Till stallet istället, v 10 2025, pt 2

Igår skulle vi egentligen träna på ökad trav, men för att komma dit är det nödvändigt att ha en uppvärmd häst och under uppvärmningen kom instruktör K på att det nog var bättre att vi jobbade med andra grejer istället. Så vi red mycket på volt och jobbade med ställning. Köttbullen var inte riktigt lika med på noterna som i måndags, men ändå förhållandevis fin och lättjobbad. Hon var inte heller lika genomsvettig efter lektionen (det var däremot jag!) så kanske hon ändå börjar få lite muskler här och där? Det sista vi skulle göra var att vi red på stora volten vid C och sen skulle vi en och en lämna volten vid H och rida ökad trav på kort diagonal mot E. Och då gjorde Köttbullen det! Hon, som har jordens minsta gångartsregister och  tycker allt sånt där är otroligt onödigt och antingen händer det inte något alls när man försöker öka, eller så kan hon möjligtvis tänka sig att köra upp huvudet och lunsa iväg i galopp. Men nu bara kände jag hur hon tog i och längde steget i traven och behöll formen och jag var S-A-L-I-G i de kanske fem sekunderna som det varade. YAY! Soliga gnägg från en lycklig ponnytjej. 

Yesterday's tomorrow in the past

Min jobbplan för denna veckan var att som igår måndag skulle ju alla (utom jag som gett mig själv dispens) ha en gemensam jobbaktivitet och åka till Malmö och titta på Tutankhamon-utställningen, och så skulle vi ha kick off på tisdagen. Förr höll jag i princip i hela kick off:erna från att spika programmet, se till att schemat hölls till att fixa mat och fika och det var ofantligt bråda dagar som inte sällan inkluderade att jobba i alla fall en av dagarna på helgen innan för att förbereda allt. Så är det inte längre, det är andra som håller i trådarna nu, men jag skulle hålla i en utbildning som skulle ta ungefär tre timmar så det var ju ändå lite att pyssla ihop men det tänkte jag att det passar ju fint att göra det som igår då när alla var iväg och ingen störde. Men nähä, i torsdags eftermiddag kom det ett påbud att programmet var omkastat så kick off:en skulle vara på måndagen och Tutankhamon på tisdagen pga att det inte fanns några biljetter på måndagen. Jamen sånt kollar man väl upp INNAN man går ut med informationen? Nä, tydligen inte. För mig återstod nu alternativen a. jobba över på fredagen för att fixa mina presentationer, b. jobba i helgen för att fixa mina presentationer, eller c. komma tidigt på måndag morgon och fixa mina presentationer. Jag valde alternativ c eftersom varken a eller b kändes lockande. Sen har det väl ändå hovrat över mig hela helgen lite till och från, så egentligen skulle jag väl ha valt annorlunda men det är ju så dags att tänka om nu. Kunde i alla fall återanvända rätt mycket matrial från en annan utbildning jag hållit för några år sedan, så med lite flinkt klippande och klistrande så blev jag klar med rätt god marginal och allt gick bra och nu är det gjort. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, kom hem, gjorde fotrehab, fick ett psykbryt på Tage, eller inte på honom personligen utan på följande: för någon månad sedan så hade han ju blodiga kräkningar och diarré, fick ligga på djursjukhus ett dygn, de hittade inget och han skickades hem med dietmat och probiotika och medicin som han åt med god aptit, vi fasade in det vanliga fodret lugnt och fint, allt gick bra och var bra ett tag men förra helgen så spydde han igen, inget blod den här gången och han var pigg och glad (till skillnad mot den andra gången då han tydligt visade att han hade ont i sin mage) och ingen diarré så jag tänkte att han nog bara hade ätit något olämpligt, båda hundarna är verkligen inte blyga för att sluka saker de hittar på våra promenader, ju äckligare desto bättre verkar vara deras motto. Problemet var bara att det här inte bara verkar handla om att göra sig av med något som inte ska vara i magen utan de här kräkningarna bara fortsätter trots att jag har gått tillbaks till dietfoder och probiotika, ger honom små portioner flera gånger om dagen samt trattar i honom av magmedicinen. Han är jättepigg och glad på alla sätt och uppför sig helt som vanligt, men något är det ju som är galet och jag tänker bukspottkörteln för  symptomen stämmer väldigt bra för hur det var för Remus. Så igår när jag kom hem från promenaden och den lilla lunchportionen som han fått innan promenaden kom i retur så ringde jag djursjukhuset och naturligtvis fanns det inga bokningsbara tider inom rimlig tid så jag får åka dit på deras akuttid idag. Det var ju inte vad jag behövde (även om det ju primärt inte är mig det är synd om här), men det får ju lösa sig på något sätt. 

