B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika del 9: En seger åt Annika

Boken börjar när höstterminen efter sommaren på Fågelsången tar vid, och deppigt värre är det för stallet på Fågelsången har av oklar anledning brunnit ner och både ANNIKA och BETTINA sörjer det, och Annika går ju dessutom och deppar över HARRY som är i Norge och jobbar åt HERR HALVORSEN. Men så kommer LÖJTNANT STARKE och säger att nu är det tävlingar i Västerköping "den tjugonde" och då ska minsann både FILUR och TURK vara med, och även PRISCILLA som rids av Annikas väninna TRIXI. Helt rimligt att anmäla till något som uppenbarligen är inom några veckor när man inte ens har tränat eller något. Sen får Annika brev från Harry där han säger att han ska komma "i september", och frågar om hon tror att Turk kan vara i form att ställa upp i internationella tävlingar i Helsingfors i början av oktober, och Annika säger såklart JA till allt och hurra vad kul allting blir nu när Harry är på ingång. Bettina, Annika och Trixi tränar som besatta till tävlingarna i Västerköping. Filur, och även Bettina såklart, visar sig vara naturbegåvningar och fastän Bettina bara är åtta år så hoppar hon inom kort hinder på 150 cm med den lilla hästen Filur (helt rimligt). 

Tävlingsdagen kommer, det ser ut att börja bra, men Filur grips av stort övermod och skenar ut från banan efter att ha hoppat alla hinder. Bettina får inte stopp på honom förrän han sprungit hela vägen från Västerköping till Östervik (oklart hur långt det är, men säkert skitlångt). Nästa dag är det drama av stora mått för en liten flicka som heter Britt-Inger blir avkastad av sin häst DACKE som är stor och svart och faktiskt monumentalt elak. Han kastade av samt gav sig på och sparkade Britt-Inger så hon blev allvarligt skadad och ville sedan inte låta sig fångas in av någon, inte ens Harry klarade det men gissa vad, Bettina lyckades. Bettina skäms för övrigt ögonen ur sig för hon tycker att hon gjort bort sig på tävlingsbanan, men Harry säger att Bettina ska hoppa Filur med kandar så att hon ska kunna hålla honom (jätterimligt), ett kandar trollas fram på nolltid (också jätterimligt) men det går faktiskt inte bättre för det utan Filur går omkull på grund av att Bettina gör en för kraftig förhållning, men de blir bara lite skadade så det är ingen fara. 

Sen ska TEDDE göra häst av Dacke och till en början går det bra men sen blir han, Tedde alltså, i det närmaste ihjälsparkad och HERR PHILIPSSON blir vansinnig och kräver att hästen ska bort så då kommer den till ridhuset i Östervik för Starke är ju inte blyg för att tjäna en slant och Britt-Ingers moder betalar vad som helst. Sen får Starke såklart för sig att han ska motionera Dacke, och då blir han först avkastad och sedan är det nära att Dacke ger sig på honom också, men då kommer (såklart) Bettina från ingenstans och lyckas avstyra det hela. Dock bestämmer Starke att hästen ska slaktas eftersom den inte är klok i huvudet, och så blir det. 

Under tiden har Annika och Harry varit på de internationella tävlingarna i Helsingfors och tävlat mot eliten inklusive Herr Philipssons GOLDRUSH och (såklart) vunnit allt som går att vinna, och efter en stormig hemresa med sjösjuka och annat elände får de ett fint mottagande med blommor och pressuppbåd och allt är frid och fröjd igen. THE END. 

No place to be and miles to go

Jaha, då var det ny vecka och nya tag igen efter en relativt intensiv helg. I fredags lyckades jag trassla mig från jobbet i någorlunda tid, körde min intervallträning enligt plan, åkte hem, tränade pilates och städade hos hönsen. Sen skulle vi lyxa till det med hämtmat men då var pizzerian stängd! Fick bli Coops fryspizza istället, mindre lyxigt men det slank ju ner. 

På lördagen gick jag en långpromenad, drygt 15 kilometer. Såg en älg! Hjort och rådjur är vardagsmat, men älg ser jag nog inte ens en gång om året. Men nu stod det en ko eller kviga och bligade på mig ett tjugotal meter från den lilla skogsvägen. 
Efter denna härliga runda var det dags att bege sig hem till ordförande i stallet där vi tog ett krafttag med helvetessystemet IDROTT ONLINE. Lyckades till slut bemästra det så vi kunde närvaroregistrera aktiviteter för att få LOK-stöd och kände oss helnöjda med dagens arbete. Hälften återstår visserligen, men nu vet vi i alla fall hur man gör så då känns det inte lika ångestladdat. 

