260212

Igår vaknade jag med huvudvärk och huvudvärk hade jag sedan exakt hela dagen. Jag har det så ibland och det är verkligen dagar som man känner att man hade kunnat vara utan. Inga receptfria värktabletter hjälper, Citodon tar udden av det värsta men det är ändå en dag av jobbighet och seghet. Tog mig genom jobbdagen, tack och lov hade jag inga möten utan kunde dväljas i min ensamma kontorshåla utan att behöva upprätthålla en fasad av professionell effektivitet och trevlighet. Fick ändå skapligt mycket gjort, inklusive promenad på lunchen. Åkte sedan och handlade på Willys och sedan var tanken att jag skulle åka förbi bibblan och lämna böcker på hemvägen. Bibblan öppnar klockan 14, jag rullade in i byn 13.50 och eftersom det var en sån dag då allting var så djävla jobbigt och motigt så kändes tanken på att sitta och uggla på en parkering i väntan på att bibblan skulle öppna en onsdag i februari helt oöverstiglig. Åkte istället hem, travade ut med hundarna, svor över vintern. Jag ÄR jättetacksam över att den lokala snöröjningen har plogat så att man kan gå på gamla banvallen och småvägarna i byn. Men det betyder ju inte att jag skuttar fram med sprudlande hoppsasteg när jag för vad som känns som dag en miljon i sträck går exakt samma runda som jag gjort en miljon minus en dag innan. Alternativet att pulsa och kasa i lössnö känns dock inte heller lockande. Man får bita ihop. Gick hem med hundarna, tog mina låneböcker och klafsade ner till nämnda bibbla. Det var inte vanliga bibliotekarie-Eva utan någon vikarie som var glad och pratsam. För mig är det rätt höljt i dunkel vad en bibliotekarie egentligen pysslar med när de inte registrerar lån och ställer tillbaks böcker på hyllor, jag antar att det finns andra arbetsuppgifter också som man kanske inte automatiskt förväntas ha inblick i eller ta över när man bara hoppar in som vikarie någon enstaka dag lite hux flux sådär, för den här såg mest ut att ha suttit av tiden tills jag kom. Synd att jag just igår mest av allt önskade mig hem och i säng, eller åtminstone i soffa, för hon verkade väldigt trevlig. Hoppas att hon är kvar någon dag när jag är lite mer fit for fight. 

Omförhandlade min planerade träning medan jag strävade hemåt. HADE tänkt träna och det HADE kanske blivit bättre av det, men orkade inte. Tog ett pass yinyoga för det är ju inte jobbigt och avslappning är ju aldrig fel. Sen låg jag som en död sill på soffan utan att göra något vettigare än att dumscrolla på mobilen. Gick och lade mig 19.30 och läste en gammal flickbok tryckt 1957 som handlade om käcka ungdomar som går i läroverk och på kondis och spisar jazz när de inte går på bio eller är hemma och läser läxor. Kändes som lagom nivå. 

Idag är det en ny dag, utan huvudvärk! Det enda som möjligtvis kan tyckas vara positivt med såna där huvudvärksdagar är att de sällan varar mer än en dag i sträck och att vakna nästa dag och INTE känna varje pulsslag som att det satt någon inuti ens huvud och slog med en slägga i mjuka hjärnhinnan är som att få en riktigt fin present. 

Nu vankas jobb, sen är det hem och städa och sen iväg till stallet för styrelsemöte, sista innan årsmötet. Valberedningens förslag till ny styrelse ser bra ut men sen vet man ju aldrig vad som händer på själva årsmötet. Det finns viss risk för att någon kommer att försöka kuppa sig in, begriper inte varför man vill sitta i en styrelse när man aldrig varken får gehör för något eller för den delen gör något. Vi behöver inte folk som bara fyller en plats, vi behöver folk som kan spotta i nävarna och börja arbeta. Men antar att det har blivit en prestigefråga för den här personen. Jaja, det löser sig, trust the process, osv. 

 

260211

Fan vad jag känner mig sleten, och det trots att det bara gått två dagar sedan jag hade en hel helg med maximalt slappande. Det är det där när allting går i ett, man jobbar som ett hjon, kommer hem, ut med hundar och sen ska man hinna träna något, äta något och sen ska man iväg igen. I mörker och kyla, jag tror det också påverkar att det känns så o-er-hört motigt just nu. Dödstrött på vintern, framför allt på kylan och den där djävla snön. Ge mig barmark och plusgrader tack. 

Ja. I alla fall. När jag jobbar med Projektet så använder vi ett system som automatiskt skickar ut ett mail varje gång man har en uppgift, sen är de uppgifterna av varierande svårighetsgrad och komplexitet. Vissa tar kanske inte ens fem minuter, andra kan ta dagar. Jag har ställt in så att dessa mail hamnar i en särskild mapp i inkorgen för att det inte ska bli så djävla rörigt. Igår morse fanns det 109 olästa mail där, när jag gick hem fanns det ett trettiotal så det var väl ändå friskt jobbat tycker jag. I morse stod siffran på 152 så det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och ta nya tag. Nu går det här lite i perioder, och nu har en sån period precis startat, så det är inte som att det är så här varje dag året runt. Men det kan ju också vara en anledning till att jag känner mig lite sleten.  

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade ett kort pass yinyoga, åt kvällsmat, åkte till stallet för ett möte med energidränerande konfliktsökande drama queens som man inte fattar varför de ens är med i en förening, det är ju ändå ytterst frivilligt att vara det. Tyckte mötet rent objektivt sett gick bra, vi var väl förberedda, höll oss sakliga och framåtblickande och jag tycker nog att vi ändå navigerade oss igenom de förväntade retoriska blindskären med en viss finess. Uttalade orden Vi håller oss till fakta och dömer ingen efter hörsägen uttalades mer än en gång, vilket tog udden av de flesta argumenten eftersom de byggde på just hörsägen. I övrigt valde vi strategin att bemöta deras "varför gör man inte si och så" med Jamen det här är ju utmärkta förbättringsförslag som vi kommer att ta med oss framåt, vilket ju inte heller öppnade upp för  långa och meningslösa diskussioner. Rent subjektivt tycker jag att mötet inte ens skulle ha behövt hållas för det var en storm i ett vattenglas, en höna av en fjäder, osv. Men så är det ju när man har med lättkränktheten personifierad att göra. 

Sedan var det ridning och sen hem och in i duschen och så i säng. Vaknade med huvudvärk i morse. Tog en Ipren och intalade mig själv att ikväll behöver jag i alla fall inte åka iväg någonstans. Ska handla och till bibblan, men det tar jag på väg hem från jobbet. Sen: återhämtning. För imorgon är det styrelsemöte och då ska det bland annat avhandlas grejer som jag skrivit om i den låsta bloggen. OH THE JOY, osv. Jaja, sen är det snart helg. 

Till stallet istället, v 7 2026, pt 2

Igår hade grupperna innan och gruppen efter oss hoppning, men vi hoppar ju inte i vår grupp, vi är ju såkallat hopplösa, hahaha. Men hindren stod såklart kvar, det finns ju ingen normal som släpar ut dom när de sen ska in igen och det går ju att rida runt dom så det är inga problem. Men det känns lite trångt, det gör det. Plus att Köttbullen, som ä-l-s-k-a-r att hoppa, verkligen inte brukar allvar när det finns hinder på banan. Hon har ju ändå varit några år på ridskolan nu och vet hur det brukar vara när det är hopplektion. Så jag kände att hon inte riktigt lyssnade och jag fick inte någon superbra kontakt. Vi red skänkelvikningar och då var hon lite motsträvig (fast ändå hundra gånger mer medgörlig än vad hon har brukat vara, det ska man ändå ha med sig). Sedan skulle vi galoppera på spåret, vända halvt igenom och fortsätta i förvänd galopp. När man vände upp på den linjen så vände man också mot hinder och då djävlar blev det fart på henne, jag kunde riktigt känna hur hon tänkte att YES! och riktigt sög tag i hindren och drog iväg innan jag lyckades få henne på andra tankar. Jaja, man kan inte klaga på framåtbjudningen och hon höll förvända galoppen i båda varven, men det kändes som mer tur än skicklighet. 

Jag önskar dig lagom lycklig

 Har läst Jag önskar dig lagom lycklig av Tove Alsterdal, detta är handlingen:

Samma dag som hans första dotter föds tar han bakvägen ut, till kvinnan på andra sidan gården.
Inger Wahlöö är nyskild, Alvar Alsterdal är gift. Deras historia ska pågå i många år. 
Jag önskar dig lagom lycklig är en berättelse om kärlek, lögner och svek. Historien utspelar sig i Malmö kring 1960-talets början, när Sverige ser fram emot den lyckligaste tiden i mänsklighetens historia. Den handlar om författarens far och älskarinnan som aldrig kom över honom. 

Jag har läst en del av Tove Alsterdals böcker, har tyckt en del varit okej, andra sådär. Den här var väl också lite sådär, om jag ska vara ärlig. Vet inte riktigt om det här är en berättelse som intresserar någon utanför så att säga den närmaste kretsen, men det gör det kanske. Den intresserade dock inte mig nämnvärt, även om den var välskriven och kändes autentisk och tidstypisk och sådär. Men jag hade svårt att uppbåda något större intresse för handlingen. Den här boken får två älskarinnor av fem möjliga. 

260210

Första dagen av en djävla snärjig vecka avklarad. Igår hade jag ett möte som slutade efter min ordinarie arbetstid, men det är ju sånt som man bar får tugga i sig ibland. Åkte hem, körde förbi affären och hämtade ut ett paket, gick ut med hundarna, tränade ett snabbt Vibes-pass för ben och rumpa med gummiband. Sedan yinyoga där jag fuskade lite och hoppade över den avslutande Savasana p g a tidsbrist. Det är kanske inte riktigt tanken med yinyoga men vadfan. Ibland får det räcka med good enough. 

Åkte till stallet för att träffa en i styrelsen som ville träffa mig inför ett annat möte jag ska ha idag med klubbens lokala missnöjesfalang. OH THE JOY, osv. Hur fan orkar du hålla på med sånt där skit? undrade min man när jag beklagade mig lite lätt över folk som aldrig själva lyfter ett finger ändå har mage att klaga på de fingrar som andra lyfter för att driva en ideell förening framåt. Tja, vad är alternativet? Lägga sig ner och dö? Det är är 3 personer av 300 medlemmar, en procent som tjafsar om skitsaker, man undrar ju verkligen vad de får ut av att vara medlemmar i något som, om man får tro dom, är Sveriges, kanske till och med norra Europas, sämsta ridklubb. 

Det var väl i stort sett allt som hände, sedan var det dags att byta om och åka till stallet. Kom hem vid 21.30, in i duschen, ner i sängen och nu är det en ny dag. 

By the way, här kommer förra veckans lista över samtalsämnen i fikarummet, SOM NI HAR LÄNGTAT:

Måndag: Lunchade ensam
Tisdag: Mello (helt fel låt vann!)
Onsdag: Ska det komma mer snö?
Torsdag: Packningsproblem inför en veckas semester i Kiruna (inklusive hela packlistan)
Fredag: Hemmakontor. 

Till stallet istället, v 7 2026, pt 1

Förra tisdagen stod jag i stallgången och snackade med en tjej som skulle rida lektionen efter min, hon skulle rida Älskling och vi pratade om hur mysig hon är och hur mycket vi gillar henne. Sen red jag min lektion, därefter var det lite stallfix och sen när jag kom in i lektionsstallet (Köttbullen står i en annan del av nämnda stall) så stod den här tjejen och gjorde i ordning en annan häst. Visade sig att Älskling varit halt. Igen!, hon var halt innan jul och har sedan vilat och satts igång lite försiktigt för några veckor sen. Bådar inte gott, hoppas att hon kanske bara har sträckt sig i hagen eller nåt. Så igår visste jag att jag inte skulle få ha henne, men tänkte att jag får väl Köttbullen då. Det fick jag inte, jag fick Tösen. Jag tycker om Tösen, hon är snäll och trevlig att sitta på, även om vägen till att rida henne i form är ganska kämpig. Men när man väl kommer dit så är det väldigt NAJS. Ungefär var det igår. Hon var ändå rätt pigg, men hon spänner halsen och vill inte böja igenom och man får som fulrida lite i början. Sen släpper hon efter och då blir det väldigt trevligt för hon rör sig så mjukt och fint. Vi red en övning med 10-metersvolt vid H, rida öppna till E, vända över ridbanan och rida öppna från B till F, därefter 10-metersvolt vid hörnet vid K, öppna mellan K och B, vända över och rida öppna från B till M i andra varvet. Det blev väl inte så mycket öppna för vår del om jag ska vara ärlig, hade nog med att jobba med formen och framåtbjudningen och att Tösen inte skulle lägga sig i handen och bli framtung, vilket hon gärna gör. Men kände mig ändå rätt så nöjd efteråt. Hoppas dock på ponny idag, det där med stor häst är verkligen inget för mig. Först är det ett helvete att ta sig upp, sen är det nästan lika besvärligt att sitta av. Ner kommer man ju alltid, men man vill ju landa med någon form av värdighet i behåll. Minns när jag gick på ridskola när jag var liten och vi någon gång hade lekar till häst och körde någon variant av Hela havet stormar. Man red runt barbacka och när musiken tystnade skulle man hoppa av och ställa sig vid en kon. Sen upp på hästen igen, och jag minns inte den detaljen som ett problem överhuvudtaget, och då var jag ändå ett barn och man red  mestadels på stora hästar. Nu: kommer fan knappt upp på en stor häst ens om man använder pall. Gud sig förbarme. 

Skördebarn

Har läst Skördebarn av Hans Rosenfeldt, det är en fortsättning på Vargasommar som jag läste i slutet av förra året. Detta är handlingen: 

Ett dött spädbarn. En försvunnen kvinna. En hemlighet som sträcker sig långt bortom Haparanda.

Efter ett år av sorg återvänder Hannah Wester till jobbet och blir genast indragen i utredningen av ett spädbarn som hittats dött på den gamla kolerakyrkogården utanför Salmis. Vem är modern och vart har hon tagit vägen?

Yrkesmördaren Katja har på senare tid bara fått utföra simplare uppdrag. Nu skickas hon till Haparanda igen för att hitta två unga höggravida kvinnor som flytt från Gården.

En ung politiker talar ut i tv om sin och sin frus ofrivilliga barnlöshet, men avslöjar i direktsändning att de snart kommer att bli föräldrar! Samma kväll ringer hans telefon och en kvinna hotar på bruten engelska att avslöja vem som egentligen bär på barnet.

Händelserna i Haparanda binder samman rysk organiserad brottslighet med maktens korridorer i Stockholm i en mörk berättelse om mänsklig trafficking och surrogatindustri.

Jag tyckte den första boken i serien var helt okej och det var den andra också. Möjligen är jag lite trött på karaktären Katja som ju verkar tåla allt och ha minst ett dussin extraliv. Möjligen är jag också lite trött på Hannahs och Gordons relation. Möjligen tycker jag det är orimligt att Hannahs vallningar, som jag tyckte beskrevs i både parti och minut i förra boken, nu i stort sett hade försvunnit helt. Grattis Hannah, som klarade av hela klimakteriet på bara ett år!, kände jag för att säga. Själva berättelsen var rätt spännande, även om jag möjligen också stör mig lite på att även den mest kallblodiga psykopatkvinna tydligen måste bli lite blödig ändå vid åsynen av ett spädbarn. Den här boken får tre surrogatmödrar av fem möjliga.