Helgen var annars okej. Vädret var fint, promenaderna och tiden på soffan långa. Ägnade orimligt mycket tid åt att scrolla runt på sociala medier och läsa om Trumps och Vances utspel mot Volodymyr Zelensky i Vita Huset. Bölade över klipp när Vermontborna radade upp sig med plakat där de tyckte att Vance kunde åka skidor i Ryssland istället, verkar ha en speciell länk till tårkanalerna för situationer där folk går man ur huse för att protestera. Minns när Donna i den helt orealistiska tv-serien Beverly Hills 90210 inte skulle få ta sin examen pga att hon varit full på en fest där "no alcohol" proklamerats, och alla de tvålfagra ungdomarna stod upp som en man och skanderade DONNA MARTIN GRADUATE tills den mossiga skolstyrelsen, eller  vilka det nu var som hade bestämt detta, backade. Blir helt tårögd bara jag tänker på det. För att inte tala om hur man, jag, bölar när klipp på Oh captain, my captain-momentet i Döda Poeters Sällskap fladdrar runt i sociala medier (på tal om Zelensky och att han fan i mig är en djävla LEGEND).

Nu ska jag försöka styra upp den här veckan också. Den blev inte som planerad, så jag får väl göra det bästa möjliga av situationen. Puh. 

Till stallet istället, v 10 2025, pt 1

Igår när jag kom till stallet så märkte jag direkt att Köttbullen var på bra humör, hon mötte upp i boxen med spetsade öron och kändes allmänt tillfreds. Hon är extremt sällan uttalat sur i boxen, men det är inte jättevanligt att hon heller visar upp motsatsen så det var kul. Även om jag fattar att det nog med största sannolikhet berodde på att hon bara allmänt hade en bra dag, planeterna stod rätt, osv, så vill man ju gärna tänka att det är för att hon är glad över att det är jag som kommer, hej alla 70-talshästböcker som gick ut på att det fanns en ilsken och svårtillgänglig häst som endast bondade med den-lilla-flickan-som-inte-kunde-rida-men-som-älskade-hästar. Jag fattar att det är orealistiskt, men man kan ju ändå få drömma lite.

På lektionen hade vi en praktikant som skulle hålla lektion på temat skänkelvikning. Jahapp, där skulle väl den känslan av att Köttbullens universum var i balans ryka, tänkte jag men NÄHÄ? Plötsligt var hon hur samarbetsvillig som helst och gick undan för både höger och vänster skänkel riktigt hyggligt, och praktikanten som aldrig sett oss förut och inte hade några förutfattade meningar om Köttbullens förmåga (eller snarare brist på förmåga) till sidvärtsrörelser sa att det såg snyggt ut. Och när vi galopperade på slutet så hade vi ett riktigt hallelujamoment där hon började slappna av och söka sig framåt-nedåt vilket hon ALDRIG har gjort i galoppen innan. Kändes nästan som att vi hade vunnit en olympiad, var så nöjd så nöjd så nöjd. Ska bli spännande att se om hon känns lika fin idag eller om det kommer ett bakslag. Förmodligen det senare, hehe. 

So sweet and scarlet and free

Igår knogade jag på med mitt jobb, hade ytterligare en lång radda av svordomar med adress till Herr Dysterkvist p g a dålig överlämning som jag fick ta istället. Jag kan ju fatta att när man väl har tagit steget och sagt upp sig så är inte motivationen på topp, men vad jag inte fattar är folk som inte bemödar sig med att ändå försöka lämna lite snyggt? En f d arbetsgivare är väl ändå någon som man tänker att man eventuellt ska kunna lämna som referens någon gång, och vill man då att det sista man ska minnas är någon som rent ut sagt skiter i både sitt jobb och att lära upp sin efterträdare? Nu tror jag inte att Herr Dysterkvist skulle lämna mig som referens, men det är ju inte heller så att jag håller tyst om vad jag tycker om honom i det avseendet. 

Efter jobbet åkte jag till mitt vanliga ställe och sprang, eftersom jag skulle stanna kvar i stan efter jobbet. Tänkte att jag skulle testa att springa en hel runda istället för intervaller. Sprang (eller om man vill vara taskig, "sprang", för fort gick det ju såklart inte) 5,5 kilometer och det kändes SKITBRA. Kände mig  faktiskt extremt nöjd med mig själv. Åkte sedan och handlade till den gemensamma jobbfrukosten imorgon eftersom det är min vecka, åkte tillbaks till jobbet och lämnade den samt jobbade lite till, åkte sedan till sjukhuset eftersom jag hade en tid hos en öron-näsa-hals-specialist inför operationen-to-be. Eftersom den här tumören är liten och ligger precis under huden så har jag hela tiden tänkt att det är en liten och okomplicerad operation som man fixar med typ lite tandläkarbedövning, skär upp ett litet snitt, plockar ut vad man ska, tejpar igen och så får man gå hem igen. Nej, nej, nej, så var det inte alls. För det första sker det under narkos. Jag tror inte ens att dom gör det med lokalbedövning i Afrika, sa doktorn som  såg ut att vara en barnläkare, alltså en läkare som själv är ett barn. Kollade upp honom sen (har någon träffat en läkare som heter typ Erik Andersson eller Maria Svensson? de kan ju inte vara många, tycker alla har helt unika namn men det gör det ju också enkelt att googla upp basic information om dom), han var 41 år så det var väl kanske ändå inte jättebarnsligt även om han talade om Afrika som om det vore ett land och inte en kontinent, men det är det ju många som gör även i min generation, eller kanske i synnerhet i min generation. För det andra så var snittet som skulle skäras upp rätt så mycket större än vad jag trodde, tumören sitter ju i en spottkörtel under käkvinkeln kan man väl säga, men snittet skulle vara  snudd på från bakom örats ovansida och sedan långt ner på halsen och beroende på hur den, tumören alltså, sedan "bjöd till" (konstigt uttryck men det kanske är en fackterm?) så tog man bort olika mycket vävnad och beroende på hur mycket man tog bort så kanske man fick stanna över natten, kanske också inte men man planerade alltid för det. 

Sen fick jag veta allt om riskerna, jag antar att de måste informera om sånt, men det var fan inte kul att höra. Nerver är inblandade och vill det sig illa kan man, beroende på vilken nervgren som skadas, antingen bli förlamad i halva ansiktet och gå omkring och se ut som att man har fått en stroke resten av livet, eller bli förlamad i pannan och gå omkring och se botoxad ut resten av livet, eller så kan man skada en tredje nervgren som går över kinderna och då var det tydligen inte så farligt om man skadade den för då fanns det andra nerver som kunde kompensera. JAMEN DET HÄR VAR JU INTE SÅ DJÄVLA KUL? Såklart, om alternativet är att ens godartade (som den är nu) tumör blir elakartad (vilket den kan bli, så därför opererar man alltid bort den här typen av godartade tumörer, till skillnad mot en annan typ av godartad tumör som håller sig snäll och harmlös och som man kan leva med resten av livet om man inte besväras av den, men det här rör sig alltså om en lite halvlömsk typ som kan ha en ondskefull agenda lurande i sig om det vill sig illa) så är ju alternativet att se ut som Quasimodo i ansiktet resten av livet ändå ett rimligt alternativ till cancer och död. Nu var det här ju inget vanligt förekommande fenomen, men någon ska ju vara den första och det kan ju lika gärna vara jag. Men det  där får väl sorteras in under kategorin saker man får ta tag i om de inträffar. 