Åkte hem, svängde inom affären hemma i byn och köpte whiteboardpennor. Min man har nämligen fått för sig att man måste "svänga inom Biltema" för det ändamålet och jag ville överbevisa honom, vilket jag alltså kunde. Åkte sedan hem och lade mig på soffan med en påse Polly, inköpt samtidigt som ovan nämnda whiteboardpennor, och läste tills det var dags att laga middag. 

Igår masade jag mig upp i ottan, gick ut med hundarna och sedan var det dags att bege sig till kyrkan eftersom den nye kantorn, a k a min son, skulle installeras på sin nya arbetsplats. Har nog inte varit på högmässa sedan jag konfirmerades, men det var väl som det brukar bortsett från att man inte gick runt med en sån där kollekthåv utan det var en QR-kod för swish, samt att de som tog nattvarden doppade oblaten i vinet istället för att prästen gick runt med en bägare som alla fick ta en munfull ur som man gjorde förr. Plus att det stod i programbladet eller vad det heter, att oblaten var glutenfri och vinet alkoholfritt, samt att någon del av det som förkunnades även sades på arabiska, det gäller ju att hänga med i sin tid. Fick sedan klättra upp på orgelläktaren för en personlig guidning av den gamla, av Johan Lorentz den äldre och på 1600-talet byggda, orgeln. Maffig är väl bara förnamnet. Och där spelar alltså min lille pöjk. Svindlande. 

Sen hade jag ett par timmar att slå ihjäl innan det var dags för årsmöte i stallet, åkte därför till jobbet och betade av lite på min jättelika to do-lista medan jag mulade i mig en sallad. Sen var det dags för årsmöte, som avlöpte som planerat och då är det en ny sheriff i stan eller ordförande i klubben, detvillsäga mig. Men det ska väl gå det med. Sen var det konstituerande möte direkt på det så jag var hemma vid 18-tiden. Lagade mat, vi började kolla på en ny serie som handlade om några som skulle råna det spanska myntverket, den var väl SÅDÄR om jag ska vara helt ärlig, men ska ge den ett avsnitt till. Sen var det läggdags, somnade som en stock bara för att vakna vid 01 och ha en hjärna som snurrade på högvarv. DAMN. När klockan ringde var jag mer död än levande, men det är ju bara att tugga sig igenom dagen. Efter jobbet ska jag besöka ovan nämnda son med fru i deras nya lägenhet, sen är det hem, ut med hundar och så ridning ikväll. Japp, då kör vi. 

Walk along and talk along

Så var det fredag igen, dagarna bara rusar. Igår glömde jag bort ett möte, det var klockan 09.00 och det stod i min kalender och jag hade det uppskrivet i min papperskalender som ligger mitt framför ögonen på mig. Ändå reste jag mig och gick till fikarummet klockan 09.00 som en djävla robot utan en tanke på något möte eftersom klockan 09.00 är ju fikatid och då har vi ALDRIG NÅGONSIN några möten, men det vet ju inte folk i andra länder. Kom på det efter ett tag, rusade tillbaka och bad om ursäkt och erkände att jag glömt och då blev andra på mötet glada eftersom it feels really good for us to notice that not even you are 100 % super-well-organized. Jaha, kul att kunna glädja någon, eller nåt. Idag har jag ett möte klockan 07.00, det är också en udda tid men det är för att kunna matcha en tidszon i Australien, så det måste jag komma ihåg för i min mat-och-sovklockevärld så går jag varje dag och hämtar dagens enda kopp kaffe vid den tiden. Senare idag ska jag ha möte med min chef, ett sånt som vi har varannan vecka för att stämma av hur det går, och det går väl bra men jag är MEGET TRAVLT, skulle jag vilja påstå. 

