Orientering

Idag har jag varit ute och traskat i skog och mark sedan arla morgonstund, kom dessutom hem med årets första fästing. Vårkänslorna kom av sig en smula, kan jag ju säga, men jag dräpte den skoningslöst innan den hade hunnit bita sig fast.
Någon jag inte stötte på var Anders Gärderud, eller inte vad jag vet i alla fall. Jag har ju ingen aning om hur han ser ut och har inte sett honom sedan tv-sändningarna från OS i Montréal 1976. Han måste ju vara typ 65 år vid det här laget, och jag har förvisso stött ihop med ett antal seniga gråsprängda orienteringsgubbar i tights idag. Någon av dom var kanske Anders! Jag tycker att om man är kändis så borde det framgå lite tydligare. Skärpning!

Orientering verkar för övrigt vara lite roligt. Kanske en sport jag ska ägna mig åt när jag blir pensionär, jag som gillar att svettas och smutsa ner mig. Idag när jag var ute och strosade i markerna så såg jag stora skyltar med glada och ledsna gubbar som markerade var man skulle respektive inte skulle springa.

Pedagogisk orientering.

Jag antar att det var för de yngsta tävlande, men det var ju väldigt pedagogiskt och lite gulligt. När jag var liten, vilket för övrigt inträffade ungefär samtidigt som östtysken föll och Gärderud fick sitt OS-guld, så skulle jag prova på att orientera, för i den idrottsförening där jag är fostrad skulle alla prova allt. Det är ju inget fel i det, men metoden lämnar kanske en del övrigt att önska om syftet är att man ska komma fram till vad man vill satsa på. För här var det minsann inga skyltar med glada och ledsna gubbar att följa, utan man tilldelades helt enkelt karta och kompass och skickades ut i skogen med en upplysning om att "nålen pekar mot norr" och sedan fick man ta sig runt efter bästa förmåga. Så där snubblade man fram på lingonröda tuvor och villande mo helt ensam, vändandes och vridandes på den där djävla kompassen utan att begripa hur den skulle läsas av (begriper jag för övrigt fortfarande inte). Jamen hur kul var det på en skala? Inte konstigt att jag tröttnade efter cirka tre gånger. Sedan provade jag orientering en gång på högstadiet, fast då var man mer inriktad på att gömma sig i snåren och tjuvröka än att jaga kontroller och stämplar.

Sedan dess har orienteringskarriären stått helt stilla för mig, men idag blev jag ändå påverkad av den glada och positiva andan, och ännu mer efter att ha pratat med en entusiastisk funktionär som menade på att det här var sporten där ALLA kunde vara med. Men så är det ju det här med kompasserna då. Jag FATTAR helt enkelt inte hur dom funkar, och ärligt talat så trodde jag att man åtminstone hade uppgraderat sig till att använda GPS inom orientering, men nejdå, alla sprang fortfarande omkring med en sån där liten plastrektangel runt halsen. Där tappade jag ju en stor del av den lust jag arbetat upp när jag strosat omkring i skogen och tittat på kontroller och roliga skyltar, för jag fattar ju fortfarande inte det där med att nålen alltid pekar åt norr, det säger mig ingenting. Men när jag blir pensionär har de säkert kommit på något enklare. Annars får jag börja med lobbying inom Orienteringsförbundet, om det nu heter så, och kräva skyltar med glada och ledsna gubbar även för vuxna. Det ska nog ordna sig på något sätt.