Kollade sedan blodtrycket och det var högt, inte jätte men ändå så högt att det inte låg inom normalspannet. Kan vara att du är stressad när du har hört oss prata om operation, vi ser det hela tiden, sa en jättesnäll sköterska. Så nu ska jag gå till vårdcentralen och mäta om trycket där och om det fortfarande är högt så får man börja medicinera. Det var en liten otippad vändning som jag inte såg komma för jag har alltid haft ett helt normalt blodtryck och eftersom jag mår bra så har jag inte skänkt en tanke på att det skulle vara på något annat sätt, men man är ju inte 20 längre så det är väl bra att få koll på det så man inte går omkring och sliter på sina kärl i onödan. Om det nu är så alltså, men det är väl bara att gå till vårdcentralen och kavla upp ärmen och ta reda på fakta.  Eller ja, man får väl beställa tid. Eller hur man nu gör, får väl ringa och kolla, ytterligare en grej på den milslånga to do-listan som jag inte riktigt kände att jag behövde just nu, men det är ju bara att göra. 

Operationen ska i alla fall inte bli av förrän senare i vår, typ: "innan semestern" så det är ju i alla fall inget som bedöms som superakut, så det är väl positivt antar jag.  Coming up är: göra ett EKG, det är tydligen rutin, samt träffa narkosläkaren. Antar att narkosläkaren då ska berätta att det finns en risk att man aldrig vaknar ur narkosen? Brr. Jaha, men det är väl bara att kämpa vidare. 

Idag är det i alla fall fredag, inget planerat för helgen och dessutom är det mars imorgon. Vår! Härligt! 

Flickan med nålen

Igår såg Club ROMIF Flickan med nålen, en dansk film i svartvitt som beskrevs som "ett gåshudsframkallande drama baserat på en verklig berättelse" på affischerna utanför. Någon gåshud fick jag inte, däremot kan det här kvala in till en av de mörkaste och mest deppiga filmer jag sett i hela mitt liv. Den fick Fanny och Alexander att i det närmaste framstå som ett uppsluppet folklustspel. Den var väldigt snyggt gjord, väl berättad och jag kan mycket väl tänka mig att såna där filmförståsigpåare tycker att det är en dunderfilm. Själv blev jag mest nedstämd och olustig till mods, allt var så djävla eländigt och inte ens slutscenen (där en person faktiskt log, det hände inte ofta under de här två timmarna) lämnade något hopp om mänskligheten eftersom det fanns utrymme för tolkningar som jag inte ska nämna här pga  risk för spoiler. Reine och Mimmi i fjällen, kom tillbaks, allt är förlåtet. 

Fight the good fight

Puh, NU ÄR DET MYCKET. Känns som att jag varje dag den här veckan först har jobbat som ett as, sedan åkt hem, varit hemma ett par timmar, åkt iväg igen för olika saker för att sedan komma hem och stupa i säng. Igår hade jag ett l-å-n-g-t möte med TrögGubben och hans chef, angående saker som han gör och enligt mig gör på ett sätt så att vi som företag inte uppfyller vissa krav. Som bekant har vi revision om ett par veckor och det är jag som är ytterst ansvarig för innehållet, och det ligger därför i mitt intresse att alla andra har koll på sina bitar. Ett sisyfosarbete av guds nåde som ingen borde vara avundsjuk på. Tack och lov är ändå de flesta förnuftiga och åtminstone försöker leverera när jag säger att vi behöver göra detta och detta för att uppfylla de här kraven i den och den lagstiftningen eller standarden. Men så finns det ju folk som TG som av princip inte ska rätta in sig i ledet för det innebär ju att de måste göra saker som de inte har lust med. 

 Vad har tillsynsmyndigheten/revisorn att göra med xxx, var TG:s stående motfråga när jag efterfrågade vissa saker under gårdagens möte, och när jag förklarade på vilket sätt de hade med det att göra så ville han inte lyssna utan avbröt med ytterligare något dumt argument där allting gick ut på att han skulle slippa göra saker. MEN KAN JAG FÅ TALA TILL PUNKT NÅGON GÅNG? sa jag till slut med ett röstläge som jag inte tror jag använt sedan Narcissus' tid. Ej stolt över det, jag höjer väldigt sällan rösten på jobbet men blev så djävla trött på att TG aldrig bara kan göra det jag ber honom om utan det alltid ska tjafsas och divideras. Fattar ju att det går ut på att förhala så att tiden skulle gå och vi inte skulle komma igenom hela den långa listan med saker som behövde kollas upp innan mötestiden var slut, men jag är ju inte född igår. Sen fick jag tala till punkt och TG-chefen höll med mig i sak. Att det skulle gå så långt som att hen skulle säga att TG har fel är nog att hoppas för mycket dock. Men jaja, vi får väl se, trust the process, osv. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, kom hem igen och precis när jag lagt mig till bords med min kvällsmat (brukar inta den halvliggande i soffan men det låter ju roligare att beskriva det som att man var inbjuden till kejsar Tiberius) och skulle avverka dagens speltid på telefonen så kom jag på att visst faaan, jag hade glömt göra min fotrehab. Orkade verkligen inte stiga upp igen och lekte med tanken på att skjuta upp den till morgondagen men kom fram till att jag inte skulle hinna då, så det var bara att ta tag i sig själv, stiga upp ur soffan/det romerska templet en kvart tidigare än jag planerat och fram med gummiband och tennisbollar. Åkte sedan till stallet för styrelsemöte, lyckades beta av en megalång dagordning på två och en halv timma inklusive sånt som i normala fall inte hör dit, bara för att det var första gången nya styrelsen sammanträdde. Halv nio var vi alltså klara, sen skulle man ha varit disciplinerad och gått raka vägen ut till bilen, men "skulle bara" boka en mötestid med verksamhetsledaren och sen hade hon en grej hon ville snacka om lite off the record och så var jag hemma halv tio istället. 

Idag är det först fetejobb, sen ska jag klämma in intervallträning, därefter besök på Öron-Näsa-Halsmottagningen och slutligen är det biokväll med Club ROMIF. Ja, då kör vi väl då. 

 

Den som vaktar flocken

Har läst Den som vaktar flocken av Johan Rundberg, och det kan du också ta och göra. Detta är handlingen:

När en film på dottern sprids på skolan tar vänner och bekanta avstånd från Sanna och Martin. Var det verkligen ett hot om ett dåd mot skolan på filmen? Vad har hänt med dottern de trodde sig känna? Familjen hamnar i ett allt mer utsatt läge och börjar slitas sönder. När hemligheter från det förgångna gör sig påminda hotas snart det sista av deras trygghet.

Jag gillade verkligen den här boken som beskrivs som "vardagsnoir". Välskriven, spännande och med en liten twist på slutet. Visserligen tänkte jag att nä, det är nog inte "så", och det var det inte heller, men det var inte heller som jag trodde att det skulle vara. Sen var det kanske en och annan lös tråd som inte riktigt knöts fast, men det är väl petitesser. Den här boken får fyra hagelgevär av fem möjliga, marsch till bibblan med er.