Igår var jag präktig och åkte till VVS-butiken och lämnade tillbaks den där ventilsatsen som inte passade, sedan vidare till Coop och hämtade ut den icke-israeliska kolsyremaskinen, sedan hem och ut med hundarna. Kände mig trött och sleten och hade inte lust att gå någon promenad fastän solen sken och allt, men tvingade mig att gå 6 kilometer i alla fall, för man blir ju trots allt lite piggare av att vara ute och röra på sig även om någon del av hjärnan tycker att det enda rimliga är att lägga sig på soffan och självdö. Kom sedan hem, städade hela huset samt packade upp den nya kolsyremaskinen och slängde ut den gamla. Förutom att det i alla fall inte är allmänt känt om den nya är tillverkad på Västbanken så är den snygg och stilren. Är det här någon designpryl, undrade min man misstänksamt och såg för sitt inre många tusenlappar fladdra iväg från kontot men faktum är att det råkade vara det billigaste marknaden hade att erbjuda pga TILBUD. 

Sen landade jag i soffan med en bok. I onsdags kväll frågade jag min man om han visste något om slaget vid Gallipoli (så att jag skulle kunna få en snabb sammanfattning serverad utan att behöva tänka så mycket), men det gjorde han inte, men igår kom han och hade rotat fram två böcker om första världskriget ur sina samlingar. Så nu har jag att läsa, om/när andan faller på. 

Idag ska jag träna intervaller efter jobbet, sedan hem och träna pilates, därefter tror jag  det blir soffa och hämtmat. Imorgon ska jag och ordföranden i stallet träffas och jobba med närvaroregistrering i helvetessystemet IDROTT ONLINE. På söndag ska jag först på gudstjänst! (pga att min son har fått jobb som kantor i Ankeborgs största kyrka och då ska det hållas någon slags välkomstceremoni för honom) och sen på årsmöte, och ja, sen är väl helgen i princip slut. Men än har den ju inte ens börjat, så det finns goda möjligheter att det blir bra. 

Syskonfejden

Har läst Syskonfejden av Moa Herngren, detta är handlingen:

Efter pappans död samlas de tre syskonen, Ullis, Andrea och Rasmus hemma i barndomshemmet. Det är mammas födelsedag och familjen som är kvar strävar efter att försöka hitta sina roller. Men det är lättare sagt än gjort.
Mellansystern Andrea kämpar nu med att komma in i den närhet mamma och hennes storasyster Ullis alltid har haft. Det verkar inte spela någon roll hur mycket hon anstränger sig, hon känner sig ändå utanför. Ulrika i sin tur ser en lillasyster som fått allt, varit pappans ögonsten och jämt får sin vilja igenom, men verkar trots det aldrig nöjd. Och hur har sladdisen Rasmus liv egentligen påverkats av att stå i skuggan av systrarnas kamp om uppmärksamhet och bekräftelse.
När det upptäcks att saker mystiskt försvunnit ur barndomshemmet ställs allt på ända. Tre vitt skilda barndomsupplevelser brakar samman. Men vem äger egentligen den rätta bilden av en barndom? Vilka händelser har man hållits utanför? Kan man alltid lita på sitt minne? Och vad är man egentligen skyldig sina syskon?

Jag har tidigare läst Tjockdrottningen, Skilsmässan och Svärmodern av samma författare och tyckt att de varit helt okej, och det tycker jag nog om denna också. Helt okej, men inte mer än så. Tycker de tre syskonen känns lite VÄL överdrivna i sina roller som kontrollerande/dominerande, ansvarslöst gowiththeflow:ig samt mesigt konflikträdd. Men ändå rätt underhållande att läsa om, även om jag stör mig lite på smådetaljer som att när en får receptbelagda värktabletter utskrivna så refererar man till dom som "såna med röd triangel på", det var väl ändå TJUGO år sen man slutade med den märkningen? Familjens hundar kallas "doggarna", är det NÅGON som använder det uttrycket så borde de omedelbart sluta med det, och det gäller även Moa Herngren. Den här boken får tre familjeband av fem möjliga.  

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 8: Annika på grönbete

Boken börjar följande vår, om tävlingarna i Oslo sägs inget utan det mesta handlar om att Bettina har hittat en ödegård som hon och Annika drömmer om att rusta upp och ha som sin egen. De inviger TEDDE och TRIXI i drömmarna/planerna och Tedde tar då ett snack med HERR PHILIPSSON som han, Tedde alltså, (tack vare Bettina) jobbar hos och han (Herr Philipsson) råkar veta (eller kan ta reda på) vem som äger gården, vilket givetvis visar sig vara en gammal gubbe som inte har något som helst intresse av den, så han låter ungdomarna få låna gården gratis mot att de reparerar och ställer i ordning. Sagt blir gjort, det renoveras och stås härliga till (med byggmaterial som i det närmaste verkar materialiseras ur tomma intet och dessutom till noll kostnad) av hårt arbetande ungdomar som verkar vara kanonhändiga av naturen. Den evigt (?) åttaåriga Bettina svingar till exempel hammaren lika självsäkert som vilken yrkesman som helst.
Dock ruvar oron i bakgrunden, för gården, när den var öde, har tidigare varit ett tillhåll för ett öldrickande busgäng, och lite innan Annika & Co ska ställa till med en hejdundrande inbjudningsfest dit de bjudit föräldrar, vänner samt hela ridskolan med HARRY och LÖJTNANT STARKE i spetsen, kommer de, öldrickarna alltså, dit på natten och slår sönder och förstör. Det blir till att reparera och städa i ilfart och sedan stannar Tedde och hans kamrat VIKING kvar på natten och ger öldrickarna en omgång våld som de sent ska glömma.

Invigningsfesten blir en succé (som så mycket annat), men så kommer dysterkvisten Harry och sprider smolk i glädjebägaren genom att berätta att han ska åka till Norge och arbeta för HALVORSEN igen (varför? han gillade ju inte det?). Annika undrar om han ska ta Turk med sig, men Harry bara "nej, honom får du ta hand om" (Annika är ju ändå på sitt sextonde år nu, så det är väl fullt rimligt?). Som om det inte är nog med det så utbryter smittsam hästhosta i Västerköping så tävlingarna där blir inställda. MEN inget ont som inte har något gott med sig, för på grund av hästhostan kan inte Starke skicka hästarna på sommarbete dit han tänkt sig, och Starke själv har bokat en resa till Mexiko så nu är goda råd dyra för det är ju inte tal om att han skulle ändra sina planer eller så. Men tänk att då kan ju hästarna vara på Fågelsången (som ödegården heter) istället, för Bettina och Tedde har varit påpassliga och sökt upp ägaren och fått löfte om att använda all mark som hörde till gården till bete (vilket som av en ren händelse var rejäla arealer), vilka flinkt stängslas in på nolltid (och till ingen kostnad) och så kan de ju passa på att ha lite ridläger samtidigt! JA, vilken bra idé, tycker Starke, och Annika och Bettinas föräldrar har inga som helst betänkligheter mot att de, Annika och Bettina, ska bo där hela sommaren och ha ansvar för ridskolans hästar medan Starke är i Mexico och lapar tequila som om det inte fanns någon morgondag (framgår ej av boken men det kan man väl lätt föreställa sig). 

Så trevligt det blir för alla, utom för Trixi som måste åka med sina stränga föräldrar till Frankrike på semester, men Annika, Bettina och en tjej som heter Evy flyttar ut på gården. Evy drar dock som en avlöning efter mystiska ljud nattetid, Annika är livrädd att det är öldrickargänget som kommer tillbaka men som snart sextonårig ansvarig för hela klabbet får hon ju bita ihop. Som gubben i lådan dyker MARTINA, den fd pryan, upp från ingenstans och blir jätteglad när hon kan få flytta in med Annika och Bettina. Martina är dessutom inte det ringaste rädd av sig utan nästa gång de mystiska ljuden uppstår så går hon helt sonika ut för att ta reda på orsaken (som helt odramatiskt visar sig vara FILUR som hoppat ur hagen).
Sen är allting toppen, de tjänar pengar som gräs och när Starke väl kommer tillbaks så blir han så glad att han säger att Bettina ska få ha Filur som sin egen häst (vilket senare visar sig vara ett löfte med  viss modifikation). Den enda som inte är glad är Annika, för hon får ett brev från Harry där han skriver att han ska vara kvar i Norge hela hösten och "vi ses kanske efter jul" (djävla Harry) och eftersom Annikas  välbefinnannde står och faller med Harrys närvaro så råder det nu ett mörker över Östervik med omnejd igen. THE END. 

The soul goes bare

Orkar inte riktigt skriva något om händelserna i Örebro, det är så mörkt och deppigt. Förutom det här meningslösa dödandet och den sorg och vanmakt som alla drabbade måste känna så tänker jag att den här Rickard Andersson, han är ju någons son. Någonstans just nu sitter kanske en förälder och ska leva vidare med allt detta. Vad som hände och varför. Fy fan. Orkade inte tänka/läsa mer om det så istället gick jag in på Wikipedia och försökte bilda mig en uppfattning om vad som hände i slaget vid Gallipoli 1915, men det visade sig vara väldigt komplext så jag gav upp. Kan för lite om första världskriget känner jag. Men jag fick i alla fall lära mig var Gallipoli och Suvla ligger. Är också väldigt dålig på geografi så det var inte heller så upplyftande. 

Tidigare på dagen hade jag ett möte med en kollega i Australien som satt i t-shirt och var solbränd och avslappnad och faktiskt rätt avundsvärd när man själv strävar på i oxveckorna. Men på eftermiddagen tittade minsann solen fram här också! Så härligt att promenerad med hundarna och känna att man till och med kunde ta av sig mössan eftersom temperaturen var hela åtta plusgrader. Mer sånt, tack. PS: den australiensiska kollegan berättade att han en gång varit i Köpenhamn och sett att folk gick omkring i shorts och bikini när det var 20 grader, vilket enligt honom KALLT, men vi nordbor får ju ta vad som bjuds. 

Idag ska jag jobba (såklart), sedan åka och lämna tillbaks den där ventilen som inte passade till expansionskärlet som jag egentligen skulle ha gjort i fredags men som jag efter moget övervägande (lögn:  det beslutet tog max fem sekunder) gav fan i eftersom jag också skulle hem och städa eftersom det inte blivit gjort på torsdagen pga att jag skulle på styrelsemöte, eller hur det nu var, och det finns en gräns för hur mycket tråk man vill utsätta sig för en fredag eftermiddag. Sen ska jag hämta paket på Coop, en ny kolsyremaskin som ska ersätta SodaStreamern. Jag älskar kolsyrat vatten och tycker fortfarande att det är snudd på livets bästa uppfinning jämfört med förr när man fick släpa hem tunga backar med ClubSoda att hushålla med. Men det är ju inte helt oproblematiskt eftersom SodaStream är ett israeliskt företag, vilket jag helt ärligt inte hade en djävla aning om när jag köpte den, SodaStreamern alltså, för snart 30 år sedan och köpt är ju köpt och jag har inte riktigt sett någon anledning att köpa en ny enbart för att markera att man inte stöder ockupationen på Västbanken. Men nu har den, Sodastreamern alltså, gått sönder så då passar det ju bra att köpa en ny kolsyremaskin av ett annat märke, så det är den jag ska hämta ut idag och glädja min man, som ungefär en gång i kvartalet stämmer upp i en jämmersång om att det inte går an att ha en del av konflikten i Mellanöstern i sitt kök. 

Sedan är det hundpromenad och städning och därefter tänker jag landa i soffan med en god bok, eller kanske en tv-serie fram tills att det är läggdags. Over & out. 

Cold blows the wind

Jag bara jobbar och jobbar, känns det som. Jag har ännu inte kommit till det stadiet där jag jobbar som ett hjon på jobbet för att sedan åka hem och smacka upp datorn och bara fortsätta, men det är väl bara en tidsfråga. Är så DJÄVLA mycket just nu, och rörigt är det också. 

Efter jobbet igår så körde jag min intervallträning som kändes alldeles utmärkt. Fort går det inte, men det är inte heller meningen och som det sägs i den peppiga Runners 40+ (eller om det var 50+)-Facebookgrupp jag är med i: a 15 minute mile is just as far as a 6 minute mile. Sant. Åkte sedan till ett FREJA PLUS-ombud och fixade den här FREJA PLUS-behörigheten, sedan hem och gick en liten runda med hundarna, tränade pilates och sedan hade jag två timmar där jag inte behövde göra någonting alls så då låg jag på soffan och läste tills det var dags att åka till stallet. Eller ja, tills min man kom hem och berättade om skolskjutningen i Örebro som han hade hört om på radio, så då fick vi kolla på nyheterna. Gick in på Flashback men var man inte deppig innan så blir man ju det efter att ha skummat inlägg efter inlägg där konspirationsteorierna står som spön i backen och allt är samhällets, sossarnas, judarnas, muslimernas eller varför inte polisens fel. Visst vet jag att det finns troll på nätet i allmänhet och Flashback i synnerhet, men hur överrepresenterade är de och finns det verkligen folk som på riktigt har såna åsikter? Man blir ju mörkrädd.