torsdag 21 maj 2015

Wake me up before you go-go, en utvärdering av en väckarklocka

För ett tag sen köpte jag en sån här WAKE UP LIGHT-väckarklocka på Kjell & Company, alltså en sån där som ska simulera gryningsljus lite successivt och som sedan väcker en med milda toner av vindars sus och fåglars sång så att man kan starta dagen utvilad och i harmoni med själen och världsalltet och hela skiten. Låter ju nästan för bra för att vara sant, eller hur? Det är det också, om jag får säga vad jag tycker och det gör jag nu, så håll i hatten.



BRA:
1. Priset. Hade verkligen ingen lust att lägga över tusen spänn på en himla väckarklocka. Den här kostade typ 299, vilket väl är helt överkomligt. Man får väl dock vad man betalar för, så jag misstänker att DÅLIGT-listan hade blivit avsevärt kortare om jag hade varit mindre snål.
2. Finns back-up-batteri som tar över ifall det skulle bli strömavbrott.
3. Rätt så liten och söt får jag väl ändå säga att den är. Om än lite väl Plastic Fantastic.

DÅLIGT:
1. Bakgrundsbelysningen, som består av ett fullständigt ILLBLÅTT sken som lyser upp ett i övrigt mörklagt sovrum på ett sätt som jag inte uppskattar när jag vill sova. Stänger man av bakgrundbelysningen så ser man inte hur mycket klockan är, siffrorna är alltså inte självlysande som på en normal klockradio utan vaknar man lite desorienterad och desillusionerad mitt i natten och vill veta vad klockan är så måste man antingen a. tända sänglampan eller b. slå på den ILLBLÅ bakgrundbelysningen, vilket i alla fall får mig onödigt långt upp ur Morfei famn.
2. Sättet på vilket gryningen simuleras. Eller kanske snarare "simuleras". Jag trodde att en WAKE UP LIGHT skulle smyga igång lite försiktigt så att man successivt skulle fasas upp ur djupsömnen och slussas vidare till vaket tillstånd på ett förhållandevis skonsamt sätt, men den här drar igång på full ljussstyrka direkt. Man kan ställa in hur långt innan alarmet som ljuset ska gå igång, men det är ändå som att någon tänder en lampa, swosch så är det ljust. Funkar väl kanske om man är i någorlunda harmoni, men har man som jag perioder av stress och dålig sömnkvalitet så är det bara ett nytt sätt att brutalt slitas upp ur sömnen på. Dessutom blir hunden Boris, rädd för blixtar, fyrverkerier och andra plötsliga ljussken, rädd för när den här lampan tänds, vilket innebär att han, om han är i sovrummet, far upp och börjar vrålskälla i tror att jordens undergång är nära och han är den förste som lagt märke till det och sen kan man ju fetglömma det där med att vakna mild och harmonisk. Det senare är ju kanske inte direkt klockans fel, men jag tycker nog ändå att en gryningssimulator inte ska vara som att det tänds en djävla förhörslampa rätt i nyllet på en. Antar att det är här man får vad man betalar för så att säga.
3. Alarmet. Man kan välja mellan radio eller "naturljud" och när jag tänker mig naturljud så föreställer jag mig fågelsång, porlande bäckar och sådant. Det minst frånstötande naturljudet i den här är någonting som avlägset påminner om en brusande älv som snarare för tanken till ett storskaligt vattenkraftverk i Norrland. Så först tänds en förhörslampa, sen tror man att en fördämning har brustit och att huset måste evakueras. Typ. Mysigt. Eller kanske inte.
4. När man sedan fått det där härliga och skonsamma uppvaknandet och har pallrat sig upp så måste man snurra på ett hjul, i stil med ett sånt som man rattar in radiokanaler på, som sitter på sidan för att ljuset ska slockna. Rätt så många varv krävs, och hjulet går så trögt att man måste hålla fast klockan med ena handen och vrida med den andra för att bli kvitt gryningsljuset. Jag vet inte hur det är med er andra, men mitt tålamod med tvåhandsgreppskrävande småpill klockan 04.30 är ganska litet.
5. Sen är det allmänt bökigt att göra inställningar, typ en sån simpel sak som att ställa alarmet tog mig pinsamt lång tid att lära mig göra utan att behöva glutta i bruksanvisningen varje gång. Och varje gång man gör någon ändring så tänds bakgrunsbelysningen och sen måste man stänga av den igen, vilket man (=jag) aldrig kommer på förrän man släckt lampan och sjunkit ner för att låta mig vallas bort tillsammans med Pucklys drömfår*, och så måste man sätta sig upp, famla rätt på den pyttelilla avstängningsknappen och tja, där rök den insomningsmöjligheten kan man väl säga. Och varje gång man har ställt alarmet så brusar den där Armageddon-älven i typ tjugo sekunder för att man ska få bekräftat att det är så det kommer att låta nästa morgon. Och om man råkar trycka på snooze-knappen istället för avstängningsknappen när alarmet ljudit så måste man antingen stänga av hela alarmet via ett antal avancerade knapptryckningar som man verkligen inte är på hugget för att utföra så dags, plus att man dessutom måste komma ihåg att sätta igång alarmet igen nästa kväll, eller ligga och vänta ut klockdjäveln tills den ringer igen.

Så är jag nöjd? Nä, verkligen inte. Nu är frågan: ska man unna sig en sån där dyr istället? Tror ändå konceptet är en bra grej, men tyvärr, Kjell & Company, det räckte inte hela vägen in i kaklet. Känns lite som att väckarklockor tillhör nittonhundratalet, det finns säkert någon djävla APP man ska ladda ner för att få allt vad man önskar sig. Får väl göra lite efterforskningar vid tillfälle.

* Referens: Doktor Snuggles.

3 kommentarer:

  1. Jag har slitit ut en dyring (det tog flera år och flera flyttar).
    Den var helt fakking fantastisk!

    Stegrande ljus, flera härliga naturljud. Kan varmt rekommenderas!

    SvaraRadera
  2. Den kommer jag alltså INTE köpa!
    Min klockradio har inget bakgrundsljus, men siffrorna lyser i ett starkt blått sken. Och det är ju inget man märker i den upplysta affären, utan det märker man hemma när man ska försöka sova...

    SvaraRadera
  3. Fniss igen. Jag har också, liksom Linda här över, slitit ut en dyr variant. Som jag älskar. Ä.l.s.k.a.r. Så konceptet är det inget fel på...

    SvaraRadera