They must pretend defeat

Igår var ingen toppendag. Jag tycker sällan jag har direkt dåliga dagar, eller man har väl inte jättehöga krav på livet heller, eftersom motgångar och problem nästan är standardinställningar för livet så som jag känner det så är det ju som att man har världens djävla flyt så länge ingenting direkt och uppenbart går en emot. Men det är sällan jag går omkring och är mörk i sinnet om man säger så. Men igår var en sån dag. 

Det började med att en kollega sa något om att nu skulle hen gå och ge några lådor till en kund som kom förbi för att hämta dom, för det gjorde den kunden "någon eller några gånger per år", sanktionerat av ingen alls. Det här är nämligen specialtillverkade lådor som inte på något sätt ingår i vårt produktsortiment utan de köps in till labbet av mig för att användas av labbet till ett specifikt ändamål. Dyra som kungens eget piss är de också, och inget man bara skänker bort hur som helst. När de ska beställas är det alltid ett djävla ståhej eftersom för att fabriken som tillverkar dom ens ska tänka tanken på att ställa om sin produktion så krävs det att man beställer minst 5000 stycken, och 5000 gånger värdet av kungens eget piss blir i slutändan rätt mycket pengar.
Nu är det så att även vissa av våra kunder då och då har användning för såna här lådor, och då brukar de höra av sig till kundservice och då får jag frågan om vi har så att vi kan avvara och har vi det så får de köpa till cirka självkostnadspris, för det är ju onödigt att någon som kanske behöver 10 lådor per år ska behöva beställa 5000 att ha på lager till döddagar, så jag säger alltid ja eftersom det sällan är mer än ett tiotal per år fördelat på två eller tre kunder i närområdet. Men igår kom det fram att en specifik kund "i alla år" har kontaktat ovan nämnda kollega, och ovan nämnda kollega (som inte alls hör till labbet) bara har skänkt bort ovan nämnda kungligt pissdyra lådor. När jag fick veta det uppstod en diskussion där jag sa att så kan man väl inte göra, i kontexten "när andra kunder får betala för dom" plus att de här lådorna ligger utanför lagersaldot och beställs av mig, så JAG måste veta hur många som går åt, ergo är det inte okej för någon som inte är labbpersonal att plocka fritt av dom, i alla fall inte för att ge bort till kunder. Försökte resonera lugnt och sakligt kring det men blev bemött på ett sätt som att det var jag som var både snål OCH service-o-minded, vilket jag verkligen inte tycker att jag är. Ovan nämnda kollega är egentligen väldigt trevlig och vi brukar komma bra överens, men nu var det som att hen bara hade fastnat vid att "jamen så har vi alltid gjort" som om det var helt orimligt att göra på något annat sätt. Det spelade liksom ingen roll hur många gånger jag sa att det blir ju jättekonstigt att en kund får hämta gratis medan andra måste betala för samma sak. Det var en sån där diskussion som bara stod och stampade och där energin bara rann ut i avloppet. 

Lite senare kom det ett sånt där allmänt mail från vår finansavdelning, kring saker man skulle tänka på nu inför årets slut, t ex deadline för när fakturor ska vara godkända och så vidare och hade man några frågor så var man välkommen att höra av sig på accounting snabela mitt företag punkt com. Då tänkte jag passa på att ställa lite allmänna frågor kring den app som vi vanliga dödliga registrerar kostnader och utlägg i, för jag tycker inte riktigt den funkar som den ska. Skickade därför iväg ett mail till accounting snabela-mailen med några väldigt konkreta frågor, fick ett autosvar som löd i stil med Your question have been registered with the request number... Vår IT-avdelning har ett liknande system för sina ärenden/felanmälningar, och när de sedan har löst ens problem så får man ett mail med We are happy to tell you that your request has been solved with the following solution, och så en beskrivning på vad som har gjorts för att lösa ens lilla problem. Nu gick det ett par minuter och sen kom ett mail från finansavdelningen där de också var lyckliga över att de hade löst mitt problem with the following solution, och inklistrat under var det allmänna mailet med information om deadline kring fakturor och så vidare. Jamen VADFAN? Skrev att Nothing in this reply answered my original questions. Klickade på "svara alla" för tänkte att nu ska varje människa på finansavdelningen få veta detta, det är nämligen långt ifrån första gången man får ett goddag yxskaft-svar från dom. Fem minuter senare ringde min projektledare och höll på att dö av skratt, Are you aware of that you've just sent an e-mail to about 500 people? Ojdå, "svara alla" fick visst en helt ny innebörd. Då var det så här: Det ursprungliga mailet, det med den allmänna infon, var tydligen en lösning på någons "request" om något annat, och av någon anledning skickades det We are happy to tell you-svaret ut till alla. Och det landade i min (och alla andras) inkorg ett par minuter efter att jag hade fått det första mailet med att min förfrågan hade registrerats så jag tog ju för givet att det var svar på MIN "request". Hade jag lusläst det så hade jag ju såklart sett att det var ett annat ärendenummer, men nu gjorde jag inte det, och det var inte heller så att det fanns 500 människor i raden för avsändare, utan det var någonting som hette något med grupp och accounting, men eftersom "group" också används om sådant som är på koncernnivå så tänkte jag väl att det hade med det att göra. Men istället fick varenda tjänsteman i hela koncernen veta att jag inte har fått svar på min ursprungliga fråga. Min projektledare sa att ett högsta höns, för övrigt mannen, myten, legenden som berömde mig för mina flödesscheman (och som tydligen också är trött på att få goddag yxskaft-svar från finansavdelningen) hade tyckt att det var the best fucking answer no one ever have sent. Tror dock inte finansavdelningen håller med? Fick maila och be om ursäkt och förklara att jag inte sett att det var ett annat ärendenummer. Det lyfte inte precis mitt humör om man säger så. 

Sen drog ett möte ut på tiden så jag inte ens hann gå till lunchrummet utan fick möla i mig min matlåda sittandes vid skrivbordet. Stressade hem, packade in hundarna i bilen, åkte till veterinären för att Tage skulle få sin vaccination, bestämde mig för att istället för att stimma och stirra med träning som jag egentligen tänkt så skulle jag bara ta en lång och skön promenad i skogen efteråt. Gick en runda som är ungefär 9 km och jag var rätt långt hemifrån när det började mörkna. Vilda djur började röra sig som om skogen var deras (vilket den såklart också är), vilket gjorde hundarna helt GALNA. Speciellt var det ett rådjur som skuttade fram och tillbaka över stigen ett antal gånger något tjugotal meter framför oss var vi än befann oss, så man bara Men snälla nån, kan du inte bara GÅ ÅT NÅGOT ANNAT HÅLL? för det kan väl inte heller vara kul för ett rådjur att ha drevskall ekandes efter sig, men det fanns tydligen en  hemlig rådjursagenda som jag inte kände till.  

Kom hem, åt kvällsmat, läste, kände mig allmänt nedstämd. Men idag är det en ny dag så det är väl bara att spotta i nävarna och ta nya tag. Here we go. 

Johannes och du

Har läst Johannes och du av Per Hagman, detta är handlingen:

Kvarteret Johannes är en plats där olika världar möts. Uppe vid kyrkan bor man ståndsmässigt, åt andra hållet äger betydligt mer ljusskygga verksamheter rum. Ett stenkast västerut ligger platsen där Olof Palme mördades. Mellan väderstrecken rör sig en nyinflyttad författare, och tillsammans med sin lilla dotter upptäcker han staden på nytt. Johannes och du är en bok om ett kvarter och en liten flicka, men också om en pappa som minns sina egna föräldrar och sin barndom.

Jag har läst en del av Per Hagman tidigare: Cigarett, Pool, Att komma hem ska vara en schlager, och har väl tyckt att de varit okej eller sådär. Den här kändes väl också okej eller sådär, vet inte riktigt vad det egentligen är han vill ha sagt mer än att klaga på sin dåliga ekonomi och sin pappa. Det är inget större fel på språket, men handlingen känns seg och på gränsen till obefintlig. Den här boken får två Stockholmsskildringar av fem möjliga. 

I say I can't tell you when

I fredags hade vi vår traditionsenliga labbglögg. Det blev bra, hela grejen är ju att det ska vara lite småtaffligt. Värma glögg med labbutrustning, duka fram pepparkakor och lussekatter på en vagn som man i vanliga fall ställer prover på och som alla sen står runt för det finns inga stolar. Dock fanns det också folk som tyckte att det var okej att komma insläntrandes 13.20 när det hela skulle vara 13.00-13.30, vilket såklart inte innebar att de kastade i sig allt på 10 minuter utan att tidsschemat sprack, vilket i sin tur innebar att mitt privata tidsschema sprack. Skulle ju träna intervaller efter jobbet och sedan hem och snabbt rasta hundarna för att sedan vara klar till placeringsmatchen mellan Sverige och Nederländerna som började klockan 15.00. Delegerade bort avdukning till mitt team och ilade hemåt, tog ut hundarna på en runda i skogen och körde mina intervaller där. Det funkade både bra och dåligt, hundarna gillar det och man får nog lite draghjälp av det. Det dåliga var att jag rationaliserat bort ombyte så att jag sprang i min förvisso smidiga men ändå rätt tjocka vinterjacka och halsduk, nu var det ju bara små korta intervaller så det överlevde jag väl, men jag kände mig bylsig och klumpig, plus att det var oskönt att ha glögg och lussekatter (i plural) skvalpandes runt i systemet. Hann i alla fall nästan hem i tid till matchen, missade bara de tre första minuterna. 

Efter matchen älgade jag ner till affären och hämtade ett paket eftersom Instabox terroriserat mig med sms om att jag måste hämta ut det. Som om jag låtit det ligga i veckor, det rörde sig om typ två dagar. Men men. Hem igen och så in i duschen, på med en ny pyjamas i egyptisk bomull som jag köpte för ett tag sedan och som var TO DIE FOR på komfortskalan. Sen te och mackor och ner under filtar i soffan för att kolla på semifinalerna och det var väl i princip vad jag tyade med den dagen. 

På lördagen så gick jag en promenad med hundarna, glömde starta Samsung Health vilket störde mig  orimligt mycket att jag inte fick veta EXAKT hur lång min promenad var. Tror cirka 12 kilometer, men man vill ju veta. Sen åt jag lunch och låg på soffan och slöade en stund innan det var dags att åka till stallet för julshow. Jag skulle ju sköta ljudet, och det är lättare sagt än gjort eftersom vårt ljudsystem för närvarande består av fyra bluetoothhögtalare från Clas Ohlsson och en gammal telefon som ständigt klagar på för lite minne (begriper verkligen inte vad den ska ha mer minne till för jag har avinstallerat allt som går att avinstallera på den förutom Spotify) och det där med att koppla ihop flera bluetoothenheter är i bästa fall vad man skulle kunna kalla spännande. Bluetooth är enligt mig en synnerligen lynnig teknologi, även fast man gör exakt likadant som man gjorde förra gången och som det står i instruktionen att man ska göra så är det inte på något vis säkert att det fungerar som det är tänkt, i alla fall garanterat inte på första försöket. Man till sist var skiten igång och de små högtalarna (med det fantastiskta ljudet, så allt är inte av ondo här) utplacerade med Mariah Carey råmandes om allt hon ville ha till jul. Den stora utmaningen var sen att spela julmusik i pauser, byta till olika låtar som skulle vara till de olika numren i showen och ha rätt tajming där, sänka ljudet när någon skulle presentera något, höja igen när det var över, osv. Fullt fokus hela tiden med andra ord. Kallt som bara den var det såklart också, det var ju i ett ridhus. Åkte hem, duschade, kröp in i min mysiga pyjamas och låg sedan i soffan och kollade på några avsnitt av Ronja Rövardotter innan jag gick och lade mig. 

Igår vaknade jag redan 06.15, kände mig pigg och utvilad så jag gick upp och powerwalkade min vanliga söndagsmil i kuperad terräng. När jag kom hem så noterade jag att batteriet till brandvarnaren höll på att ge upp så den gav ifrån sig såna där alldeles otroligt irriterande pip som brandvarnare gör när batteriet håller på att ge upp. Av någon anledning tycker Tage att det är det läskigaste ljudet som finns i hela universum, så det var bara att älga ner till affären och köpa ett nytt batteri. Skulle passa på att koppla mitt nya bankkort till mitt medlemskap där och fick på så sätt två ynglingar satta i arbete, för ingen av dom visste riktigt hur man skulle göra. Men det löste sig till slut efter många försök och där de talade i termer som att Det funkar ibland om man gör så här...som om ett medlemskaps koppling till  ett bankkort var lika lynnigt som bluetoothteknologi. Det är det kanske också, vad vet jag?

Stövlade hem och kollade på skidskyttestafetter, där det inledningsvis och skyttemässigt inte såg speciellt bra ut för vare sig de svenska damerna eller herrarna men där båda lagen sedan lyckades åka upp sig till varsin bronsplats trots rätt så mediokert skytte. Man fick se en fransyska i tårar och kommentatorerna resonerade kring varför, för SÅ dåligt hade hon ju ändå inte åkt? Det kan ju vara något privat också, föreslog den ena kommantatorn och den andra höll med och så lämnade de det samtalsämnet. Varför det ens måste vara ett samtalsämne? 

Låg sedan på soffan och läste Demon Copperhead och kollade på bronsmatchen mellan Frankrike och Ungern som var spännande och jämn. Hejade på Ungern, främst för att de är underdogs i det här sammanhanget, och Ungern vann. Sen var det final mellan Norge och Danmark, jag hejade på Norge, där första halvlek var spännande och jämn och sms:en mellan mig och min norska kollega avspeglade hopp och förtvivlan. Men i början av andra halvlek sa det bara pang och så ledde Norge plötsligt med fem mål och det var som att luften gick ur danskorna och sen blev det aldrig ens i närheten av spännade. Så det var bara att gratulera norskorna till ännu ett välförtjänt guld att lägga i samlingarna. 

Ja, det var väl den helgen det. Nu går vi, eller i alla fall jag, in i årets sista jobbvecka! Som bara är fyra dagar, eftersom jag har tagit ledigt på fredag. Sen väntar arton dagars ledighet! I år ska vi fira jul hemma hos min exman och hans nya fru redan den 22, så sen är det fri lek resten av tiden. Inte för att julen har varit speciellt betungande de senaste åren, tvärtom. Annat var det när barnen var små och hela julhelgen verkade utgöras av svenskt mästerskap i logistik kring 24/12 klockan 15.00 och det alltid fanns någon släkting som kände sig missnöjd med upplägget. Nu gör alla som de vill, men det är ju ändå något av en social uppryckning från att såsa omkring i pyjamas och kolla på Sagan om ringen. 

Idag har jag möten exakt hela dagen, sen får jag kasta mig hem och fiska upp Tage för vidare färd till veterinären för vaccination. Vet inte hur jag tänkte när jag bokade den tiden, gissningsvis tänkte jag inte alls, för stressigt blir det och stressigt vill man ju inte ha det. Imorgon ska jag till Laserkvinnan för behandling direkt efter jobbet och sen är det ridning på kvällen, verkligen EJ OPTIMALT men nu fick det bli så här den här gången. Onsdag och torsdag ser tack och lov lite luftigare ut och sen väntar ju  som sagt ledig fredag. Men till dess är det ett tag, så nu är det bäst jag varvar igång veckan. 

Hurra, Sverige-Nederländerna 33-32 och Sverige slutar femma i EM (men måste ändå kvala till VM pga att Danmark vann över Nederländerna)

Jaha, den sista svenska matchen i detta EM slutade med en uddamålsvinst efter en helt jämn match där jag nog trodde att Nederländerna skulle vinna för jag tyckte Sverige hade väldigt många tekniska fel som gjorde att det aldrig blev något direkt övertag. Men det gick ju ändå vägen till slut. Nu får man väl heja på Norge? 

Fredagen den 13

Jaha, då är det Lucia och fredagen den 13 på en och samma gång. Det känns lite som en plot i en skräckfilm, typ: en gång vart xx:e år infaller Luciadagen och fredagen den 13 samtidigt...och i den lilla staden Ankeborg vaknar mörka krafter. Eller nåt. Tror inte att Hollywood kommer att höra av sig och tigga och be mig skriva manus faktiskt. 

Igår var en jobbig jobbdag, hade möte på möte hela förmiddagen, alla om Projektet, det gick väl rätt bra men jag blir så trött i huvudet av att behöva tänka på engelska och ibland är det ju grejer man knappt fattar på svenska. Men det var bara att knoga på. Hann inte så mycket som gå över till fikarummet och äta frukost utan fick sitta vid skrivbordet och mula i mig en macka och ett kokt ägg på sju minuter som var den enda lucka som bjöds under förmiddagen. 

Kom från jobbet senare än planerat, åkte hem, gick en runda med hundarna, städade i rasande fart, åt kvällsmat, satte en timer och gubbsov i 30 minuter för jag var helt slut. Fast det är väl alla så här års. 

Idag är det lugnare, i alla fall i kalendern, men idag infaller också vår traditionsenliga labbglögg som jag håller i, vilket också innebär att jag måste hinna åka och handla grejer till den. Traditionen skapades av förra labbchefen, fast då var det bara för oss på labbet. När jag blev labbchef och plockade upp den stafettpinnen så utökade jag det till att bjuda in alla på företaget, plus att det som förr bara var en mugg glögg och en pepparkaka nu också inkluderar lussebullar, skumtomtar och någon chokladask. Vilket såklart gör det till en lite större grej att genomföra, fast också trevligare tycker jag (som älskar lussebullar). Bra grej med att åka och handla på arbetstid är att jag också kan handla till mig själv samtidigt. Efter jobbet ska jag köra lite intervallträning och sedan hem som ett skott för att kolla på handboll som börjar klockan 15 där Sverige möter Nederländerna i matchen om 5 och 6 plats. Senare ikväll blir det semifinaler, Norge mot Ungern och Frankrike mot Danmark. Tror det kommer att bli Norge och Frankrike som möts i final, kom ihåg var ni hörde det först (om jag skulle ha rätt alltså, annars går det bra att glömma).

Imorgon är det julshow i stallet, så där kommer jag väl att tillbringa större delen av eftermiddagen och kvällen. På söndag ska jag gå långpromenad och därefter fan i mig bara ligga på soffan och läsa böcker tror jag. Samt kolla på handboll.  Och sen är det fyra dagar kvar att jobba och sen är det jullov. SOM JAG LÄNGTAR. 

Till stallet istället, v 50 2024, pt 2

Igår lockade det helt ärligt inte speciellt mycket att resa sig från den sköna varma soffan, byta ut mjukisbyxor mot ridkläder och ge sig ut i mörkret och minusgraderna, men man gör ju det ändå såklart. Blev lite mer uppåt när Köttbullen stod med spetsade öron och såg glad ut när jag gick in i boxen. Jag fattar såklart att jag inte är någon särskild för henne, hon rids ju av massor av olika människor även om kanske jag är den som har ridit henne mest kontinuerligt över tid, men tror inte att hon känner att vi har ett BAND direkt. Men det är ju ändå trevligt att bli mött av någon som inte  stryker öronen bakåt och vänder rumpan till när man öppnar boxdörren, det har nämligen också hänt. 

Gårdagens lektion var helt ärligt ganska tråkig, kändes som att vi liksom bara travade runt runt runt på en fyrkant som utgjordes av kortsidorna och kvartslinjerna. Voltade runt ett par hinder som stod där, sen red vi övningen Swedish Castle som förmodligen är jättenyttig men jag tycker den är rätt trist. Köttbullen skötte sig hyfsat tycker jag, hon blev jättefin mot slutet och det är något på gång i galoppen, även om vi nu just igår inte galopperade särskilt mycket. Fast det är nog bra, hade jag fått bestämma hade jag förmodligen gnetat galopp alldeles för mycket med förmodligen inte särskilt bra resultat i slutänden. 

Nästa vecka är sista ridveckan för i år,  men vårterminen börjar redan vecka 1 så det är inte så länge man får ledigt. Skönt ändå i både det ena och andra avseendet. 

Just don't leave me at the doorway

Alla känner väl vid det här laget till TrögGubben TG på mitt jobb, vet inte om det är the story of my life att liksom omge mig med vad som snudd på i bästa fall är strategiskt inkompetenta män, i värsta fall är de bara heltröga men har ändå lyckats uppnå någon form av position i livet där man borde förväntas leverera, men där de på något vis alltid kommer undan med att Inte. Göra. Sitt. Djävla. Jobb, och så blir det någon annans problem istället. 

Nu har TG haft en uppgift sen i våras att göra ett antal checklistor som ska läggas in i vårt underhållssystem. Att göra de här checklistorna skulle kanske ta en normal person ett par dagars arbete och för TG tog det därför 4 månader. Sedan skulle de läggas in i underhållssystemet, och där har vi nu stått och stampat sedan i september. I oktober nämde jag detta för min chef och sa då att en person i vårt team som sitter i Danmark och som är lite av en allt-i-allo skulle ju kunna hjälpa till med det om det behövdes, om TG inte själv kunde eller hann. Jag nämnde detta för TG och han bara Men då blir det ju på danska. Notera att det här är en person som tidigare har sagt sig inte ha några problem med att förstå danska, men det var väl då det. Jag svarade att om checklistorna är skrivna på svenska så kommer ju den här danska personen att skriva som det står på checklistorna, detvillsäga på svenska. TG mumlade något diffust på sitt sävliga sätt och sen blev det inte mer sagt om det. Och såklart blev inget gjort heller.

Nästa uppföljningsmöte en månad senare kunde vi alla bara konstatera att det inte var något nytt på den punkten, och jag tog då upp IGEN att det finns en resurs att tillgå om TG inte har tid eller inte vet hur han ska göra. Varpå TG bidrog med diffust mummel och inget mer. Klagade lite hos min chef hur frustrerande det är att jobba med den här typen av människor, och han (min chef) föreslog då att jag skulle ge TG:s chef erbjudandet om den här extraresursen istället. Min chef tyckte att jag skulle lägga fram det som att extraresursen inte hade så mycket att göra just nu, så att det nästan blev som att det var TG som gjorde extraresursen en tjänst genom att förse henne med lite arbetsuppgifter så att hon slapp sitta och rulla tummarna. Exakt så lade jag fram det för TG:s chef, men hen bara Jag vet att TG jobbar rätt mycket med det just nu. Vilket han inte alls gör. Det finns inget som jag tycker är så TÖNTIGT som när någon ska försöka ge sken av att någon gör något fastän jag vet och hen vet, och hen vet att jag vet, att det inte har gjorts ett piss. Men jahaja, försöka duger kanske. 

Efter jobbet åkte jag på thaimassage. Brukar unna mig 90 minuter i vanliga fall, men nu har hon höjt priserna rätt rejält och då blev jag lite snål och bokade bara 60 minuter. Kändes lite futtigt, men någon nytta gjorde det säkert. Åkte sedan hem, var trött och började tänka latmaskstankar i stil med att bara slänga sig i soffan och Det gör väl inget om du inte kommer upp i 10 000 steg exakt varje dag...men sen tog jag mig samman och ångade ut på en femkilometersrunda med hundarna. Sen var det dags att ge sig iväg på möte i stallet och därefter var det möte med privatryttarna i samma stall, det senare kändes som att det dränerade mig fullständigt på energi och då var det inte bara för att jag var hemma klockan 22 utan för att det finns vissa typer av människor som fan i mig nästan tvångsmässigt måste klaga. Ni vet, såna som klagar över att det regnar men skiner solen så är det inte heller bra. Råkade ut för en sån igår och det var ju inte så att man hoppade jämfota av glädje. Men, men. Man får väl frammana sitt SPIRIT ANIMAL, THE GOOSE och gå vidare i livet. 

Idag är det ridning, men kommer förhoppningsvis ändå hem i någorlunda vettig tid. Har knappt sett min man den här veckan för jag har åkt till stallet innan han har kommit hem och när jag har kommit hem har han gått och lagt sig. Festligt liv?

På tal om festligt liv, eller inte: i morse när jag körde till jobbet så fick jag bromsa för en dovhjortstjur som bokstavligt talat hoppade fram på tre ben över vägen. På riktigt! det ena bakbenet var liksom kapat vid hasen, men det såg inte alls ut att vara någon ny skada, och hjorten själv såg bortsett från sin linkande gång ut att vara i hyfsat skick och i gott hull. Ändå lite konstigt att den inte har blivit tagen av vargen, måste ju vara ett asenkelt bytesdjur kan man ju tycka? Det här borde veganer tänka en liten stund på, de som alltid kommer dragandes med att djuren i det fria och vilda skulle ha det så mycket bättre än i fångenskap. Om det kan man väl delvis hålla med, men också: tror inte det är så djävla festligt att vara dovhjort och förlora ett halvt bakben, hur det nu har gått till men smärtfritt var det gissningsvis inte. Och sen blir man uppäten av en varg för att man inte klarar av att springa från den. Det låter inte så himla drömmigt, tycker jag.