Ni vet hur det är när man får en låt på hjärnan? Den bara mal och mal och mal och går liksom inte att stänga av. Ofta är det dessutom skitdåliga och jobbiga och töntiga låtar i stil med "Köppäbävisan" eller "Papaya Coconut". Tycker det är väldigt oklart hur hjärnan resonerar kring det här, för inte fan VILL man gå runt och maniskt hysteriskt tralla på Fånt ja e körv så höppe ja i älva både bittida och sent? Men det är väl något djävla överjag som håller på och spökar runt däruppe för att driva en till vanvett.
För ett tag sedan började det en tjej som heter Sabina på mitt jobb. Vi har en hel del med varandra att göra, och nästan varenda gång så går jag och gnolar på Stefan Sundströms "Babyland" en bra stund efteråt. Nu gillar jag Stefan Sundström. Jag gillar till och med låten "Babyland", eller gillade ska jag väl kanske säga. För jag börjar tröttna lite på att ha Stefans lite gnälliga Sabina sa till mej, det är inte hennes grej att åka nittifyyyyyyyyyyyran som sin inre jukebox' enda låt.
Kikki Danielsson, kom tillbaks, allt är förlåtet. Nej, jag skojar bara. Men jag tänkte att om jag skriver det här så kanske hjärnan byter spår. Hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar