med det föll det ungefär 67 regndroppar, men det är ju fortfarande kvavt och tryckande. Stoppa detta väder NU. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar