Idag har jag festat till det och varit och tagit cellprov. Eller gynekologisk cellprovsundersökning, som den korrekta termen tydligen heter. Innan jag gick dit kände jag mig rätt avspänd. Okej, roligt är det ju inte, men det finns ju förbannat mycket grejer som inte är så djävla roliga precis, och ändå gör man det. Betalar räkningar. Tar bort tandsten hos tandläkaren. Rensar avloppssilen i duschen. Jämfört med det nyss nämnda är ju ett cellprov taget på ett litet kick. Resonerade jag. Sedan fick jag träffa värsta domedagsbarnmorskan, så nu umgås jag på ett ganska tvunget sätt med tanken att jag kan ha både långt framskriden cancer och i stort sett alla möjliga sjukdomar utöver det.
Det började så fridfullt med en kallelse där jag fick ringa och boka tid. Fick då prata med en jättetrevlig barnmorska som sa att jag skulle få gå till hennes kollega (fortsättningsvis omnämnd domedagsbarnmorskan) eftersom hon själv hade opererat axeln och "inte kunde göra de rörelser som man gör när man tar ett cellprov". Jag har aldrig reflekterat över att man gör någon speciell rörelse överhuvudtaget och fick visioner om att hon skulle utföra värsta släggkastar-moves:en där mellan mina lår. Så det kändes ju betryggande att jag istället skulle bli skickad till kollegan, som jag då inte visste var domedagsbarnmorskan (fortsättningsvis omnämnd DDB). Som jag alltså har träffat idag. Jag klev in lite käckt och slängde ur mig att "jahapp, då var det dags igen", vilket man tycker skulle indikera att man har varit med förut. Då började DDB på ett alldeles otroligt omständligt och mjäkigt sätt förklara hur det hela skulle gå till. Att vi först skulle sitta här och prata lite och sedan skulle vi gå in i ett annat rum där själva provtagningen skulle utföras. Ingående beskrivning på hur provtagningen gick till följde, inklusive förväntad smärta. Och sedan skulle det ta mellan tre och sex veckor innan man fick svar, och OM det "var något" så skulle DDB ringa så vi "kunde bolla lite med varandra". Det var så extremt mycket prat om att det "kunde vara något" att det kändes som att det var det som var normalfallet och inte tvärtom. Kände mig genast lite döende. Herregud, här har man ju gått och tagit cellprov på cellprov som aldrig visat något, SÅ NU BORDE DET VARA DAGS. Lite så kändes det. Sedan gick vi in i undersökningsrummet. DDB mässade fram ett "nu låser jag dörren här så du kan känna dig HELT TRYGG, och jag drar även för ett draperi, du kan alltså vara HELT TRYGG" som om det var ett normaltillstånd att någon oförhappandes slet upp dörren mitt under en pågående gynundersökning. Blev helt djävla nervös av att tänka på anledningarna till varför man som barnmorska känner sig tvungen att stå och mässa om trygghet. Fick sedan ta plats i stolen, varpå DDB förklarade att man kunde titta på den fina konsten som hon hade hängt upp på väggen och i taket "så man fick något annat att tänka på". På väggen hängde ett antal extremt fula textilarrangemang och man undrar lite vad är det med landsting och deras förkärlek för textilkonst egentligen, det liksom bara VÄLLER ju ut ångest och olust ur 95 % av "konstverken" som pryder sjukhus- och vårdcentralväggar. DDB avbröt mina tankar genom att ursäkta sig att hon var tvungen att ta på sig ett plastförkläde modell slakteriarbetare, eftersom "det finns så mycket sjukdomar nuförtiden som man inte kan bota". Vet inte om det var jag eller hon som skulle skyddas, och sedan började hon i detalj och med otroligt mjäkig stämma berätta vad hon tänkte göra, vad hon gjorde och vad hon hade gjort som om jag var en svårt utvecklingsstörd alternativt mycket ung och slash eller ängslig person, och jag kände lite att OKEJ om jag hade varit hispig och ångestfylld och uttryckt stor oro inför de här cirka 45 sekunderna med bar underkropp framför en professionell yrkesutövare rotandes upp i själva verket, som det hette förr i tiden. Om jag hade darrat och skälvt och haft gråten i halsen och gömt mig i omklädningsbåset och vägrat komma ut. Då är det väl befogat att tala med i det närmaste frireligiöst mild och inkännande stämma och vara pedagogiskt förklarande och mjuk (slaktarförkläde till trots) på gränsen till ryggradslös i sitt bemötande av patienter. Men på mig får det helt motsatt effekt. Blir nästan helt övertygad om att det är något allvarligt fel på mig när jag blir bemött på det viset. Något som måste lindas in innan det framsägs. Jag hade alla gånger föredragit de våldsamma släggkastar-moves:en om jag bara hade vetat.
Nu gäller det att hålla ut några veckor och hoppas på att inte DDB hör av sig, för om hon inte gör det så är allt normalt. Man måste faktiskt gilla normalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar