Tretti punkt se, jag är inte så djävla nöjd med er heller faktiskt

Efter förra inlägget, och efter Lindas och Tinnans rekommendationer, så tänkte jag att vafan, jag unnar mig väl en dyr djävla WAKE UP LIGHT-klocka då. Eftersom jag hatar att "gå på stan", eller rättare sagt "gå i affärer" så gör jag såklart inte det om jag kan undvika det, så jag in och googlade mig fram till nån Philips-modell för strax under tusenlappen (vem ÄR jag?) som fanns till bästa pris på CDON av alla ställen, så jag klickade flinkt iväg en beställning. Såg sen för sent att CDON bara är någon slags agent och att den egentliga återförsäljaren är tretti.se. Jag är för närvarande extremt sur på tretti.se, för någon gång i samband med våffeldagen i år gick vårt våffeljärn sönder och jag beställde ett nytt därifrån, och har FORTFARANDE inte fått det och våffeldagen var väl i slutet på mars och de där djävla tretti punkt se:s kundservice svarar inte på mail när man lite vänligt frågar hur det egentligen går med ens beställning. HUR SVÅRT KAN DET VARA?

Så nu får jag väl vänta tills jag är pensionär innan jag får min dyra och braiga WAKE UP LIGHT om den här beställningen ska gå samma väg som våffeljärnets. Men då djävlar ska jag vakna utvilad och grädda våfflor som om det inte fanns någon morgondag, men tänk om jag vill göra det någon gång innan dess? Va? Va? Va?

I fredags var jag och Jenny och gjorde stan osäker, som det heter. Vi besökte bland annat ett lokalt vattenhål där jag inte satt min fot på denna sidan 80-talet, men där var allt sig likt. Gissar att det var exakt samma klientel då som fortfarande satt som klistrade vid bardisken och drack bärs ur personliga ölglas och kände bartendrarna vid namn och var lite som en enda stor och ganska törstig familj. Vi blev hälsade hjärtligt välkomna av en rätt så halvdragen och inte så lite kontaktsökande karl som sedan stolt förkunnade inför de övriga dryckesbröderna att anledningen till det var att vi var "de första damer som kommit in genom denna dörr sedan 1969".  Vet inte om man ska känna sig smickrad eller ta det som något slags varningstecken, men förmodligen det senare. Vi hade dock inte tid att fördjupa oss i detta eftersom vi hade flera månaders ackumulerat jobb- och relationssnack att ta igen och om man bor på landet och ska gå på lokal i stan innebär det att man är slav under en ganska snålt utbyggd kollektivtrafik, så då kan man verkligen inte slösa bort tiden med att stå och dividera könsfördelningen hos besökarna över tid med lokala fyllskallar på Pub Kong Christian. Så det gjorde vi alltså inte.

I övrigt går det någon slags monsterinfluensa på jobbet just nu, där den ena efter den andra faller som furor med 39 graders feber och whiskystämma. Vadfalls, sånt där ska väl stökas undan under vinterhalvåret och inte komma nu, mitt emellan hägg och syren? Det är fan i mig ingen ordning med någonting nuförtiden.