Nu har jag sett tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar på svt play. Och vet ni vad, jag tyckte inte om den. Det vågar man ju knappt skriva eftersom varenda kotte säger att den är så bra så bra och folk har gråtit floder över denna serie och Jonas Gardell har sagt i radio, tv och tidningar att det här är en så otroligt viktig historia att berätta. Och ja, JO. Det är det ju. Och nej, jag hängde inte med några homosexuella stockholmare på 80-talet så jag har ingen aning om hur de var. Kanske var de allihop så som de gestaltas i tv-serien. Flamsiga och i det närmaste översexuella och hoppade i säng med vem som helst som råkade visa lite intresse och alla hade varit med alla och alla var helt tillfreds med det och på det hela taget var det fridens liljor över hela alltet, ja åtminstone tills aids dök upp då som ett litet moln på den guldkantade stockholmska böghimlen. Men det skojade dom ju liksom bort på något vis, med lättsamma axelryckningar och glättiga små skämt om döden. Och JA. Jag fattar ju att det inte är skämtsam man i första hand är när döden flåsar en i nacken och alla ens vänner dör en efter en och man vet att man själv kommer att dö en utdragen och plågsam död och man kan inte göra ett skit åt det. Att man skämtar glättigt för att liksom hålla det obehagliga på avstånd. Men jag tycker faktiskt att de förmedlar det ganska dåligt. Den där ångesten som det ändå måste finnas oceaner av under den där glättigheten, men nej, den märker man inget av när de så att säga närmast sörjande rutinerat står på den sjuttioelfte begravningen och småpratar ledigt om vem av de närvarande som har legat med den avlidne och vem som inte har det.
Fast jag tyckte om karaktären Paul. Först tänkte jag att det nog var för att jag gillar skådespelaren Simon J Berger, men nej, det var själva Paul jag gillade. Men i övrigt så...nä. Jag tyckte inte om den. Men jag ska läsa boken för att få lite fler dimensioner och se om jag ändrar uppfattning sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar