Åtel

Har läst Åtel av Inger Scharis, detta är handlingen:

När polisen Charlie Graffs liv kraschar tvingas hon att flytta hem till sin mamma, och jobbet är det enda hon har kvar. En tjuvjagad varg, som ingen vågar vittna om, följs av ett vådaskott under älgjakten som snart visar sig vara mord. Charlie misstänker att de båda händelserna sitter ihop. Hon börjar nysta i fallet och möter den f.d. legionären Johan Nijpels som också söker sanningen. Men hur tar man reda på sanningen när alla verkar ha något att dölja? Rollen som jägare och villebråd skiftar snabbt i det lilla samhället och den jagande blir jagad - med livet som insats.

NJA, kände jag väl ganska omgående när jag började läsa den här boken, för jag tycker det är något så EXTREMT TÖNTIGT med (svenska) kvinnor som kallas Charlie, det kryper i hela kroppen på mig av det. Tänkte försöka ställa mig över det för det började ändå rätt spännande, men urvattnades snabbt till en rätt rörig historia som gick från jaktbrott till pedofiljakt och där det inte verkade råda någon som helst förundersökningssekretess bara för att CHARLIE råkade vara lite tänd på den fd legionären, och det bekom henne heller inte nämnvärt att lämna sjukhuset med hjärnskakning och ge sig direkt ut på jakt efter brottslingar, ner med några Alvedon bara, och så går det väl ändå inte till på riktigt? Inte heller känns det sannolikt att de, CHARLIE och den här fd legionären, liksom skojar och småflörtar samtidigt som någon precis blivit förgiftad med råttgift och dör jämmerdöden? Eller att någon som legat fastbunden i en himla vargsax i en jordkällare i flera dygn bara i princip hrlt oberörd spatserar ut från sjukhuset och går och gör en tatuering (brukar det inte vara typ MÅNADERS väntetid för det?). NEJ TACK! Den här boken får en varggrop av fem möjliga. 

Post-op dag 2

Nämen här händer inte så mycket. Sov som en kratta i natt OCKSÅ, trots att jag tagit en Oxycodon innan jag gick och lade mig. På apoteket babblade killen i kassan i typ en kvart om hur trött och dåsig och slö man blev av dom, men det var i alla fall inget jag märkte av. Hur kan man INTE bli trött av morfin? Jaja, nu tänker jag att de inte behövs mer, idag har jag bara tagit två Alvedon och det har gått bra. 

Undrar om min mans snarkningar har en helt unik frekvens som obehindrat tar sig igenom öronproppar, hörlurar och kuddar som jag i panik travar över huvudet för att stänga ute ljudet? Eller är det mina hörselgångar det är fel på, tycker aldrig jag lyckas stänga ute ovälkomna ljud. 

Men ja. I övrigt är det bra. Har inte ont längre, känner mig helt okej om än lite trött, men det kan ju också bero på utebliven nattsömn. Gött att ha de här dagarna för återhämtning ändå. Luther tycker att jag faktiskt nog skulle kunna jobba, men det tänker jag inte göra den här veckan, och nästa vecka tänker jag jobba hemifrån i lite lagoma doser. Är planen just nu i alla fall. Om inget oförutsett inträffar såklart, typ att såret blir infekterat eller så, men allt ser fint ut vad jag kan bedöma. Peppar peppar, no jinx osv. Rensade ju kalendern på allt innehåll i två veckor och så kan det förbli tänker jag. Dessutom har folk börjat gå på semester och därmed är det inte heller lika mycket möten, så jag tänker att jag ska sitta och pilla med Projektet i godan ro. Det blir nog toppen.

Veka livet

Har läst-om Veka livet av Anna Wahlgren lite parallellt med att jag läste Vinterbarn (oklart varför jag läser om förlossningar, borde jag inte istället läsa-om Babels hus med tanke på min sjukhusvistelse?). Detta är handlingen: 

I början är de nummer: ettan, tvåan, trean, fyran, femman, nyförlösta kvinnor i en sjukhussal. Men en efter en lösgör de sig ur det tillfälliga kollektivet och far hem med sina nyfödda. En efter en får kontur, får liv. Anna Wahlgren har följt dem hem, hon berättar om deras första dag utanför sjukhuset, och ur denna enda dag frammanar hon småningom hela deras livssituation. Tillsammans utgör dessa skildringar något mer än enskilda öden: det blir en studie i äktenskapets, familjens, samvarons möjliga former – och de omöjliga, en vardagsberättelse som till sist vänds i hoppfullhet, i ett kärleksbudskap.

Jag både gillar och inte gillar den här boken. Tycker den är rätt hafsigt skriven och lite oklart vad som egentligen är syftet. Fast samtidigt är den ändå rätt intressant, och också ett tidsdokument. Den här boken får två spädbarn av fem möjliga. 

Hantverkaren

Har läst Hantverkaren av Sharon Bolton. Detta är handlingen:

Gripandet av begravningsentreprenören Larry Glassbrook blev startpunkten för Florence Loveladys lysande karriär inom det brittiska polisväsendet. Glassbrook dömdes för de bestialiska morden på tre ungdomar i den lilla staden Sabden i nordvästra England. Offren hade begravts levande, i kistor som Glassbrook själv tillverkat. Han erkände och fallet verkade lika glasklart som det var spektakulärt.

Trettio år senare är Larry Glassbrook död, och Florence återvänder till Sabden för att närvara vid begravningen och en gång för alla sätta punkt för den makabra historien. Men så börjar händelser ur det förflutna upprepa sig - på ett fasaväckande sätt.

Är det möjligt att Florence hade fel den där gången för många år sedan? Eller är det någonting annat, ännu mörkare, som nu satts i spel?

Jag tyckte den här boken var lite både och. Rätt spännande och lite uppfriskande med de ockulta inslagen, men det var o-er-hört många personer att hålla reda på och väldigt många som hette liknande namn (Sally, Larry, Patsy, etc) som gjorde att det blev aningen rörigt. Slutet kändes också en aning snabbt ihoprafsat efter en i övrigt väldisponerad berättelse. Den här boken får tre likkistor av fem möjliga. 

Vinterbarn

Har läst-om Vinterbarn av Dea Trier Mörch. Första gången jag läste den var ironiskt nog när jag låg på BB efter att ha fött min dotter, det fanns ett synnerligen påvert bibliotek, eller om det bara var en hylla med böcker i dagrummet, varav jag läste den här samt Hungerbarnen av Heidi von Born (vet inte om det var en regel att titlarna måste innehålla ordet barn?) under min tid där. Detta är handlingen:

En grupp gravida kvinnor läggs in på sjukhus med graviditetskomplikationer. De har olika bakgrund, men på sjukhuset suddas skillnaderna ut. De bär alla samma sjukhusrock och har lika svårt att somna i den svala natten när tankarna flyger. Vi följer Marie, Connie, Habiba, Olivia och de andra kvinnorna under tiden fram till, under och efter förlossningen.

Den här boken tilltalade mig av naturliga skäl mer när jag själv befann mig i den miljön, och jag har sedan dess läst-om den en eller två gånger till. Tycker den är okej, fast framför allt som ett dokument över en tid där man till exempel rökte i sjukhussalarna och där det även dracks vin vid festliga tillfällen (det hade väl i och för sig aldrig kunnat hända i Sverige) men oroade sig för att ultraljudsundersökningar kunde vara skadligt för fostren. Den här boken får tre förlossningar av fem möjliga. 

Post-op dag 1

Sov sisådär i natt, det var varmt i sovrummet och därför hade vi fönstren öppna och därför hördes ljud från utifrån som väl störde lite, plus att min man som vanligt snarkade som ett helt sågverk. Sen var det också svårt att hitta något bra sätt att ligga på som inte gjorde att det stramade i såret. Men tänkte att det gör ju inget för jag kan ju vila hela dagen imorgon. 

Vaknade vid kvart i åtta, åt frukost och tog en runda med hundarna eftersom jag kände mig rätt okej. Lite seg och trött och torr i munnen, lite som att vara bakis men det tänker jag väl ändå är normalt med tanke på allt smärtstillande och annat som man haft i kroppen för mindre än ett dygn sedan. Såret gör inte precis ont, det stramar så att det känns som att jag går med huvudet lite vinklat hela tiden. Lite Quasimodo blev det kanske av det ändå, hehe. Ringde vårdcentralen och bokade tid för borttagning av stygnen, det ska göras om en vecka. 

Nu ska jag kolla på Blocket om någon har dagsgamla kycklingar att sälja. Hönan Elizabeth har legat och ruvat på två omgångar ekologiska butiksägg och när vi tidigare testat det så har det alltid blivit ett par kycklingar, men den här gången blev det inget, och inte förra gången heller och nu har hon legat där i snart sju veckor och hon ger sig ju aldrig heller! Tänker att hon måste få ett par små dunbollar att pyssla om. Vi får väl se vad Blocket har att erbjuda. Sen blir det soffan och en deckare.   

I'm alive

Här kommer en hälsning från en sal på lasarettet där de vita sängar stå. Skulle man kunna tro, men jag behövde faktiskt bara stanna några timmar och sen fick jag åka hem. Antar att det är ett gott tecken slash god förvaltning av skattepengarna. Så här var min dag:

08.30: Infann mig på "avdelningen". Som var i samma korridor som BB, vilket de i och för sig sa när jag ringde i fredags men jag tänkte att det måste ju vara som jag fattade fel. Men antar att jag inte var den första icke nyförlösta som vilset irrade omkring där för jag blev raskt tillfrågad om jag var jag. Fick sedan klä om och vägas och mäta blodtryck och få en nål i armvecken. Sen räckte sköterskan över en tuschpenna och bad mig rita ett kryss på den sida av halsen som jag skulle bli opererad på. Vi får tyvärr inte göra det själva, sa hon när jag lite skämtsamt undrade om det verkligen bara var jag som satt inne med den informationen. 

Jaha, det var det. Sen inleddes en LÅNG väntan då ingenting alls hände mer än att jag låg och läste en deckare om en seriemördare som samtidigt var begravningsentreprenör och begravde sina offer levande i likkistor han själv snickrat ihop. 

11.30: kom en sköterska in med en ultraljudsapparat och gjorde en "bladder scanning" för att mäta mängden urin i urinblåsan. Eftersom jag precis varit på toa så var det inte mycket att se och det var som det skulle. Sen fick jag en cocktail av diverse smärtstillande och så rullades jag och kanske region Skånes mest svårstyrda säng iväg mot operationsavdelningen, en färd under vilken åtskilliga dörrposter och korridorshörn blev påkörda.

11.50: kom "min" doktor förbi där jag låg i någon slags sänghall och tjuvlyssnade på sköterskor som planerade morgondagens bemanning. Han frågade hur det kändes, jag sa att det var lite nervöst och att jag hoppades att han kände sig stadig på handen. Ja, än så länge i alla fall, sa han sorglöst och tillade att hans kollega också "såg ut att vara i fin form". Fick sedsn information om att jag skulle komma att vakna med ett sår och mest sannolikt en slang fastsydd i såret och den skulle sedan plockas bort under morgondagen. Därefter meddelade han att jag var nästa på tur och att vi kunde ses och snacka lite efteråt, ungefär som att vi skulle gå ut och ta en öl. Sen kom en sköterska och undrade om jag inte möjligtvis ville gå och kissa "för säkerhets skull", vilket lite förtog känslan av att jag nästan skulle på dejt med en kirurg. Gjorde så, och sen fick jag lämna sängen och på egna ben traska in till kirurgiavdelningen och ta plats samt bli fastspänd på en bår? brits? nåt smalt och obekvämt i alla fall. Blev uppkopplad med blodtrycksmätare och EKG och grejer, fick smärtstillande intravenöst, andades syrgas i en mask och

15.15: vips befann jag mig plötsligt i en säng på uppvaket med en ömmande käke och en hals som kändes som att någon kört ner en trädgårdsslang i (men antar att de har lite mer moderna grejer till intubering). Fick mer smärtstillande och låg sedan och småslumrade ett tag under vilket det kollades blodtryck och annat stup i kvarten (på riktigt, det var en gång var 15:e minut). Var HELVETISKT torr i munnen, men annars kände jag mig efter omständigheterna rätt okej.

16.30 kom "min" läkare och begärde att jag skulle le stort, vilket jag kunde så varken Quasimodo eller drottning Silvia behövde införlivas i mitt framtida persongalleri. Det var ju skönt! Det visade sig också att de inte hade behövt sprätta upp lika mycket som brukligt var eftersom tumören tydligen hade varit samarbetsvillig och låtit sig avlägsnas utan något tjafs, så i och med det behövdes ingen slang och i och med det behövde jag inte heller stanna över natten om jag inte särskilt ville det. Det ville jag inte, så då bestämdes det att jag skulle köras upp på avdelningen för att få lite fika, något jag starkt såg fram emot eftersom jag varken ätit eller druckit sedan kvällen innan. Först var det dock dags för ytterligare ett par omgångar med "bladder scanning". Kändes som att det varit mer fokus på urinblåsan än halsen, men det är kanske som det ska vara, orkade inte fråga. Sängen och jag blev sedan uppbaxade på en avdelning där det redan låg tre andra patienter och det var ett himla hallå rent ut sagt. En gubbe låg och sov och både snarkade och fes, en "äldre" (oklart hur gammal, kanske rent av i min ålder, hahaha) dam som hade dotter och son, alternativt dotter och svärson, på besök och det samtalades minst sagt livligt om alla krämpor och vad som hänt och skulle hända. Sedan vaknade Snark- och Fisgubben till liv och började prata om SINA krämpor med någon i telefon, denna person hade en minst sagt bärande röst och började i sin tur rapportera om sin pågående cellgiftsbehandling (som jag alltså hörde vartenda ord av). Hade ju lika gärna kunnat försökt återhämta mig på Moskva Zoo. Fick en kopp te och två skinkmackor, upptäckte att det gjorde helvetiskt ont att tugga vilket jag inte riktigt hade räknat med, men konstigt vore väl kanske annat. Konstaterade att jag nog i alla fall inte drabbats av det här mystiska FREYS SYNDROM som gick ut på att man börjar svettas i operationsområdet men bara när man äter. 

Ja, det var väl det hela. Min man kom och hämtade mig vid 19-tiden, vi åkte sedan till Maxi för att hämta ut KNARK på apoteket (enligt min ena medpatients snacksalige  anhörige så var varje sån tablett värd "minst 500 spänn om man köper den på gatan") samt köpa smoothies till mig  eftersom jag kände att jag behövde lite mer energi men kanske utan att behöva tugga. Sen åkte vi hem och nu ska jag försöka sova utan att ligga på höger sida, vilket tyvärr är den sida jag oftast sover på. Hodelade hodeladi hoppsan vilken dag